Lenin om "lokalt självstyre" vs. kamp för makten

Vi har skrivit en del här om hur gamla småborgerliga idéer om socialismen har återvänt inom den s.k. "vänstern" samtidigt som den proletära, vetenskapliga socialismen, d.v.s. marxismen, av en del småborgerliga intellektuella ses som något obekvämt och jobbigt som man gärna vill glömma bort. En av dessa trendiga idéer, som presenteras som om den vore något "nytt och fräscht", är idén om "lokalt självstyre". Det är förstås ingenting dåligt med "lokalt självstyre" i sig, men det beror på vad man menar. Ett "lokalt självstyre" som del av ett revolutionärt sammanhang, som tjänar till att störta borgarklassens stat och upprätta arbetarstaten vore ju en sak - men problemet är att när dagens reformistiskt eller "antiauktoritärt" sinnade "vänster" marknadsför "lokalt självstyre", ofta kopplat till paroller om "självorganisering underifrån" och liknande, så gör den det med den mer eller mindre uttalade avsikten att ersätta kampen för makten, d.v.s. revolutionen, med illusioner om att införa socialismen "gradvis" och "lokalt" (se även vårt inlägg om Hardt och Negri). De vill helt enkelt slippa ta itu med den mer komplicerade frågan om hur man organiserar sig för att ta makten på riktigt, och tror sig ha uppfunnit något nyskapande när de i själva verket bara upprepar idéer som redan det tidiga 1900-talets arbetarrörelse övergav eftersom de inte fungerade. De här teorierna om "lokalt självstyre" florerar idag både inom den anarkistiska och den parlamentariska, öppet reformistiska "vänstern" i de imperialistiska länderna, men tillämpas också av en del mindre väpnade grupper i tredje världen, som försvarar sitt "lokala självstyre", men aldrig blir något hot mot varken den inhemska borgarklassens stater eller imperialismen. I vissa fall används de t.o.m. av den reaktionära staten som fascistiska medborgargarden mot revolutionära styrkor. Såhär skrev Lenin om det "lokala självstyret", som på den tidpunkten ofta kallades för "kommunal socialism":

"Västvärldens borgerliga intelligentsia, liksom de engelska fabianerna, upphöjer den kommunala socialismen till en särskild "trend" just därför att den drömmer om social fred, om klassförsoning, och försöker avleda allmänhetens uppmärksamhet bort från de grundläggande frågorna i det ekonomiska systemet i dess helhet, och från statens struktur i dess helhet, till mindre frågor om lokalt självstyre. Vad gäller punkterna i den första kategorin, så framträder klass-antagonismerna allra tydligast; det är den sfär som, liksom vi har visat, påverkar själva fundamenten för bourgeoisiens klassherravälde. Det är således inom den sfären som den småborgerliga, reaktionära utopin om att införa socialismen bit för bit är särskilt hopplös. Uppmärksamheten förflyttas till den sfär som rör mindre lokala frågor, och riktas då inte mot frågan om bourgeoisiens klassherravälde eller till frågan om detta herraväldes huvudsakliga verktyg, utan mot frågan om att fördela de smulor som kastas ned av den rika bourgeoisien för "befolkningens behov". Givetvis, eftersom uppmärksamheten fokuseras på sådana frågor som spenderandet av futtiga summor (i jämförelse med det totala mervärdet och bourgeoisiens totala statsutgifter), som bourgeoisien själv är villig att lägga åt sidan för allmänhetens hälsa (Engels påpekade i Bostadsfrågan att bourgeoisien själv är rädd för spridandet av epidemier i städerna) eller för utbildning (bourgeoisien måste ha utbildade arbetare som kan anpassas till en hög teknisk nivå), och så vidare, så är det möjligt inom sfären för sådana mindre frågor att fortsätta orera om "social fred", om det skadliga i klasskampen, o.s.v. Vad kan det finnas för klasskamp om bourgeoisien själv spenderar pengar på "befolkningens behov", på allmänhetens hälsa, på utbildning? Vad finns det för behov av social revolution om det är möjligt att genom lokala självstyrande organ, gradvis, steg för steg utöka det "kollektiva ägandet", och "socialisera" produktionen: hästspårvagnarna, slakthusen, som den hedervärde Y. Larin så relevant hänvisar till?

