En sång för antifascister

Den här sången tillägnar vi alla kamrater som kämpade i Göteborg den 30/9 mot borgarna och deras fascistlakejer:




"Vad tjänade det till att vi jagade ut nazismen

fascismen finns ju ändå, patronen han är kvar

Vi trodde hans svarta skjorta för alltid var försvunnen

han spelar demokrat men i hjärtat är han svart

Nu har vi republik och nu har vi fria val

men de enda som är fria är alltid samma hajar

Vi hängde Mussolini och hela hans diktatur

kapitalister och lakejer - snart är det deras tur

Vi sätter hat mot hat för att kärleken ska segra

Vi har inget att förlora men en ny värld att vinna"

Spanska maoister om attacken i Barcelona

Efter en tids uppehåll p.g.a. aktiviteter på annat håll är Järnbastionen nu tillbaka. Idag publicerar vi en svensk översättning av ett nytt uttalande från den spanska bloggen "Mar armado de masas" (det väpnade havet av massor) apropå de senaste "terrorattackerna" i Barcelona och Cambrils. Liksom här i Sverige ser vi hur borgarklassen och dess stater i andra länder använder "terrorn" som ännu ett sätt att försöka ena befolkningen till stöd för mer imperialistiska folkmordskrig, mer borgerlig diktatur, mer repression och mer fascism. Och i Spanien liksom i Sverige eller i USA kan utsugarna räkna med troget stöd från det ledande skiktet inom den s.k. "vänster" som går i borgarstatens ledband och vars roll är att svepa in krigshetsen och den fascistiska politiken i "vänster"-fraser.

KOMMUNIKÉ

Attackerna i Barcelona och Cambrils, som riktades mot folkets massor och arbetarklassen och utfördes av den Islamiska Staten, kan nu läggas till de övriga kontrarevolutionära och reaktionära aktioner som Islamiska Staten utfört i de imperialistiska länderna. Kännetecknande för dessa aktioner är att deras militära mål inte är medlemmar av den gamla staten, storkapitalets representativa byggnader eller reaktionära institutioner etc., utan tvärtom; deras mål är folkets massor.

Efter dessa attacker mot de arbetande massorna uppmanar den spanska storbourgeoisien - genom sina representanter och ombud, Partido Populars regering, PSOE och Podemos ("vi står till myndigheternas förfogande" har Pablo Iglesias försäkrat) - medborgarna till enighet med den spanska imperialistiska staten, dess "demokrati" och dess reaktionära institutioner. Samtidigt driver statsapparaten fram en kampanj mot arbetarna med invandrarbakgrund; de säger att de finns problem med integration, marockaner, araber, muslimer m.fl. utpekas som "terrorister" etc. för att försöka splittra arbetarklassen och fortsätta med uppgiften att förfölja alla kamper som förs mot den gamla spanska imperialistiska staten och mer och mer skärpa den inhemska reaktionen.

Den Islamiska Staten är CIA:s verk. I Mellanöstern har dess aktioner skapat förutsättningarna för yankee-supermaktens intervention i namn av "demokratin" och kampen mot "terrorismen". Som resultat av imperialismens djupa och slutgiltiga kris, försöker de imperialistiska supermakterna och makterna förlänga sin dödskamp medan de gör upp - i sammansvärjning och tvist - om naturtillgångarna, den billiga arbetskraften, marknaderna och inflytandezonerna, på väg mot ett nytt världskrig.

Den hegemoniska yankee-supermakten har valt scenariot för det inledande slaget. Den har destabiliserat Mellanöstern med den "Arabiska våren" och sedan med den Islamiska Staten, och när förutsättningarna för dess intervention väl var skapade så har supermakten koncentrerat och placerat ut sina modernaste vapen, trupper och legosoldater i en ansträngning för att behålla sin roll som hegemonisk supermakt i världen, i tvist med supermakterna Ryssland och Kina om Mellanösterns olja, gas och vatten. Även dessa supermakter har positionerat sig i Mellanöstern, just nu i Syrien, där de kommer att tjäna stora pengar på återuppbyggnaden.

Banderoll i Madrid:
"Era krig, våra döda. Solidaritet med Barcelona"

Samtidigt som de imperialistiska länderna fortsätter med det imperialistiska kriget utomlands, försöker de säkra sitt bakland. Om baklandet inte är lugnt, så kan imperialisterna inte föra sitt krig. Borgarklassen behöver vidta åtgärder för att förhindra varje slags organiserat motstånd från arbetarklassen mot dess utrikes- och inrikespolitik. Den spanska storbourgeoisien är inget undantag.

Den Islamiska Staten bidrar genom sina attacker mot folket i de imperialistiska länderna till att skapa förutsättningarna för att monopolbourgeoisien ska kunna skapa allmän opinion för ännu mer reaktionarisering av den borgerliga staten, inskränkningar av friheter och ursinniga förföljelser mot de massor som kämpar. Den Islamiska Statens reaktionära aktioner i de imperialistiska länderna är en del av imperialismens planer och har ett mål: att försöka splittra arbetarklassen och att ena så många som möjligt till stöd för den gamla imperialistiska staten.

I detta sammanhang av imperialistiskt krig går både den gamla och den nya revisionismen imperialismens och reaktionens ärenden, och fyller sin funktion; att avleda massorna och arbetarklassen från deras huvudsakliga uppgift, att även i de imperialistiska länderna förstöra den gamla borgerliga staten. De fokuserar inte på huvudfienden, d.v.s. supermakterna (USA, Kina och Ryssland) och de övriga imperialistmakterna (Tyskland, Frankrike, Spanien, England, Italien, Sverige etc.) som idag slåss om världen. I stället fokuserar de på Islamiska Staten, och legitimerar på detta sätt det imperialistiska nyuppdelningskriget som de imperialistiska supermakterna och makterna rättfärdigar just i namn av kamp mot reaktionära idéer och försvar av ”friheten”; det är ett ”kategoriskt imperativ” att ”försvara den västerländska civilisationen mot den islamistiska fundamentalismen” sade Oriana Fallaci, en marionett vars trådar styrs av CIA.

Det som i den spanska staten skiljer de olika revisionistiska grupperna åt är stödet åt antingen den ena eller den andra supermakten; det som förenar dem alla är deras stöd till det imperialistiska kriget. Så finns det t.ex. de som stöder Ryssland och Kina och Assads marionettregim, och de som i namn av en borgerlig ”antifascism” stöder den väpnade gren av CIA som är YPG. En proletär och konsekvent antifascism är bara möjlig i kamp på liv och död mot imperialismen: ”reaktion över hela linjen är utmärkande för imperialismen” (Lenin). Det finns t.o.m. de som har gått så långt att de föreslår att den spanska staten bör ”rättas till” så att man kan bilda en gemensam ”antifascistisk” front mot den Islamiska Staten: ”som vi sagt tidigare, så står denna operation mot de som solidariserat sig med det kurdiska folket (underförstått YPG) i motsättning till hur man agerat i andra länder inom den Europeiska Unionen”.

Hur som helst så gör den gamla och den nya revisionismen nu stora ansträngningar för att tydligt visa den imperialistiska storbourgeoisien att de har ”rättat sig” politiskt; efter attacken mot Charlie Hebdo försvarade de omedelbart, högt och tydligt pressfriheten för sionisterna, utan att lämna några tvivel om att deras väg innebär kapitulation inför den inhemska och utländska imperialismen och reaktionen.

Samtidigt genomförde spanska soldater och marines från basen Morón under det senaste året 65 gemensamma manövrar riktade mot Nordafrika. Flottbasen Rota är hem åt 4 ”destroyers” från USA:s flotta, och mer än 2600 spanska soldater är utspridda över de fem kontinenterna i sammanlagt 17 operationer och uppdrag (Mali, Somalia, Libanon, Colombia, Afghanistan, Estland etc.) som koordineras av Operationskommandot EMAS. Nyligen har Rajoy antytt möjligheten att ett spanskt befäl går i spetsen för NATO-trupperna i Östersjön. Den spanska staten tillhör den koalition av mer än 70 länder som yankee-supermakten leder i sin attack mot folken i Mellanöstern.

