Maoisterna i Sovjetunionen

År 1956, tre år efter Stalins död, tog en grupp klassförrädare med Nikita Chrusjtjov i spetsen över makten i Sovjetunionen. Dessa revisionister, som representanter för ett skikt av förborgerligade sovjetbyråkrater, förvandlade under de kommande åren den första arbetarstaten till en borgerlig diktatur. Socialismen övergavs och ersattes av en statsmonopolistisk kapitalism, och i stället för att vara en bas och en förebild för världsrevolutionen blev Sovjetunionen en socialimperialistisk supermakt, vars borgarklass sög ut och förtryckte arbetarna och folken inte bara i Sovjetunionen utan även i Östeuropa och andra delar av världen (en omfattande redogörelse för dessa händelser finns i Nils Holmbergs bok ”Fredlig kontrarevolution” för den som är intresserad). Samtidigt fortsatte den kinesiska revolutionen på socialismens väg under ledning av Mao Tsetung och Kinas Kommunistiska Parti, som genom att bekämpa denna samtida revisionism och fortsätta den socialistiska revolutionen i Kina blev arbetarklassens och de förtryckta folkens ledfyr i världen. Med den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976) visade Kinas kommunister och revolutionärer hur arbetarklassens makt och kampen för kommunismen måste försvaras mot byråkraterna och högern inom det egna partiet och staten. Vi presenterar här en rysk artikel från 2013 som berättar om något som hittills varit okänt för de allra flesta; om de kommunister i Sovjetunionen som fortsatte kämpa för den socialistiska revolutionen i Lenins och Stalins anda, och som därför tog lärdom och vägledning av Mao och den kinesiska revolutionen. Temat är inte bara intressant som historielektion, utan framför allt därför att varje socialistisk revolution även i framtiden kommer att behöva föra en hård och lång kamp mot det som finns kvar av utsugarklasserna och deras ideologi, d.v.s. mot dem som vill återupprätta kapitalismen i stället för att fortsätta revolutionen ända fram till kommunismen, det klasslösa samhället.

_______________________

”Sovjetunionen behöver Mao Tsetung” – om de maoistiska dissidenternas historia i Sovjetunionen

(Översatt från engelska av JB 2018. Här finns den engelska översättningen från det ryska originalet)

Från 60-talet till 80-talet var flera tiotal maoistiska grupper aktiva i Ryssland, i kamp mot byråkratins ”borgerliga degeneration”.

När historien skrivs om dissidentrörelsen i Sovjetunionen får den ”demokratiska”, provästliga delen av denna rörelse det mesta av uppmärksamheten, av ganska uppenbara skäl. Betydligt mindre uppmärksamhet ges åt det ”Ryska Partiets” nationalister och de olika vänsterdissidenterna. Men de absolut mest förbisedda dissidentgrupperna är de som följde Ordförande Mao, de sovjetiska ”rödgardisterna”. De har lämnats utanför berättelsen av den tidens röster från Väst och har ignorerats i alla andra gruppers nutidshistoriska minne. Och ändå var de som försökte upprepa den ”Stora Kulturrevolutionens” lärdomar i Sovjetunionen inte färre än de som predikade den västliga demokratin i samma land.

Efter Stalins död, och särskilt efter SUKP:s Tjugonde kongress, så blev det för många sovjetmedborgare som ärligt trodde på bolsjevismen naturligt att se Mao Tsetung som den Internationella Kommunistiska Rörelsens ledare. Kamrat Mao, en gammal och hedervärd partisan som under sin röda fana ledde världens folkrikaste land, verkade ha den visdom som krävdes för att spela rollen som världsledare mycket mer effektivt än en sådan professionell partipamp med ganska oklar biografi som Nikita Sergeevich Chrusjtjov.

Sovjetfolket för en leninistisk socialism

Och den sovjetiske ledaren var mycket besvärad av detta faktum. Som t.ex. i mars 1962, då en 40-årig arbetare vid namn Kulakov, en medlem av Sovjetunionens Kommunistiska Parti som arbetade vid bygget av vattenkraftverket i Bratsk i Irkutskregionen, skickade ett brev till Chrusjtjov. Denne proletär skrädde inte orden i sitt brev till Centralkommitténs Förste Sekreterare: ”Den stora massan av Sovjetunionens folk ser dig som en fiende till Lenins och Stalins Parti. Kort sagt har du fortsatt att vara en levande trotskist… V.I. Lenin drömde om att göra Kina till sovjetfolkets vän, och denna dröm förverkligades av Kamrat Stalin – men du har förstört denna vänskap. Mao är motståndare till ditt besudlande av det leninistiska Partiet och Stalin. Lenin och Stalin kämpade djärvt mot revolutionens fiender och segrade i öppen strid utan rädsla för att fängslas. Du är en ynkrygg och en provokatör. Medan Kamrat Stalin levde fjäskade du för honom, och nu kastar du smuts på honom…”

För detta brev dömdes Kulakov till ett års fängelse, anklagad för ”antisovjetisk propaganda”. Och det fanns gott om liknande uttalanden, många av dem offentliga. I Kiev den 18 mars samma år (1962), under valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet, delade en 45-årig kolchosordförande och partimedlem vid namn Boris Loskutov ut flygblad med texten ”Leve det leninistiska Partiet - utan pratmakaren och förrädaren Chrustjov. Denna galnings politik har lett till att vi förlorat Kina, Albanien och miljoner andra av våra tidigare vänner. Landet har förts in i en återvändsgränd. Låt oss sluta leden. Låt oss rädda landet.”

Kolchosordföranden arresterades och dömdes senare till fyra års fängelse.

På natten den 18 juni 1963, i staden Mena i Chernigovskaya-regionen i Ukraina, satte en 27-årig konstnär vid stadens teater, Ivan Panasetsky, upp hemgjorda plakat med slagorden ”Chrustjovs anarki dödade sanningen under Stalins styre för att gripa makten!” ”Ned med Chrustjovs anarki! Leve det kinesiska kommunistpartiet!” ”Leve Mao Tsetung – ledare för arbetarna i hela världen!”

Affisch från Kulturrevolutionen:
"Arbetarklassen måste leda allt!"

