Nu är vi tillbaka efter en tids aktiviteter på annat håll. Vi ser att AFA (Antifascistisk aktion) nu lanserar sin egen
nyhetsportal. Vi hoppas förstås att den kommer att kunna bidra till att stärka den antifascistiska rörelsen i landet, men vi tänkte också ta tillfället i akt att skriva lite om auktoritet och ledarskap. Så här skriver AFA:
"Lokalgrupperna är självbestämmande över sin egen verksamhet med direktdemokratiska beslut, utan någon formell ledare eller hierarkisk beslutsordning. Denna struktur är den mest demokratiska, avsaknaden av centralt styre gör dock att det ibland kan vara svårt att få löpande information om vad andra AFA-grupper runt om i landet arbetar med för tillfället. Därför lanserar vi nu en gemensam portal för samtliga lokalgrupper som är anslutna till AFA-nätverket, vilket gör att det blir lättare att nå ut med aktuell information till andra antifascister, samt möjliggör en smidigare kanal för spridning av information till både allmänheten och media."
Det är en intressant formulering: "utan någon formell ledare". Skall det tolkas som ett erkännande av att AFA har
informella ledare? Den autonoma rörelsen eller den s.k. "frihetliga socialismen" (d.v.s. anarkismen) tar ju avstånd från allt som är "auktoritärt", och brukar hävda att deras rörelse inte har några ledare ("No Gods, No Masters"). Man behöver ju dock inte vara något geni för att inse att det i verkligheten alltid finns ledare, d.v.s. personer som går i spetsen, fungerar som förebilder och utformar rörelsens politiska linje, formulerar dess uttalanden i olika frågor o.s.v. Sådana ledare uppstår oundvikligen i varje grupp av människor, och det är inte något att hetsa upp sig över; frågan är inte om man har ledare eller inte, frågan är vad dessa ledare står för, i vilken politisk riktning de leder gruppen och vilken världsbild de lär ut till nya generationer av aktivister. Kort sagt, vilket
klassintresse de objektivt sett representerar. Vi har själva genom åren träffat på anarkistiska ledare (givetvis "informella", som aldrig skulle erkänna att de är just ledare) av de mest varierande politiska kulörer, allt ifrån de som dras till reaktionens brunsvarta färger till de som närmar sig revolutionens röda.
Problemet är att när man inte erkänner att detta ideologiska och politiska ledarskap existerar, utan låtsas som om organisationens/nätverkets politiska linje helt enkelt har uppstått genom något slags spontan konsensus mellan alla som deltar i rörelsen, så är man inte riktigt ärlig. Man döljer nämligen det faktum att det i själva verket - i ALLA rörelser - pågår en kamp, klasskamp, mellan olika politiska linjer, och att vilken av dessa linjer som får dominera i organisationen i sista ledet beror på vilka personer som lyckats få ledande/inflytelserika positioner, eller mer exakt: vilken ideologi och politik dessa personer representerar. I borgerliga (inkl. fascistiska) organisationer brukar ledande positioner tillfalla dem som bäst lyckas armbåga sig fram i den individuella konkurrensen: de som har mest "utstrålning", de som bäst lyckas intrigera bort eller förinta sina konkurrenter, de som av olika skäl lyckas bli "populära", och i slutändan: de som bäst lyckas övertyga den härskande klassen om att de är de bäst lämpade att förvalta dess intressen. I proletära organisationer brukar ledande positioner tillfalla dem som representerar hela arbetarklassens kort- och långsiktiga intressen och vinner klassens förtroende genom att visa detta i praktiken, i hårt osjälviskt revolutionärt arbete. Arbetarklassen skapar sådana ledare genom att härda dem i ständig ideologisk och politisk kamp, genom att borgerliga, arbetarfientliga tendenser uppmärksammas och kritiseras när de dyker upp hos ledande personer, genom kritik och självkritik.
