Varför väljer folk att slåss för IS?

Människorna som ansluter sig till Den Islamiska staten (IS), eller Daesh på arabiska, beskrivs i den "civiliserade" borgarpressen med klassisk krigshetsande och rasistisk jargong. Medan imperialismens arméer på sin höjd kan "kritiseras" för vissa "övertramp" (som när de utplånar hela byar med napalm eller mördar 500 000 irakiska barn för "demokratins" skull), så beskrivs IS-soldaterna som blodtörstiga och sexgalna monster, besatta av "fanatisk" tro på en mystisk och vildsint religion. Fascister som SD eller Front National säger det rakt ut, men det är samma idéer som ligger till grund för resonemangen hos kapitalets köpta intellektuella från höger till "vänster". 

För oss kommunister råder det idag ingen tvekan om att IS är ett barn av imperialismen, mer specifikt USA och dess allierade, som bidragit med omfattande ekonomiskt och militärt stöd för att bygga upp en jihadrörelse att använda som kanonmat mot de förtryckta folken och i imperialisternas krig om territorier och profiter. Men hur lyckas rörelser som IS då vinna folkets stöd? Hur kommer det sig att så många ansluter sig till en sådan rörelse och är beredda att offra sina liv för "jihad"? Det handlar inte, som idealisterna tror, om "religiös övertygelse", utan om att islamisterna åtminstone ser ut att erbjuda det som de förtryckta folken behöver: kamp mot imperialismen, mot dess utsugning och dess folkmord. Och så länge de förtryckta inte finner någon sant antiimperialistisk, revolutionär rörelse för att krossa hela det imperialistiska systemet, så får de ta vad som finns till hands.

Vi vill rekommendera två mycket läsvärda artiklar på just temat "varför ansluter sig folk till IS?". Den första handlar om ett antal intervjuer med tillfångatagna IS-soldater. Vi har översatt några bitar ur den till svenska (hela artikeln på engelska finns här):

"Han var en arbetare som arbetade för att försörja sin stora familj när han skadade sin rygg och förlorade jobbet. Det var då, berättar han, som en vän - en avlägsen släkting men från samma stam - tog kontakt med honom och erbjöd honom att arbeta för ISIS... Livet under Islamiska staten var ren terror, säger han; han kämpade bara för att han var vettskrämd. Andra kanske gjorde det av tro, men inte han. Hans familj behövde pengarna, och detta var den enda chansen att försörja dem."

"Varför gjorde han alla dessa saker? Många antar att dessa soldater är motiverade av en tro på den Islamiska staten, ett kalifat lett av en kalif med den traditionella titeln Emir al-Muminiin, "de trognas befäl"... Men detta stämmer helt enkelt inte när det gäller de fångar vi intervjuar. De är sorgligt okunniga om Islam och har svårt att besvara frågor om Sharia-lag, militant Jihad och kalifatet."

"Mer relevant än islamsk teologi är att det finns andra, mycket mer övertygande förklaringar till varför de slogs för den sidan de gjorde. Vid slutet av intervjun med den första fången frågar vi 'har du några frågor till oss?' För första gången sedan han kom in i rummet ler han - överraskat - och berättar till slut vad det var som verkligen motiverade honom... 'Amerikanerna kom", sade han. 'De tog bort Saddam, men de tog också bort vår säkerhet. Jag gillade inte Saddam, vi svalt då, men vi hade åtminstone inte krig.'"

"De är barn av ockupationen, många av dem förlorade sina fäder under viktiga perioder (genom fängelse, död genom avrättning eller strider i motståndskampen), och de är fyllda av raseri mot Amerika och sin egen regering. De drivs inte av en idé om ett Islamiskt kalifat utan gränser; det är snarare så att ISIS är den första gruppen sedan Al Qaeda som erbjudit dessa förnedrade och rasande unga män ett sätt att försvara sin värdighet, familjen och stammen."

Den andra artikeln handlar om de ungdomar i Europas fattiga förorter som väljer att ansluta sig till IS, och tar upp frågan om den s.k. "vänsterns" svek, d.v.s. hur revisionisterna, klassförrädarna och socialchauvinisterna - som har fräckheten att kalla sig "kommunister" - ställt sig på imperialismens sida mot arbetarklassen och därmed lämnat fältet öppet för islamisterna. Artikeln (läs hela här) lider i sig av en hel del reformistiska illusioner, men den viktiga poängen går fram ändå:

"En märkbart frånvarande aktör som viktig kraft i att forma integrationspolitiken var [den franska] vänstern.

Det beror på att den till stora delar marginaliserat sig själv. Socialisterna köpte i det stora hela den teknokratiska integrationsmodellen, medan kommunistpartiet växlade mellan fientlighet mot och ett motvilligt accepterande av invandrare. Kommunisterna förstod inte hur kapitalismen skapade nya lager av marginaliserade arbetare, utan höll sig i det stora hela till att representera, tjäna och skydda sin traditionella arbetarklassbas. Kommunistpartiet var till en början invandrarfientligt, partiledningen röstade för att begränsa invandringen 1980, och i de kommuner som styrdes av partiet motsatte man sig att invandrare fick tillgång till allmännyttans bostäder. I dag, trots att partiet stödjer legaliseringen av papperslösa invandrare, är invandrarna och kommunisterna misstänksamma mot varandra."

