I och med den s.k. parlamentariska krisen
och SD:s manöver i Riksdagen så har diskussionen blossat upp igen i borgerliga
media angående huruvida SD är fascister eller inte. Diverse reaktionära"experter" har hävdat att SD inte kan vara fascister
eftersom de inte vill avskaffa parlamentet, inte försöker genomföra någon militärkupp,
inte vill upprätta rasbiologiska institut o.s.v. Liksom den intellektuella
eliten i 30-talets Tyskland, som spelade en viktig roll i att bereda vägen för
hitlerfascismens folkmord och erövringskrig, så försöker dessa
"experter" klä in sitt försvar av fascismen i en påstådd
"vetenskaplig objektivitet". Samtidigt ser vi hur den
"vänster" som står på andra sidan i diskussionen faller i samma
fälla, och stirrar sig blind på hotet från SD och de små fascistsekterna men
blundar för den fascistiska politik som den härskande klassen redan genomför
via de övriga partierna - en fascism som har en lång historia i Sverige.
En av "experterna"
menar att "det är olyckligt om
betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras". Detta är det
klassiska borgerliga tricket för att dölja vad fascismen egentligen handlar om:
ända sedan slutet av andra världskriget har den härskande klassen prackat på
oss idén att fascismen är något slags mystiskt politiskt undantag, ett slags
oförklarlig "ondska" som står utanför den "vanliga"
politiken och som inte har något att göra med samhällsklasserna och deras olika
motstridiga intressen. Enligt denna idé får i princip ingenting utöver
Hitlertyskland och Mussolinis Italien kallas för fascism. Kort sagt, fascism
betyder en gormande diktator, strikta uniformer och parlamentets avskaffande.
Fascismens faktiska politik, vilka klassintressen den representerar, vad den
innebär för borgarklassen respektive för arbetarklassen och de förtryckta
folken - det vill de helst inte att vi gräver i. Då skulle vi nämligen upptäcka
att fascismen kan uppträda i många olika former, med eller utan parlamentarism,
med eller utan "karismatiska ledare", med eller utan rasbiologi, men
att den alltid "råkar" dyka upp väldigt lägligt när den härskande
borgarklassen behöver den.
De ideologiska
rökridåerna för att dölja fascismens verkliga väsen har onekligen varit ganska
framgångsrika, och har spritt sig fullständigt inom den "vänster" som
lydigt gjorde sig av med marxismen (eller åtminstone dess mest väsentliga
delar) när borgarna krävde det. Även i detta "postmarxistiska" träsk
frodas en föreställning om att fascismen är något separat från övrig borgerlig
politik; att "vanlig" borgerlig politik ändå befinner sig inom
"demokratins ramar" och därför endast får bekämpas inom dessa ramar,
d.v.s. de ramar som sätts upp av den borgerliga diktaturen. Eftersom denna
"vänster" har förkastat den marxistiska, vetenskapliga uppfattningen
om staten (att staten alltid är en
klassdiktatur, oavsett om den använder parlamentariska val eller inte), så försöker
den inbilla oss att borgarstaten är "hela folkets stat" (se not nedan), och att de
parlamentariska valen på riktigt representerar folkviljan och utgör någon slags
motsats till fascismen.
Fascismen och liberalismen - två sidor av
samma mynt
Vad de inte
vill se är att fascismen och liberalismen/parlamentarismen bara är två olika
sätt för storbourgeoisien att utöva sin statsmakt. Även om det finns en
motsättning mellan de två, så är det en motsättning mellan olika skiftande intressen
INOM borgarklassen, och vilket av de två sätten den härskande klassen väljer
att använda på en given tidpunkt avgörs inte av vilka partier som lyckas få
flest röster. Det som avgör är storkapitalets konkreta ekonomiska och politiska
behov: att öka sina profiter eller gå under i konkurrensen, att exploatera
förtryckta nationer i tredje världen, att upprätthålla den "politiska
stabiliteten" (d.v.s. förhindra att arbetarklassen och de förtryckta
folken enar sig och gör uppror) o.s.v. Om de upplever att den liberala/parlamentariska
formen inte längre uppfyller dessa krav tillräckligt väl, så kommer de att
börja tillämpa någon form av fascism. Detta kan ske genom militärkupp, eller
helt lagligt genom det parlamentariska systemet (såsom var fallet i Tyskland).
