USA: Black Panthers vs Black Lives Matter

Vi har översatt följande artikel från den nordamerikanska bloggen "The Third Sword":

Några kommentarer om Glen Fords artikel "Vad skulle Svarta Pantrarna tycka om Black Lives Matter?" 

I sin artikel från oktober förra året tar Glen Ford upp några mycket viktiga frågor angående organisationen Black Lives Matter [BLM], genom att jämföra den med Black Panther Party's [BPP] politik och visa hur rörelser som BLM finansieras och används av Yankeeimperialismens borgarklass och dess stat för att manipulera och kontrollera de arbetande massornas rättfärdiga kamper. Som artikeln helt riktigt påpekar: "Man måste inte vara en sån där konspiratorisk stofil som avfärdar varje tecken på folklig protest som 'George Soros-pengar' för att erkänna det faktum att mycket av det som tas för folklig, progressiv gräsrots-aktivism har koopterats, tagits över och/eller skapats av storföretags-Amerika, det av storföretagen finansierade "nonprofit industrial complex" och Wall Streets gode vän det Demokratiska Partiet, sedan länge känt bland vänsterfolk som 'de sociala rörelsernas begravningsplats'." 

Detta är förstås ingenting nytt. Under hela kapitalismens historia - särskilt i dess imperialistiska stadium - har den härskande klassen lärt sig att upproret inte kan hållas borta enbart med repression, som tenderar att kasta mer bränsle på elden. Borgarklassen har blivit experter på att infiltrera och manipulera - och t.o.m. skapa sina egna falska versioner av - folkliga proteströrelser, och på så vis förvandla dem till redskap i den borgerliga diktaturens och den imperialistiska utsugningens och folkmordets tjänst. De fascistiska rörelserna är ett exempel på detta; dagens borgerliga, liberala versioner av feminism och "antirasism" är ett annat. I båda fallen förlitar sig den härskande klassen på karriärhungriga småborgerliga intellektuella och på arbetararistokratin för att ta ledningen och kanalisera massornas vrede bort från den proletära revolutionen och in i reformism och liberalism. För att förhindra uppkomsten av en revolutionär rörelse som kan förena alla förtryckta under proletär ledning och ideologi för att krossa den gamla ordningen och bygga den nya, använder de öppen rasism och chauvinism såväl som "identitetspolitik" och "intersektionalism" för att hålla folket splittrat. Som Ford helt riktigt påpekar, så har denna borgerliga "vänsterism" alltid varit nära kopplad till det Demokratiska Partiet, och det är onekligen så att BLM såväl som det mesta av den feministiska rörelsen i stor utsträckning används som fotsoldater och kampanjarbetare för det reaktionära, krigshetsande Clinton-lägret, som använder en påstådd "kamp mot Trumps fascism" för att dölja det faktum att den ökande reaktionariseringen och fascistiseringen av den borgerliga diktaturen har genomförts av paret Clinton och Obama såväl som av Bush och Trump (som en fotnot, se hur Avakians revisionistiska RCP följer denna agenda med sin "Vägra fascismen"-kampanj, och tillämpar den revisionistiska politiken med "antifascistisk enhetsfront" med borgarklassen som förevändning för reformism och kapitulation).

I det avseendet är Fords jämförelse mellan BLM och Svarta Pantrarna relevant och viktig. Där dagens "vänster", inklusive en del av de mer avancerade, maoistiskt orienterade grupperna, ägnar sin tid åt att käbbla över anklagelser om "vithet" eller "homofobi", så insisterade Svarta Pantrar som Eldridge Cleaver och Fred Hampton på "behovet av en förenad revolutionär rörelse"... upplyst av den

Fred Hampton, Black Panther Party

vetenskapliga socialismens revolutionära principer" och praktiserade denna ide genom att knyta band till vita och latinamerikanska arbetarorganisationer. Detta är ett av de främsta skälen till att den imperialistiska staten definierade BPP som "det största hotet mot landets interna säkerhet" och mördade och fängslade dess ledare, medan BLM får ett bidrag på 100 miljoner dollar av Ford Foundation och leds av folk med "nära band till storföretag, stiftelser, akademiska och statsfinansierade instanser".