Här, i baklandet, genomför den spanska imperialistiska staten steg för steg sin fascistisering och försvarar den spanska monopolbourgeoisiens intressen. T.ex. har Hacienda betalat Santander-banken 500 miljoner Euro för Popular, etc. samtidigt som det imperialistiska kriget slår mot arbetarklassen och de arbetande klasserna. Vräkningarna överstiger 100 om dagen, arbetslösheten och utsattheten drabbar arbetarklassen hårt, och 300 har dött på arbetsplatserna under detta års första sex månader. Den enda vägen för folket är folkkriget, lett av det militariserade Kommunistiska Partiet för att förstöra den gamla staten bit för bit, för att göra slut på alla de sviter av kapitalismen som vi lider under, och med folkkrig komma till den gyllene kommunismen.

NED MED IMPERIALISMENS NYUPPDELNING AV VÄRLDEN!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas – augusti 2017

Mer om den borgerliga "antirasismen"

Efter vårt senaste inlägg om den borgerliga "antirasismen" har vi plockat fram lite fler historiska och nutida exempel för att ge lite historisk bakgrund och förklara fenomenet. Poängen är att denna borgerliga "antirasism" inte bara är otillräcklig eller ineffektiv i kampen mot rasismen, utan att den objektivt sett tjänar samma intressen som fascismen och rasismen - borgarklassens intressen - oavsett i vilken grad olika enskilda företrädare för denna typ av "antirasism" är medvetna om det. För att förstå hur detta hänger samman så är det för det första avgörande att förstå att fascism och rasism i grunden inte har sin rot i ideologiska frågor, i "intolerans", "nationalism" eller "främlingsfientlighet", utan i materiella intressen, i kapitalismens - d.v.s. imperialismens - behov av att upprätthålla och öka sin utsugning av och sin makt över arbetarklassen i varje land och de förtryckta folken i tredje världen. Fascism och rasism tjänar som borgarklassens ideologiska och politiska verktyg för att hålla arbetarklassen nere genom att ställa arbetare mot arbetare, lösa upp och förhindra arbetarklassens enighet på nationell och internationell nivå och i stället främja lojalitet gentemot den imperialistiska oligarkin, dess statsapparater och dess exploatering av och aggressionskrig mot de förtryckta länderna. Notera att fascism och rasism inte är de enda verktygen de använder, utan att även liberalismen, individualismen och myten om den borgerliga "demokratin" och de "mänskliga rättigheterna" används för samma syften.

Inom den rasistiska ideologi och politik som den härskande klassen odlat sedan den började erövra och suga ut kolonier runtom i världen, så har det alltid funnits utrymme för ett visst mått av s.k. "medmänsklighet": slavägare som förespråkade en "mildare" behandling av slavarna, enskilda kapitalister under hitlerfascismen som motsatte sig utrotningen av deras judiska slavarbetare etc. Denna typ av "medmänsklighet" har aldrig syftat till att avskaffa utsugningen eller rasismen, utan är i verkligheten en del av denna rasism, ett sätt att legitimera den och kamouflera den.


Borgerlig "antirasism" efter Andra världskriget: totalitarismteorin och sionismen

Henry Ford med sina vänner
Hitler och Göring

Den imperialistiska borgarklassen, som i huvudsak hade gett sitt öppna och entusiastiska (ekonomiska och politiska) stöd till både Hitlertyskland och Mussolinis Italien*, tvingades efter fascismens nederlag i Andra världskriget till viss del hitta nya sätt att legitimera den imperialistiska utsugningen, dess rasistiska ordning och den kontrarevolutionära repressionen. Den öppna och uttalade fascismen och rasismen hade krossats och avslöjats, och den härskande klassen behövde ett nytt ideologiskt "omslagspapper" för att försöka rädda det kapitalistiska systemets anseende och fortsätta exploatera, förtrycka och mörda som förut. De började därför lansera en ny form av borgerlig "antifascism" och "antirasism" som i själva verket syftade till att rättfärdiga utsugar- och förtryckarsystemet och till att hetsa mot de krafter som stod i spetsen för kampen mot fascismen, d.v.s. den revolutionära arbetarrörelsen, kommunisterna, de socialistiska länderna och den nationella befrielserörelsen mot imperialismen. I detta syfte började de prångla ut teorin om den s.k. "totalitarismen"; ett ovetenskapligt idealistiskt hopkok för att dölja fascismens borgerliga klasskaraktär och smutskasta socialismen genom att bunta ihop dem under beteckningen "totalitarism". Borgarklassen skulle nu två sina händer och låtsas som om fascismen, kriget och folkmordet inte alls var deras projekt; kapitalismen skulle nu glorifieras med fraser om "medmänsklighet", "frihet" och "mångkultur", som idag har ersatt de rasbiologiska argumenten när det gäller att t.ex. rättfärdiga utnyttjandet av rättslös invandrad arbetskraft.

Som en del av denna borgerliga "antirasism", i nära samarbete med den judiska sionistiska borgarklassen, utnyttjade (de engelska och senare de nordamerikanska) imperialisterna skamlöst de tyska imperialisternas massmord på judar i sin propaganda för etablerandet av den judiska staten Israel, som de avsåg att använda som en bas för imperialismens intressen i Mellanöstern och hela tredje världen**. Nu bestämdes det att antisemitismen (i betydelsen hets mot judar) skulle ses som en extraordinärt ondskefull form av rasism, och folkmordet på judar som ett slags historiskt undantag, som inte får jämföras med något av kapitalismens övriga folkmord. Denna påstådda kamp mot "antisemitismen" återkommer ständigt i imperialismens propaganda när det gäller att dölja och rättfärdiga kapitalets övriga massmord på förtryckta folk och revolutionärer och kommunister. Rasistiskt förtryck och massmord, såsom vi ser t.ex. i Israels ockupation av Palestina, legitimeras med borgerlig "antirasism", med myten om den ”västerländska civilisationen” och de ”mänskliga rättigheterna”.

Borgerlig "antirasism" och antikommunism i statlig regi

År 2003 skapade den svenska imperialistiska staten en särskild statlig myndighet för att sprida denna borgerliga "antirasism", det s.k. "Forum för levande historia". Detta är alltså en statlig myndighet med uppgiften att politiskt styra forskning och utbildning inom historia och samhällsvetenskap enligt den "sanning" som den härskande klassen slagit fast; och den följer ganska exakt det mönster för borgerlig "antirasism" som vi har beskrivit. "Med utgångspunkt i förintelsen" påstår sig Forumet vilja "främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter" och motverka dem som förnekar förintelsen eller "försvarar ideologin bakom folkmordet". Notera då att myndigheten i sina informationstexter inte nämner ett ord om den svenska borgarklassens stöd till Hitlertyskland eller den svenska statens nuvarande vänskapliga relationer med uttalade fascister och antisemiter t.ex. i Baltikum och Ukraina. De nämner i förbigående några andra exempel på folkmord och "intolerans", men inte ett ord om imperialismens folkmord i Korea och Sydöstasien (miljontals döda), det USA-ledda massmordet på revolutionärer och kommunister i Indonesien (minst en miljon döda), eller om de idag pågående imperialistiska folkmordskrigen i Mellanöstern. Däremot tog det inte lång tid förrän Forum för levande historia deklarerade sitt verkliga syfte: att "informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten" - d.v.s. att fortsätta den antikommunistiska kampanj som hitlerfascisterna varit spjutspets för och som USA och övriga imperialistmakter sedan tog över ansvaret för.

Resultatet av denna borgerliga "antirasism" i statlig regi ser vi tydligt idag: den öppna fascismen och rasismen tillåts växa, och hetsen mot "vänsterextremister" och invandrare främjas och intensifieras. Den antirasistiska "vänstern" låter sig ledas i den borgerliga statens koppel och blir därmed passiviserad, oskadliggjord och används t.o.m. i direkt kontrarevolutionärt syfte. 2008 hyllade EXPO:s chefredaktör Richard Slätt den borgerliga "antirasismen" och manade till kamp mot "vänsterextremismen": "När tidskriften Mana kallar integrationsministern för husneger och menar att judarna ligger bakom en förintelse av palestinier, ett tema som är centralt för den samtida antisemitismen – då ser vi tack och lov liberaler och andra inom borgerligheten som sätter hårt mot hårt (...) Vi ser en vänster framför oss som fullständigt tappat fokus i antirasismen. Senaste numret av Magasinet Neo uppmärksammar hur ABF hyr ut lokaler till vänsterextremister utan att se några större problem med det...". Vi har redan i vår förra artikel visat hur EXPO:s nuvarande chefredaktör Daniel Poohl fortsätter på samma linje, att i "antirasismens" namn fördöma alla som ifrågasätter borgarstaten och dess propaganda. ”Det finns ingen ’maktelit’, du kan lita på staten och makthavarna, låt oss bekämpa ’extremisterna’ och ’terroristerna’ med alla medel” är det ständiga budskapet från denna typ av ”antirasister”.  Precis som i Tyskland på 20- och 30-talet så används "kampen mot både höger- och vänsterextremism" mer och mer för att främja fascismen och bekämpa borgarklassens verkliga fiender: den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folken.