Borgarklassen
och dess stat behöver inte heller nödvändigtvis släppa in fascisterna i maktens
korridorer för att kunna dra nytta av dem. De kan låta beväpnade fascistgäng
göra det "skitjobb" som inte ryms inom lagens ramar - våld och hot
mot "extremvänstern", "medborgargarden" mot upprorisk
arbetarklass (som i Husby), öppet rasistisk hetspropaganda etc. – samtidigt som
samhällets "demokratiska" fasad upprätthålls och borgarna kan två
sina händer. Precis som den borgerliga staten och dess olika
"demokratiska" partier gjorde i Tyskland på 20-30-talet (se not #2 nedan), så babblar
deras nutida svenska motsvarigheter om "kamp mot både höger- och
vänsterextremismen", samtidigt som de i praktiken låter de fascistiska
grupperna växa och arbeta relativt ostört i hopp om att de ska utplåna den enda
"extremism" borgarna egentligen är rädda för: den som syftar till att
störta borgarstaten i stället för att bevara den. Fascismen är aldrig någonsin
ett hot mot borgarklassens makt och det imperialistiska systemet - den är
tvärtom ett av dess verktyg för att behålla och utöva sin makt, och det är
borgarklassen som bestämmer i vilken mån och på vilka sätt den vill använda
detta verktyg: i parlamentet, i regeringsställning eller på gatorna och inom
poliskåren. |
| Fascister från "Nationell Ungdom" propagerar för "klassfred" |
Det finns
alltså ingenting som säger att borgarklassen inte kan använda fascismen samtidigt
med parlamentariska, borgerligt demokratiska former, och det finns heller
ingenting som säger att fascismen alltid måste använda sig av rasism och
nationalism i de former vi är vana vid. Lite grovt uttryckt: ledaren för en
fascistisk regim skulle mycket väl kunna vara en s.k. "rasifierad"
kvinnlig statsminister som kallar sig både feminist, socialist och
internationalist, så länge regimen lyckas använda sig av denna demagogi till
att mobilisera en tillräckligt stor del av befolkningen till försvar för den borgerliga
staten, "klassfreden", det kapitalistiska systemet och den våldsamma
repressionen av de arbetare och förtryckta som föresätter sig att göra uppror. Utmärkande
för fascismen är ju att den lyckas framställa sig som en "revolt",
som en "folkrörelse" eller t.o.m. en "arbetarrörelse", när den egentligen syftar till att krossa alla revolter och trycka ner arbetarklassen och folket. Oavsett vilka myter och ideologier fascismen använder sig av, så syftar de till att mobilisera de olika mellanskikten i samhället, småborgare, intellektuella, arbetararistokrati, kriminella gäng etc., i en massrörelse mot
arbetarklassen, för att bevara
kapitalismen och öka borgarklassens
profiter. För de utsugna på botten, som får betala det fascistiska kalaset,
spelar det föga roll om regimen gillar bruna skjortor eller lila rättvisemärkta
tröjor, eller huruvida den uppfyller några stela kriterier för vad som får
eller inte får kallas fascism.
Antifascism är klasskamp
Det
ledarskikt inom "vänstern" som gjort det till sin uppgift att försvara den borgerliga staten och dess
parlament, kan följaktligen å ena sidan påpeka att fascismen är borgerlig och
bekämpa några av dess mest uppenbara förespråkare (SD), samtidigt som den å
andra sidan accepterar eller t.o.m. förespråkar och aktivt driver fram fascistisk
politik i övrigt. Eftersom fascismen är ett av borgarklassens vapen i kampen
mot arbetarklassen, så måste också antifascismen i grunden vara en fråga om klasskamp, om arbetarklassens kamp mot borgarklassen och det imperialistiska systemet.