Denna "trends" småborgerliga opportunism ligger i det faktum att folk glömmer de trånga ramarna för den s.k. "kommunala socialismen" (i verkligheten kommunal kapitalism, som de engelska socialdemokraterna riktigt påpekar i sin tvist med fabianerna). De glömmer att så länge som bourgeoisen härskar som klass så kan den inte tillåta något intrång, ens från den "kommunala" synvinkeln, på dess herraväldes verkliga fundament; att om bourgeoisien tillåter, tolererar "kommunal socialism", så är det för att denna inte rör vid dess herraväldes fundament, inte inkräktar på de viktiga källorna till dess rikedom, utan bara går så långt som till de lokala utgifternas trånga sfär, vilken bourgeoisien själv låter "befolkningen" styra över. Den behöver inte mer än en ytlig bekantskap med den "kommunala socialismen" i västvärlden för att veta att vilket som helst försök från de socialistiska kommunernas sida att överskrida gränsen för sina normala, d.v.s. mindre, obetydliga aktiviteter, som inte ger någon betydande lättnad åt arbetarna, vilket som helst försök att inkräkta på kapitalet, utan undantag kommer att blockeras på det mest empatiska sätt av de centrala myndigheterna, av den borgerliga staten."
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den första ryska revolutionen, 1905-1907) [Vår översättning från engelska]

Om kommunalismen: "Låt småbourgeoisien bygga sitt bo"

En del som kallar sig "socialister" eller t.o.m. "kommunister" propagerar idag för den s.k. "kommunalismen" som en påstådd "revolutionär strategi": i stället för att störta de reaktionära staterna och bygga arbetarstaterna, med revolutionärt krig under ledning av arbetarklassen, som är den marxistiska strategin, så skall man enligt "kommunalisterna" fredligt bygga upp små inspirerande öar av "lokalt självstyre" utan att angripa den borgerliga staten och de imperialistiska utsugarna. Tidigare brukade de framhålla de mexikanska Zapatisterna som exempel, men då det projektet liksom inte ledde någonstans så satsar man nu i stället på Öcalans "demokratiska konfederalism" som idag tillämpas av PYD i Syrien (med både amerikanska och ryska imperialisters goda vilja). Vi kommer att återkomma till frågan om denna "kommunalism" mer utförligt framöver, men låt oss tills vidare se vad Lenin sade om de här teorierna redan 1907: 

"Ett annat av Plechanovs* argument lyder: 'I form av lokala självstyrande organ som kommer att äga jorden, skall kommunaliseringen skapa ett bålverk mot reaktionen. Och ett mycket kraftfullt bålverk kommer det att bli'. Detta är inte sant. Aldrig och ingenstans har lokalt självstyre varit ett bålverk mot reaktionen under kapitalismens epok, och kan inte heller vara det. Kapitalismen leder oundvikligen till centralisering av statsmakten, och varje lokalt självstyre kommer otvivelaktigt att kuvas om statsmakten är reaktionär. [...] Låt småbourgeoisien skynda sig att "bygga sitt bo" i de fredliga kommunerna i det framtida demokratiska Ryssland. Proletariatets uppgift är att organisera massorna, inte för detta syfte utan för den revolutionära kampen, för den fullständiga demokratiseringen idag och den socialistiska revolutionen i morgon." 

(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den ryska revolutionen)

_____________________________________

* Georgi Plechanov var en av dem som tidigt övergav marxismen och revolutionen, ställde sig på imperialismens sida och blev en av förgrundsfigurerna för den reformistiska socialdemokratins klassförräderi.

Allt Åt Alla – demokratireformer eller revolution?

Förbundet Allt Åt Alla lade i dagarna upp en rolig hemsida med ett online-spel där man kan kasta tårtor på riksdagspolitikerna. Tillsammans med spelet finns en text från AÅA där förbundet förklarar sin syn på valet, Riksdagen och demokratin. Till en början låter det väldigt bra:

"Allt åt alla Stockholm har gjort det här spelet för att påminna dig om en rätt viktig sak. Hur du än röstar i riksdagsvalet blir du inte av med kapitalismen och dess systematiska underskott av demokratiskt inflytande. Vi vill ha mer demokrati och mer frihet, vi vill ha revolution och folkstyre på riktigt!"

Ja, det stämmer ju! Hur du än röstar så röstar du för fortsatt kapitalism och utsugning, där har AÅA helt rätt. Men när man läser vidare så finner man några avgörande luckor i deras resonemang:

AÅA skriver att "Grundtanken att vi inte klarar av att styra över oss själva har dock alltid levt kvar". Det låter som om bristen på demokrati beror på att själva formen för hur samhället styrs är bristfällig, och att denna form leder till att vissa områden "hålls utanför demokratins kontroll", t.ex. arbetslivet och produktionen av varor och tjänster. "I dessa domäner förväntas vi underkasta oss företags och kapitalägares makt, det är odemokratiskt och vår tids feodalsystem" skriver AÅA. D.v.s. att borgarklassen har makten över oss därför att det parlamentariska systemet inte är tillräckligt demokratiskt utformat? Och om vi bara hittar på ett mer demokratiskt system (direktdemokrati?) så kan vi rösta bort borgarnas makt? Om vi bara organiserar oss lokalt på egen hand så kan vi strunta i borgarnas system och leva som vi vill? Det låter ju så enkelt och behagligt, som rena middagsbjudningen – så man undrar varför världens förtryckta inte har gjort det här för länge sedan.

