När man tittar på de olika partiernas valfläsk 2018 så ser man kanske tydligare än någonsin hur de alla, från höger till "vänster" samlas kring ungefär samma mål och paroller. De har alla samma uppgift; att genomföra den politik som den härskande klassen - den svenska imperialistiska storbourgeoisien - behöver för att stärka sin makt och öka sina profiter under nu rådande omständigheter: att avvärja hotet från arbetarklassens ökade klassmedvetande och alla revolutionära tendenser, att ena "hela folket" över klassgränserna för en starkare borgerlig diktatur, för mer repression, för de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen och för utsugningen av tredje världens folk (både i deras egna länder och i Sverige, där invandrarna ska finansiera vår "välfärd" genom att bilda en reserv av rättslös, desperat arbetskraft).
Riksdagspartiernas uppgift är att utforma en konkret politik av allt detta och sälja in det till de breda massorna. Det finns skillnader i fråga om metoder och retorik, bl.a. beroende på vilka delar av befolkningen de siktar på att vinna röster från, men likheterna är övervägande. Samtliga partier presenterar någon variant på temat "trygghet", vilken ska uppnås genom "mer välfärd", "hårdare tag mot brottsligheten" och mer förtryck och exploatering av invandrarna. Låt oss ta några exempel, och börja med de s.k. "högerpartierna":
I enlighet med den borgerliga feminismen, den öppet pro-imperialistiska feminismen, proklamerar Moderaterna att "Sverige är världens bästa land att vara flicka i", men att "det finns också ett Sverige där flickor inte får lära sig simma. Där bibliotek stänger för att inredning och böcker förstörts. Där ambulanser behöver poliseskort." Alltså med andra ord: i Sverige är kvinnor "fria", och hotet mot denna påstådda "frihet" kommer inte från kapitalismens utsugning och ruttna kultur, utan från de "ociviliserade invandrarna" och "extremisterna". Hotet mot allas vår kapitalistiska "frihet" kommer från upproriska ungdomar i arbetarförorten, som förstås måste slås ned med allt hårdare medel.Ungefär samma visa hör vi från Liberalerna, som tar upp "kampen mot hederskulturen" som en av sina främsta paroller. I "frihetens" och "demokratins" namn ska invandrarna förföljas och "integreras". Syftet är detsamma som hos de övriga partierna (och hos alla de fascistiska rörelserna): att utse en syndabock för att främja en nationell, chauvinistisk "enhet" över klassgränserna, samt att pressa ner arbetarklassens löner och främja otyglad utsugning av den invandrade arbetskraften. Detta sammanfattas i Liberalernas slogan: "Gör det billigare och enklare att anställa - inför inträdesjobb".
Centerpartiet, som profilerat sig genom en "antirasistisk" variant på samma tema, ropar också på "nationell enhet" under parollen "Låt inte Sverige klyvas" och med följande krav:
"Alla jobb behövs - öppna dörren till första jobbet och ge jobbskaparna möjligheter". "En integration för alla i Sverige - jobben är nyckeln". Detta är ett återkommande tema hos alla partierna: när de säger "integration" så menar de lydnad, underkastelse och lägre löner. "Svenska värderingar" betyder att svära trohet till den svenska staten och dess våldsmonopol, och att ta avstånd från allt som är revolutionärt.
Om vi går vidare med det s.k "socialistiska" blocket, så vet ju alla att Socialdemokraterna nu öppet har antagit den rasistiska hetspolitik som tidigare bara uttalades så tydligt av SD. Partiet driver nu igenom att asylsökande som fått avslag inte längre ska få försörjningsstöd, att deras barn inte längre ska få gå i skola, och att den styrande principen vad gäller flyktingar skall vara "man ska i första hand återvända", som Löfven uttrycker det. Sossarnas slagord för valrörelsen är "Ett tryggare Sverige - genom bättre välfärd, hårdare tag mot brottsligheten och snabbare integration". Det är alltså samma politik som vi ser hos de "borgerliga", med skillnaden att mer fokus läggs på "välfärden". Målet är att ena så stora delar av befolknigen som möjligt för mer repression (fler poliser, "hårdare tag") mot arbetarklassen genom å ena sidan rasistisk hets och å andra sidan genom att muta oss med smulor. Sossarna har t.ex. lagt fram en "handlingsplan för en trygg arbetsmarknad" och gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren (tillsammans med Vänsterpartiet), vilka båda öppet framställs som frukter av den restriktiva invandringspolitiken.