Under natten mellan den tredje och fjärde augusti 1963, i staden Batumi i Georgien där en gång den unge Stalin inlett sina första revolutionära aktiviteter, satte tre sovjetmedborgare; den 28-årige G. Svanidze, hans 24-åriga fru L. Kizilova och deras 23-årige kamrat V. Miminoshvili (alla tre Komsomolmedlemmar) upp flygblad med kravet att Chrustjov skulle störtas och till försvar för Stalins minne. I texten hade de unga komsomolmedlemmarna skrivit ”Vår ledare är Mao Tsetung!” och ”Sovjetunionen behöver Mao Tsetung!”.

Den 1 juni 1964 i staden Donetsk satte den 37-årige gruvarbetaren Vasilii Poluban upp flygblad runtom i staden med följande kallelse: ”Stöd banden till Folkdemokratin i Kina som kämpar för världsfred och demokrati! Lenin! Stalin! Chrusjtjov dra åt helvete!”; ”Lenin och Stalin kommer att leva genom tidsåldrarna! Ned med Chrusjtjovs diktatur, som förorenar arbetarklassens sinnen!”; ”Lenins och Stalins Parti kommer att leda oss till seger, till kommunistisk enhet! Ned med N.S. Chrusjtjov! Leve Kinas vänner!”

Dessa är bara några få exempel på den röda dissidensen under dessa år, då Sovjetunionens formella ledare, Chrusjtjov, utmanades av den internationella kommunistiska rörelsens informella ledare, Mao. Dessa samhälleliga stämningar bidrog till att Nikita Sergeevich avlägsnades från makten. Men det är anmärkningsvärt att även efter Chrusjtjovs avgång så upphörde inte de sovjetmedborgare som stödde Kamrat Maos idéer med sina aktiviteter. Dessutom var detta en tidpunkt då Kulturrevolutionen i Kina nådde sin kulmen, och många sovjetmedborgare var inte motståndare till att tillämpa alla det Röda Gardets metoder mot sina egna byråkrater…

Från januari till mars 1967 delade en 21-årig studerande vid luftfarthögskolan, A. Makovsky, ut flygblad i Moskva vid åtskilliga tillfällen. Flygblad i vilka det, enligt utredarna från Sovjetunionens Generalåklagarmyndighet, ”propagerades för Mao Tsetungs idéer”. En del av flygbladen spreds på Röda Torget, nära Kreml. Det är värt att notera att hans aktion vid Kreml skedde ett år före den väl kända och publicerade aktionen av de ”sju demonstranterna” i augusti 1968, som hyllades vitt och brett av västliga media.

Den 13 februari 1967 i staden Komsomolsk vid Amur, 6000 km från Moskva, satte en 20-årig komsomolmedlem, en ingenjör vid stadens båtklubb vid namn V. Ermokhin, en 21-årig komsomolmedlem och student vid medicinska institutet, M. Chirkov och en 30-årig kommunist och professionell dykare, P. Korogodsky, upp flygblad som deklarerade: ”Mao Tsetung är den röda solen i våra hjärtan! Proletära kommunister, kämpa mot detta gäng av nutida revisionister, Chrustjovs följeslagare!”

Nästan samtidigt, den 16 februari 1967 i ukrainska Donetsk i andra änden av Sovjetunionen, hängde en 35-årig gruvarbetare vid namn P. Melnikov upp handskrivna flygblad som hyllade Mao Tsetung och krävde att Brezhnev skulle störtas.

Detta är bara några få enstaka exempel på liknande aktioner som åklagarmyndigheten och KGB sparat åt oss. Men utöver de individuella aktionerna i Sovjetunionen under dessa år uppstod även cirklar som utgjorde en underjordisk kommunistisk rörelse och baserade sig på Maos idéer och revolutionära slagord.

Bröderna Romanenko, sovjetiska maoister som blev kända i Kina

En av de första grupperna av detta slag uppstod 1964 i den industriella regionen Kharkov i Ukraina, där den ’proletära traditionen’ fortfarande var mer än en simpel sen-sovjetisk propagandakliché. Där, i staden Balakleya, nära Kharkov, bildades en marxistisk grupp med namnet ”Arbetarnas och Böndernas Revolutionära Kommunistparti”. Dess grundare var bröderna Adolf och Vladimir Romanenko. Den 35-årige Vladimir Romanenko arbetade som elektriker i Kharkov och studerade sedan vid journalistiska fakulteten på Leningrads universitet. Hans 33-årige bror Adolf arbetade på en tidning vid namn ”Hammaren och Skäran” i stadens industridistrikt.

I Leningrad lärde Vladimir Romanenko känna studenter från Kina som gav honom maoistisk litteratur. Redan i september 1963 skrev bröderna en deklaration till Kinas Kommunistiska Partis Centralkommitté med kritik av SUKP:s nya program, vilket hade antagits vid den 22 kongressen 1961. En kopia av denna deklaration gavs till den kinesiske medborgaren Tchzan Dadi, en student vid Leningradinstitutet, för att skicka den till Kinas Kommunistiska Partis Centralkommitté.

Åklagaren i Kharkovregionen skulle senare skriva i sin rapport till Kreml: ”[Romanenkobröderna], som fallit under inflytande från kinesisk propaganda, bestämde sig för att skapa en illegal vänsterradikal organisation då de dragit slutsatsen att SUKP inte längre representerade arbetarnas intressen och hade urartat från ett revolutionärt parti till ett parti som representerade småborgerliga intressen och i slutändan blev en reaktionär kraft”.

I september 1964 hade bröderna Romanenko färdigställt ett program för sitt ”Arbetarnas och Böndernas Revolutionära Kommunistparti”. Programmet innehöll följade deklaration:

”Inkomstklyftan mellan den genomsnittlige arbetaren och de främsta specialisterna och byråkratiska pappersvändare fortsätter att växa dag för dag… och nu plundrar tjänstebyråkraterna och t.o.m. organen för s.k. statlig kontroll mervärde från de produktiva klasserna…

Arbetare och rödgardister i kamp mot revisionisterna under
den Stora Proletära Kulturrevolutionen

Påståendet att proletariatets diktatur har blivit förlegad hör inte till varken arbetarklassen eller bondeklasserna, den hör till dem som får tandvärk av att bara höra arbetarklassens diktatur nämnas, till dem som har mer att vinna på att plundra mervärde inom ramen för en ”nationell” halvborgerlig stat. Och när det regerande partiet inte kämpar mot detta utan hjälper till att legalisera det, då är detta parti ett småborgerligt parti…

SUKP har spelat ut sin roll som ett politiskt parti kapabelt att leda massorna på den väg som utstakades av den store Lenin… Det finns därför ingen tid att förlora. Man måste så fort som möjligt beväpna arbetarklassen och bönderna på kollektivjordbruken med den sanna marxistiska revolutionära teorin… För att göra detta är det nödvändigt att skapa organisationer på varje fabrik, varje anläggning, på alla kollektivjordbruken (kolchoserna) och statsjordbruken (sovchoserna), på alla utbildningsinstitutioner och i de militära enheterna för att förklara SUKP:s programs revisionistiska karaktär.”