Men, trots allt Glen Fords prat om klasskamp och hans förkastande av den koopterade, liberala "vänstern", så är det han föreslår inte revolution utan bara ett annat gammalt välkänt sätt att administrera borgarklassens diktatur: illusionen om reformistisk "demokratisk socialism". Vad BLM borde ha gjort, enligt Ford, är att stödja den "anti-nyliberala kandidaten Sanders" och Green Party's "revolutionära reformer" och "sociala rekonstruktionsprogram". Det är också därför som han i sin beskrivning av Svarta Pantrarna inte känns vid kampen inom själva BPP mellan reformism och revolution, utan i stället försöker sudda ut gränsen mellan de två. För oss kommunister, oss marxist-leninist-maoister, så är revolutionen inte bara "förändring av hela samhället" utan först och främst "en våldsakt varigenom en klass störtar en annan" (Ordförande Mao), och den proletära revolutionen betyder förstörandet av den borgerliga staten, byggandet av den proletära staten och den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur fram till kommunismen, genom folkkrig. Kamperna inom BPP, dess revolutionära sida liksom många av dess ledares senare förfall ner i reformism, välgörenhet och t.o.m. politiska karriärer inom den imperialistiska staten, är saker som måste utvärderas av det här landets kommunister genom att tillämpa marxismen-leninismen-maoismen på USA:s specifika förhållanden.

Medan nationellt förtryck och rasism fortsätter att vara en integrerad del av USA:s imperialistiska system - och det är brådskande för kommunisterna i det här landet att utveckla massarbetet och tvålinjerskampen för att nå enighet i frågan om den svarta nationella befrielsen och dess förhållande till den proletära revolutionen i dess helhet - så kan vi inte tillåta att liberal, borgerlig "antirasism" och "intersektionalism" används för att splittra oss och avleda oss från uppgiften att bygga det Kommunistiska Partiet för att leda alla de förtryckta massorna i revolution. Vi måste hålla i åtanke vad Ordförande Mao skrev 1968, då han uttryckte sitt stöd till det svarta folkets kamp i USA:

"Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA."

Mer om den borgerliga "antirasismen"

Efter vårt senaste inlägg om den borgerliga "antirasismen" har vi plockat fram lite fler historiska och nutida exempel för att ge lite historisk bakgrund och förklara fenomenet. Poängen är att denna borgerliga "antirasism" inte bara är otillräcklig eller ineffektiv i kampen mot rasismen, utan att den objektivt sett tjänar samma intressen som fascismen och rasismen - borgarklassens intressen - oavsett i vilken grad olika enskilda företrädare för denna typ av "antirasism" är medvetna om det. För att förstå hur detta hänger samman så är det för det första avgörande att förstå att fascism och rasism i grunden inte har sin rot i ideologiska frågor, i "intolerans", "nationalism" eller "främlingsfientlighet", utan i materiella intressen, i kapitalismens - d.v.s. imperialismens - behov av att upprätthålla och öka sin utsugning av och sin makt över arbetarklassen i varje land och de förtryckta folken i tredje världen. Fascism och rasism tjänar som borgarklassens ideologiska och politiska verktyg för att hålla arbetarklassen nere genom att ställa arbetare mot arbetare, lösa upp och förhindra arbetarklassens enighet på nationell och internationell nivå och i stället främja lojalitet gentemot den imperialistiska oligarkin, dess statsapparater och dess exploatering av och aggressionskrig mot de förtryckta länderna. Notera att fascism och rasism inte är de enda verktygen de använder, utan att även liberalismen, individualismen och myten om den borgerliga "demokratin" och de "mänskliga rättigheterna" används för samma syften.

Inom den rasistiska ideologi och politik som den härskande klassen odlat sedan den började erövra och suga ut kolonier runtom i världen, så har det alltid funnits utrymme för ett visst mått av s.k. "medmänsklighet": slavägare som förespråkade en "mildare" behandling av slavarna, enskilda kapitalister under hitlerfascismen som motsatte sig utrotningen av deras judiska slavarbetare etc. Denna typ av "medmänsklighet" har aldrig syftat till att avskaffa utsugningen eller rasismen, utan är i verkligheten en del av denna rasism, ett sätt att legitimera den och kamouflera den.


Borgerlig "antirasism" efter Andra världskriget: totalitarismteorin och sionismen