Med utgångspunkt i teorin om "totalitarismen" närmar sig liberalerna alltmer öppet fascismen för att bekämpa arbetarklassen. Roten till rasismen, enligt dessa teorier, är inte borgarklassens imperialistiska utsugarsystem, utan "kollektivismen": "Individen har upphört att existera som en egen aktör och är bara en del av ett kollektiv. Det är just detta som är rasism - att inte se individen utan bara gruppen", som en annan borgerlig "antirasist" skriver. Liberaler och konservativa må tycka att fascismen är skrämmande och vulgär, men när de upplever att den revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken hotar deras privilegier och det kapitalistiska systemet, så väljer de fascismen. Detta bekräftas av all historisk erfarenhet, och det gäller för övrigt även till stor del de opportunister, reformister och anarkister som utger sig för att representera arbetarrörelsen.

Som vi skrev i vår förra artikel i ämnet så strävar den härskande klassen efter att ta kontrollen över antifascismen och kampen mot rasismen, och ställa dem under statlig kontroll för att oskadliggöra dem och utnyttja dem för sina egna syften. De har idag till stor del lyckats med detta; fascisterna (som i verkligheten är kapitalets stormtrupper mot arbetarklassen) framställs som "revolutionärer", medan "vänstern" (som påstår sig bekämpa det rådande systemet) inkorporeras i borgarstatens ideologiska och politiska maskineri. Detta sker till viss del spontant, genom den skamlösa opportunismen och karriärismen i "vänsterns" ledande skikt, men också genom systematiska propagandakampanjer och t.o.m. direkt infiltration; det aktuella fallet med SÄPO-informatören och "vänsteraktivisten" Martin Fredriksson, med kopplingar till EXPO, AFA och Allt åt Alla, är ett tydligt exempel.

Vad som behövs i detta läge är en antifascistisk och antirasistisk kamp som utgår från en fast och medveten klassposition och baserar sig på arbetarklassens vetenskapliga ideologi i stället för på borgarklassens ruttna gamla liberalism och de reformistiska pamparnas opportunism. En sådan proletär antifascism och en konsekvent kamp mot imperialismen är vad som behövs både för att handfast slå tillbaka fascisterna på gatorna och för att organisera störtandet av det system som gång på gång ger upphov till rasism, fascism, krig och folkmord i profitens tjänst.

_____________________________________________

* Läs mer om familjen Wallenbergs stöd till Hitler här, och om socialdemokraternas medverkan här . Vad gäller socialdemokratins kopplingar till den italienska fascismen, se den här artikeln. Andra exempel är Henry Fords väl dokumenterade politiska och ekonomiska stöd till hitlerfascismen, liksom Churchills utläggningar om den "judisk-bolsjevikiska sammansvärjningen" och de europeiska (inklusive den svenska) kungafamiljernas hitlersympatier. En bra bok om den svenska borgarklassens stöd till fascismen är Karl N Alvar Nilssons Svensk Överklassnazism.

** Mer om detta finns att läsa här och här.

Ingen kapitulation inför det fascistiska våldet

Vi upplever nu en våg av fascistiskt våld i Sverige och Europa. Rasistiska mord och attentat som objektivt sett är en del av den härskande klassens politik: att bedriva erövrings- och folkmordskrig i tredje världens förtryckta nationer, att maximalt suga ut dem som flyr hit och samtidigt hetsa arbetare mot arbetare med en kombination av hycklande "mångkulturs"-retorik och rasistiska och fascistiska hetskampanjer - detta är utsugarklassens desperata åtgärder för att försöka rädda sitt sönderfallande system. Samtidigt försöker det borgerliga och småborgerliga ledande skiktet inom "vänstern" passivisera det antifascistiska motståndet med pacifism och kapitulation. Inför den statliga systematiska smutskastningskampanjen och repressionen mot de kämpande antifascisterna har många backat i stället för att gå till offensiv, nu när en offensiv antifascism behövs som mest. Revolutionära Fronten meddelade nyligen att de lägger ner verksamheten (vi hoppas fortfarande att det inte är sant). Andra har antagit en linje som verkar gå ut på att "det är meningslöst att slåss" för att i stället försöka bekämpa fascisterna med "organisering" - som om de två sakerna inte skulle höra ihop. Ursäkten är ofta en falsk idé om att "vanligt folk skräms bort av våld och 'extremism'", fast det räcker att öppna ögonen och titta runt omkring sig för att se att det inte stämmer.

Alltså: i ett läge då den rasistiska fascismen är tillbaka på allvar, då fascisterna blir alltmer militanta och våldsamma, och den borgerliga staten allt mer öppet samverkar med fascisterna och låter dem härja, så verkar en del antifascister plötsligt ha upptäckt Mahatma Gandhis storhet och uppmanar oss att "vända andra kinden till" - trots alla fraser om "hårt mot hårt". Denna "vänsters" småborgerliga ledarfigurer - parlamentariska såväl som "frihetliga" - är så fästa vid borgarstaten, att den t.o.m. i detta läge vädjar till den och dess polis om beskydd, och skräckslaget "tar avstånd" från det verkliga antifascistiska motståndet. Liksom i Tyskland på 20- och 30-talet så talar den borgerliga staten och alla dess partier om att "bekämpa både höger- och vänsterextremismen", men när det kommer till kritan så använder den sig av den förstnämnda för att krossa den sistnämnda. Och precis som då så får borgarna all hjälp de behöver av klassförrädarna och reformisterna i den borgerliga "vänstern". 

Med anledning av allt detta vill vi idag uppmärksamma två texter. Den ena är en artikel som (otroligt nog) publicerades i vänsterpartistiska "Flamman" förra året med titeln Återuppliva det kollektiva självförsvaret. Även om skribenten uppenbarligen är vilseledd av en del allvarliga reformistiska vanföreställningar, så tar han upp en fråga som idag är akut att ta itu med (och som tyvärr inte verkar tas på allvar ens av de flesta som kallar sig "revolutionärer" eller "marxist-leninister"). Artikeln
uppföljdes förstås i Flamman av en rad repliker som rabiat förkastade denna hemska "våldsbejakande" text som haft fräckheten att ifrågasätta borgarstatens våldsmonopol och därmed riskerat Vänsterpartiets goda rykte och revisionisternas karriärer. Vi tycker att texten bör spridas och diskuteras.

Den andra texten vi vill uppmärksamma i detta sammanhang är ännu ett tal av Malcolm X. Vi rekommenderar starkt att läsa hela talet, som hölls vid Ford Auditorium i Detroit den 14 februari 1965, strax efter att Malcolm X samma natt utsatts för ett bombattentat i sitt eget hem i New York. Talet tar upp en rad frågor som är högst aktuella idag, både med tanke på imperialisternas krig och det fascistiska och rasistiska våldet (hela talet finns att läsa här).

"[W]hen it comes time for you and me to protect ourselves against lynchings, they tell us to be nonviolent. That's a shame. Because we get tricked into being nonviolent, and when somebody stands up and talks like I just did, they say, 'Why, he's advocating violence!' Isn't that what they say? Every time you pick up your newspaper, you see where one of these things has written into it that I'm advocating violence. I have never advocated any violence. I've only said that Black people who are the victims of organized violence perpetrated upon us by the Klan, the Citizens' Council, and many other forms, we should defend ourselves. And when I say that we should defend ourselves against the violence of others, they use their press skillfully to make the world think that I'm calling on violence, period. I wouldn't call on anybody to be violent without a cause. But I think the Black man in this country, above and beyond people all over the world, will be more justified when he stands up and starts to protect himself, no matter how many necks he has to break and heads he has to crack. (...)

Brothers and sisters, if you and I would just realize that once we learn to talk the language that they understand, they will then get the point. You can't ever reach a man if you don't speak his language. If a man speaks the language of brute force, you can't come to him with peace. Why, good night! He'll break you in two, as he has been doing all along. If a man speaks French, you can't speak to him in German. If he speaks Swahili, you can't communicate with him in Chinese. You have to find out what does this man speak. And once you know his language, learn how to speak his language, and he'll get the point. There'll be some dialogue, some communication, and some understanding will be developed.

