Ferguson och folkets hat mot imperialiststaten

De folkliga protesterna i Ferguson, USA, efter att polisen den 9 augusti sköt ihjäl ännu en obeväpnad svart man - Michael Brown - har sedan dess fortsatt utan uppehåll. Protesterna har av den skräckslagna borgarstaten bemötts med en polismakt som i praktiken är en armé, militariserad, beväpnad och bepansrad för krig mot den egna befolkningen. För att trycka ner protesterna har polisen misshandlat och beskjutit demonstranter med tårgas och gummikulor, och flera journalister som bevakar händelserna har gripits. Liksom borgarklassen här i Europa så rör sig även de nordamerikanska utsugarna och deras stat i riktning mot mer reaktion, mer repression och allt mer öppen diktatur när klasskampen skärps.

Ferguson-demonstrant med
Palestinas flagga

Detta systematiska mördande av USA:s arbetarklass och fattiga befolkning, framför allt de svarta, tillsammans med arbetslösheten, fattigdomen och USA:s ständiga folkmords- och rövarkrig runtom i världen, ger nu upphov till allt mer organiserade protester över hela landet, och det märks tydligt att klassmedvetandet och den revolutionära antiimperialismen ännu lever hos landets arbetare och förtryckta.

Ett återkommande inslag i protesterna är demonstranter som bränner USA:s flagga - ett lysande sätt att visa sitt hat mot imperialiststaten. En intressant sak att fundera över: varför ser man inte demonstranter bränna svenska flaggor här hemma? När det någon gång händer så brukar andra inom "vänstern" reagera med bestörtning, som om det vore en kär ägodel som bränts upp. En del har argumenterat att en sådan handling "skrämmer bort folk", och så är det kanske. Men kanske bör man fundera lite över följande frågor: vilka är det i Sverige som håller flaggan så kär, och varför? Vad säger denna upprördhet om "vänsterns" förhållande till den svenska imperialiststaten? Och hur kommer det sig att de demonstrerande arbetarna och folket i Ferguson och runtom i USA inte känner någon sådan kärlek till "sin" imperialistiska utsugarstat och dess flagga?

Är det kanske så att det finns en idé om att Sverige är någon slags "god" imperialistmakt? D.v.s. att problemet i världen inte är imperialismen i sig, utan bara att vissa imperialister är "elaka"? Det leder ju i så fall till föreställningen att de imperialistiska staterna kan reformeras och på fredlig väg omvandlas till "socialistiska" stater (som Kautsky, Chrustjov, Teng Hsiao-Ping och andra renegater försökte inbilla oss). Det leder också till idén om att "goda" imperialistmakter "hjälper" de förtryckta nationerna i tredje världen; att de på något sätt skulle utgöra en välgörande, progressiv kraft i dessa länder - när sanningen är att imperialismen är själva orsaken till fattigdomen. Om sådana illusioner om borgarklassens välvilja fortfarande lever inom arbetarklassen, bör man i så fall uppmuntra dem eller bekämpa dem?

St. Louis, USA