Att majoriteten av deltagarna i en politisk rörelse når "konsensus" om en viss politisk inriktning, betyder inte automatiskt att denna är "korrekt". Bara för att en rörelse kallar sig t.ex. "arbetarrörelse" och kanske t.o.m. har arbetare som medlemmar, så innebär det inte automatiskt att det dominerande tänkandet bland dess medlemmar motsvarar arbetarklassens intressen. Marx sade en gång "den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna". Vad menas med detta? Jo, helt enkelt att den klass som har makten i ett samhälle (under kapitalismen är det borgarklassen) genom sitt ägande av produktionsmedlen, sitt våldsmonopol och sin makt över media, utbildning och kultur - samt årtusenden av klassamhällets invanda tankemönster - är den klass som har makten att forma HELA befolkningens tankar. Samtidigt pågår klasskampen, och det uppstår idéer som motsätter sig den härskande klassens idéer - men dessa revolutionära tankar befinner sig i underläge och kan inte få övertaget och bli dominerande förrän de också har bakom sig en rörelse med egna väpnade styrkor, egna produktionsmedel, massmedia etc. Och vidare: om dessa revolutionära idéer inte utgår från en analys av HELA klassens objektiva läge och intressen (runtom i landet och i världen), utan bara från tankarna och behoven hos en liten grupp arbetare på den lokala orten eller arbetsplatsen (vilket blir resultatet av att inte ha någon enhetlig allmän linje eller någon central ledning), så kommer de inte kunna leda till något mer än kortsiktiga lokala reformer eller proteströrelser som med lätthet krossas eller assimileras av kapitalisterna. Vad de däremot inte kommer leda till är makten åt arbetarklassen.
Ett exempel: vi vet att det som motsvarar arbetarklassens objektiva intresse är att störta borgarklassen och genomföra en socialistisk revolution. Men skulle vi idag genomföra en omröstning bland Sveriges arbetare så skulle majoriteten förmodligen inte rösta för ett sådant förslag. Varför? Jo, därför att deras uppfattning om socialism och revolution har formats av ett borgerligt skolväsende och borgerliga media, och resultatet i en sådan omröstning skulle alltså med stor sannolikhet inte motsvara arbetarklassens ideologi utan borgarklassens. Direktdemokrati är alltså inte alltid nödvändigtvis det mest demokratiska, även om det kan vara det under andra omständigheter (när borgarklassens inflytande är brutet, när den är förhindrad att utöva sin auktoritet).
 |
Proletärt ledarskap. (Ur filmen om
Ernst Thälmann, "Sohn seiner Klasse") |
Av detta följer att det är de mest klassmedvetna och mest konsekvent revolutionära arbetarnas uppgift att gå i täten, att bekämpa de borgerliga idéerna och sprida klassmedvetandet och den vetenskapliga socialismen, d.v.s. att bli de ledare som klassen behöver. Att ta avstånd från denna arbetarklassens auktoritet betyder i verkligheten att försvara den auktoritet som borgarklassen utövar över oss hela tiden, överallt, i vardagen liksom i politiska organisationer av alla slag. Att förkasta all auktoritet med hänvisning till att "makt korrumperar" är att utgå ifrån en borgerlig idealistisk syn på politiken i stället för den proletära materialistiska synen, som säger att det är kapitalismen och det borgerliga tänkandet som korrumperar, inte någon slags allmän "mänsklig natur" eller "maktgalenskap".
I den antifascistiska rörelsen, precis som i alla rörelser, så är det ganska lätt att se att vissa idéer och personer vid olika tidpunkter kommer upp till ytan och blir dominerande i organisationerna/nätverken, d.v.s. att vissa personer är drivande i att hävda bestämda politiska linjer för hur arbetet skall gå till och vad det skall leda till. De agerar kort sagt som ledare och utövar auktoritet, oavsett vad de själva kallar det. Den väsentliga frågan är som sagt huruvida en ledare driver en borgerlig eller proletär linje. Det är inget konstigt om det inom en arbetarrörelse finns en mängd personer som är både karismatiska, drivna och intelligenta, och därför ofta får ledande positioner, men som i grunden står för en borgerlig världsbild och politik och innerst inne är livrädda för hela konceptet revolution och proletär makt. Det skulle tvärtom vara mycket konstigt om det INTE fanns sådana personer. Om det inte förs en ständig medveten kamp inom rörelsen för att skilja borgerliga och småborgerliga idéer från proletära, så tenderar det borgerliga inflytandet att bli dominerande och i längden undergräva rörelsens mål. Direktdemokrati och konsensus fungerar inte som garantier mot borgerligt inflytande - de kan tvärtom användas för att ge de borgerliga idéerna ett "demokratiskt" skimmer, precis som den borgerliga statens riksdags- och kommunalval används för att inbilla oss att "folket har valt" att samhället skall fungera som det gör.