I slutet av hösten 1964 arresterades bröderna Romanenko av KGB. Under brottsutredningen fortsatte Adolf Romanenko att uttrycka sina tankar helt och hållet i Ordförande Maos kulturrevolutionära anda:

”Jag tror att det nu i vårt land finns alla förutsättningar för småborgerliga element att frodas. Jag anser att så länge som SUKP:s ledare, både centralt och i periferin, sovjetregeringens och de lokala sovjeternas ledare och ledarna för de administrativa apparaterna har alla tänkbara privilegier, så länge som de materiella tillgångarna som jag ser det fördelas på ett inkorrekt sätt; så länge kommer en småborgerlig ideologi att frodas. Och sovjeternas, Partiets och administrationens apparater kommer att juridiskt auktorisera sina privilegier och den ojämlika fördelningen av materiella tillgångar.

Av detta drar jag slutsatsen att broderskap och jämlikhet är uteslutet under nuvarande omständigheter, och jag anser inte att SUKP kan vara ett uttryck för folkets vilja… Jag tror att det arbetande folkets intressen och ledningens intressen är diametralt motsatta, och därmed finns det ingen enhet mellan Partiet och folket.”

Bröderna Romanenko räddades i praktiken från ett långt fängelsestraff genom Mao Tsetungs ingripande. Bröderna greps en dag innan SUKP:s Centralkommittés extrainsatta plenum där Chrusjtjov avsattes från makten. SUKP:s nya ledare Brezhnev och Shelepin, som organiserade avsättandet av Chrusjtjov, hoppades då att på något sätt kunna överbrygga schismen med det kommunistiska Kina utan att ändra Sovjetunionens inrikes- och utrikespolitik. Därför beslutades det vid ett möte i Kreml, där cheferna för åklagarkontoret och KGB-avdelningen i Kharkov var särskilt inkallade, att inte ta fallet till rättegång mot dessa sovjetiska maoister, som var välkända i Kina. Romanenkobröderna släpptes efter några månader ur fängelset, men bevakades därefter noggrant av KGB, vilket gjorde det omöjligt för dem att fortsätta sin politiska aktivitet.

Nils Holmbergs "Fredlig kontrarevolution" i digital utgåva - ladda ner den här!

Hur gick det egentligen till att bygga ett socialistiskt samhälle i Sovjetunionen? Vad innebär arbetarklassens diktatur, och varför behövs den? Hur såg klasskampen ut under socialismen, och hur kunde den socialistiska arbetarstaten förvandlas till en stat där borgerliga byråkrater tog makten? Varför säger vi kommunister att Sovjetunionen slutade vara socialistiskt år 1956 och blev ett kapitalistiskt land? 

En svensk bok som reder ut dessa frågor är Nils Holmbergs* "Fredlig kontrarevolution" från 1974. Här kan vi läsa om hur klasskampen i den första arbetarstaten utvecklades; hur kommunisterna under ledning av Lenin och Stalin hela tiden kämpade mot borgerliga ståndpunkter inom själva bolsjevikpartiet, och om hur krossandet av denna borgerliga opposition var en förutsättning för att kunna bygga socialism, besegra imperialisternas angreppskrig och gå framåt i riktning mot ett klasslöst samhälle. I boken visar Holmberg hur Sovjetunionens kommunister under Stalins ledning i huvudsak tillämpade en korrekt politik och byggde socialism, men också att de begick fel som gjorde det möjligt för byråkraterna att växa sig starka, ta makten efter Stalins död och bli en ny härskande borgarklass.

Som boken också tar upp, så var det till stor del lärdomarna från Sovjetunionen som gjorde det möjligt för de kinesiska kommunisterna under ledning av Mao Tsetung att bättre förstå frågan om den fortsatta klasskampen under proletariatets diktatur; att det inte går att övervinna de borgerliga krafterna genom bara administrativa åtgärder och beslut uppifrån, utan att arbetarklassen och folket måste mobiliseras i revolutionär kamp mot de partipampar och karriärister som vill återupprätta kapitalismen; i en proletär kulturrevolution för att stärka och utveckla arbetarklassens makt, bygga socialismen och fortsätta revolutionen för att avskaffa klasserna och privategendomen helt och hållet.

Det är också nödvändigt att lära sig om denna "fredliga kontrarevolution" i Sovjetunionen för att kunna förstå vad som hände med de kommunistiska partierna i resten av världen, i Europa och i Sverige; hur det kom sig att de förvandlades från revolutionära arbetarpartier till reformistiska partier i borgarklassens tjänst. Det är särskilt viktigt idag, när det finns ett akut behov av verkliga kommunistiska partier för att leda revolutionen i varje land, och när även de s.k. kommunistpartier som själva uppkom ur kampen mot den sovjetiska revisionismen har kapitulerat och blivit bihang till den övriga reformistiska "vänstern".

"Fredlig kontrarevolution" är idag närmast omöjlig att få tag på, så vi är glada att nu för första gången (såvitt vi vet) kunna presentera den i digitalt format. Vi har lagt upp den i tre olika format: som vanligt Word-dokument (.doc), som e-bok (.mobi) och som PDF (med bibehållen sidindelning och layout från originalet). Vi hoppas också på att kunna publicera del 2 av boken framöver.

Fredlig kontrarevolution (.doc)
Fredlig kontrarevolution (.mobi)
Fredlig kontrarevolution (.pdf)

_____________________________________________

*Nils Holmberg (1902-1981) var medlem av Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ingick i dess Centralkommitté under ett par decennier och satt som riksdagsman för partiet från 1944-1946. Redan 1926 arbetade han i ledningen för Kommunistiska Ungdomsinternationalen i Moskva. Han arbetade i Kina i två år under slutet av 50-talet, och har översatt Mao Tsetungs verk till svenska.
Holmberg var en av dem som gick i spetsen för kampen mot revisionismen i SKP under 60-talet. När SKP antog ett nytt partiprogram år 1967 och bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna, så var Holmberg en av dem som lämnade partiet och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). När KFML år 1973 ombildades till parti (och återtog namnet Sveriges Kommunistiska Parti) så valdes Holmberg till partistyrelsen.

