Den s.k. ”nyliberala” politiken (nedskärningarna i vården,
angreppen på arbetarklassens rättigheter o.s.v.) och den växande fascismen och
rasismen behandlas alltför ofta som två separata problem. I den mån det pekas
på kopplingen mellan dem så är det ofta bara i den meningen att ”nyliberalism
och fattigdom leder till rasism därför att folk blir missnöjda och desperata”. Det
är en tolkning som undviker att ta tag i själva grundproblemet. I själva verket
är de två fenomenen inte bara sammankopplade; de är två inslag i en högst
medveten och planerad politik utformad av det härskande imperialistiska
monopolkapitalet, i ett försök att rädda sig ur den djupa och allmänna kris som
kapitalismen – det imperialistiska världssystemet – befinner sig i.
1935 sammanfattade Georgi Dimitrov fascismens ursprung och
syfte i ett berömt tal, där han bl.a. slog fast:
”I en situation, då
den mest djupgående ekonomiska kris brutit ut, då kapitalismens allmänna kris
skarpt tillspetsats och då de arbetande massorna håller på att revolutioneras,
gick fascismen över till en bred offensiv. Den härskande bourgeoisien söker
alltmera sin räddning i fascismen för att kunna genomföra utomordentliga
plundringsåtgärder mot de arbetande, för att förbereda det imperialistiska
rovkriget, överfall på Sovjetunionen, Kinas utplundring och delning samt för
att på grundvalen av allt detta kunna förebygga revolutionen.
De imperialistiska
kretsarna försöker att vältra hela krisens börda över på de arbetandes
skuldror. Därtill behöver de fascismen.” [vår understrykning - JB]
Idag liksom 1935 befinner sig hela den kapitalistiska
världsekonomin i kris; den återhämtade sig aldrig efter den senaste stora
kraschen 2008, och även borgerliga ekonomer menar att nästa krasch inte är långt
borta. Idag liksom 1935 reser sig arbetarklassen och folken i uppror, inte bara
i tredje världen utan även i själva de imperialistiska ”västländerna”.
Samtidigt rustar supermakterna och de övriga imperialistmakterna för nästa
stora omfördelningskrig, och deras plundrings- och folkmordskrig mot de
förtryckta nationerna avlöser varandra. Till skillnad från situationen under
1900-talet så finns det idag inga socialistiska länder i världen, vilket
tillsammans med den ekonomiska krisen och den allmänna kontrarevolutionära
offensiven gör att den tidigare metoden för att stabilisera kapitalismen –
genom ”välfärdsstaten”- inte längre är aktuell. I stället gäller det att
maximera profiten på alla tänkbara sätt och minimera alla utgifter som inte
skapar omedelbar vinst åt utsugarklassen. Det som kallas ”nyliberalism” är
ingenting nytt, det är en återgång till gammal klassisk kapitalism. Som sagt,
krisens börda ska ”vältras över på de arbetandes skuldror”; i första hand de
arbetande folken i tredje världens förtryckta nationer, men även i
imperialistiska länder som USA, Tyskland och Sverige. Allt för att
kapitalismens kris inte ska drabba kapitalisterna själva.
Nedskärningar och fascism
Den ”nyliberala shockdoktrin” som först testades i Chile,
Sydafrika och en lång rad andra länder tillämpas nu sedan ett bra tag i allt
högre grad även i länder som Sverige, och liksom i de länderna så kombineras nedskärningar
och privatiseringar även här med en ideologi och en politik utformad för att slå
ner och förhindra uppror: alltmer öppen och skamlös borgerlig diktatur, skärpt
repression och kontrarevolutionärt våld, fascism, borgerlig nationalism och
rasism. Det fascistiska hotet kommer inte från SD eller NMR, eller Trump, eller
AFD (även om de är en del av det), utan från själva kapitalismen –
imperialismen – i sig, från den olösliga situation som systemet befinner sig i.