Henry Ford med sina vänner
Hitler och Göring

Den imperialistiska borgarklassen, som i huvudsak hade gett sitt öppna och entusiastiska (ekonomiska och politiska) stöd till både Hitlertyskland och Mussolinis Italien*, tvingades efter fascismens nederlag i Andra världskriget till viss del hitta nya sätt att legitimera den imperialistiska utsugningen, dess rasistiska ordning och den kontrarevolutionära repressionen. Den öppna och uttalade fascismen och rasismen hade krossats och avslöjats, och den härskande klassen behövde ett nytt ideologiskt "omslagspapper" för att försöka rädda det kapitalistiska systemets anseende och fortsätta exploatera, förtrycka och mörda som förut. De började därför lansera en ny form av borgerlig "antifascism" och "antirasism" som i själva verket syftade till att rättfärdiga utsugar- och förtryckarsystemet och till att hetsa mot de krafter som stod i spetsen för kampen mot fascismen, d.v.s. den revolutionära arbetarrörelsen, kommunisterna, de socialistiska länderna och den nationella befrielserörelsen mot imperialismen. I detta syfte började de prångla ut teorin om den s.k. "totalitarismen"; ett ovetenskapligt idealistiskt hopkok för att dölja fascismens borgerliga klasskaraktär och smutskasta socialismen genom att bunta ihop dem under beteckningen "totalitarism". Borgarklassen skulle nu två sina händer och låtsas som om fascismen, kriget och folkmordet inte alls var deras projekt; kapitalismen skulle nu glorifieras med fraser om "medmänsklighet", "frihet" och "mångkultur", som idag har ersatt de rasbiologiska argumenten när det gäller att t.ex. rättfärdiga utnyttjandet av rättslös invandrad arbetskraft.

Som en del av denna borgerliga "antirasism", i nära samarbete med den judiska sionistiska borgarklassen, utnyttjade (de engelska och senare de nordamerikanska) imperialisterna skamlöst de tyska imperialisternas massmord på judar i sin propaganda för etablerandet av den judiska staten Israel, som de avsåg att använda som en bas för imperialismens intressen i Mellanöstern och hela tredje världen**. Nu bestämdes det att antisemitismen (i betydelsen hets mot judar) skulle ses som en extraordinärt ondskefull form av rasism, och folkmordet på judar som ett slags historiskt undantag, som inte får jämföras med något av kapitalismens övriga folkmord. Denna påstådda kamp mot "antisemitismen" återkommer ständigt i imperialismens propaganda när det gäller att dölja och rättfärdiga kapitalets övriga massmord på förtryckta folk och revolutionärer och kommunister. Rasistiskt förtryck och massmord, såsom vi ser t.ex. i Israels ockupation av Palestina, legitimeras med borgerlig "antirasism", med myten om den ”västerländska civilisationen” och de ”mänskliga rättigheterna”.

Borgerlig "antirasism" och antikommunism i statlig regi

År 2003 skapade den svenska imperialistiska staten en särskild statlig myndighet för att sprida denna borgerliga "antirasism", det s.k. "Forum för levande historia". Detta är alltså en statlig myndighet med uppgiften att politiskt styra forskning och utbildning inom historia och samhällsvetenskap enligt den "sanning" som den härskande klassen slagit fast; och den följer ganska exakt det mönster för borgerlig "antirasism" som vi har beskrivit. "Med utgångspunkt i förintelsen" påstår sig Forumet vilja "främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter" och motverka dem som förnekar förintelsen eller "försvarar ideologin bakom folkmordet". Notera då att myndigheten i sina informationstexter inte nämner ett ord om den svenska borgarklassens stöd till Hitlertyskland eller den svenska statens nuvarande vänskapliga relationer med uttalade fascister och antisemiter t.ex. i Baltikum och Ukraina. De nämner i förbigående några andra exempel på folkmord och "intolerans", men inte ett ord om imperialismens folkmord i Korea och Sydöstasien (miljontals döda), det USA-ledda massmordet på revolutionärer och kommunister i Indonesien (minst en miljon döda), eller om de idag pågående imperialistiska folkmordskrigen i Mellanöstern. Däremot tog det inte lång tid förrän Forum för levande historia deklarerade sitt verkliga syfte: att "informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten" - d.v.s. att fortsätta den antikommunistiska kampanj som hitlerfascisterna varit spjutspets för och som USA och övriga imperialistmakter sedan tog över ansvaret för.