Borgarpressen om "vänsterns problem"

"Vänstern har blivit den nya högern" skriver en borgerlig, möjligtvis socialdemokratisk, skribent vid namn Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet. Även om han inte själv har några lösningar att komma med, så påpekar han helt riktigt att den nutida "vänstern" verkar ha gett upp kampen för ett samhälle "där ingen behöver tigga och en värld där ingen behöver fly", och i stället ägnar sig åt en slags moralistisk välgörenhet: "Det enda jag hör är ”Låt tiggarna tigga! Låt flyktingarna fly!” – och detta från det gäng som ska föreställa det människovänligare alternativet". Vi kan inte annat än hålla med. Dagens svenska "vänster" är i stort sett en borgerlig och småborgerlig rörelse, som desperat försöker klamra sig fast vid den trygghet som den fortfarande trots allt upplever i denna lilla hörna av världen, och som därför försöker rädda det rådande systemet (den "västerländska demokratin", "välfärden" etc.) genom att göra det lite "mänskligare" i stället för att störta det. Skribenten önskar sig "ett jordklot där ingen behöver fly, alltså en värld med demokrati, fred och jämlikt fördelat välstånd", men hur han tänker sig att vi ska komma dit framgår inte av artikeln. Vi kommunister å andra sidan vet att en sådan värld inte bara är möjlig, utan oundviklig; och att det inte finns någon annan väg dit än att störta kapitalismen, genom att de förtryckta folken i tredje världen slänger ut alla imperialistmakterna, och genom att arbetarklassen i varje land tar makten, tar ifrån utsugarna deras rikedomar, bygger socialism och fortsätter göra revolution tills det inte längre finns någon privategendom eller några klasser.

En annan skribent som försöker göra upp med den nutida "vänsterns" problem i desto mer "radikala" ordalag är en viss Daniel Suhonen, som beskriver sin "längtan efter en rörelse som vågar prata om socialism". Han beskriver nostalgiskt sin barndoms första maj-demonstrationer och drar t.o.m. ett utmärkt Strindbergcitat för att krydda det hela med lite revolutionsromantik. "Problemet med dagens vänster, från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering, är att man inte gör sin grunduppgift (...) I praktiken är man socialliberaler som vill putsa på systemet och satsa på att ge ökad likhet i chanser" skriver han. Ja, visst är det så. Men vad är då Suhonens lösning? Vad behöver arbetarklassen göra? Åter ta upp sin ideologi, marxismen, och organisera sig för att störta borgarnas diktatur och bygga socialism? Nej, det vore ju att gå för långt; i stället ska vi arbetare tydligen ta borgerliga reformister som Thomas Piketty, Naomi Klein och Owen Jones som "teoretisk grund för ett modernt socialistiskt projekt". Det faktum att ALLA reformistiska, parlamentariska, borgerligt "demokratiska" och laglydiga s.k. "socialistiska projekt" har visat sig tjäna kapitalet i stället för arbetarklassen, det faktum att de arbetande folken i hela världen redan har blivit förrådda (och mördade och fängslade) av dessa borgerliga "arbetarpartier" fler gånger än vi orkar räkna, och att deras "välfärdspolitik" inte har fört oss ett enda steg närmare socialismen, det verkar inte bekymra Suhonen.

Sanningen är den, att de som dominerar inom dagens "vänster"  ("från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering") har skapat en "vänster" som existerar på den imperialistiska storbourgeoisiens villkor, en rörelse som går i kapitalets koppel. Idag kan den största utsugar- och folkmördarstaten, den nordamerikanska supermakten, genomföra enorma krigsövningar på svensk mark utan några märkbara reaktioner från denna "vänster", och den blodbesudlade John McCain kan komma hit och diskutera militärt samarbete i lugn och ro utan att besväras av störande antiimperialistiska demonstranter. Idag deltar denna "vänster" själv i kapitalets hetskampanjer mot tredje världens folk, och när dessa s.k. "socialister" idag vill ge sitt klädsamma stöd till någon väpnad gerillarörelse, så ser den noga till att det är en gerillarörelse som är acceptabel för herrarna där uppe. För denna "vänster" är huvudfienden aldrig de stora utsugarna och deras imperialistiska stater, utan på sin höjd några av deras underhuggare (SD, ISIS etc.). Den arbetarklass och de förtrycka folk som redan reser sig mot systemet vill varken skribenter som Lindgren och Suhonen eller den nutida "vänstern" tala om - sådant stör väl deras drömmerier om en "frihetlig" eller "mångkulturell" så kallad socialism.

Ja, det behövs en ny arbetarrörelse. En revolutionär sådan, som vägleds av arbetarklassens ideologi och vars första brådskande uppgift är att bygga sitt parti i varje land för att organisera störtandet av den reaktionära gamla staten och byggandet av den nya, proletära. Det finns goda förutsättningar för att bygga en sådan rörelse - även i Sverige - men det kan inte ske utan att fullständigt bryta med den borgerliga och småborgerliga "vänstern".

Mer om den pro-imperialistiska "vänstern"

Vi kommer ofta in på frågan om de s.k. "socialister" i de rika länderna som mer eller mindre öppet och skamlöst ställer sig på imperialisternas sida och försvarar deras utsugning och förtryck av de förtryckta nationerna i tredje världen: Vänsterpartiet och liknande partier som stödjer imperialistiska folkmordskrig, anarkistiska intellektuella som förnekar att imperialismen över huvud taget existerar och motsätter sig vår kamp för att störta den, gamla avfällingar från 60- och 70-talets "ML"-rörelse som kallar sig antiimperialister men försvarar den "egna" (t.ex. den svenska) imperialiststaten, det socialfascistiska "folkhemmet" och imperialisternas prat om en "multipolär värld". Och så vidare. Den lilla klicken av monopolkapitalister har till stor del lyckats sprida sin egen attityd och världsbild även bland den övriga befolkningen; en arrogant och chauvinistisk idé om sig själva som representanter för den "civiliserade" världen, vars uppgift det är att "hjälpa de primitiva barbarerna" i de fattiga länderna. Denna lögnaktiga världsbild (och dess inneboende rasism) sitter djupt rotad även bland de mest vältaliga s.k. "antirasister", särskilt i ett land som Sverige, och givetvis särskilt hos de klasser och skikt som har mest att förlora på den imperialistiska statens undergång. 