Vi som är marxister utgår från en materialistisk världsåskådning. Det innebär t.ex. att vi förstår att formerna för det politiska styret (en del av överbyggnaden) bara är verktyg för det ekonomiska systemet (basen), för den klass som har makten. Så länge ett samhälle är ett klassamhälle så är det alltid en diktatur - och den klass som har makten baserar alltid sin makt på en stat, vilket väsentligen betyder beväpnad polis och militär som har uppgiften att skydda den härskande klassens makt och egendom med alla medel. Denna diktatur upprätthålls också genom att den härskande klassen kontrollerar utbildningsväsendet, media och kultur och på så vis får makt över befolkningens kunskaper, tankar och åsikter. Så länge de känner att de har tillräcklig kontroll över det politiska livet i landet, så kan borgarna välja att tillåta olika grader av demokrati och yttrandefrihet inom sin diktatur, och de kan unna sig att kompromissa lite med olika befolkningsskikt som ställer krav, när det är nödvändigt för att skapa "politisk stabilitet". Men om någon på allvar hotar eller uppmanar till att ta ifrån dem deras rikedomar och deras makt så stiger - utan undantag - beväpnad polis och militär fram för att tillintetgöra hotet. Den som vill störta denna härskande klass och bygga ett samhälle där de arbetande har makten över sina liv på riktigt, måste alltså störta den borgerliga staten, d.v.s. väsentligen dess väpnade styrkor. Man kan tycka att det verkar som en svår och obehaglig uppgift, men man kommer inte runt den genom att låtsas som om den inte finns.

Allt Åt Alla skriver att "Vi måste pröva oss fram ett steg i taget. Givet är att den demokratiska kontrollen över samhället måste utökas till att gälla alla viktiga beslutsområden, så att inte enskilda kapitalstarka individer eller företag kan bestämma över viktiga delar av våra liv." Vi kan inte tolka det på annat sätt än att vi, enligt AÅA, redan lever i en demokrati, men att den måste "utökas"? Det är kanske därför AÅA, trots det roliga tårtkastningsspelet, inte uppmanar till bojkott av det borgerliga valspektaklet, utan tycker att "pest är trots allt betydligt bättre än kolera". Det är kanske också därför AÅA inte säger något om hur man skall organisera sig för att störta den borgerliga staten, utan begränsar sig till den kamp som är möjlig att föra utan att behöva konfrontera borgarnas stat: "ta makten över våra trädgårdar", "hjälpa varandra att utvecklas som människor", "starta egna kulturhus" o.s.v.

Detta handlar om just det som vi skrev om i vårt inlägg om "lokalt självstyre". Det är inget fel på att organisera sig lokalt, kämpa för reformer, "gerillaodla på hyresvärdens gräsmatta" eller upprätta solidaritetskassor, och det är verkligen inget fel på att strejka vilt. Alla dessa saker kan verkligen tjäna till att bygga upp en revolutionär arbetarrörelse och vinna viktiga delsegrar mot borgarna - men dessa kampformer i sig kommer aldrig att kunna störta den borgerliga staten. Precis som Lenin påpekade, så kan borgarklassen tolerera sådana lokala initiativ så länge de inte hotar deras egendom och deras system i grunden. D.v.s. att så fort en rörelse på allvar föresätter sig att ta ifrån kapitalisterna deras fabriker och deras rikedomar, så kommer denna att skoningslöst mötas av polis och militär ("kapitalets här"!). En rörelse som inte från början är byggd för denna konfrontation, kommer inte heller att bli något mer än en begränsad, reformistisk "oppositionsrörelse". Borgarklassens stat, dess diktatur, är inte någon illusion som bara har makt över oss för att vi tror att den har det - den är en högst verklig, fysisk och våldsam diktatur, och de kommer inte att släppa den ifrån sig utan strid. En bra paroll som anarkisterna brukar använda är "klasskrig"; men frågan är om de själva tar den på allvar.