Resultatet av denna borgerliga "antirasism" i statlig regi ser vi tydligt idag: den öppna fascismen och rasismen tillåts växa, och hetsen mot "vänsterextremister" och invandrare främjas och intensifieras. Den antirasistiska "vänstern" låter sig ledas i den borgerliga statens koppel och blir därmed passiviserad, oskadliggjord och används t.o.m. i direkt kontrarevolutionärt syfte. 2008 hyllade EXPO:s chefredaktör Richard Slätt den borgerliga "antirasismen" och manade till kamp mot "vänsterextremismen": "När tidskriften Mana kallar integrationsministern för husneger och menar att judarna ligger bakom en förintelse av palestinier, ett tema som är centralt för den samtida antisemitismen – då ser vi tack och lov liberaler och andra inom borgerligheten som sätter hårt mot hårt (...) Vi ser en vänster framför oss som fullständigt tappat fokus i antirasismen. Senaste numret av Magasinet Neo uppmärksammar hur ABF hyr ut lokaler till vänsterextremister utan att se några större problem med det...". Vi har redan i vår förra artikel visat hur EXPO:s nuvarande chefredaktör Daniel Poohl fortsätter på samma linje, att i "antirasismens" namn fördöma alla som ifrågasätter borgarstaten och dess propaganda. ”Det finns ingen ’maktelit’, du kan lita på staten och makthavarna, låt oss bekämpa ’extremisterna’ och ’terroristerna’ med alla medel” är det ständiga budskapet från denna typ av ”antirasister”.  Precis som i Tyskland på 20- och 30-talet så används "kampen mot både höger- och vänsterextremism" mer och mer för att främja fascismen och bekämpa borgarklassens verkliga fiender: den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folken.

Med utgångspunkt i teorin om "totalitarismen" närmar sig liberalerna alltmer öppet fascismen för att bekämpa arbetarklassen. Roten till rasismen, enligt dessa teorier, är inte borgarklassens imperialistiska utsugarsystem, utan "kollektivismen": "Individen har upphört att existera som en egen aktör och är bara en del av ett kollektiv. Det är just detta som är rasism - att inte se individen utan bara gruppen", som en annan borgerlig "antirasist" skriver. Liberaler och konservativa må tycka att fascismen är skrämmande och vulgär, men när de upplever att den revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken hotar deras privilegier och det kapitalistiska systemet, så väljer de fascismen. Detta bekräftas av all historisk erfarenhet, och det gäller för övrigt även till stor del de opportunister, reformister och anarkister som utger sig för att representera arbetarrörelsen.

Som vi skrev i vår förra artikel i ämnet så strävar den härskande klassen efter att ta kontrollen över antifascismen och kampen mot rasismen, och ställa dem under statlig kontroll för att oskadliggöra dem och utnyttja dem för sina egna syften. De har idag till stor del lyckats med detta; fascisterna (som i verkligheten är kapitalets stormtrupper mot arbetarklassen) framställs som "revolutionärer", medan "vänstern" (som påstår sig bekämpa det rådande systemet) inkorporeras i borgarstatens ideologiska och politiska maskineri. Detta sker till viss del spontant, genom den skamlösa opportunismen och karriärismen i "vänsterns" ledande skikt, men också genom systematiska propagandakampanjer och t.o.m. direkt infiltration; det aktuella fallet med SÄPO-informatören och "vänsteraktivisten" Martin Fredriksson, med kopplingar till EXPO, AFA och Allt åt Alla, är ett tydligt exempel.

Vad som behövs i detta läge är en antifascistisk och antirasistisk kamp som utgår från en fast och medveten klassposition och baserar sig på arbetarklassens vetenskapliga ideologi i stället för på borgarklassens ruttna gamla liberalism och de reformistiska pamparnas opportunism. En sådan proletär antifascism och en konsekvent kamp mot imperialismen är vad som behövs både för att handfast slå tillbaka fascisterna på gatorna och för att organisera störtandet av det system som gång på gång ger upphov till rasism, fascism, krig och folkmord i profitens tjänst.

_____________________________________________

* Läs mer om familjen Wallenbergs stöd till Hitler här, och om socialdemokraternas medverkan här . Vad gäller socialdemokratins kopplingar till den italienska fascismen, se den här artikeln. Andra exempel är Henry Fords väl dokumenterade politiska och ekonomiska stöd till hitlerfascismen, liksom Churchills utläggningar om den "judisk-bolsjevikiska sammansvärjningen" och de europeiska (inklusive den svenska) kungafamiljernas hitlersympatier. En bra bok om den svenska borgarklassens stöd till fascismen är Karl N Alvar Nilssons Svensk Överklassnazism.

** Mer om detta finns att läsa här och här.

Hycklande kampanj "mot antisemitism"

Efter attackerna i Paris och i Köpenhamn har den härskande klassen dragit igång ännu en kampanj mot "terrorism" och "mot antisemitism". Det ledande skikt inom den s.k. "vänstern" som hoppas på att få släppas in i maktens korridorer har glatt och okritiskt slutit upp i dessa kampanjer under förevändningen att "antisemitism är ju dåligt, och vi är ju emot allt som är dåligt". Att sätta in saker i sitt sammanhang och ställa sig frågorna "vem ligger bakom" och "vem tjänar på det" ligger inte i tiden; sådana analyser avfärdas numera utan diskussion som "konspirationsteorier".

