De senaste händelserna i Rosengård den 28 augusti (och de olika reaktionerna på dessa) ger oss en ganska tydlig illustration av den politiska situationen i Sverige idag. I korthet sker följande:
En handfull fascister från Danmark och Sverige planerar en rasistisk manifestation med ”islamkritik” som förevändning. Några av dem genomför provokationen genom att bl.a. bränna en koran i arbetarförorten Rosengård i Malmö, beväpnade med bl.a. baseballträn och ev. skjutvapen.
För några hundra boende i området blir denna provokation droppen som får bägaren att rinna över; det handlar om ungdomar som under åratal sett sitt område förslummas allt mer av bostadsbolagens profitjakt, som ser sina rättigheter som arbetare avskaffas bit för bit, som tvingas ner i arbetslöshet och fattigdom, som systematiskt utsätts för rasistisk hets från alla håll, och som under de senaste månaderna blivit offer för en allt mer intensiv repression i form av enorma polisoperationer som i princip är lokala undantagstillstånd, med brutala razzior, gripanden och övervakning. Det är arbetande människor som varje dag, av såväl liberaler som fascister och sossar tilldelas rollen som syndabockar i ett samhälle präglat av kapitalismens förfall.
Inom denna den fattigaste och mest förtryckta delen av arbetarklassen, som till stor del består av invandrare, är folken från Mellanöstern särskilt utsatta: imperialistmakternas plundrings- och omfördelningskrig har i årtionden ackompanjerats av en ständig hetskampanj mot de arabiska folken, under förevändning om en påstådd kamp mot ”islamismen”. Samma hetskampanj tjänar idag till att underlätta utnyttjandet av invandrare som extra billig, rättslös och desperat arbetskraft i imperalistiska länder som Sverige. Fascister som Paludan och SD är bara det mest vulgära uttrycket för en ideologi och en politik som redan marknadsförs och praktiseras av alla de övriga partierna, i monopolkapitalets tjänst.
I själva verket handlar varken fascisternas ”anti-muslimska”
provokation eller rosengårdsbornas motstånd om religion. Den härskande
utsugarklassen behöver den rasistiska hetsen för att hålla arbetarklassen
uppdelad i grupper som kan ställas mot varandra, och det är det som är syftet
med den hycklande propagandan om ”västerländsk civilisation” mot ”religiöst
förtryck”. När den svenska borgarklassen och dess stat nu fortsätter att gå
till angrepp mot HELA arbetarklassens rättigheter och levnadsvillkor, så blir denna
hets ännu viktigare. För att de ska kunna fortsätta genomföra den planerade
plundringspolitiken – avskaffa anställningstryggheten, angripa strejkrätten,
pressa ner lönerna o.s.v. - så måste de till varje pris förhindra att klassen
enar sig som klass, gör motstånd och reser sig i kamp mot systemet. De
reaktionära islamister som faktiskt är aktiva i förorterna gynnar förstås också
den borgerliga agendan, men de utgör knappast huvudproblemet; de enda konkreta
uttalanden vi har sett hittills från imamerna i Malmö fördömer dessutom ”upploppet”
och kräver MER polisiär repression.
Med tanke på våra historiska erfarenheter så borde allt detta vara självklart åtminstone för alla som kallar sig marxister och materialister, men i stället ser vi återigen hur den opportunistiska borgerliga ”vänstern” gör gemensam sak med fascister och "nyliberaler". I stället för att genomskåda och avslöja utsugarklassens planer och hetspropaganda, så hjälper de till att sprida den under förevändningar om att ”bekämpa religionen”. I stället för att se hur upproret mot kapitalismen kokar i arbetarförorterna, så fördömer de ”bråkstakarna”, ställer sig skamlöst på borgarstatens sida och försvarar repressionen. Bakom deras trendiga hyllningar till det ”sekulära” samhället ser vi att dessa ”moderna demokrater” i själva verket fundamentalistiskt tillämpar den lutheranska kristendomens grundprincip, som än idag genomsyrar det svenska samhället: att upproret mot den härskande utsugarklassen är den största tänkbara synden, att ”inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell” och att de ”mordiska och tjuvaktiga bondehoparna” bör ”slås, dräpas och knivhuggas” (Martin Luther)*.
Att rosengårdsungdomarnas protester må ha varit ostrukturerade
eller ineffektiva, eller att de må ha lidit av bristande politiskt medvetande
och tog sig religiösa former, är i sammanhanget sekundärt. När personer som påstår
sig representera arbetarklassen tar detta som förevändning för att fördöma ”bråkstakarna”
så är det inget annat än billigt klassförräderi och underdånigt fjäsk för den
härskande klassen.