"En revolution är inte som en middagsbjud­ning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så för­finad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan." (Mao Tse-tung)

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Så har vi nu ännu ett "islamistiskt terrordåd" i Paris. Återigen uppmanas vi att känna "solidaritet med Frankrike" och acceptera ännu mer fascistiska undantagslagar för att försvara den "västerländska civilisationen". Men vilket "Frankrike" är det vi skall solidarisera oss med? Med den franska imperialistiska borgarklassen och dess stat, som är skyldig till mord på tusentals och åter tusentals människor i Algeriet och i de övriga afrikanska och asiatiska kolonierna, och som med fascistisk repression upprätthåller utsugningen och förtrycket av den franska arbetarklassen*? Och vad är denna "västerländska civilisation" som tyckare från höger till "vänster" nu uppmanar oss att försvara? Det är en "civilisation" bestående av ett antal genomreaktionära, imperialistiska stater, som allihop är skyldiga till systematiska massmord på miljontals människor i de förtryckta nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika, och som idag fortsätter att mörda och suga ut både dessa folk och det arbetande folket i de egna "västländerna", oavsett vilka "höger-" eller "vänsterregeringar" som råkar sitta vid makten för tillfället.

Frankrikes folkmord i Algeriet

Det är i detta sammanhang man måste se den Islamiska Staten (IS) och den "islamistiska terrorn" över huvud taget. Orsakerna till dess framväxt är inte "religion" och "fanatism", som borgarna och en del av deras vänner i den småborgerliga s.k. "vänstern" försöker inbilla oss. Om vi utgår från en proletär, materialistisk världsåskådning så måste vi i stället se vilka intressen som ligger bakom: kort sagt, vem tjänar på det? Vilken klass tjänar på det? Man behöver inte ge sig in på konspiratoriska spekulationer för att konstatera några grundläggande fakta:

- Imperialisterna - d.v.s. monopolkapitalisterna i de rika imperialistiska "västländerna" - befinner sig i kris. För att rädda sitt system och klara sig i konkurrensen med andra imperialister måste de föra krig, både mot de förtryckta som gör uppror och mot rivaliserande imperialistmakter för att skaffa sig kontroll över nya territorier (d.v.s. marknader, arbetskraft och naturtillgångar att exploatera).

- Rörelser som kämpar mot imperialismen i de förtryckta länderna har olika klasskaraktär. De rörelser som inte leds av arbetarklassen utan av feodala eller borgerligt nationalistiska krafter kan lätt låta sig köpas och bli verktyg åt den ena eller den andra imperialistmakten. På detta sätt har framför allt USA och dess allierade sedan länge använt sig av de islamistiska grupperna i Mellanöstern som legosoldater i sitt krig mot t.ex. den ryska imperialismen, samt för att mörda och terrorisera kommunisterna och revolutionärerna (för att förhindra att det växer fram en konsekvent och revolutionär rörelse mot imperialismen). Därför har imperialisterna sponsrat, beväpnat och tränat islamisterna. Utan imperialismens inblandning, inget IS.

Franska imperialister sprider
"västerländsk civilisation" i
Algeriet.

- Efter hundratals år av kolonial och imperialistisk utsugning och förtryck bär de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika på ett djupt och oförsonligt hat mot imperialismen. Så länge deras länder ekonomiskt och politiskt kontrolleras av främmande makter så kommer de aldrig att kunna ta sig ur efterblivenheten och gå framåt. När de proletära och revolutionära organisationerna förintas, eller när de överger sina principer och slutar kämpa mot imperialismen, så kommer många av de förtryckta att i stället söka sig till islamister eller andra grupper som faktiskt för krig mot imperialisterna eller åtminstone ser ut att göra det. Rörelser som försöker vinna sympatier från "väst" genom att hylla den "västerländska demokratin" och överge det nationella befrielsekrigets väg (se Öcalans uttalanden**) kan möjligen vinna kortsiktiga fördelar för egen del, men förlorar sin trovärdighet bland de breda massorna, gör sig snart ännu mer beroende av imperialisterna och bidrar snarast till att öka islamisternas inflytande.  De bidrar däremot inte till att ena arbetarklassen och de förtryckta folken för att störta utsugarsystemet.