Andra samhällsklasser kan förstås också erbjuda värdefullt motstånd mot
fascismen, t.ex. småbourgeoisien. Men så länge den gör det utifrån sina egna
småborgerliga, liberala principer (i frånvaro av en antifascistisk arbetarrörelse
som går i spetsen) så tenderar småborgarna att bara bekämpa fascismen om den
hotar deras egna småborgerliga intressen: "individens frihet",
"rätten att vara annorlunda" etc. Dessa liberala paroller står inte
nödvändigtvis i motsättning till fascismen, de kan tvärtom användas av fascisterna i deras strävan att dra med sig just
småbourgeoisien och garantera dess lojalitet med storbourgeoisien och dess stat
(se t.ex. hur fascistoida politiker som Pim Fortuyn m.fl. använt sig av homosexuellas
rättigheter m.m. för att skapa opinion för hetsen mot
muslimer; som en del av
imperialismens propaganda för att rättfärdiga dess aggressionskrig i
Mellanöstern och den rasistiska politiken i Europa). |
| SD-propaganda till försvar för den borgerliga ordningen, mot kravallerna i Husby. |
Hos de
tänkare från "vänster" till höger som nu tvistar om olika
definitioner av fascism finner man ett återkommande problem: att de på olika
sätt förnekar eller döljer det mest grundläggande i fascismen: att fascismen är ett sätt för borgarklassen
att försvara dess makt och dess utsugarsamhälle mot arbetarklassens revolution,
att fascismen försöker skapa "klassfred" genom att ena olika samhällsskikt
kring försvaret av den borgerliga staten och förhindra att dessa samhällsskikt
i stället mobiliseras av arbetarklassen till kamp mot borgarklassen. När
man hoppar över detta blir definitionerna meningslösa och tomma:
"fascismens kärna är ultranationalismen" (jaha, men nationalism för
vem, mot vem, och varför?), "fascismen bygger på att exkludera vissa
grupper" (exkludera vilka grupper och varför?). "Vänster"-debattörernas
resonemang mynnar oftast ut i att fascismen skall besegras genom att återupprätta
det socialdemokratiska "välfärdssamhället", men att detta "folkhem"
i sig var ett korporativt system och en regim som bl.a. förföljde kommunister
(inkl. satte dem i koncentrationsläger) för att skapa "klassfred" och
garantera kapitalismens fortlevnad, det skall man tydligen tala tyst om.
Ja,
självklart är SD fascister. De är dessutom fascister av den gamla skolan; deras
ansträngningar för att "förnya" fascismen och göra den "rumsren"
är relativt ytliga och tafatta. Det som gör dem till fascister är dock inte det
faktum att de har sitt ursprung i den öppna, hakkorsprydda fascismen, och inte
deras ytliga likheter med 30-talsfascismen. Det som i grunden gör SD:s
nationalism och rasism fascistiska är inte att de påminner oss om Hitler och
Mussolini, utan att de har samma syften:
att skapa "klassfred" och "nationell enhet" genom en
massrörelse som riktar folkets vrede inte mot den härskande borgarklassen, utan
mot de fattigaste och mest upproriska arbetarna. Att med rasism hetsa arbetare
mot arbetare och slå ner alla ansatser till en revolutionär arbetarrörelse.
Men om vi
som antifascister förstår vad fascismen är i grunden, vilken roll den spelar i
klasskampen och att den kan vara flexibel vad gäller vilka myter och tricks den
använder för att spela denna roll, så kan vi inte stirra oss blinda bara på SD
och andra uppenbara brunskjortor. Vi måste i stället se att den fascism, som
borgarklassen i Sverige och runtom i världen nu använder sig av mer och mer,
kommer från flera håll samtidigt och kan se ut på många olika sätt. Vi har samlat några exempel här nedan.
