LEVE PALESTINA! LEVE INTIFADAN! LEVE DET PALESTINSKA FOLKETS BEFRIELSEKRIG!

Just nu genomför Israels mördarstyrkor, med stöd av den nordamerikanska imperialismen och dess allierade, ytterligare en våg av massmord mot Palestinas folk. Hittills har de sedan den 8 juli mördat 1317 palestinska män, kvinnor och barn i Gaza (enligt palestinska myndigheter), och många tusen är skadade och hemlösa. Men Palestinas folk ger inte upp: ockupanterna och utsugarna tror att de kan dränka motståndet i hopplöshet och skräck, men effekten blir den motsatta; Palestinas folk svarar dem med mer motstånd, mer bomber och mer raketer mot ockupanterna, och bland världens arbetare och förtryckta kokar hatet mot de israeliska mördarna. Det internationella stödet är stort och brett, men vad som behövs är inte bara bojkotter och fördömanden av Israels våld, utan en konsekvent rörelse till stöd för det palestinska nationella befrielsekriget, ett stödarbete som måste vara oberoende av och göras i motsättning till de imperialistiska staterna och organisationerna och alla deras "fredsplaner" och uppgörelser över det palestinska folkets huvuden. Ett sådant stödarbete kan inte heller behandla frågan om Israels ockupation av Palestina som någon slags "etnisk" eller "religiös" konflikt, skild från det internationella sammanhanget, utan måste se att Israel agerar som verktyg för i första hand USA:s imperialism, och att samtliga imperialistmakter, inklusive Sverige, betraktar Palestina som ett potentiellt byte. EU och andra imperialistiska organ kommer aldrig att ge någon frihet åt Palestina; friheten kan bara erövras av Palestinas folk genom ihärdig befrielsekamp, och det är denna kamp som behöver omvärldens stöd.


Befrielsekriget och klasskampen

Det är en självklarhet för oss som kommunister och revolutionärer att ge vårt ovillkorliga stöd till det palestinska motståndet i dess helhet och dess militära aktioner mot ockupanterna. Samtidigt är det ett faktum att det palestinska motståndet har en rad problem som måste lösas för att kunna föra befrielsekriget till seger och upprätta en sant självständig palestinsk stat på hela det palestinska territoriet. Liksom alla folk så består det palestinska folket av klasser, vilka har olika förhållanden till imperialismen, till de sionistiska inkräktarna och motståndet mot dessa. All erfarenhet av befrielsekrig mot imperialistiska ockupanter visar att den enda klass som i längden förmår leda ett sådant krig till seger, utan att förråda folket till förmån för den ena eller andra utsugaren, är arbetarklassen. För det palestinska motståndet, och för alla oss som vill se Palestinas folk segra, är det alltså nödvändigt att analysera frågan utifrån ett klassperspektiv. D.v.s. studera de olika palestinska organisationernas klasskaraktär, historia och utveckling, deras förhållande till den kommunistiska rörelsen i världen liksom till de revisionister som tog makten i Sovjetunionen och senare i Kina; och även se de islamistiska och arabnationalistiska gruppernas roll; deras klasskaraktär och deras förhållande till de olika imperialistmakterna etc.


PFLP, då och nu

Ett sätt att börja sätta sig in i dessa frågor är att läsa uttalanden och dokument från PFLP (Folkfronten för Palestinas Befrielse), en organisation som ursprungligen deklarerade sin avsikt att utveckla befrielsekriget som långvarigt folkkrig, och såg kampen inte bara som en kamp mot Israels ockupation utan mot imperialismen generellt, och i första hand USA. Sedan dess har organisationen försvagats och övergivit många av sina ursprungliga ståndpunkter, samtidigt som religiösa organisationer som Hamas i stället har intagit en ledande roll. Nyligen publicerade PFLP för första gången på Internet ett av sina grundläggande dokument från organisationens tredje nationella kongress 1972, och det är intressant läsning. Några korta utdrag:

"We view the Palestinian liberation struggle as a long-term people’s war extending over tens of years. It cannot achieve victory except through a people’s revolutionary struggle. Such a struggle must be led by a revolutionary organization, itself built through struggle, and must be based on a revolutionary, theoretical perspective together with a proletarian determination which knows no despair." 

"American interests in the Arab area are basic and have both material and strategic value. They also form an indispensable source to the dominant imperialist power, and an essential link in the chain of its economical domination in other parts of the world. For example, although American investments in Arab oil constitute only 2.5 per cent of the total American investment abroad, they, nevertheless, provide the US with 45 per cent of the total revenue it receives from its foreign investments. The American companies reaped in 1968 from their exploitation of Arab oil a new profit of 2418 million dollars. Furthermore, America trade with the Arab world achieved in 1969 a surplus in its trade balance of 545 million dollars. This figure represents 34.2% of the total foreign trade balance of the U.S.
These passing examples about American companies alone are mere indicators regarding the way in which the Arab world is being pillaged by imperialism. Nevertheless, profits of non-American Western companies from Arab oil in the extracting stage alone, totalled one thousand million dollars in 1968. This accordingly returns to the pockets of dominant American monopolies in Western Europe. Western monopolies achieve a profit on invested capital that reaches nearly 65%. This is the highest in the world. In addition, there is a strategic value to this pillage. It is symbolized glaringly by the fact that most of the fuel used by American forces in its aggressive war in Indochina is derived directly from the oil refineries in the Saudi part of “Ras Tannura” which is controlled by American oil companies.
This exploitative reality briefly exemplified above is reflected in serious American designs to crush any national liberation movement which has the potential to carry out a struggle to put an end to this situation."

Imperialistiska fredsavtal och palestinska kapitalister

Vad gäller klasskampen i Palestina rekommenderar vi den här artikeln, som handlar om palestinska kapitalister och deras förhållande både till Israel och till befrielsekampen. Vi som är marxister vet att så länge en nationell befrielserörelse leds med fast hand av arbetarklassen, så kan även vissa skikt av kapitalister (den s.k. nationella bourgeoisien) spela en roll i det antiimperialistiska motståndet - men dessa kapitalister kan förstås inte anförtros någon ledande roll eller tillåtas utöva något inflytande på rörelsens politik. I det

"Fredsavtal" i imperialisternas
intresse

sammanhanget är det intressant att läsa vad artikeln skriver om just kapitalisternas roll i Palestina: "Since Oslo [Osloavtalet 1993, en "fredsöverenskommelse" mellan Israel och Palestina, under imperialismens ledning], and particularly in recent years, the influence of Palestinian capitalists in the occupied territory has been rising in an unprecedented manner." Alltså: samtidigt som det palestinska motståndet försvagades av "fredsavtal" utformade av imperialisterna, så vacklade palestinska marxistiska organisationer och övergav sina principer, de religiösa organisationerna gick framåt och den palestinska borgarklassens inflytande ökade mer än någonsin tidigare.