- I de imperialistiska länderna har den härskande klassen till stor del förlitat sig på "välfärd" och "demokratiska" metoder för att upprätthålla ordningen och hålla upproret borta. Denna "politiska stabilitet" på hemmaplan finansieras med extraprofiterna från den mer intensiva utsugningen av folken i tredje världen. För att detta skall fungera måste borgarklassen förhindra att arbetarklassen i "väst" förenar sig med arbetarklassen och de förtryckta folken i de förtryckta länderna i kamp mot det imperialistiska systemet. I stället måste makthavarna till varje pris försöka få folken i de imperialistiska länderna att ställa upp på kapitalets sida i kampen mot rivaliserande imperialistmakter och mot de förtryckta folken. För detta syfte kan de använda sig av olika varianter av borgerlig ideologi: liberalism ("individens frihet", "mångkultur" etc.), konservatism ("bevara traditionerna"), socialdemokratisk reformism (klassförsoning och "välfärd"), fascism (borgerlig nationalism, rasism, klassförsoning etc.), eller olika kombinationer av dessa. För att sprida dessa idéer och förhindra uppkomsten av en revolutionär arbetarrörelse förlitar sig de härskande på borgerliga och småborgerliga intellektuella från höger till "vänster" som på olika sätt försvarar den ”västerländska civilisationen” som de kallar ”demokratin” – d.v.s. de imperialistiska staterna och hela det imperialistiska systemet.

- Denna "politiska stabilitet" håller dock aldrig i längden. De senaste årens växande uppror även i de imperialistiska länderna, som vi sett i arbetarförorterna i Frankrike, USA, England, Sverige etc. har skrämt borgarna. För att kunna fortsätta öka sina vinster och erövra nya territorier behöver de ordning och reda på hemmaplan. De rör sig därför idag oundvikligen i riktning mot mer fascism, mer repression och mer övervakning av framför allt den fattigaste delen av arbetarklassen. Skräcken för den "islamistiska terrorn" används idag för att rättfärdiga dessa åtgärder, vilka genomförs av både höger- och s.k. "vänsterregeringar".

Utifrån dessa fakta kan man dra några slutsatser:

Den småborgerliga, anarkistiska, revisionistiska och reformistiska "vänstern" spelar en viktig roll i att förhindra att det uppstår en stark antiimperialistisk rörelse. Idag hjälper denna "vänster" till att sprida den härskande klassens myt om en kamp mellan å ena sidan "västerländsk civilisation" och "frihet" och å andra sidan "barbari" och "diktatur". Internationellt ställer sig denna "vänster" alltid på antingen den ena eller den andra imperialistmaktens sida, nationellt förespråkar den olika former av reformism (antingen via parlamentet och valen eller via "lokalt självstyre"). Dess politiska funktion är att motverka att arbetarklassen i varje land bygger sin förtrupp, enar folket mot imperialismen och utvecklar revolutionärt krig för att konfiskera imperialisternas egendom, fördela jorden bland dem som brukar den, upprätta verkligt nationellt oberoende för att kunna fortsätta med den socialistiska revolutionen och avskaffa privategendomen. Denna revolutionära väg, som är det enda sättet att göra slut på utsugningen och gå framåt, är enligt denna "vänster" "dogmatisk" eller "auktoritär". I stället föreslår den "demokratiska experiment" under imperialismens beskydd, rörelser som inte bekämpar systemet utan bara slåss för en lite bättre position inom det; och stödjer i vissa fall helt öppet de imperialistiska aggressionskrigen och framställer antingen USA eller Kina/Ryssland som "världens räddare".

Alltså: en "vänster" som överger och bekämpar marxismen, den vetenskapliga socialismen och den proletära världsrevolutionens väg, och i stället försvarar ”den västerländska civilisationen”, en sådan "vänster" är en direkt bidragande orsak till t.ex. den Islamiska Statens frammarsch.

_______________________________________________


* Frankrike har en lång historia av statlig terror och folkmord mot den till stor del muslimska befolkningen i de franska kolonierna (läs här om massakern på demonstrerande algerier 1961). Frankrike är ett land där en stor del av arbetarklassen är muslimer, och där den fascistiska hetsen mot muslimer är en del av statens politik. Man räknar med att ca 70% av fångarna i franska fängelser är muslimer. Franska soldater deltar i imperialistiska aggressionskrig i ett flertal länder, och i maj i år rapporterades det att franska FN-soldater hade våldtagit hemlösa barn i Centralafrikanska republiken.


** "Europa, där [demokratin] föddes, har i stort sett lämnat nationalismen bakom sig med 1900-talets krig i backspegeln och etablerat ett politiskt system som håller fast vid demokratiska normer. Detta demokratiska system har redan visat sina fördelar över andra system - inklusive realsocialismen - och är nu det enda acceptabla systemet i världen." (Vår övers. ur Abdullah Öcalan, Prison Writings: the Roots of Civilisation)

Protester i Chile, Ecuador, Irak, Libanon: Det är imperialismen som är fienden!