Sverigedemokraterna skiljer sig inte märkbart från de övriga partierna, även om de uttrycker sig lite mer gammeldags. Åkesson vill ha "ett tryggt, sammanhållet Sverige", ett "modernt folkhem" där man "först gör sin plikt innan man kräver sin rätt". När han kräver att Sverige "handgripligen tar tillbaka de stadsdelar som har förlorats till kriminalitet och religiös extremism" så menar han exakt samma sak som de övriga partierna. Det är varken mer eller mindre rasistiskt, utan det är exakt samma agenda: fascistisk "klassfred" för att slå mot arbetarklassen och rädda kapitalismen ur dess kris.
Som vi har tagit upp i tidigare artiklar så sluter Vänsterpartiet och den övriga "vänsterns" organisationer i stort sett upp kring den politik vi beskrivit ovan. Varken Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ ser någon anledning att avstå från samarbete med S, trots dess öppet "sverigedemokratiska" vändning. Vänsterpartiet fungerar fortfarande i praktiken som ett stödparti till SAP: en del av V:s roll är att med vackra ord dra med sig de väljare som fortfarande kallar sig socialister och antiimperialister. Angående samarbete med S så förklarar Sjöstedt (som vanligt) att "Vänsterpartiet kommer ställa krav på socialdemokraterna". Enligt Sjöstedt måste "de rikaste bidra mer" om vi ska ha "en riktigt bra välfärd". Liksom för t.ex. "Podemos" i Spanien så står inte kapitalismens avskaffande på dagordningen för Vänsterpartiet; det uttalade målet är i stället att stabilisera kapitalismen genom en viss "utjämning av klyftorna", vilken skall genomföras med hjälp av den borgerliga staten och de "goda", "ansvarstagande" kapitalisterna. Liksom alla de övriga partierna så ger V i praktiken sitt fulla stöd till den svenska imperialismen och dess utsugning av de förtryckta länderna, vilken skall tjäna till att finansiera nämnda "välfärdsreformer". Liksom alla de övriga partierna så förespråkar Vänsterpartiet ett stärkande av den borgerliga förtrycksapparaten, av repressionen mot arbetarklassen och folket, med skräckpropagandan om "brottsvågen" som förevändning.
De övriga organisationerna inom "vänstern" konkurrerar med V och S om att mobilisera framför allt arbetararistokratin och småbourgeoisien för samma reformistiska, socialfascistiska politik på borgarklassens villkor. Den anarkistiska rörelsen, med Förbundet Allt åt Alla i spetsen, ser numera det borgerliga parlamentet som ett demokratiskt "komplement" till den utomparlamentariska rörelsen, och ser uttryckligen Vänsterpartiet som en allierad eller åtminstone "det mindre dåliga alternativet". De blir därför i praktiken ett stödparti till V och S, och överväger måhända att själva ställa upp i val i framtiden (liksom deras "kommunalistiska" motsvarigheter t.ex. i Spanien). Det s.k. "Kommunistiska Partiet" har som vi redan sett också hängt på den "invandringskritiska" hetsen och kräver liksom sossarna "hårdare tag" och en starkare borgerlig förtrycksapparat. SKP för fram en liknande linje. Alla uppmanar de oss att fortsätta rösta i de borgerliga valen.
Det vi ser i denna valrörelse är samma sak som vi ser i hela världen. Som Lenin sade: "det borgerliga parlamentet är en främmande inrättning, bourgeoisiens verktyg för att undertrycka proletärerna". Det är inte bara så att arbetarklassen inte kan ta makten genom de borgerliga parlamenten - i detta imperialistiska stadium av kapitalismen, som präglas av "reaktion över hela linjen", kan de inte heller användas som en propagandaplattform eller "tribun". Erfarenheten i hela världen visar entydigt, att de "arbetarpartier" som går den parlamentariska vägen oundvikligen blir borgarklassens och kontrarevolutionens representanter. Imperialismen och dess s.k. "demokrati" är rutten och döende, och det finns ingen anledning för arbetarklassen att hjälpa till att hålla den kvar i livet genom att rösta på dess partier.