Vi marxister hymlar inte om våra ledare; vi är för auktoritet, så länge det är proletär auktoritet, och vi är för en "hierarkisk beslutsordning" som gör det möjligt att bygga de organisationer vi behöver för att besegra klassfienden och dess väpnade styrkor. Och ju mer vi lyckas krossa borgarnas auktoritet, både dess stat och dess djupt rotade ideologiska inflytande, ju mer det proletära klassmedvetandet slår rot och arbetarklassens stat konsolideras, desto mer utrymme får vi för direktdemokrati.
"De [antiauktoritära] kräver, att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande. Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner, alltså de mest auktoritära medel man kan tänka sig; och om kampen inte skall vara förgäves, måste det segrande paritet hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära. Hade Pariskommunen kunnat hålla sig längre än en dag, om den inte hade använt sig av det väpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin? Kan vi inte tvärtom förebrå den, att inte i tillräcklig grad använt sig av den?
Alltså, antingen - eller: antingen vet auktoritetsfienderna inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast förvirring; eller också vet de det, och i så fall förråder de den proletära rörelsen. I båda fallen tjänar de endast reaktionen." (F. Engels)
"Avslutningsvis några ord om "auktoriteter". Marxister kan inte anamma de pseudorevolutionära abstrakta intellektuella radikalernas vanliga ståndpunkt: 'inga auktoriteter'.
Nej, arbetarklassen för en hård och orubblig kamp för fullständig befrielse i hela världen och den behöver auktoriteter, men givetvis bara i samma mening som unga arbetare behöver erfarenheterna hos beprövade kämpar mot förtryck och utsugning, hos personer som är bevandrade i revolutionära traditioner och som är politiskt vidsynta. Proletariatet i alla länder behöver auktoriteten hos proletariatets världsomfattande kamp. Vi behöver auktoriteten hos den internationella socialdemokratins* teoretiker för att göra det möjligt för oss att på ett riktigt sätt förstå vårt partis program och taktik. Men denna auktoritet har naturligtvis inget gemensamt med den borgerliga vetenskapens och politiska polisens officiella auktoritet. Det är en auktoritet som har uppnåtts under den mer varierade kamp som har förts i den socialistiska världsarméns led. Oavsett hur viktig denna auktoritet kan vara för att bredda horisonten för de som är indragna i kampen, så vore det otillåtligt att i arbetarpartiet påstå att den omedelbara politikens praktiska och konkreta frågor kan lösas av någon som befinner sig långt bort. Den yttersta auktoriteten i alla sådana frågor kommer alltid att vara den kollektiva andan hos de progressiva klassmedvetna arbetare som är direkt indragna i kampen i varje land." (V.I. Lenin - Förord till den ryska översättningen av Kautskys "Den ryska revolutionens drivkrafter och dess framtidsutsikter")
* D.v.s. den revolutionära socialdemokratin, före de socialchauvinistiska ledarnas svek och uppkomsten av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin.
Det är en självklarhet för oss som kommunister och revolutionärer att ge vårt ovillkorliga stöd till det palestinska motståndet i dess helhet och dess militära aktioner mot ockupanterna. Samtidigt är det ett faktum att det palestinska motståndet har en rad problem som måste lösas för att kunna föra befrielsekriget till seger och upprätta en sant självständig palestinsk stat på hela det palestinska territoriet. Liksom alla folk så består det palestinska folket av klasser, vilka har olika förhållanden till imperialismen, till de sionistiska inkräktarna och motståndet mot dessa. All erfarenhet av befrielsekrig mot imperialistiska ockupanter visar att den enda klass som i längden förmår leda ett sådant krig till seger, utan att förråda folket till förmån för den ena eller andra utsugaren, är arbetarklassen. För det palestinska motståndet, och för alla oss som vill se Palestinas folk segra, är det alltså nödvändigt att analysera frågan utifrån ett klassperspektiv. D.v.s. studera de olika palestinska organisationernas klasskaraktär, historia och utveckling, deras förhållande till den kommunistiska rörelsen i världen liksom till de revisionister som tog makten i Sovjetunionen och senare i Kina; och även se de islamistiska och arabnationalistiska gruppernas roll; deras klasskaraktär och deras förhållande till de olika imperialistmakterna etc.