Revisionism och opportunism finns förstås inte bara inom "vänstern" i de rika, imperialistiska länderna - men det är där de har sitt ursprung; i imperialismens utsugning av tredje världen, som Lenin tydligt förklarar i stycket här nedan. Han fokuserar här förstås på arbetararistokratin - de "arbetarrörelsens" pampar och byråkrater som idag snarast blivit en del av borgarklassen - men man skall inte glömma att denna opportunism och denna lojalitet med storkapitalet på olika sätt präglar HELA samhället i ett imperialistiskt land, inklusive delar av själva arbetarklassen. Det är också därför vi alltid påminner om vad Engels sade, om vikten av att gå till "den understa massan" inom arbetarklassen, den som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten".

"Här måste vi fråga oss hur det kommer sig att sådana riktningar [revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen - övers. anmärkning] är så starka i Europa och varför denna opportunism är starkare i Västeuropa än i vårt land. Jo, det beror på att de framskridna länderna har baserat och fortsätter att basera sin kultur på möjligheten att leva på en miljard förtryckta människors bekostnad. Det beror på att dessa länders kapitalister inhöstar mycket mer på detta sätt än den profit de skulle kunna få genom att utplundra det egna landets arbetare.
Före kriget ansågs att de tre rikaste länderna, England, Frankrike och Tyskland, enbart på kapitalexporten, andra källor inte inräknade, tog in 8-10 miljarder francs i årsinkomster.
Av denna nätta summa kan man självfallet slänga till arbetarledarna och arbetararistokratin åtminstone en halv miljard i allmosor och allehanda mutor. Och det är just mutor det hela går ut på. Det görs på tusen olika sätt: genom att höja kulturen i större centra, inrätta bildningsinstitutioner, ordna tusentals trevliga befattningar åt kooperationsledare, fackföreningsledare, parlamentsledare. Detta görs överallt där det råder moderna civiliserade kapitalistiska förhållanden. Och dessa miljarder i extraprofit utgör den ekonomiska grund, på vilken opportunismen inom arbetarrörelsen vilar. De opportunistiska ledarna, arbetarklassens toppskikt, arbetararistokratin är i Amerika, i England, i Frankrike ojämförligt mer hårdnackade; de gör starkare motstånd mot den kommunistiska rörelsen. Och därför måste vi vara beredda på att det blir besvärligare för de europeiska och amerikanska arbetarpartierna att befria sig från denna sjukdom än det var i vårt land. Vi vet att väldiga framsteg i behandlingen av denna sjukdom har gjorts sedan Tredje internationalen grundades, men ännu är vi inte definitivt färdiga med den: arbetarpartierna, proletariatets revolutionära partier i hela världen har ännu långtifrån slutfört utrensningen av borgerligt inflytande, av opportunister i de egna leden."

(V.I. Lenin - Den Kommunistiska Internationalens Andra Kongress, 1920)

"Socialister" för kapitalism: om "teorin om produktivkrafterna"

En sak som ofta slår en när man studerar arbetarrörelsens historia är hur olika slags reformister och borgerliga "socialister" - de som förkastar marxismen och den socialistiska revolutionen - ständigt verkar återkomma till samma gamla slitna "teorier" och argument för att marknadsföra sitt förräderi mot arbetarklassens sak och sitt ställningstagande för kapitalismens bevarande. Hur många gånger dessa "teorier" än har avslöjats och motbevisats av den revolutionära arbetarrörelsen, så försöker nya reformister lansera dem igen och igen inför nya generationer av potentiella revolutionärer. Ett av de tydligaste exemplen är "teorin om produktivkrafterna", som lanserades av Bernstein och Kautsky (reformismens och den borgerliga socialdemokratins förfäder), och som sedan har gått i arv till alla deras följeslagare fram tills idag.

I korthet går "teorin om produktivkrafterna" ut på att 1) det är bara möjligt att bygga socialism i länder med en högt utvecklad kapitalism (de fattiga förtryckta länderna måste alltså "vänta" på att de rika länderna skall bli socialistiska och "befria dem") och 2) det är inte nödvändigt att göra revolution, d.v.s. med våld krossa de borgerliga staterna och bygga arbetarstater, eftersom socialismen kommer att "komma av sig själv" om bara produktivkrafterna* tillåts utvecklas tillräckligt mycket först på kapitalistisk väg. Denna "teori" har således använts t.ex. av dem som ville stätta stopp för socialism och kollektivisering i Sovjetunionen, därför att "det först måste bli revolution i de mer utvecklade länderna" (Trotskij och hans anhängare), liksom av dem som sedan återupprättade kapitalismen i både Sovjetunionen och Kina (Chrustjov, Teng Hsiao-ping m.fl.).

Affisch från Kulturrevolutionen:
"Completely Crush the Liu-Teng
Counterrevolutionary Line!"

Samma "teori" används idag - i mer eller mindre maskerad form - av de s.k. "socialister" som försöker inbilla oss att det är de rika imperialistiska länderna (som Sverige) som står för "framsteg och civilisation" i världen, och att tredje världens förtryckta nationer måste utveckla mer kapitalism (de brukar kalla det "demokrati") under imperialistisk dominans innan de ens kan börja tänka på socialism (i Sverige är Vänsterpartiet m.fl. tydliga representanter för denna politik med sitt stöd till imperialistiska aggressionskrig och "demokratiseringsprojekt" i tredje världen). Samma "teori" dyker upp i den nu så omtalade s.k. "arbetskritiken", som hävdar att det kapitalistiska löneslaveriet kan avskaffas utan revolution; att det enda som behövs är teknisk utveckling och politiska reformer (basinkomst, förkortad arbetstid etc.).

