Favorithatobjekt nr. 1 för både imperialisterna själva och deras ovan nämnda vänner inom "vänstern" är förstås Mao Tse-tung och maoismen, som de febrilt tävlar om att "ta avstånd" ifrån och beskylla för både det ena och det andra (ett tema som vi tänker återkomma till framöver). Maoisterna står nämligen för motsatsen till opportunisternas fjäsk för den imperialistiska borgarklassen, och håller i stället fast vid att arbetarklassen måste organisera sig och beväpna sig för att bli den ledande klassen, som kring sig samlar alla de övriga klasser som i den specifika situationen kan mobiliseras mot imperialisterna. I stället för att reducera kampen mellan arbetarklass och borgarklass till en tom och abstrakt fras, så arbetar kommunisterna utifrån en konkret strategi, baserad på en konkret analys av konkreta förhållanden, för att arbetarklassen och folken i hela världen skall kunna segra och krossa utsugarsystemet för alltid. Det innebär t.ex. att i första hand bekämpa den imperialistmakt som är huvudfiende vid en bestämd tidpunkt, utan att för den skull någonsin sälja sig till någon annan imperialistmakt. Det innebär att ena alla klasser som kan enas mot denna huvudfiende i ett bestämt läge, utan att någonsin ge upp arbetarklassens ledande roll eller kompromissa med revolutionens mål och principer. Detta var den linje som Mao företrädde, och det var med den som det kinesiska folket, under ledning av arbetarklassen och dess parti, kunde slänga ut de japanska imperialisterna, gå vidare med att besegra Chiang Kai-shek och fortsätta med att slänga ut alla de övriga imperialisterna och bygga socialism. Sammanfattningsvis är det alltså en högst framgångsrik linje, som just därför i ökande grad vägleder de revolutionära massrörelserna runtom i världen och skrämmer slag på borgarna och deras lakejer.
Så här uttryckte Mao det själv vid ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier år 1956:
"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada."
(Mao Tse-tung - Några erfarenheter ur vårt partis historia, 1956)