You've been in this country long enough to know the language the Klan speaks. They only know one language. And what you and I have to start doing in 1965 -- I mean that's what you have to do, because most of us already been doing it -- is start learning a new language. Learn the language that they understand. And then when they come up on our doorstep to talk, we can talk. And they will get the point. There'll be a dialogue, there'll be some communication, and I'm quite certain there will then be some understanding. Why? Because the Klan is a cowardly outfit. They have perfected the art of making Negroes be afraid. As long as the Negro's afraid, the Klan is safe. But the Klan itself is cowardly. One of them will never come after one of you. They all come together. Sure, and they're scared of you.

And you sit there when they're putting the rope around your neck saying, "Forgive them, Lord, they know not what they do." As long as they've been doing it, they're experts at it, they know what they're doing!

No, since they federal government has shown that it isn't going to do anything about it but talk, it is a duty, it's your and my duty as men, as human beings, it is our duty to our people, to organize ourselves and let the government know that if they don't stop that Klan, we'll stop it ourselves. And then you'll see the government start doing something about it. But don't ever think that they're going to do it just on some kind of morality basis, no. So I don't believe in violence -- that's why I want to stop it. And you can't stop it with love, not love of those things down there, no. So, we only mean vigorous action in self-defense, and that vigorous action we feel we're justified in initiating by any means necessary.

Now, the press, behind something like that, they call us racist and people who are 'violent in reverse.' This is how they psycho you. They make you think that if you try to stop the Klan from lynching you, you're practicing 'violence in reverse.' Pick up on this, I hear a lot of you all parrot what the [white] man says. You say, 'I don't want to be a Ku Klux Klan in reverse.' Well, you - heh! -- if a criminal comes around your house with his gun, brother, just because he's got a gun and he's robbing your house, brother, and he's a robber, it doesn't make you a robber because you grab your gun and run him out. No, see, the man is using some tricky logic on you. And he has absolutely got a Ku Klux Klan outfit that goes through the country frightening black people. Now, I say it is time for black people to put together the type of action, the unity, that is necessary to pull the sheet off of them so they won't be frightening black people any longer. That's all. And when we say this, the press calls us 'racist in reverse.'"

Fascism av alla de slag

I och med den s.k. parlamentariska krisen och SD:s manöver i Riksdagen så har diskussionen blossat upp igen i borgerliga media angående huruvida SD är fascister eller inte. Diverse reaktionära"experter" har hävdat att SD inte kan vara fascister eftersom de inte vill avskaffa parlamentet, inte försöker genomföra någon militärkupp, inte vill upprätta rasbiologiska institut o.s.v. Liksom den intellektuella eliten i 30-talets Tyskland, som spelade en viktig roll i att bereda vägen för hitlerfascismens folkmord och erövringskrig, så försöker dessa "experter" klä in sitt försvar av fascismen i en påstådd "vetenskaplig objektivitet". Samtidigt ser vi hur den "vänster" som står på andra sidan i diskussionen faller i samma fälla, och stirrar sig blind på hotet från SD och de små fascistsekterna men blundar för den fascistiska politik som den härskande klassen redan genomför via de övriga partierna - en fascism som har en lång historia i Sverige.

En av "experterna" menar att "det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras". Detta är det klassiska borgerliga tricket för att dölja vad fascismen egentligen handlar om: ända sedan slutet av andra världskriget har den härskande klassen prackat på oss idén att fascismen är något slags mystiskt politiskt undantag, ett slags oförklarlig "ondska" som står utanför den "vanliga" politiken och som inte har något att göra med samhällsklasserna och deras olika motstridiga intressen. Enligt denna idé får i princip ingenting utöver Hitlertyskland och Mussolinis Italien kallas för fascism. Kort sagt, fascism betyder en gormande diktator, strikta uniformer och parlamentets avskaffande. Fascismens faktiska politik, vilka klassintressen den representerar, vad den innebär för borgarklassen respektive för arbetarklassen och de förtryckta folken - det vill de helst inte att vi gräver i. Då skulle vi nämligen upptäcka att fascismen kan uppträda i många olika former, med eller utan parlamentarism, med eller utan "karismatiska ledare", med eller utan rasbiologi, men att den alltid "råkar" dyka upp väldigt lägligt när den härskande borgarklassen behöver den.

De ideologiska rökridåerna för att dölja fascismens verkliga väsen har onekligen varit ganska framgångsrika, och har spritt sig fullständigt inom den "vänster" som lydigt gjorde sig av med marxismen (eller åtminstone dess mest väsentliga delar) när borgarna krävde det. Även i detta "postmarxistiska" träsk frodas en föreställning om att fascismen är något separat från övrig borgerlig politik; att "vanlig" borgerlig politik ändå befinner sig inom "demokratins ramar" och därför endast får bekämpas inom dessa ramar, d.v.s. de ramar som sätts upp av den borgerliga diktaturen. Eftersom denna "vänster" har förkastat den marxistiska, vetenskapliga uppfattningen om staten (att staten alltid är en klassdiktatur, oavsett om den använder parlamentariska val eller inte), så försöker den inbilla oss att borgarstaten är "hela folkets stat" (se not nedan), och att de parlamentariska valen på riktigt representerar folkviljan och utgör någon slags motsats till fascismen.

Fascismen och liberalismen - två sidor av samma mynt

Vad de inte vill se är att fascismen och liberalismen/parlamentarismen bara är två olika sätt för storbourgeoisien att utöva sin statsmakt. Även om det finns en motsättning mellan de två, så är det en motsättning mellan olika skiftande intressen INOM borgarklassen, och vilket av de två sätten den härskande klassen väljer att använda på en given tidpunkt avgörs inte av vilka partier som lyckas få flest röster. Det som avgör är storkapitalets konkreta ekonomiska och politiska behov: att öka sina profiter eller gå under i konkurrensen, att exploatera förtryckta nationer i tredje världen, att upprätthålla den "politiska stabiliteten" (d.v.s. förhindra att arbetarklassen och de förtryckta folken enar sig och gör uppror) o.s.v. Om de upplever att den liberala/parlamentariska formen inte längre uppfyller dessa krav tillräckligt väl, så kommer de att börja tillämpa någon form av fascism. Detta kan ske genom militärkupp, eller helt lagligt genom det parlamentariska systemet (såsom var fallet i Tyskland).

Borgarklassen och dess stat behöver inte heller nödvändigtvis släppa in fascisterna i maktens korridorer för att kunna dra nytta av dem. De kan låta beväpnade fascistgäng göra det "skitjobb" som inte ryms inom lagens ramar - våld och hot mot "extremvänstern", "medborgargarden" mot upprorisk arbetarklass (som i Husby), öppet rasistisk hetspropaganda etc. – samtidigt som samhällets "demokratiska" fasad upprätthålls och borgarna kan två sina händer. Precis som den borgerliga staten och dess olika "demokratiska" partier gjorde i Tyskland på 20-30-talet (se not #2 nedan), så babblar deras nutida svenska motsvarigheter om "kamp mot både höger- och vänsterextremismen", samtidigt som de i praktiken låter de fascistiska grupperna växa och arbeta relativt ostört i hopp om att de ska utplåna den enda "extremism" borgarna egentligen är rädda för: den som syftar till att störta borgarstaten i stället för att bevara den. Fascismen är aldrig någonsin ett hot mot borgarklassens makt och det imperialistiska systemet - den är tvärtom ett av dess verktyg för att behålla och utöva sin makt, och det är borgarklassen som bestämmer i vilken mån och på vilka sätt den vill använda detta verktyg: i parlamentet, i regeringsställning eller på gatorna och inom poliskåren.