Vad alla dessa s.k. "socialister" till varje pris vill dölja, är att förutsättningen för att kunna utveckla produktivkrafterna så att de tjänar det arbetande folket är att arbetarklassen tar makten, d.v.s. genom revolution krossar borgarklassens makt, upprättar arbetarstaten och beväpnar folket för att försvara socialismen och fortsätta revolutionen. Så länge det är kapitalisterna som har statsmakten, och så länge de förtryckta nationerna domineras av imperialistmakter, så kan ingen teknologi och inga reformer avskaffa utsugningen, och när vi väl bygger socialism så är det politiken - d.v.s. arbetarklassens ideologi och politik - som måste styra över ekonomin i stället för att ekonomin styr över politiken. Som marxister och materialister vet vi att medan det är den ekonomiska basen, produktionsförhållandena, som bestämmer den ideologiska och politiska överbyggnaden, så är det just genom människornas medvetna, revolutionära politiska handling som dessa produktionsförhållanden kan förändras; ingen utsugarklass har hittills gått under "av sig själv" eller reformerats bort "gradvis". I det socialistiska Kina var det Mao Tse-tung och hans anhängare som gick i spetsen för arbetarklassens kamp mot dem som med "teorin om produktivkrafterna" förespråkade kapitalism i stället för socialism, d.v.s. Liu Shao-chi, Teng Hsiao-ping och deras följeslagare, de borgarsvin som idag härskar i Kina och har mage att kalla det för "socialism".

* Produktivkrafterna: de verktyg, maskiner, jord, mänsklig arbetskraft etc. som används i produktionen.

_____________________________

Artikeln nedan publicerades i Peking Review 1969, mitt under Kulturrevolutionen. Vi har översatt den till svenska (den ursprungliga engelska översättningen finns här)

Från Bernstein till Liu Shao-chi

av Kao Hung

Peking Review nr. 38, 19 september 1969

"Teorin om produktivkrafterna" är en internationell revisionistisk tankeriktning. Enligt denna "teori" är den socialistiska revolutionen absolut omöjlig i ett land där kapitalismen inte är högt utvecklad, där produktivkrafterna inte har nått en hög nivå och där landsbygdsekonomin är utspridd och efterbliven, och socialismen kommer att komma naturligt om kapitalismen först tillåts utvecklas till fullo och produktivkrafterna tillåts växa enormt. I mer än ett halvt århundrade, från Bernstein, Kautsky och Trotskij till Chen Tu-hsiu och Liu Shao-chi, har denna handfull avfällingar från proletariatet prackat på oss denna absurda teori genom att presentera den som historisk materialism, och använt den som "teoretisk" grund för sin opposition mot den proletära revolutionen.

Det är ingen tillfällighet att "teorin om produktivkrafterna" dök upp vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Världskapitalismen hade vid den tidpunkten utvecklats till sitt döende stadium, d.v.s. det imperialistiska stadiet, i vilket den proletära revolutionen hade blivit tidens lösen. För att
tillgodose imperialisternas behov drog de gamla revisionisterna från den Andra Internationalen - Bernstein, Kautsky och deras likar - fram sin villfarelse i ett lömskt försök att motsätta sig och strypa den proletära revolutionen inifrån, från arbetarrörelsens insida.

Bernstein lade först fram denna villfarelse år 1899 i sin bok Socialismens förutsättningar och Socialdemokratins uppgifter. Han hävdade att med de högt utvecklade samhälleliga produktivkrafterna, så skulle kapitalismen på fredlig väg växa över i socialism. Därför, sade han, skulle revolution genom väpnad makt bli en meningslös fras. Han deklarerade godtyckligt att socialismens seger enbart kunde bero på det allmänna samhälleliga framsteget, speciellt på ökningen av den samhälleliga rikedomen eller på de samhälleliga produktivkrafternas tillväxt följd av arbetarklassens mognad i fråga om kunskap och moral. Han drog slutsatsen: Vad gäller det kapitalistiska systemet, så bör man inte förstöra det utan hjälpa det att utvecklas mer.

Renegaten Kautsky låg inte heller på latsidan när det gällde att offentliggöra den reaktionära "teorin om produktivkrafterna". I sin broschyr Vägen till makten, skriven 1909, påstod han att endast där det kapitalistiska produktionssättet var högt utvecklat kunde det finnas en möjlighet att förvandla kapitalistiskt ägande av produktionsmedlen till allmänt ägande genom statsmakten.

Lenin förde upprepade och effektiva kamper mot denna reaktionära "teori om produktivkrafterna" före och efter den Socialistiska Ryska Oktoberrevolutionen. Före Oktoberrevolutionen pekade Lenin på att den socialistiska revolutionen inte nödvändigtvis skulle segra först i de kapitalistiska länder där produktivkrafternas nivå var högst, utan att den kunde segra först i Ryssland, den kapitalistiska världens svagaste länk. Oktoberrevolutionens seger bekräftade till fullo riktigheten i Lenins briljanta tes. Efter Oktoberrevolutionens seger fortsatte Kautsky att svinga "teorin om produktivkrafterna" som ett brutet svärd. Han blev ännu vildare i sitt motstånd mot Oktoberrevolutionen och mot att det sovjetiska folket skulle ta den socialistiska vägen. Han blundande för verkligheten och utropade år 1930 t.o.m. att den revolution som hade ägt rum i Ryssland endast kunde tjäna till att röja vägen för kapitalismens fullständiga utveckling och att endast när kapitalismen var högt utvecklad skulle det vara möjligt att etablera ett socialistiskt samhälle. Därför, påstod han, skulle de industrialiserade västeuropeiska länderna oundvikligen komma före de östeuropeiska länderna på vägen till socialismen. Han babblade också om att utan en relativt hög utbildningsstandard och en högt utvecklad industri, så skulle det vara absolut omöjligt att uppnå och upprätthålla storskalig jordbruksproduktion, och därför var kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen bara ett primitivt experiment som definitivt skulle misslyckas. Detta innebar att det ryska proletariatet, på grund av de efterblivna produktivkrafterna, inte skulle kunna behålla den politiska makt det hade erövrat, utan måste låta bourgeoisien ta över styret.

Då Trotskij tog över "teorin om produktivkrafterna" som förespråkades av Bernstein och Kautsky, attackerade även han febrilt Lenins teori om att socialismens seger var möjlig först i ett land, och attackerade Oktoberrevolutionen. 1922, i sin efterskrift till Fredsprogrammet, pladdrade Trotskij om att Ryssland inte hade nått, eller ens närmat sig, stadiet för att etablera ett socialistiskt samhälle… och att socialismen var möjlig endast då det fanns en bas av utvecklade och blomstrande produktivkrafter. Han påstod vidare att ett verkligt uppsving i den ryska socialistiska ekonomin bara var möjligt efter att proletariatet hade segrat i flera av de viktigaste europeiska länderna. Detta innebar att Sovjetunionen, som var ekonomiskt efterblivet, inte var kvalificerat att bygga socialism. En sådan villfarelse är till sitt väsen utformad för att skapa kontrarevolutionär allmän opinion för kapitalistisk restauration i Sovjetunionen.