Även om borgarklassen mot förmodan skulle låta något av sina borgerliga
”vänsterpartier” genomföra någon grad av socialdemokratisk ”välfärd” så skulle
det inte förändra denna situation; det skulle vara en ”välfärd” bekostad genom
de imperialistiska staternas och storföretagens utplundring av tredje världens
förtryckta folk, och det skulle inte förändra det faktum att arbetarklassen och
folket även i Sverige fortfarande skulle få betala priset för kapitalets kris.
Kapitalets behov av fascism skulle inte försvinna, vi skulle snarare få en mer
klassisk, fullt ut korporativ ”klassförsonings”-variant av den. Reformisternas
dröm om ”välfärdsreformer” är inte en dröm om ett annat samhälle, utan en
hopplös illusion om att bromsa kapitalismens kris, att rädda kapitalismen från
undergång.
Allt detta utgör grunden för att förstå det som händer i
Sverige idag. För att förhindra att de katastrofala nedskärningarna i
sjukvården, angreppen på strejkrätten, bemanningsföretagens gangstervälde
o.s.v. leder till ännu mer uppror (och i förlängningen ökat klassmedvetande och
revolutionär organisering) så behöver den svenska borgarklassen fascism,
repression och rasism. Den har därför under flera år – med hjälp av samtliga
riksdagspartier och de stora mediemonopolen - bedrivit en omfattande lögnkampanj
för att skylla problemen på ”invandringen”, på ”främmande kulturer” och
”bristande integration”. Målet är inte – oavsett vad Åkesson och hans gäng
tänker – att slänga ut invandrarna, utan att maximera utsugningen av de
fattigaste invandrarna såsom en särskilt nedtryckt och rättslös del av
arbetarklassen, och samtidigt mobilisera småbourgeoisien och
arbetararistokratin i en ultrareaktionär/fascistisk massrörelse till försvar
för monopolbourgeoisiens absoluta makt, till försvar för dess imperialistiska
statsapparat och dess plundring och krig i tredje världen.
Repression och rasism i profitens tjänst
Som en del av denna politik genomförs nu en omfattande
intensifiering av den våldsamma repressionen mot arbetarklassen och dess
närmaste allierade. Under förevändning av en (i huvudsak påhittad) ”brottsvåg”
och ”ökning av våldet” genomförs nu vad som i princip är lokala
undantagstillstånd (visitationszoner, ”operation rimfrost” etc.), övervakning
med drönare i arbetarområden, lagändringar som tillåter obegränsad
kameraövervakning och telefonavlyssning utan särskilt tillstånd etc. Öppet
rasistiska övergrepp från poliser och väktare förekommer allt oftare. Öppet
fascistiska och rasistiska organisationer rehabiliteras och normaliseras. Politiker från diverse partier vill sätta in militären mot folket. Delar
av den s.k. ”vänstern” hjälper villigt till att framställa denna borgarklassens
fascistiska hetskampanj som något ”folkligt” och t.o.m. ”proletärt” under
paroller om att ”förstå folks oro”. Men målet är inte att få bort
maffiaverksamhet, gatuvåld och droghandel – det är ju ändå inte borgarklassen
som drabbas av sådant – utan att använda dem som ursäkt för repressionen och
stärkandet av den alltmer öppna borgerliga diktaturen.
Det är t.ex. därför politiker i Malmö, samtidigt som ”hårda
tag” sätts in mot ”brottsvågen” på Möllevången, kan genomföra drastiska nedskärningar i skolorna i samma område; Möllevångsskolan, Sofielundsskolan och
Sorgenfriskolan. Det är inte längre meningen
att arbetarklassens ungdomar ska ges en chans eller få en utbildning; de ska
inte bli yrkeskunniga utbildade arbetare utan rättslösa, fattiga arbetare som
utför de sämst betalda, farligaste och otryggaste arbetena, och fungera som en
arbetslös reserv av billig arbetskraft. ”Låt invandrarbarn som kan hitta jobb
tidigt avsluta grundskolan i förtid – inför kortare skoltid för elever som gett
upp” menar en skribent i DN.