Revolutionär situation och reaktionär propaganda

Just nu pågår stora och våldsamma folkliga protester på många platser i världen; de mest omfattande och omtalade just nu är de i Chile, Ecuador, Irak och Libanon. Vad de alla har gemensamt är att de är rättfärdiga folkliga protester mot de styrande regeringarnas attacker på det arbetande folkets livsvillkor och rättigheter; höjda bränslepriser, s.k. ”nyliberala” nedskärningar och privatiseringar, korruption och allt hårdare repression och diktatur. Det är spontana protester i städerna, men som ofta går samman med de fattiga böndernas ständigt pågående kamp för rätten till sin jord, och i samtliga fall är de storslagna exempel på hur massorna vägrar gå ner på knä och vända andra kinden till, hur brutalt de reaktionära staterna än försöker slå ner upproren med sitt kontrarevolutionära våld. Även om de är spontana protester utan en medveten revolutionär ledning, och därför i sig själva inte kommer att kunna åstadkomma någon revolution, så är de tydliga bevis på den revolutionära situation som råder i dessa länder och runtom i världen.

Det handlar alltså om protester som förtjänar allt stöd från arbetarklassen och folket här i Sverige och Europa, men den som försöker följa händelserna via borgerliga media eller genom den reformistiska ”vänsterns” rapporter kommer att få svårt att skaffa sig en sann bild av vad det är som händer. Den reaktionära pressen beskriver omväxlande dylika protester som antingen ”extremistiskt pöbelvälde” eller som ”progressiv demokratirörelse” beroende på om de kan tänkas hota eller gynna den egna imperialistiska borgarklassens profiter och politiska intressen. Varje protest beskrivs lösryckt från sitt historiska, ekonomiska, politiska och globala sammanhang. Situationen i förtryckta länder i tredje världen skylls på ”outvecklad demokrati”, som om det rörde sig om bråk bland ociviliserade, våldsbenägna barbarer. I den officiella, statligt godkända berättelsen existerar inte imperialismen; d.v.s. ett fåtal imperialistiska supermakters och mindre imperialistmakters utsugning och förtryck av tredje världens folk liksom av folken i själva de imperialistiska länderna.

Reformistisk ”vänster” i imperialismens ledband

Samma världsbild verkar råda hos den borgerliga, reformistiska ”vänstern” här hemma, då den som vanligt tar på sig rollen att ”förklara” händelserna och organisera stödet till protesterna på ett sådant sätt så att de inte går ”för långt” och blir ett hot mot det rådande systemet. Kajsa Ekis Ekman lyckas således skriva en hel artikel om protesterna i Chile, Libanon och Ecuador utan att ens nämna ordet imperialism. Samma sak ser vi i introduktionen till demonstrationen i Malmö den 2 november ”mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som det kurdiska, irakiska, chilenska och ursprungsfolken upplever”. Enligt organisatörerna (Allt åt alla, SUF, Ung Vänster, Rojavakommittéerna m.fl.) så var det en demonstration mot ”de turkiska, irakiska och chilenska auktoritära- och fasciststaterna” och deras ”kränkningar av mänskliga rättigheter”. Inte heller här nämns imperialismen ens i förbigående.

Santiago, Chile 2019

Även om det förstås är sant att dessa är reaktionära stater och regeringar vars kontrarevolutionära våld och repression ska fördömas och krossas, så blir det en förvrängd och lögnaktig bild som förmedlas när själva utgångspunkten är samma världsbild som prånglas ut i hela borgarpressen. Såväl i Ekmans artikel som i stöddemonstrationernas uttalanden och i alla den borgerliga ”vänsterns” ställningstaganden så är det ”nyliberalismen”, ”korruptionen” och ”bristen på demokrati” som är problemen i dessa länder, och den ”lösning” som föreslås verkar vara att förvandla dem till mer ”demokratiska” och ”civiliserade” kapitalistiska länder och att rösta fram s.k. ”vänsterregeringar”. I de fall då denna ”vänster” faktiskt pekar på imperialismens roll, så mynnar det alltid ut i att det är en specifik imperialistmakt eller dess regering som är problemet, inte imperialismen i sin helhet; och ”lösningen” blir då att sätta sitt hopp till någon av de ”goda imperialisterna”, vilket kan vara antingen Ryssland, Kina eller någon självutnämnd ”humanitär stormakt” såsom Sverige, beroende på vilken typ av borgerlig "vänster" det är som uttalar sig. 

”Stödet” till de folkliga protesterna består i stort sett av att ”sätta press på” den svenska imperialiststaten och övriga imperialister om att de ska ”kritisera” och ”vidta åtgärder”. I fallet Syrien/Kurdistan går man t.o.m. så långt att man kräver MER imperialistisk militär intervention. Utgångspunkten för denna ”vänsters” utrikespolitik är att imperialismen (och kanske särskilt den svenska imperialismen) står för ”goda demokratiska värden” och därför bör sprida den ”västerländska civilisationen” i de stackars efterblivna länder som påstås lida av effekterna av ”nationalism” och ”religiös extremism”. Låter det bekant? Ja, det är samma gamla ultrareaktionära rasistiska dravel om ”den vite mannens börda” som utsugarklasserna prackat på oss ända sedan kolonialtiden.