Frågan om antisemitism måste precis som allting annat sättas in i sitt sammanhang, d.v.s. framför allt i klasskampens sammanhang. Under 18- och 1900-talet odlade den härskande borgarklassen och dess intellektuella i hela världen myten om "de onda judarna" - en antisemitism som framför allt riktade sig mot de "internationella" judarna, d.v.s kommunisterna, de upproriska, de judar som inte i första hand såg sig som judar utan som medlemmar av en internationell klass* (den judiska borgarklassen däremot, de "nationella" judarna, d.v.s. sionisterna, visade t.o.m. en del av hitlerfascisterna stor respekt för och kunde t.o.m. tänka sig att samarbeta med). Genom att rikta de arbetande folkens vrede mot "det judiska kapitalet" försökte kapitalisterna avleda uppmärksamheten bort från själva kapitalismen och utsugningen - men i praktiken riktade sig deras rasistiska politik och folkmord framför allt mot arbetarklassen och dess representanter. De som mest konsekvent och effektivt bekämpade denna antisemitism var den antifascistiska arbetarrörelsen, i synnerhet den kommunistiska rörelsen.

"Det är inte judarna som är det arbetande folkets fiender. Det är kapitalisterna i alla länder som är arbetarnas fiender. Det finns arbetare bland judarna, och de utgör majoriteten. De är våra bröder, vilka precis som vi är förtryckta av kapitalet, de är våra kamrater i kampen för socialismen. Det finns kulaker, utsugare och kapitalister bland judarna, precis som bland ryssar och bland folk i alla länder. Kapitalisterna försöker så och underblåsa hat mellan arbetarna av olika tro, nationalitet och ras. De som inte arbetar hålls kvar vid makten av kapitalets makt och styrka. Rika judar, precis som rika ryssar och de rika i alla länder, står i förbund för att förtrycka, kuva, råna och splittra arbetarna." (Lenin)

Om vi är kommunister, om vi säger oss kämpa för arbetarklassens sak, så måste vi alltså fråga oss: mot vem riktar sig den nuvarande kampanjen "mot antisemitism"? Är det mot den härskande klassen? Är det mot den imperialistiska borgarklassen, som idag begår folkmord runtom i världen i precis samma syfte som en gång Hitlers och Mussolinis fascister? Och vilka "semiter" är det denna kampanj skall försvara? Är det de arabiska semiter som idag sugs ut och förföljs i Mellanöstern och i Europas fattiga arbetarförorter? Är det judiska arbetare? Nej, uppenbarligen inte. Det som skall försvaras är imperialismen och deras sionistiska hantlangare, och de som skall jagas som "extremister" är folken från de förtryckta nationerna i Mellanöstern, de fattiga och utsugna, de som ser sina folk mördas av den sionistiska staten Israel och dess imperialistiska herrar, och därför bär på ett rättfärdigt hat mot dessa mördare; liksom de som tvingats fly sina länder och innerligt hatar det system som förnedrar och förföljer dem i Europas betongghetton. I Sverige har man som en del av denna hycklande kampanj bl.a. attackerat artisten Dani M - och när man hör hans texter så förstår man varför de härskande gärna skulle vilja tysta honom.

Till saken hör att imperialisterna och deras olika marionetter i tredje världen har gjort stora ansträngningar för att trycka ner, mörda och korrumpera allt som ens liknar revolutionär antiimperialistisk arbetarrörelse. Över hela världen har de gjort allt i sin makt för utplåna de arbetandes klassmedvetande och förhindra en verklig förståelse av imperialismen. I stället har imperialismen överallt främjat de borgerliga, småborgerliga, fascistiska, liberala och religiösa grupperna och låtit dem sprida sina ideologier bland de förtryckta - och då är det kanske inte så förvånande om klasshatet mot de imperialistiska och sionistiska utsugarna ofta uttrycks i religiösa eller t.o.m. "rasistiska" termer. Men att jämställa denna "antisemitism" med borgarklassens, imperialisternas, rasistiska utrotningspolitik är inget annat än struntprat och fjäsk för de härskande. Att ställa sig på utsugarnas sida, genom att demonstrera tillsammans med sionister och imperialister under hycklande paroller om "antirasism", det är raka motsatsen till att konsekvent ställa sig på arbetarklassens och de förtryckta folkens sida, förena oss och kämpa för klassmedvetande och revolution. Och det sistnämnda är också det enda sättet att bekämpa de faktiska reaktionära och vilseledande konspirationsteorier och lögner som förtryckarna prackar på oss.


* Läs t.ex. den här texten av Winston Churchill från 1920 där han förklarar sin syn på "judefrågan"