"Det verkliga hotet i Frankrike, och mer allmänt i Europa, är inte fantasierna om tusen sovande jihadistceller som står redo att åsamka förödelse. Det verkliga hotet är polisstatens förföljelser av invandrargrupper. Dessa förföljelser har stöd av väsentliga delar av majoritetsbefolkningen som högerkrafterna har mobiliserat.

Dessa krafter har blivit mer sofistikerade i sina sätt att popularisera sitt reaktionära projekt. I den debattartikel som Marine Le Pen [partiledare för fascistiska Nationella Fronten] publicerade i New York Times åberopade hon den liberala ikonen Albert Camus och använde en republikansk retorik: 'Vi fransmän är djupt fästa vid vår laicité [sekularism], vår suveränitet, vårt oberoende, våra värderingar. Världen vet att när Frankrike attackeras, så lider friheten ett nederlag ... Vårt lands namn, Frankrike, klingar fortfarande av frihet.'"

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Så har vi nu ännu ett "islamistiskt terrordåd" i Paris. Återigen uppmanas vi att känna "solidaritet med Frankrike" och acceptera ännu mer fascistiska undantagslagar för att försvara den "västerländska civilisationen". Men vilket "Frankrike" är det vi skall solidarisera oss med? Med den franska imperialistiska borgarklassen och dess stat, som är skyldig till mord på tusentals och åter tusentals människor i Algeriet och i de övriga afrikanska och asiatiska kolonierna, och som med fascistisk repression upprätthåller utsugningen och förtrycket av den franska arbetarklassen*? Och vad är denna "västerländska civilisation" som tyckare från höger till "vänster" nu uppmanar oss att försvara? Det är en "civilisation" bestående av ett antal genomreaktionära, imperialistiska stater, som allihop är skyldiga till systematiska massmord på miljontals människor i de förtryckta nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika, och som idag fortsätter att mörda och suga ut både dessa folk och det arbetande folket i de egna "västländerna", oavsett vilka "höger-" eller "vänsterregeringar" som råkar sitta vid makten för tillfället.

Frankrikes folkmord i Algeriet

Det är i detta sammanhang man måste se den Islamiska Staten (IS) och den "islamistiska terrorn" över huvud taget. Orsakerna till dess framväxt är inte "religion" och "fanatism", som borgarna och en del av deras vänner i den småborgerliga s.k. "vänstern" försöker inbilla oss. Om vi utgår från en proletär, materialistisk världsåskådning så måste vi i stället se vilka intressen som ligger bakom: kort sagt, vem tjänar på det? Vilken klass tjänar på det? Man behöver inte ge sig in på konspiratoriska spekulationer för att konstatera några grundläggande fakta:

- Imperialisterna - d.v.s. monopolkapitalisterna i de rika imperialistiska "västländerna" - befinner sig i kris. För att rädda sitt system och klara sig i konkurrensen med andra imperialister måste de föra krig, både mot de förtryckta som gör uppror och mot rivaliserande imperialistmakter för att skaffa sig kontroll över nya territorier (d.v.s. marknader, arbetskraft och naturtillgångar att exploatera).

- Rörelser som kämpar mot imperialismen i de förtryckta länderna har olika klasskaraktär. De rörelser som inte leds av arbetarklassen utan av feodala eller borgerligt nationalistiska krafter kan lätt låta sig köpas och bli verktyg åt den ena eller den andra imperialistmakten. På detta sätt har framför allt USA och dess allierade sedan länge använt sig av de islamistiska grupperna i Mellanöstern som legosoldater i sitt krig mot t.ex. den ryska imperialismen, samt för att mörda och terrorisera kommunisterna och revolutionärerna (för att förhindra att det växer fram en konsekvent och revolutionär rörelse mot imperialismen). Därför har imperialisterna sponsrat, beväpnat och tränat islamisterna. Utan imperialismens inblandning, inget IS.

Franska imperialister sprider
"västerländsk civilisation" i
Algeriet.

- Efter hundratals år av kolonial och imperialistisk utsugning och förtryck bär de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika på ett djupt och oförsonligt hat mot imperialismen. Så länge deras länder ekonomiskt och politiskt kontrolleras av främmande makter så kommer de aldrig att kunna ta sig ur efterblivenheten och gå framåt. När de proletära och revolutionära organisationerna förintas, eller när de överger sina principer och slutar kämpa mot imperialismen, så kommer många av de förtryckta att i stället söka sig till islamister eller andra grupper som faktiskt för krig mot imperialisterna eller åtminstone ser ut att göra det. Rörelser som försöker vinna sympatier från "väst" genom att hylla den "västerländska demokratin" och överge det nationella befrielsekrigets väg (se Öcalans uttalanden**) kan möjligen vinna kortsiktiga fördelar för egen del, men förlorar sin trovärdighet bland de breda massorna, gör sig snart ännu mer beroende av imperialisterna och bidrar snarast till att öka islamisternas inflytande.  De bidrar däremot inte till att ena arbetarklassen och de förtryckta folken för att störta utsugarsystemet.