Den store revolutionäre ledaren Lenin fördömde våldsamt dessa absurda och löjliga teorier. Han betonade gång på gång den enorma roll som revolutionen spelade i att utveckla produktionen och den enorma roll som maktövertagandet och förändringen av produktionsförhållandena spelade i att främja produktivkrafternas utveckling. Han påpekade skarpt att med Bolsjevikpartiet, en konsoliderad arbetar-bondeallians och under ledning av ett sådant Parti, så var det fullt möjligt att göra Ryssland till ett mäktigt socialistiskt land efter revolutionen. Han sade: "Om det för upprättande av socialism fordras en bestämd kulturnivå (ehuru ingen kan säga hurdan denna bestämda "kulturnivå" är, eftersom den varierar i olika västeuropeiska stater), varför kan vi då inte först börja med att på revolutionär väg tillkämpa oss förutsättningarna för denna nivå och sedan, på basis av arbetar- och bondemakten samt sovjetsystemet, sätta i gång med att hinna ifatt de andra folken?" Lenin kritiserade skarpt förespråkarna av "teorin om produktivkrafterna" och sade: "Det avgörande i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik, har de inte alls begripit".

Chrusjtjovs sovjetrevisionistiska renegatklick har fullständigt förrått marxism-leninismen och har verkställt en allomfattande restauration av kapitalismen i Sovjetunionen. Utifrån sina kontrarevolutionära behov för de fram sitt snack om att ekonomin, under socialistiska förhållanden, är viktigare än politik, att frågan om produktionen skall komma i första hand, ta plats i hjärtat av alla partiorganisationers aktiviteter och gå före partiorganisationernas övriga arbete. Sådant nonsens är blott en kopia av den "teori om produktivkrafterna" som förespråkades av de gamla revisionisterna.

I Kina förespråkades "teorin om produktivkrafterna" först av renegaten Chen Tu-hsiu. 1923, i sin text Kinas nationella revolution och alla samhällets klasser, betonade han ensidigt att "Kinas industri befinner sig i sin barndom och dess kultur är efterbliven", att "t.o.m. bourgeoisien är mycket infantil och arbetarklassen är objektivt sett ännu mer infantil." Han motsatte sig ursinnigt att proletariatet skulle leda revolutionen och gripa den politiska makten. Han skränade att "Under normala omständigheter kommer den politiska makten självklart att ligga i bourgeoisiens händer efter en framgångsrik nationell revolution". Så sent som 1938 tjattrade han fortfarande att "det finns fortfarande mycket utrymme för att utveckla kapitalismen i Kina". Genom att predika detta hoppades han förgäves att kunna fullständigt likvidera revolutionen.

Då han gick i renegaterna Bernsteins, Kautskys, Trotskijs och Chen Tu-hsius fotspår, förespråkade renegaten, den dolde förrädaren och svinpälsen Lius Shao-chi konsekvent den reaktionära "teorin om produktivkrafterna". Han motsatte sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur, och begick således omåttliga brott.

Den store ledaren Ordförande Mao har lärt oss: "Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja". De som försöker att hindra historiens gång kommer att sluta i elände. Liksom sina föregångare Bernstein, Kautsky, Trotskij och Chen Tu-hsiu, så har Liu Shao-chi dränkts i historiens mäktiga ström.

Borgarklassens hat mot arbetarstaten: "Kämpa men understå er inte att segra"

Under hela arbetarrörelsens kamp för att ta makten, bygga socialismen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns någon utsugning, så har det funnits personer som har övergett rörelsens långsiktiga och övergripande mål för att i stället vinna kortsiktiga och begränsade (och ofta personliga) fördelar, genom att på olika sätt anpassa rörelsen till vad som är acceptabelt för borgarklassen. I praktiken har detta alltid inneburit att förvandla arbetarklassens partier och organisationer till borgerliga sådana, som har gett upp kampen för att ta makten och i stället ägnar sig åt att försöka putsa lite på kapitalismens yta – och borgarklassen har haft stor nytta av dem för att lugna ner klasskampen och förlänga sitt herravälde ytterligare lite längre. 

De som på detta sätt överger arbetarrörelsens principer försöker ofta låtsas som om de står för något "nyskapande" gentemot den "dogmatiska" marxismen, men i verkligheten upprepar de samma gamla saker sedan 1800-talet: den "fredliga vägen" till socialismen, den "fredliga samlevnaden" i stället för kamp och revolution, borgerlig demokrati i stället för proletär demokrati etc. Vi kommunister kallar dessa personer för revisionister, eftersom de reviderar (skriver om, ändrar) arbetarrörelsens mest grundläggande mål och principer. Deras metoder och politiska idéer kan se lite olika ut, men det finns några saker som de alla har gemensamt; de marxistiska principer de hatar mest är nämligen precis de principer som är mest skrämmande för borgarklassen. En av de främsta av dessa är principen om proletariatets diktatur; d.v.s. att arbetarklassen inte kan ta över och reformera den borgerliga staten, utan måste krossa den och bygga en arbetarstat i stället. 

Kort sagt: för att kunna bygga ett socialistiskt samhälle där arbetarklassen styr över produktionen, politiken och kulturen, så måste den borgerliga diktaturen, baserad på borgarklassens väpnade styrkor, ersättas av en arbetarstat baserad på arbetarklassens väpnade styrkor, för att hindra borgarna från att ta tillbaka makten och återinföra kapitalismen. Alltså, i stället för hyrda knektar som skjuter på folket för att försvara en handfull utsugare, så beväpnar vi folket för att försvara socialismen och avskaffa all utsugning.