Fascister från "Nationell Ungdom"
propagerar för "klassfred"

Det finns alltså ingenting som säger att borgarklassen inte kan använda fascismen samtidigt med parlamentariska, borgerligt demokratiska former, och det finns heller ingenting som säger att fascismen alltid måste använda sig av rasism och nationalism i de former vi är vana vid. Lite grovt uttryckt: ledaren för en fascistisk regim skulle mycket väl kunna vara en s.k. "rasifierad" kvinnlig statsminister som kallar sig både feminist, socialist och internationalist, så länge regimen lyckas använda sig av denna demagogi till att mobilisera en tillräckligt stor del av befolkningen till försvar för den borgerliga staten, "klassfreden", det kapitalistiska systemet och den våldsamma repressionen av de arbetare och förtryckta som föresätter sig att göra uppror. Utmärkande för fascismen är ju att den lyckas framställa sig som en "revolt", som en "folkrörelse" eller t.o.m. en "arbetarrörelse", när den egentligen syftar till att krossa alla revolter och trycka ner arbetarklassen och folket. Oavsett vilka myter och ideologier fascismen använder sig av, så syftar de till att mobilisera de olika mellanskikten i samhället, småborgare, intellektuella, arbetararistokrati, kriminella gäng etc., i en massrörelse mot arbetarklassen, för att bevara kapitalismen och öka borgarklassens profiter. För de utsugna på botten, som får betala det fascistiska kalaset, spelar det föga roll om regimen gillar bruna skjortor eller lila rättvisemärkta tröjor, eller huruvida den uppfyller några stela kriterier för vad som får eller inte får kallas fascism.

Antifascism är klasskamp

Det ledarskikt inom "vänstern" som gjort det till sin uppgift att försvara den borgerliga staten och dess parlament, kan följaktligen å ena sidan påpeka att fascismen är borgerlig och bekämpa några av dess mest uppenbara förespråkare (SD), samtidigt som den å andra sidan accepterar eller t.o.m. förespråkar och aktivt driver fram fascistisk politik i övrigt. Eftersom fascismen är ett av borgarklassens vapen i kampen mot arbetarklassen, så måste också antifascismen i grunden vara en fråga om klasskamp, om arbetarklassens kamp mot borgarklassen och det imperialistiska systemet. Andra samhällsklasser kan förstås också erbjuda värdefullt motstånd mot fascismen, t.ex. småbourgeoisien. Men så länge den gör det utifrån sina egna småborgerliga, liberala principer (i frånvaro av en antifascistisk arbetarrörelse som går i spetsen) så tenderar småborgarna att bara bekämpa fascismen om den hotar deras egna småborgerliga intressen: "individens frihet", "rätten att vara annorlunda" etc. Dessa liberala paroller står inte nödvändigtvis i motsättning till fascismen, de kan tvärtom användas av fascisterna i deras strävan att dra med sig just småbourgeoisien och garantera dess lojalitet med storbourgeoisien och dess stat (se t.ex. hur fascistoida politiker som Pim Fortuyn m.fl. använt sig av homosexuellas rättigheter m.m. för att skapa opinion för hetsen mot

muslimer; som en del av imperialismens propaganda för att rättfärdiga dess aggressionskrig i Mellanöstern och den rasistiska politiken i Europa).

SD-propaganda till försvar för den borgerliga ordningen,
mot kravallerna i Husby.

Hos de tänkare från "vänster" till höger som nu tvistar om olika definitioner av fascism finner man ett återkommande problem: att de på olika sätt förnekar eller döljer det mest grundläggande i fascismen: att fascismen är ett sätt för borgarklassen att försvara dess makt och dess utsugarsamhälle mot arbetarklassens revolution, att fascismen försöker skapa "klassfred" genom att ena olika samhällsskikt kring försvaret av den borgerliga staten och förhindra att dessa samhällsskikt i stället mobiliseras av arbetarklassen till kamp mot borgarklassen. När man hoppar över detta blir definitionerna meningslösa och tomma: "fascismens kärna är ultranationalismen" (jaha, men nationalism för vem, mot vem, och varför?), "fascismen bygger på att exkludera vissa grupper" (exkludera vilka grupper och varför?). "Vänster"-debattörernas resonemang mynnar oftast ut i att fascismen skall besegras genom att återupprätta det socialdemokratiska "välfärdssamhället", men att detta "folkhem" i sig var ett korporativt system och en regim som bl.a. förföljde kommunister (inkl. satte dem i koncentrationsläger) för att skapa "klassfred" och garantera kapitalismens fortlevnad, det skall man tydligen tala tyst om.

Ja, självklart är SD fascister. De är dessutom fascister av den gamla skolan; deras ansträngningar för att "förnya" fascismen och göra den "rumsren" är relativt ytliga och tafatta. Det som gör dem till fascister är dock inte det faktum att de har sitt ursprung i den öppna, hakkorsprydda fascismen, och inte deras ytliga likheter med 30-talsfascismen. Det som i grunden gör SD:s nationalism och rasism fascistiska är inte att de påminner oss om Hitler och Mussolini, utan att de har samma syften: att skapa "klassfred" och "nationell enhet" genom en massrörelse som riktar folkets vrede inte mot den härskande borgarklassen, utan mot de fattigaste och mest upproriska arbetarna. Att med rasism hetsa arbetare mot arbetare och slå ner alla ansatser till en revolutionär arbetarrörelse.

Men om vi som antifascister förstår vad fascismen är i grunden, vilken roll den spelar i klasskampen och att den kan vara flexibel vad gäller vilka myter och tricks den använder för att spela denna roll, så kan vi inte stirra oss blinda bara på SD och andra uppenbara brunskjortor. Vi måste i stället se att den fascism, som borgarklassen i Sverige och runtom i världen nu använder sig av mer och mer, kommer från flera håll samtidigt och kan se ut på många olika sätt. Vi har samlat några exempel här nedan.

Några exempel på fascistisk politik i Sverige (och vänsterns medlöperi):

• "Klassfred i stället för klasskamp": Den svenska "klassfreden", d.v.s. bevarandet av den borgerliga diktaturen genom det korporativa socialdemokratiska "folkhemmet"  och dess överenskommelser mellan storkapitalet och socialdemokratins pampar. ("Klassfred i stället för klasskamp" är ett klassiskt fascistisk slagord och en central del av fascismens politik: att få så många som möjligt att ställa sig bakom storkapitalet, dess diktatur och dess krig genom ett borgerligt "arbetarparti" vid makten, genom att locka en del av folket med "välfärd" och "ordning och reda" och med öppen diktatur trycka ner de som vägrar underordna sig. "Folkhemmets" grundare Per Albin Hansson sade att en av demokratins viktigaste uppgifter är att "ta död på klassandan". Vänsterpartiet är sedan länge en trogen medhjälpare till socialdemokratin, och "vänstern" i allmänhet har ännu inte gjort sig av med folkhemsnostalgin)

• Allt mer öppen diktatur: Polisens militarisering, skapandet av specialstyrkor att sätta in mot demonstrationer, övervakning och åsiktsregistrering av kommunister och andra obekväma personer (det mesta av detta har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Vänsterpartiet har på sin höjd kommit med symboliska invändningar, d.v.s. när de inte öppet har gett sitt stöd till sådana förföljelser - som nyligen med sina uttalanden om Revolutionära Fronten och "våldsbejakande vänsterextremister".)

• Rasism och "mångkultur" för att splittra arbetarklassen: Kapitalets utnyttjande av invandring (framför allt från de förtryckta länderna i tredje världen) skapar ett skikt av särskilt nedtryckt och rättslös arbetarklass, som p.g.a. sin utsatta situation hindras från att kämpa för sina rättigheter och ställs emot "svenska" arbetare. (Både den öppna rasismen och konceptet ”mångkultur" hjälper till att rättfärdiga/skönmåla denna exploatering och uppdelningen av arbetarklassen i skilda grupper ("kulturer").

• Krigshets: Liksom hitlerfascisterna motiverade den tyska imperialismens angreppskrig mot Polen, Sovjetunionen etc. med "humanitära skäl", så deltar Sverige idag i imperialistiska plundringskrig i tredje världen under liknande förevändningar. Öppen borgerlig nationalism såväl som argument om att "stödja kampen för demokrati" i de angripna länderna tjänar till att dra med sig folket i den imperialistiska krigshetsen. (svenska soldater i Afghanistan, Sveriges deltagande i angreppskriget mot Libyen etc. Vänsterpartiets delaktighet i detta är väl känd, och delar av dagens "vänster" ger sitt passiva stöd genom att helt enkelt förneka att imperialismen existerar.)

_______________________________________________ 

Not 1:

"Hela folkets stat" var ett begrepp som blev mest känt då det användes av Nikita Chrusjtjov och de andra revisionister som år 1956 genom en kupp tog kontrollen över Sovjetunionens Kommunistiska Parti och återinförde kapitalismen i landet. Samtidigt som de förvandlade den sovjetiska arbetarstaten till en borgerlig stat, så hävdade de att det "inte längre fanns några klasser" i landet, och att staten därför var "hela folkets stat". Detta sätt att dölja att staten är en klassdiktatur känns igen från Hitlertyskland och det fascistiska italien, liksom från den svenska "folkhems"-ideologin (vi rekommenderar Wikipedia-artikeln om det svenska folkhemmet, den är mycket läsvärd).