- I de imperialistiska länderna har den härskande klassen till stor del förlitat sig på "välfärd" och "demokratiska" metoder för att upprätthålla ordningen och hålla upproret borta. Denna "politiska stabilitet" på hemmaplan finansieras med extraprofiterna från den mer intensiva utsugningen av folken i tredje världen. För att detta skall fungera måste borgarklassen förhindra att arbetarklassen i "väst" förenar sig med arbetarklassen och de förtryckta folken i de förtryckta länderna i kamp mot det imperialistiska systemet. I stället måste makthavarna till varje pris försöka få folken i de imperialistiska länderna att ställa upp på kapitalets sida i kampen mot rivaliserande imperialistmakter och mot de förtryckta folken. För detta syfte kan de använda sig av olika varianter av borgerlig ideologi: liberalism ("individens frihet", "mångkultur" etc.), konservatism ("bevara traditionerna"), socialdemokratisk reformism (klassförsoning och "välfärd"), fascism (borgerlig nationalism, rasism, klassförsoning etc.), eller olika kombinationer av dessa. För att sprida dessa idéer och förhindra uppkomsten av en revolutionär arbetarrörelse förlitar sig de härskande på borgerliga och småborgerliga intellektuella från höger till "vänster" som på olika sätt försvarar den ”västerländska civilisationen” som de kallar ”demokratin” – d.v.s. de imperialistiska staterna och hela det imperialistiska systemet.

- Denna "politiska stabilitet" håller dock aldrig i längden. De senaste årens växande uppror även i de imperialistiska länderna, som vi sett i arbetarförorterna i Frankrike, USA, England, Sverige etc. har skrämt borgarna. För att kunna fortsätta öka sina vinster och erövra nya territorier behöver de ordning och reda på hemmaplan. De rör sig därför idag oundvikligen i riktning mot mer fascism, mer repression och mer övervakning av framför allt den fattigaste delen av arbetarklassen. Skräcken för den "islamistiska terrorn" används idag för att rättfärdiga dessa åtgärder, vilka genomförs av både höger- och s.k. "vänsterregeringar".

Utifrån dessa fakta kan man dra några slutsatser:

Den småborgerliga, anarkistiska, revisionistiska och reformistiska "vänstern" spelar en viktig roll i att förhindra att det uppstår en stark antiimperialistisk rörelse. Idag hjälper denna "vänster" till att sprida den härskande klassens myt om en kamp mellan å ena sidan "västerländsk civilisation" och "frihet" och å andra sidan "barbari" och "diktatur". Internationellt ställer sig denna "vänster" alltid på antingen den ena eller den andra imperialistmaktens sida, nationellt förespråkar den olika former av reformism (antingen via parlamentet och valen eller via "lokalt självstyre"). Dess politiska funktion är att motverka att arbetarklassen i varje land bygger sin förtrupp, enar folket mot imperialismen och utvecklar revolutionärt krig för att konfiskera imperialisternas egendom, fördela jorden bland dem som brukar den, upprätta verkligt nationellt oberoende för att kunna fortsätta med den socialistiska revolutionen och avskaffa privategendomen. Denna revolutionära väg, som är det enda sättet att göra slut på utsugningen och gå framåt, är enligt denna "vänster" "dogmatisk" eller "auktoritär". I stället föreslår den "demokratiska experiment" under imperialismens beskydd, rörelser som inte bekämpar systemet utan bara slåss för en lite bättre position inom det; och stödjer i vissa fall helt öppet de imperialistiska aggressionskrigen och framställer antingen USA eller Kina/Ryssland som "världens räddare".

Alltså: en "vänster" som överger och bekämpar marxismen, den vetenskapliga socialismen och den proletära världsrevolutionens väg, och i stället försvarar ”den västerländska civilisationen”, en sådan "vänster" är en direkt bidragande orsak till t.ex. den Islamiska Statens frammarsch.

_______________________________________________


* Frankrike har en lång historia av statlig terror och folkmord mot den till stor del muslimska befolkningen i de franska kolonierna (läs här om massakern på demonstrerande algerier 1961). Frankrike är ett land där en stor del av arbetarklassen är muslimer, och där den fascistiska hetsen mot muslimer är en del av statens politik. Man räknar med att ca 70% av fångarna i franska fängelser är muslimer. Franska soldater deltar i imperialistiska aggressionskrig i ett flertal länder, och i maj i år rapporterades det att franska FN-soldater hade våldtagit hemlösa barn i Centralafrikanska republiken.


** "Europa, där [demokratin] föddes, har i stort sett lämnat nationalismen bakom sig med 1900-talets krig i backspegeln och etablerat ett politiskt system som håller fast vid demokratiska normer. Detta demokratiska system har redan visat sina fördelar över andra system - inklusive realsocialismen - och är nu det enda acceptabla systemet i världen." (Vår övers. ur Abdullah Öcalan, Prison Writings: the Roots of Civilisation)