Imperialismen är arbetarklassens och folkens huvudfiende

Det som är grundläggande för att förstå situationen i Chile, Ecuador, Libanon, Irak eller Syrien är att de är länder som sugs ut och förtrycks av imperialismen. Ända sedan kolonialmakterna och senare imperialisterna började dela upp kolonierna emellan sig och plundra och mörda deras folk, så har de inte tillåtit dessa länder att utveckla någon verklig självständighet, varken ekonomiskt eller politiskt. I stället för den imperialistiska kapitalism som vi har i t.ex. USA, Tyskland eller Sverige, så har dessa länder en s.k. byråkratkapitalism och en härskande klass som är helt bunden till en eller annan imperialistisk supermakt eller makt. P.g.a. imperialismens dominans genomfördes där aldrig någon borgerlig revolution, och därför sugs fattigbönderna fortfarande ut av godsherrar under halvfeodala förhållanden som upprätthålls av imperialisterna. Även om imperialisterna inte alltid kan kontrollera politiken i de förtryckta nationerna fullständigt, så kvarstår alltid det faktum att hela deras produktion är utformad för att gynna de imperialistiska staterna och storföretagen – en ordning som upprätthålls genom de imperialistiska staternas arméer och av ländernas egna reaktionära stater, bundna till imperialismen. Idag är det fortfarande USA som är den största och hegemoniska supermakten, även om den idag befinner sig i allt djupare kris och tvingas försvara sitt herravälde mot de ryska och kinesiska supermakterna som gör intåg såväl i Latinamerika som i Mellanöstern och andra delar av världen. Ingen av dessa imperialister är "bättre" än någon av de övriga. De är alla imperialister. 

Ekonomin och politiken i dessa förtryckta länder utvecklas helt på imperialismens villkor. När imperialismen befinner sig i kris så blir det i första hand dessa länders arbetarklass och folk som får betala priset. Periodvis har imperialismen kunnat tillåta vissa ”välfärdsrefomer” och s.k. ”vänsterregeringar” (Allende i Chile, Morales i Bolivia, Correa i Ecuador o.s.v.) för att lugna folket och undvika revolution, men så fort en sådan politik inte längre tjänar imperialismens intressen så är det åter dags för gammal vanlig kapitalism (s.k. ”nyliberalism”). Det politiska spelet i dessa länder handlar oftast om motsättningar mellan olika fraktioner av den härskande klassen, framför allt mellan den kompradora borgarklassen (privata monopol) och den byråkratiska fraktionen (statliga monopol), men de är båda underkastade imperialismen och tjänar dess fortsatta dominans. Samtidigt slåss de olika imperialistmakterna om kontrollen, och kan knyta till sig den ena eller andra fraktionen av den inhemska borgarklassen (se t.ex. Maduro-regimen i Venezuela, som hittills lydigt har garanterat USA:s utplundring av landet men nu lutar sig allt mer mot de ryska och kinesiska imperialisterna). Ingen av de ”vänsterregeringar” som hyllas av Kajsa Ekis Ekman m.fl. har gjort någonting – och kommer aldrig att kunna göra någonting - för att förändra denna situation. Oavsett vilka ”välfärdsreformer” de må ha genomfört för vissa delar av befolkningen, så har deras uppgift alltid varit att upprätthålla och stärka den reaktionära staten och garantera den ena eller andra imperialistmaktens fortsatta utsugning och dominans.

Den första förutsättningen för att kunna avskaffa kapitalismen och bygga ett annat samhälle i dessa förtryckta länder är att göra sig av med den imperialistiska dominansen, d.v.s. slänga ut alla de imperialistiska staterna och storföretagen, konfiskera deras egendom och upprätta verkligt nationellt oberoende. Utan detta blir allt prat om ”socialism” och ”demokrati” bara lögnaktigt struntprat. De nu pågående kamperna mot imperialism, fascism och fattigdom runtom i världen visar tydligt att så länge kamperna leds av borgerliga och småborgerliga krafter så kan de inte uppnå mer än – i bästa