En av de som tidigt vände sig emot att arbetarna skulle upprätta sin egen stat var Karl Kautsky, som blev en av grundarna av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin som vi fortfarande dras med idag. Han hävdade att arbetarnas sovjeter (arbetarråd) var en bra sak, men att de inte fick bli en ”statsorganisation”. Liknande åsikter har vi under historien kunnat höra, och hör än idag, från ”frihetliga socialister” (anarkister) och andra som verkar föredra att leva under kapitalismen framför att göra det hårda och långsiktiga arbete som krävs för att störta den. De som vänder sig emot att arbetarklassen skall bygga sin egen stat försvarar i slutändan alltid den borgerliga staten, oavsett om de påstår sig vara "emot alla stater" eller om de påstår sig kunna reformera den nuvarande staten. För dem är socialismen en ouppnåelig utopi som man kan använda i sin propaganda; den verkliga socialistiska revolutionen är lika skrämmande för dem som den är för borgarklassen. Lenin behandlade frågan om sovjeterna och arbetarstaten i sin polemik mot Kautsky:

"'Den sovjetiska organisationsformen är alltså', sammanfattar Kautsky, 'en av vår tids viktigaste företeelser. Den lovar att bli av utslagsgivande betydelse i de stora avgörande strider mellan kapital och arbete som vi går tillmötes.

Men har vi rätt att kräva ännu mer av sovjeterna? Bolsjevikerna, som efter novemberrevolutionen 1917 [d.v.s. Oktoberrevolutionen] tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna fick majoritet i de ryska arbetardeputeradesovjeterna, övergick efter konstituerande församlingens upplösning till att göra sovjeterna, som dittills varit en kamporganisation för en klass, till en statsorganisation. De upphävde demokratin, som det ryska folket erövrat under marsrevolutionen [d.v.s. Februarirevolutionen]. I överensstämmelse härmed upphörde bolsjevikerna att kalla sig socialdemokrater. De kallar sig kommunister.' (S 33, kursiv av Kautsky)

 (…) Kautskys resonemang, som jag citerat i dess helhet, utgör kärnpunkten i hela frågan om sovjeterna. Kärnpunkten är just: skulle sovjeterna sträva efter att bli statsorganisationer (bolsjevikerna förde i april 1917 fram parollen "All makt åt sovjeterna", och på partikonferensen samma månad förklarade bolsjevikerna att de inte nöjde sig med en borgerligt parlamentarisk republik utan krävde en arbetar- och bonderepublik av Pariskommunens typ eller sovjettyp) eller skulle sovjeterna inte sträva efter detta, inte ta makten, inte bli statsorganisationer utan förbli "kamporganisationer" för en enda "klass" (som Martov uttryckte sig när han med sin oskyldiga önskan sökte försköna det faktum, att sovjeterna under mensjevikernas ledning var verktyg för arbetarnas underordnande under bourgeoisin).

 Kautsky har slaviskt upprepat Martovs ord. Han har tagit brottstycken ur bolsjevikernas teoretiska strid med mensjevikerna samt kritiklöst och meningslöst överfört dessa brottstycken till en allmänteoretisk, allmäneuropeisk grund. Resultatet blev en sådan smörja, att den skulle framkalla ett homeriskt skratt hos varje medveten rysk arbetare som stiftade bekantskap med Kautskys tidigare citerade resonemang.

 Samma skratt kommer Kautsky att möta från alla europeiska arbetares sida (med undantag av en klick inbitna socialimperialister), när vi förklarar för dem vad saken här rör sig om.

 Kautsky har gjort Martov en björntjänst genom att med utomordentlig åskådlighet fullfölja Martovs fel in absurdum. Låt oss se, till vilket resultat Kautsky i själva verket kommit.

 Sovjeterna omfattar alla lönarbetare. Proletariatets tidigare ekonomiska och politiska kampmetoder är otillräckliga mot finanskapitalet. Sovjeterna kommer att spela en väldig roll inte bara i Ryssland. De kommer att spela en utslagsgivande roll i de stora, avgörande striderna mellan kapital och arbete i Europa. Så säger Kautsky.

 Utmärkt. "De avgörande striderna mellan kapital och arbete" - avgör inte de frågan om vilken av dessa klasser som kommer att ta hand om statsmakten?

 Inte alls. Gud förbjude det.

 I de "avgörande" striderna får inte sovjeterna, som omfattar alla lönarbetare, bli en statsorganisation!

 Vad är då staten?

 Staten är ingenting annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra.

 Den undertryckta klassen, förtruppen för alla arbetande och utsugna i det nuvarande samhället, måste således sträva efter "avgörande strider mellan kapital och arbete", men får inte röra maskineriet för kapitalets undertryckande av arbetet! - Får inte krossa detta maskineri! - Får inte utnyttja sin allomfattande organisation för att undertrycka utsugarna!

 Storartat, förträffligt, herr Kautsky! "Vi" erkänner klasskampen - som alla liberaler erkänner den, d.v.s. utan att bourgeoisin störtas ...

 Här framträder klart Kautskys fullständiga brytning både med marxismen och med socialismen. Detta är faktiskt en övergång till bourgeoisin, som är beredd att tillåta vad som helst, bara inte att den av bourgeoisin förtryckta klassens organisationer förvandlas till statsorganisationer. Här kan Kautsky inte längre på något sätt rädda sin ståndpunkt, som vill försona allt och klara av alla djupa motsättningar med fraser.

 Antingen avvisar Kautsky varje övergång av statsmakten till arbetarklassen eller medger han att arbetarklassen övertar det gamla, borgerliga statsmaskineriet, men han går under inga omständigheter med på att arbetarklassen skall krossa och slå sönder det samt ersätta det med ett nytt, proletärt maskineri. Hur man än "tolkar" och "förklarar" Kautskys resonemang, så är det i båda fallen uppenbart att han bryter med marxismen och går över på bourgeoisins sida.

 Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx på tal om vilken stat den segerrika arbetarklassen behöver: "staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet". Nu framträder en person som gör anspråk på att fortfarande vara marxist och förklarar, att det i sin helhet organiserade proletariatet, som för den "avgörande kampen" mot kapitalet, inte får göra sin klassorganisation till statsorganisation. Kautsky har här ådagalagt den kolartro på staten, som i Tyskland, enligt vad Engels skrev 1891, "fortplantat sig ... till bourgeoisins allmänna medvetande och även till mången arbetare". Kämpa arbetare - därtill "samtycker" vår kälkborgare (det "samtycker" också borgaren till, ty arbetarna kämpar i varje fall, och det enda man kan göra är att tänka på hur man skall kunna bryta spetsen av deras svärd) - kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga "statsorganisationen" med en proletär "statsorganisation"!" (V.I. Lenin - Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, 1918)