Om en del av dem på grund av detta dras in i droghandel och gangsteraffärer så
är det en acceptabel bieffekt, vilken som sagt också fyller sin funktion i det
kapitalistiska systemet.
För att kunna genomdriva den här politiken behöver
kapitalets representanter mer och mer överge sina demokratiskt-liberala
floskler och använda en alltmer öppet rasistisk och fascistisk retorik. Nyamko
Sabuni (L) förnekar rakt av att brottslighet skulle ha något med arbetslöshet
att göra: ”jag tror inte att svaret är att det finns hög arbetslöshet” säger
hon, och lyfter i stället fram att ”Sverige har dålig koll på sina gränser”.
Oavsett vilka ”humanistiska”, ”antirasistiska” och borgerligt demokratiska
värderingar de liberala eller socialdemokratiska politikerna och journalisterna
må stoltsera med, så tvingas de överge dem då de inte längre tjänar deras
huvuduppgift: att försvara borgarklassens oinskränkta makt och egendom till
varje pris. Hur misskrediterad rasbiologin än blev efter hitlerfascismens
nederlag, så har den aldrig på riktigt lämnat borgarklassens tankar och plockas
nu fram allt oftare i hopp om en fullständig comeback. Den ”digitala byrån och
publicisten” KIT (som består av ”journalister som format sina karriärer på
platser som TT, DN, SvD, Aftonbladet, Popular Science, IDG, Aller och Bonnier
Tidskrifter”) publicerade för ett par år sedan en artikelserie med titeln ”tänk
om kriminalitet sitter i generna?”. Budskapet sammanfattas såhär: ”I Sverige pratar vi om individ, ekonomi och
utsatta områden när vi diskuterar våldsbrott, sällan familj och aldrig
ärftlighet. Är det rimligt?” I artiklarna intervjuas bl.a. en
genetikforskare som påstår sig ha kommit fram till att fattigdom och
brottslighet inte alls beror på samhällsförhållanden, utan är genetiskt
betingade. Den påstått ”vänstervridna” statliga televisionen SVT, förutom att
den dagligen prånglar ut den fascistiska hetspropagandan om ”integration” och
”brottsvåg”, rapporterar om situationen i Chile genom att helt okritiskt publicera
den ultrareaktionära CIA- och Pinochet-trogna tidningen ”Mercurios” version av
händelserna (i vilken regimen är en rättfärdig regering som angrips av
kriminella plundrande folkmassor).
Som sagt, hotet om fascism och reaktionär terror avvärjs
inte genom att försöka rösta bort SD eller förbjuda NMR, eftersom hotet kommer
från den härskande klassen och dess stat – inte från några ”extremistiska
sekter”. Vi kan inte bekämpa repressionen eller rasismen genom att förlita oss
på några humanistiska liberaler eller några ”vänsterpartier” och deras löften
om välfärdsreformer, därför att orsakerna ligger i själva systemet. Så länge
borgarklassen och dess stat kontrollerar produktionsmedlen, polisen, de väpnade
styrkorna, rättsväsendet, massmedia och utbildningssystemet, och så länge
imperialisterna suger ut och förtrycker tredje världens folk, så spelar det
ingen roll vilka partier de låter oss rösta fram; det är ändå deras diktatur.
Den allmänna reaktionariseringen och fascismen drivs nu fram på olika sätt av alla
kapitalets representanter, av hela deras statsapparat och alla dess
”demokratiska” institutioner. Kampen mot fascismen, repressionen och rasismen
kan inte föras inom systemet, utan bara i kampen för att störta det;
och bara under ledning av den enda klass som är kapabel att störta utsugarna
och bygga ett annat samhälle: arbetarklassen.