Not 2:

Ett exempel från Tyskland finner vi i Eve Rosenhafts bok "Beating the Fascists": "in the last years of the Weimar Republic, political activity was already encumbered by repeated local, provincial and national prohibitions on public gatherings and by bans on various radical publications and organizations. Aimed in principle at extremists of both right and left, these measures were applied with greater consistency and regularity to the Communists, as anti-subversive legislation had been throughout the Republic's history."

Marx om rasismen

Vi har skrivit en del här på bloggen om problemet med den borgerliga "antirasismen", och om att vi i stället behöver en proletär antirasism, baserad på arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot borgarklassen och imperialismen. Varför? Jo, därför att rasismen i sig är är både en produkt av klassamhället och ett sätt för borgarklassen att upprätthålla sin klassdiktatur. Det blir omöjligt att förstå och bekämpa rasismen om man inte förstår vad imperialismen är; hur borgarklassen i de rika imperialistiska länderna, t.ex. Sverige, suger ut de förtryckta nationerna i tredje världen, och hur borgarklassen ständigt skapar och håller rasismen vid liv för att splittra arbetarklassen. Här följer några stycken ur ett brev som Karl Marx skrev år 1870, där han med exemplet Irland förklarar väldigt tydligt hur detta fungerar. Och det är uppenbarligen minst lika giltigt idag som då det skrevs:

"Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren för dess moraliska maktställning - genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England. 

Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondbefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution." 

"Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot “niggrerna” i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap. 

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om." 

(Karl Marx, brev till S. Meyer och A. Vogt, 1870)

"Hälsningar till de som kämpar mot fascismen"
V. Koretsky 1937

MALMÖ: FASCISMEN RIDER IGEN

Borgarstatens politik: skräm folket till lydnad, isolera och utplåna upprorsmakarna

"Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem! (…)
Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror." (Axel Danielsson, 5 juni 1890)

Socialdemokraten Axel Danielssons ord (se hela hans uttalande här nedan) kommer från tiden före den svenska klasskompromissen och "välfärden", som under ett drygt halvsekel lyckades tämja klasskampen i landet och rädda borgarklassens stat från risken att störtas av en beväpnad arbetarrörelse. Denna "svenska modell" kunde förstås aldrig på riktigt lösa motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalisterna. Den kunde aldrig vara något mer än en tillfällig kompromiss, som borgarna tvingats till av just de stenkastande, rasande massor som Danielsson talar om; liksom av deras kamrater i andra länder som visade att arbetarklassen - med klassmedvetande, organisation, vapen och röda arméer - kunde störta borgarna och gripa makten.  Idag, 2014, då borgarna och reformisterna tror sig ha lyckats med att trycka tillbaka och pacificera arbetarklassen både i Sverige och världen, så är det slut på kompromissandet, och den ohöljda, skamlösa kapitalistiska utsugningens alla effekter, dess kriser, dess fattigdom och dess rövarkrig, blir återigen allt mer uppenbara och akuta även i lilla Sverige. Då börjar arbetarklassen och alla förtryckta, trots att de under årens lopp  har berövats sina organisationer, sitt klassmedvetande och sin internationella enighet, att resa sig igen, och borgarna och deras stat svarar liksom förr med skoningslöst våld och släpper återigen fram de fascistiska stormtrupperna och hela arsenalen av nationalistisk och rasistisk lögnpropaganda för att förhindra att de som börjat resa sig drar med sig ännu fler. Upproret skall kvävas i sin linda.


Fascistisk offensiv mot arbetarklassen

När öppet fascistiska grupper nu tillåts hålla låda på gator och torg i hela landet; när man låter dem inta Jönköping på 1 maj, när man låter dem hålla "valmöte" med massivt polisbeskydd i samma stad där de nyligen försökt mörda antifascister på öppen gata, samtidigt som statsministern skamlöst försöker underblåsa de fascistiska krafterna med sitt tal om "kostnaderna för flyktingmottagandet", så måste man vara närmast sinnesslö för att inte uppfatta allt detta som en högst medveten fascistisk offensiv från statens sida - inte bara mot "vänsteraktivister", utan mot hela den svenska arbetarklassen.

I december förra året genomförde beväpnade fascister en planerad attack mot barn, vuxna och gamla i Kärrtorp i Stockholm med uppenbar avsikt att döda. Polisen kände till fascisternas planer i förväg, men valde att inte ge demonstranterna det skydd som krävdes. De antifascister som var villiga och kapabla att försvara demonstranterna och driva bort fascisterna, och därmed förmodligen räddade människors liv, dömdes till upp till 6 års fängelse. Ledaren för fascisternas attack slapp undan med några månader. Notera också att polisen några veckor före fascistattacken hade genomfört en omfattande kampanj av razzior och gripanden mot antifascisterna i stockholmsområdet.  Några månader efter Kärrtorpsattacken försökte fascister från SvP mörda en grupp antifascister i Malmö. Polisen på plats valde att omedelbart släppa ledaren för fascisternas attack. Han åkte genast vidare till Ukraina, där han nu kämpar för ett "ariskt" Ukraina tillsammans med de ukrainska fascister som enligt Carl Bildt har "samma värderingar" som Bildt själv. Alla dessa händelser föregicks som bekant av att polisen kallblodigt avrättade en oskyldig man i Husby, vilket bara var toppen på ett isberg av rasistisk polisterror mot arbetarbefolkningen i landets förorter. Den som mot hela denna bakgrund (och för övrigt mot bakgrund av hela klasskampens historia) hävdar att det är omotiverat, "barnsligt" eller "extremistiskt" när vi arbetare inte uppfattar polisen som våra beskyddare; den som vägrar förstå varför antifascister väljer att maskera sig och beväpna sig i ett läge då både fascister och poliser fotograferar och kartlägger oss för att mörda eller fängsla oss, den måste vara fullständigt förblindad av kärlek och tilltro till den borgerliga staten och dess "demokrati".


Polisterrorn i Malmö

Det är i detta sammanhang man måste se polisens brutala våld - rena mordförsök - mot de antifascistiska demonstranterna i Malmö den 23 augusti. Alla som var där (inklusive de av oss på Järnbastionen som deltog) kunde omedelbart se att detta inte var frågan om inkompetens eller om några poliser som blivit "trängda" eller "rädda". Polisen uppträdde under hela händelsen samlat och kontrollerat, och när de slog ner demonstranter med batonger, körde över en demonstrant med pansarbil och upprepade gånger red sina hästar över liggande demonstranter, så skedde det ordnat, disciplinerat och tveklöst på order uppifrån. Detta var så uppenbart att inte ens de chockade journalisterna från borgarpressen kunde undgå att se det. 

Vad var då syftet? Hur kommer det sig att staten nu väljer att trappa upp våldet och tydligt deklarera inför hela landet att de är beredda att använda dödligt våld mot människor som demonstrerar? Jo, därför att de redan sett att allt fler "vanliga människor" ansluter sig och demonstrerar sida vid sida med de s.k. "vänsterextremisterna" - inte bara mot fascismen, utan mot fattigdomen, utsugningen och mot den svenska imperialismens krig, d.v.s. samma saker som världens arbetare alltid har kämpat mot på liv och död. Arbetarklassens förtroende för den borgerliga staten och den parlamentariska "demokratin" minskar mer och mer för varje dag. De fattigaste och mest förtryckta arbetarna gör redan uppror ute i förorterna, 10 000 malmöbor demonstrerade i mars i år under parollen "Antifascism är självförsvar" o.s.v. I detta läge väljer borgarna i Sverige, liksom i Ferguson, Ukraina och Gaza, att sända ut en tydlig signal: alla upprorsmakare, och alla som väljer att gå vid upprorsmakarnas sida, kan när som helst misshandlas, tillfångatas eller mördas av polis eller beväpnade fascister; "så går det för den som sätter sig upp mot staten" är budskapet som nu förmedlas till hela landet genom bilderna av människor under hästhovar och blod som rinner på asfalten.