Libanon 2019

fall – tillfälliga lättnader för delar av befolkningen och blir ofta i praktiken i stället brickor i spelet mellan imperialistmakterna, vilka som bekant också ofta drar igång sina egna ”folkliga protester” som en del av detta spel (tex. "Euromaidan" i Ukraina). Lika lite som vi kan göra oss av med den svenska imperialiststaten genom att gå och rösta i dess val, lika lite kan de förtryckta folken göra sig av med imperialisterna via de borgerliga parlamenten eller genom några regionala ”demokratiska experiment” understödda av imperialismens arméer. För att göra revolution – d.v.s. organisera och beväpna folket och slänga ut alla imperialisterna genom nationellt befrielsekrig, folkkrig som krossar den reaktionära staten och bygger upp den nya – så krävs det att arbetarklassen och dess ideologi leder kampen genom sina kommunistiska partier. Detta är den linje som den marxistiska, revolutionära arbetarrörelsen alltid har försvarat och tillämpat, och idag finns det även i t.ex. Chile och Ecuador kamrater som bygger upp sina marxist-leninist-maoistiska partier och deltar i kamperna för att ge de kämpande massorna den ledning de kräver. Den ledning som krävs för att inte fortsätta att gång på gång lida nederlag, bli förrådda av falska "vänster"-ledare och se regering efter regering gå imperialisternas ärenden; för att i stället krossa hela utsugarsystemet och bygga ett nytt samhälle.

Mot denna proletära, revolutionära internationalism står den pro-imperialistiska, socialchauvinistiska ”vänster” som imperialismen har gett upphov till i de imperialistiska länderna under mer än ett sekel. Det är en ”vänster” som är beroende av och sammanvuxen med de imperialistiska staterna och med diverse ”teorier” försöker försköna imperialismen och göra arbetarklassen och folket till dess medbrottslingar. Den senaste varianten av denna socialchauvinism har lanserats av ”postmarxististiska” charlataner som Antonio Negri m.fl., som motsätter sig såväl den nationella befrielserörelsen mot imperialismen som den proletära revolutionen. Enligt dem har den ”imperiella” närvaron i de förtryckta länderna en ”positiv roll”, och i stället för att krossa de reaktionära staterna så ska vi gradvis ”tvinga fram förändring” genom olika typer av ”lokalt självstyre”. I enlighet med anarkistisk tradition så glorifierar de det spontana och oorganiserade och förkastar behovet av proletär ledning och organisation. De hävdar att de är emot ”nationalstaten”, men i praktiken förespråkar de de imperialistiska och reaktionära staternas bevarande och förkastar den revolutionära staten. Som Lenin sammanfattade opportunisternas ståndpunkt; de säger ”kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga ’statsorganisationen’ med en proletär ’statsorganisation’!"

Dessa ”teorier” tillämpas idag även av vissa rörelser i tredje världen som övergett marxismen och den nationella befrielsen. PKK:s ledare Abdullah Öcalan har deklarerat att klasskampen inte längre är det centrala; att den ”västerländska demokratin” (alltså imperialismen) är det bästa tänkbara systemet, att det finns ett ”behov av imperiell ledning” i Mellanöstern och att kampen för självständighet måste överges. YPG i Syrien följer troget Öcalans linje, och har därför – i stället för att förena sin kamp med de arabiska och de övriga folkens kamp mot imperialismen – gjort sig till imperialismens legosoldater, lovat att försvara utsugarklassernas privategendom och bistår imperialisterna i att plundra Syriens naturtillgångar. Varken sådana rörelser, som tillämpar anarkistiska och korporativa ”vänster”-teorier uttänkta på imperialismens universitet, eller de regeringar och rörelser som pratar om ”revolution” men i praktiken är lakejer åt den ena eller andra supermakten (se Venezuela), kommer att kunna leda de förtryckta folkens uppror till seger. De här hemma som vill stödja dessa rättfärdiga kamper gör bäst i att fokusera på kampen mot allas vår huvudfiende, imperialismen, och som en del av detta börja med kampen mot den svenska imperialistiska staten i stället för att springa dess ärenden.

”Imperialismen kommer inte att bestå länge, ty den begår alltid illgärningar. Den envisas med att i alla länder fostra och stödja reaktionärer som är emot folket, den har med våld tillskansat sig många kolonier och halvkolonier och många militära baser, och den hotar freden med kärnvapenkrig. Sålunda har mer än 90 procent av folken i världen av imperialismen tvingats att resa sig eller kommer att tvingas att resa sig i kamp emot den. Ändå lever imperialismen alltjämt, den löper alltjämt amok i Asien, Afrika och Latinamerika. I västerlandet förtrycker imperialismen fortfarande sitt eget folk. Denna situation måste förändras. Uppgiften för folken i hela världen är att sätta stopp för den aggression och det förtryck som utövas av imperialismen, framför allt av den amerikanska imperialismen.” (Mao Tse-tung)