Allt Åt Alla – demokratireformer eller revolution?

Förbundet Allt Åt Alla lade i dagarna upp en rolig hemsida med ett online-spel där man kan kasta tårtor på riksdagspolitikerna. Tillsammans med spelet finns en text från AÅA där förbundet förklarar sin syn på valet, Riksdagen och demokratin. Till en början låter det väldigt bra:

"Allt åt alla Stockholm har gjort det här spelet för att påminna dig om en rätt viktig sak. Hur du än röstar i riksdagsvalet blir du inte av med kapitalismen och dess systematiska underskott av demokratiskt inflytande. Vi vill ha mer demokrati och mer frihet, vi vill ha revolution och folkstyre på riktigt!"

Ja, det stämmer ju! Hur du än röstar så röstar du för fortsatt kapitalism och utsugning, där har AÅA helt rätt. Men när man läser vidare så finner man några avgörande luckor i deras resonemang:

AÅA skriver att "Grundtanken att vi inte klarar av att styra över oss själva har dock alltid levt kvar". Det låter som om bristen på demokrati beror på att själva formen för hur samhället styrs är bristfällig, och att denna form leder till att vissa områden "hålls utanför demokratins kontroll", t.ex. arbetslivet och produktionen av varor och tjänster. "I dessa domäner förväntas vi underkasta oss företags och kapitalägares makt, det är odemokratiskt och vår tids feodalsystem" skriver AÅA. D.v.s. att borgarklassen har makten över oss därför att det parlamentariska systemet inte är tillräckligt demokratiskt utformat? Och om vi bara hittar på ett mer demokratiskt system (direktdemokrati?) så kan vi rösta bort borgarnas makt? Om vi bara organiserar oss lokalt på egen hand så kan vi strunta i borgarnas system och leva som vi vill? Det låter ju så enkelt och behagligt, som rena middagsbjudningen – så man undrar varför världens förtryckta inte har gjort det här för länge sedan.

Vi som är marxister utgår från en materialistisk världsåskådning. Det innebär t.ex. att vi förstår att formerna för det politiska styret (en del av överbyggnaden) bara är verktyg för det ekonomiska systemet (basen), för den klass som har makten. Så länge ett samhälle är ett klassamhälle så är det alltid en diktatur - och den klass som har makten baserar alltid sin makt på en stat, vilket väsentligen betyder beväpnad polis och militär som har uppgiften att skydda den härskande klassens makt och egendom med alla medel. Denna diktatur upprätthålls också genom att den härskande klassen kontrollerar utbildningsväsendet, media och kultur och på så vis får makt över befolkningens kunskaper, tankar och åsikter. Så länge de känner att de har tillräcklig kontroll över det politiska livet i landet, så kan borgarna välja att tillåta olika grader av demokrati och yttrandefrihet inom sin diktatur, och de kan unna sig att kompromissa lite med olika befolkningsskikt som ställer krav, när det är nödvändigt för att skapa "politisk stabilitet". Men om någon på allvar hotar eller uppmanar till att ta ifrån dem deras rikedomar och deras makt så stiger - utan undantag - beväpnad polis och militär fram för att tillintetgöra hotet. Den som vill störta denna härskande klass och bygga ett samhälle där de arbetande har makten över sina liv på riktigt, måste alltså störta den borgerliga staten, d.v.s. väsentligen dess väpnade styrkor. Man kan tycka att det verkar som en svår och obehaglig uppgift, men man kommer inte runt den genom att låtsas som om den inte finns.

Allt Åt Alla skriver att "Vi måste pröva oss fram ett steg i taget. Givet är att den demokratiska kontrollen över samhället måste utökas till att gälla alla viktiga beslutsområden, så att inte enskilda kapitalstarka individer eller företag kan bestämma över viktiga delar av våra liv." Vi kan inte tolka det på annat sätt än att vi, enligt AÅA, redan lever i en demokrati, men att den måste "utökas"? Det är kanske därför AÅA, trots det roliga tårtkastningsspelet, inte uppmanar till bojkott av det borgerliga valspektaklet, utan tycker att "pest är trots allt betydligt bättre än kolera". Det är kanske också därför AÅA inte säger något om hur man skall organisera sig för att störta den borgerliga staten, utan begränsar sig till den kamp som är möjlig att föra utan att behöva konfrontera borgarnas stat: "ta makten över våra trädgårdar", "hjälpa varandra att utvecklas som människor", "starta egna kulturhus" o.s.v.

Detta handlar om just det som vi skrev om i vårt inlägg om "lokalt självstyre". Det är inget fel på att organisera sig lokalt, kämpa för reformer, "gerillaodla på hyresvärdens gräsmatta" eller upprätta solidaritetskassor, och det är verkligen inget fel på att strejka vilt. Alla dessa saker kan verkligen tjäna till att bygga upp en revolutionär arbetarrörelse och vinna viktiga delsegrar mot borgarna - men dessa kampformer i sig kommer aldrig att kunna störta den borgerliga staten. Precis som Lenin påpekade, så kan borgarklassen tolerera sådana lokala initiativ så länge de inte hotar deras egendom och deras system i grunden. D.v.s. att så fort en rörelse på allvar föresätter sig att ta ifrån kapitalisterna deras fabriker och deras rikedomar, så kommer denna att skoningslöst mötas av polis och militär ("kapitalets här"!). En rörelse som inte från början är byggd för denna konfrontation, kommer inte heller att bli något mer än en begränsad, reformistisk "oppositionsrörelse". Borgarklassens stat, dess diktatur, är inte någon illusion som bara har makt över oss för att vi tror att den har det - den är en högst verklig, fysisk och våldsam diktatur, och de kommer inte att släppa den ifrån sig utan strid. En bra paroll som anarkisterna brukar använda är "klasskrig"; men frågan är om de själva tar den på allvar.

"En revolution är inte som en middagsbjud­ning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så för­finad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan." (Mao Tse-tung)