En annan skribent som försöker göra upp med den nutida "vänsterns" problem i desto mer "radikala" ordalag är en viss Daniel Suhonen, som beskriver sin "längtan efter en rörelse som vågar prata om socialism". Han beskriver nostalgiskt sin barndoms första maj-demonstrationer och drar t.o.m. ett utmärkt Strindbergcitat för att krydda det hela med lite revolutionsromantik. "Problemet med dagens vänster, från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering, är att man inte gör sin grunduppgift (...) I praktiken är man socialliberaler som vill putsa på systemet och satsa på att ge ökad likhet i chanser" skriver han. Ja, visst är det så. Men vad är då Suhonens lösning? Vad behöver arbetarklassen göra? Åter ta upp sin ideologi, marxismen, och organisera sig för att störta borgarnas diktatur och bygga socialism? Nej, det vore ju att gå för långt; i stället ska vi arbetare tydligen ta borgerliga reformister som Thomas Piketty, Naomi Klein och Owen Jones som "teoretisk grund för ett modernt socialistiskt projekt". Det faktum att ALLA reformistiska, parlamentariska, borgerligt "demokratiska" och laglydiga s.k. "socialistiska projekt" har visat sig tjäna kapitalet i stället för arbetarklassen, det faktum att de arbetande folken i hela världen redan har blivit förrådda (och mördade och fängslade) av dessa borgerliga "arbetarpartier" fler gånger än vi orkar räkna, och att deras "välfärdspolitik" inte har fört oss ett enda steg närmare socialismen, det verkar inte bekymra Suhonen.
Sanningen är den, att de som dominerar inom dagens "vänster" ("från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering") har skapat en "vänster" som existerar på den imperialistiska storbourgeoisiens villkor, en rörelse som går i kapitalets koppel. Idag kan den största utsugar- och folkmördarstaten, den nordamerikanska supermakten, genomföra enorma krigsövningar på svensk mark utan några märkbara reaktioner från denna "vänster", och den blodbesudlade John McCain kan komma hit och diskutera militärt samarbete i lugn och ro utan att besväras av störande antiimperialistiska demonstranter. Idag deltar denna "vänster" själv i kapitalets hetskampanjer mot tredje världens folk, och när dessa s.k. "socialister" idag vill ge sitt klädsamma stöd till någon väpnad gerillarörelse, så ser den noga till att det är en gerillarörelse som är acceptabel för herrarna där uppe. För denna "vänster" är huvudfienden aldrig de stora utsugarna och deras imperialistiska stater, utan på sin höjd några av deras underhuggare (SD, ISIS etc.). Den arbetarklass och de förtrycka folk som redan reser sig mot systemet vill varken skribenter som Lindgren och Suhonen eller den nutida "vänstern" tala om - sådant stör väl deras drömmerier om en "frihetlig" eller "mångkulturell" så kallad socialism.
Ja, det behövs en ny arbetarrörelse. En revolutionär sådan, som vägleds av arbetarklassens ideologi och vars första brådskande uppgift är att bygga sitt parti i varje land för att organisera störtandet av den reaktionära gamla staten och byggandet av den nya, proletära. Det finns goda förutsättningar för att bygga en sådan rörelse - även i Sverige - men det kan inte ske utan att fullständigt bryta med den borgerliga och småborgerliga "vänstern".