Våldet skall skrämma oss till lydnad, och skrämma arbetarklassen och folket i sin helhet från att gå samman med dem som "gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna" som Axel Danielsson uttryckte det. Och som vanligt åtföljs våldet av en massiv propagandakampanj för att övertyga befolkningen om att det är de "vänsterextrema" och "invandringen" som är hotet - inte fascisterna, inte den kapitalistiska utsugningen, inte sjukvårdens förfall, inte polisen som skyddar borgarna och mördar arbetare. Med hjälp av pamparna och karriäristerna inom socialdemokratin och "vänstern" försöker borgarna till varje pris skapa (och har redan lyckats skapa) en konstgjord klyfta mellan de "vanliga fredliga" arbetarna och de "våldsbejakande", d.v.s. de argaste och de mest klassmedvetna. Det är också just därför borgarna är så angelägna om att bygga upp en "antirasistisk" rörelse över klassgränserna - d.v.s. en "intersektionalistisk" rörelse som omfattar allt från arbetare till borgare, som står för "tolerans" och "mångkultur" i stället för att utgå från klasskampen, som "tar avstånd från det politiska våldet" och givetvis inte blir något annat än en borgerlig rörelse som snarare främjar rasismen än bekämpar den.


Antifascism är klasskamp

Från manifestation mot
polisvåldet i Malmö, 25/8

I verkligheten går klyftan i detta land mellan arbetare och borgare. Arbetarklassen kan omöjligen kämpa tillsammans med borgarklassen mot fascism och rasism; den som kan bara en gnutta historia vet att det är en skrattretande idé. När en del inom "vänstern", som här Jonas Lundgren i Clarté, då talar om behovet av en "en bredare organisering som inkluderar alla antirasistiska krafter (…)som motvikt till eventuella effektsökande stenkastare" så måste man fråga sig vad de menar: talar de om den marxistiska politiken att ena alla förtryckta (småborgare, intellektuella etc.) under arbetarklassens ledning i kamp mot kapitalet och dess stat - eller talar de om nämnda "intersektionalistiska" rörelse, som enar sig med borgarklassen, utesluter "stenkastarna" och svär trohet till borgarklassens våldsmonopol? När en del inom "vänstern" talar om att närma sig "vanliga människor", vilka människor menar de? Om vi antar att de menar arbetarklassen, borde det då inte vara rimligt att i första hand närma sig klassens fattigaste, mest förtryckta och mest upproriska "vanliga människor", vilka som bekant inte är de som skräms bort av några smällare och maskerade ansikten? Den s.k. "våldsbejakande" vänstern (detta komiska ord), de maskerade s.k. "proffsdemonstranterna", är inte någon enhetlig grupp. Den består av både unga och äldre arbetare med varierande grader av politiskt medvetande, likväl som människor med akademisk/småborgerlig bakgrund, även de med varierande grader och sorter av politiskt medvetande. Det som förenar dem alla är ett glödande klasshat mot utsugningen och förtrycket och ett förkastande av den borgerliga staten och dess våldsmonopol - d.v.s. samma saker som förenade de stenkastare Axel Danielsson hyllade år 1890. Man kan kritisera både det ena och det andra hos dessa kamrater (som vi ofta gör på denna blogg), men  att "ta avstånd från det politiska våldet", det hör till borgarklassen och dess springpojkar, inte arbetarklassen.


Den strategi som den härskande klassen nu tillämpar syftar till att socialt och politiskt isolera alla som kan tänkas hota borgarklassens diktatur, för att hindra att de utövar inflytande på arbetarklassen i övrigt, och för att bereda vägen för  att kunna fängsla och mörda dem utan att stöta på allt för mycket motstånd. Att förbereda opinionen för kommande lagstiftning och massiva ingripanden mot "extremvänstern". Att främja en "vänster" som passivt ser på, eller t.o.m. aktivt deltar i förföljelser och mord på revolutionärer och kommunister. Detta är den fascistiska strategi som redan har använts otaliga gånger runtom i världen, både under "höger"- och "vänster"-regimer. Det svenska storkapitalet har inga planer på att ge mer "inflytande" åt arbetarklassen, eller förbättra "välfärden" i någon nämnvärd utsträckning, oavsett vem som vinner valet. Som Reinfeldts tal så tydligt visade, så har de tänkt sig att under de kommande åren bjuda oss på mer fattigdom, mer utsugning och mer imperialistiska krig, vilket kräver att alla upprorstendenser isoleras och utplånas innan de blir ett hot på riktigt. Fascismen kommer inte genom att SD, SvP eller SMR kommer till makten - den kommer genom att kapitalisterna lyckas lura eller tvinga tillräckligt många att ställa sig på deras sida och "ta avstånd" från arbetarklassens och de förtryckta folkens uppror.Men fascismen betyder inte att borgarklassen är stark - den betyder att den är svag, att den desperat kämpar för att rädda sitt döende system. Vi har alltså ingen anledning att misströsta, utan all anledning att kämpa hårdare. 

____________________________________________________________

Massans Makt

5:e Juni, 1890, Axel Danielsson, Socialdemokrat

Man vet icke vad massan är, förrän man sett gatukravall.

Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta denna dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandra sig i ett vilt rytande.

Massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ.
Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem!

De synas icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. Och är de så dåliga som spetsborgaren gärna tror? Vi, som tryckt deras händer i mörka bakgator och sett dem i de svarta ögonen, kunna ej tro på deras onda natur. De äro tillgängliga för alla mänskliga känslor och kunna mer än skolade socialister gripas av entusiasm  för ett högre mål.

Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror.

Dessa oorganiserade, okända, ovänliga kunna dock behärskas av ett ord, en lösen, fullkomligare än de organiserade. För en Marat, som bodde i källarvalv och svalt för att slippa sälja sig, gingo de i döden.

Och de äro alldeles lika i Malmö, som i Paris.

___________________________________________________________


Här är ett par uttalanden från organisationer som deltog i kampen på Limhamns torg:

Skåne mot rasism

Mangla

USA:s och EU:s fascistregim mördar Ukrainas antifascister

Den 2 maj mördades mer än 40 antifascister i Odessa av fascister från "Högra Sektorn", utsända av USA:s och EU:s marionettregering i Kiev för att slå ner upproret mot deras regim. Fascisterna drev in antifascisterna i Fackföreningarnas hus och tände därefter eld på byggnaden med bensinbomber. Minst 40 antifascister brändes ihjäl eller dog av rökförgiftning. Flera som lyckades ta sig ut ur den brinnande byggnaden slogs ihjäl på marken utanför av fascister med påkar och batonger. Vi kommunister hälsar dessa kämpar som gett sina liv i kampen mot fascisterna; må dessa mördare få känna på vårt klasshat.

Kvinna i Slavyansk kämpar mot
fascisterna från Kiev

Imperialisterna i USA och EU försvarar cyniskt denna massaker, och hela den fascistiska terrorn, med förevändningen att folket, som runtom i Ukraina gör motstånd mot imperialisternas kuppregim och deras fascistiska mördare, är "ryska agenter". Som alltid så omgärdar imperialisterna sitt mördande med en ständig ström av desinformation, rykten etc. för att kontrollera världsopinionen; bl.a. spreds ett falskt antisemitiskt flygblad som påstods komma från "Folkrepubliken Donetsk". För att förminska det faktum att deras
fotsoldater är fascister, vill imperialisterna naturligtvis hävda att "det finns fascister på båda sidor".

Vad är då sanningen? Det är naturligtvis svårt att få överblick över situationen; läget är komplicerat, med å ena sidan det arbetande folkets genuina motstånd och hat mot fascisterna och imperialisterna, och å andra sidan USA:s, EU:s och Rysslands imperialistiska manövrar, som också i olika grad lyckas utnyttja folkets kampvilja för sina egna syften. USA-imperialismen och dess fascistregim är utan tvekan idag det huvudsakliga hotet mot det ukrainska folkets liv, oberoende och frihet, och det finns en rad både historiska och högst aktuella ekonomiska skäl till att folket i östra Ukraina sätter sitt hopp till Rysslands beskydd. Men det betyder inte att den ryska imperialismen på något sätt skulle utgöra en progressiv kraft i Ukraina; de ryska imperialisterna har i grunden samma mål som de amerikanska och europeiska: att kontrollera Ukraina och suga ut dess folk och naturtillgångar, liksom att göra geostrategiska framstötar i kampen med de övriga imperialisterna om världsherraväldet.