Några exempel på fascistisk politik i Sverige (och vänsterns medlöperi):
- "Klassfred i stället för klasskamp": Den svenska "klassfreden", d.v.s. bevarandet av den borgerliga diktaturen genom det korporativa socialdemokratiska "folkhemmet" och dess överenskommelser mellan storkapitalet och socialdemokratins pampar. ("Klassfred i stället för klasskamp" är ett klassiskt fascistisk slagord och en central del av fascismens politik: att få så många som möjligt att ställa sig bakom storkapitalet, dess diktatur och dess krig genom ett borgerligt "arbetarparti" vid makten, genom att locka en del av folket med "välfärd" och "ordning och reda" och med öppen diktatur trycka ner de som vägrar underordna sig. "Folkhemmets" grundare Per Albin Hansson sade att en av demokratins viktigaste uppgifter är att "ta död på klassandan". Vänsterpartiet är sedan länge en trogen medhjälpare till socialdemokratin, och "vänstern" i allmänhet har ännu inte gjort sig av med folkhemsnostalgin)
- Allt mer öppen diktatur: Polisens militarisering, skapandet av specialstyrkor att sätta in mot demonstrationer, övervakning och åsiktsregistrering av kommunister och andra obekväma personer (det mesta av detta har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Vänsterpartiet har på sin höjd kommit med symboliska invändningar, d.v.s. när de inte öppet har gett sitt stöd till sådana förföljelser - som nyligen med sina uttalanden om Revolutionära Fronten och "våldsbejakande vänsterextremister".)
- Rasism och "mångkultur" för att splittra arbetarklassen: Kapitalets utnyttjande av invandring (framför allt från de förtryckta länderna i tredje världen) skapar ett skikt av särskilt nedtryckt och rättslös arbetarklass, som p.g.a. sin utsatta situation hindras från att kämpa för sina rättigheter och ställs emot "svenska" arbetare. (Både den öppna rasismen och konceptet ”mångkultur" hjälper till att rättfärdiga/skönmåla denna exploatering och uppdelningen av arbetarklassen i skilda grupper ("kulturer").
- Krigshets: Liksom hitlerfascisterna motiverade den tyska imperialismens angreppskrig mot Polen, Sovjetunionen etc. med "humanitära skäl", så deltar Sverige idag i imperialistiska plundringskrig i tredje världen under liknande förevändningar. Öppen borgerlig nationalism såväl som argument om att "stödja kampen för demokrati" i de angripna länderna tjänar till att dra med sig folket i den imperialistiska krigshetsen. (svenska soldater i Afghanistan, Sveriges deltagande i angreppskriget mot Libyen etc. Vänsterpartiets delaktighet i detta är väl känd, och delar av dagens "vänster" ger sitt passiva stöd genom att helt enkelt förneka att imperialismen existerar.)
Not 1:
"Hela folkets stat" var ett begrepp som blev mest känt då det användes av Nikita Chrusjtjov och de andra revisionister som år 1956 genom en kupp tog kontrollen över Sovjetunionens Kommunistiska Parti och återinförde kapitalismen i landet. Samtidigt som de förvandlade den sovjetiska arbetarstaten till en borgerlig stat, så hävdade de att det "inte längre fanns några klasser" i landet, och att staten därför var "hela folkets stat". Detta sätt att dölja att staten är en klassdiktatur känns igen från Hitlertyskland och det fascistiska italien, liksom från den svenska "folkhems"-ideologin (vi rekommenderar Wikipedia-artikeln om det svenska folkhemmet, den är mycket läsvärd).
Not 2:
Ett exempel från Tyskland finner vi i Eve Rosenhafts bok "Beating the Fascists": "in the last years of the Weimar Republic, political activity was already encumbered by repeated local, provincial and national prohibitions on public gatherings and by bans on various radical publications and organizations. Aimed in principle at extremists of both right and left, these measures were applied with greater consistency and regularity to the Communists, as anti-subversive legislation had been throughout the Republic's history."