Liksom USA och EU använder sig av fascister för sina syften, så tvekar inte heller Putin-regimen att göra detsamma, och det är inte alls osannolikt att ryska agenter och styrkor finns på plats i Ukraina för att påverka utvecklingen i en riktning som är fördelaktig för de ryska imperialisterna. Att rasistiska och fascistiska idéer har fått en viss spridning bland folket i landet är också ett faktum, som vittnar om hur arbetarklassens klassmedvetande under lång tid brutits ner, först i Sovjetunionen och Östeuropa under revisionisternas diktatur 1956-1991, sedan under de olika imperialisternas plundring fram tills idag, ett klassmedvetande som i många fall ersatts av nationell chauvinism och korporativism.

Demonstranter från Borotba

Med detta sagt är det dock uppenbart en ren lögn att det antifascistiska motståndet mot kuppregimen i Kiev skulle bestå huvudsakligen av "ryska agenter" eller folk som blivit köpta av den ryska imperialismen. Det är tydligt att det rör sig om ett stort folkligt motstånd och klasshat mot fascisterna och USA:s och EU:s imperialism - en kamp som måste stödjas av alla proletära och revolutionära krafter i världen. Organisationer som "Borotba", vilka verkar ha en ledande roll på flera platser, förklarar sig vilja bekämpa även den ryska imperialismen. Det är också det som kommer att vara avgörande för hela det ukrainska motståndet; huruvida det förmår upprätthålla sitt oberoende i förhållande till alla imperialistmakter eller inte. Vad gäller Borotba, "Folkrepubliken Donetsk" och hela rörelsen generellt, så är det oklart vad som är deras politiska program; även om de bedriver ett rättfärdigt motstånd idag, så är frågan vad de har för politisk agenda i övrigt. Skall de bemöta fascism och rasism med liberalism och borgerliga "mänskliga rättigheter", eller med proletärt klassmedvetande? Kämpar de för parlamentariska val under fortsatt borgerlig diktatur, eller för
uppbyggandet av en beväpnad revolutionär organisation under ledning av proletariatet, kapabel att störta borgarklassen och upprätta arbetarklassens och folkets makt?

Hur förhåller sig vänstern i Ukraina och internationellt idag till denna massaker på antifascister och till situationen i Ukraina generellt? Internationellt ser vi ett brett och omfattande stöd till dem som i Ukraina idag kämpar mot kuppregimen i Kiev; AFA Stockholms uttalande är ett bra och glädjande exempel. Men, som vi har nämnt tidigare här på bloggen så finns det i Ukraina och på andra platser anarkistgrupper som har drivit sin småborgerliga "anti-anti-imperialism" så långt att de skyller mordbranden och allt det fascistiska våldet på "stalinister" och "pro-ryska separatister" - de ställer sig alltså uttryckligen på samma sida som t.ex. Carl Bildt, Svenskarnas Parti och mördarna i Washington. Sådana grupper, som i det här fallet "Autonomous Workers Union", tar avstånd från kampen mot imperialismen med förevändningen att det "inte är riktig klasskamp". För dem existerar inte den internationella arbetarklassens kamp mot dess största fiender, den nordamerikanska imperialismen och alla de övriga imperialistmakterna, utan bara en småaktig, lokal, begränsad kamp om förhållandena på den egna orten eller fabriken. Det är en politik som gravt underskattar den internationella arbetarklassens potential, förnekar dess historiska uppgift och kapitulerar inför klassfienden.

I det sammanhanget är det intressant att läsa vad Aleksej Sachnin (vänsteraktivist på flykt i Sverige undan Putinregimen) skriver: "[det påstås] att det ukrainska socialistpartiet Borotba, som deltar i kampen mot den nya högerregimen i Kiev, finansieras med pengar från Moskva. Källan för dessa anklagelser mot Borotba är ett par små ukrainska anarkistgrupper och en liten trotskistisk sekt, som i sin tur bara härmar vad den borgerliga regeringen i Kiev och deras fascistiska stormtrupper i Högra sektorn också basunerar ut om oppositionella i östra Ukraina." (läs hela Sachnins artikel här).

Ett par andra läsvärda artiklar i ämnet är Johan Ehrenbergs i ETC och den här av någon som heter Vladimir Golstein.

Motstånd mot fascismen i Ukraina?

Ukrainska antifascistiska
partisaner, 1944

Vi som hoppas på att Ukrainas folk skall befria sig från både amerikanska, europeiska och ryska imperialister och från fascistsvinen som nu tagit makten, försöker förstås ta reda på vad det är som händer i landet: finns det något folkligt motstånd mot fascisterna? Finns det någon revolutionär rörelse värd namnet, som inte svansar efter varken USA, EU eller Ryssland? Det är inte lätt att hitta tillförlitlig information; den svenska pressen stämmer helhjärtat in i krigshetsen från Washington, och i den mån någon ifrågasätter ”västvärldens” propaganda så är det framför allt ryska media, vilka förstås i grunden representerar den ryska imperialismens intressen. Borgarna och deras intellektuella springpojkar, även många av dem som kallar sig ”vänster”, försöker som vanligt lura folket att ta parti för den ena eller andra imperialistmakten när de gör sig redo att, förr eller senare, skicka ut arbetare som ska döda andra arbetare i ännu ett stort rövarkrig för att dela upp världen mellan sig.

En del skribenter talar hoppfullt om den ”ukrainska vänstern”, men hur ligger det egentligen till?  Vad var det för en ”vänster” som deltog i ”Euromaidan-protesterna”, och vad gör den i så fall idag, när fascister kommit till makten genom en statskupp dirigerad av den nordamerikanska imperialismen? Vi hittar t.ex. den här artikeln, där ukrainska aktivister berättar om sina erfarenheter under protesterna. Vad vi kan utläsa av artiklar som denna är att de ”autonoma” eller anarkistiska aktivisterna på det hela taget är splittrade, oorganiserade och under protesterna i princip har blandat sig med de fascistiska grupperna och agerat som en del av den rörelse som leddes av dessa fascister och finansierades och dirigerades av USA och Tyskland. En av de intervjuade kommer från en organisation vid namn ”Borotba” (Kamp), som tar avstånd från detta svansande efter fascisterna och förklarar sig vilja kämpa inte bara mot fascisterna utan mot alla de imperialistmakter (USA, EU, Ryssland) som slåss om att få suga ut Ukraina. De har en rad intressanta uttalanden på sin hemsida, men frågan är om de är villiga och kapabla att bygga den slags organisation som krävs för att uppnå de mål de talar om. Det skall onekligen bli intressant att följa utvecklingen.

Fascistpartiets Svobodas ledare Oleh Tyahnybok
tillsammans med USA-imperialismens representanter
Victoria Nuland och John McCain

Många, speciellt anarkisterna, pratar som vanligt om att ”organisera underifrån”, vilket vi förstås har hört många gånger förut. De kallar den marxistiska arbetarrörelsen ”auktoritär”, de tar avstånd från det ”leninistiska elitpartiet”, och försvarar i stället ”decentralisering” och ”individuell frihet”. Vi ser tydligt vad en sådan hållning innebär i praktiken när vi läser om de ”autonomas” deltagande i Euromaidan: de som inte förmår organisera sig med disciplin och med en egen principfast ledning, blir i praktiken inget annat än nyttiga idioter under imperialisternas och fascisternas befäl.

Utan att ha gjort någon mer ingående analys av läget i Ukraina, så kan man ändå konstatera några ofrånkomliga fakta: De fiender Ukrainas folk står inför är inga mindre än den nordamerikanska imperialismen, världens hegemoniska militära och ekonomiska supermakt, dess allierade (och rivaler) de europeiska imperialistmakterna (framför allt Tyskland), den ryska imperialismen, fortfarande en militär supermakt, samt den ukrainska reaktionen i form av imperialistlakejerna och de fascistiska mördarna som nu sitter vid makten i Kiev. Att framgångsrikt kunna bekämpa dessa fiender är uppenbarligen omöjligt om man inte bygger upp en väpnad, disciplinerad organisation, som tveklöst håller fast vid sitt politiska och ekonomiska oberoende gentemot alla inhemska kapitalister och utländska imperialister, och är kapabel att erövra statsmakten i landet, en armé som leds av arbetarklassens mest konsekventa och principfasta representanter. Utan en sådan organisation blir allt prat om socialism och självständighet i Ukraina bara tomt prat. Vi kommer att följa händelserna och återkommer med fler inlägg i ämnet.