Rasismen och den borgerliga "antirasismen" - två sidor av samma mynt

Vi har ofta återkommit till frågan om dagens borgerliga och småborgerliga "antirasism" och om det akuta behovet av en arbetarklassens antifascism och antirasism. D.v.s. en kamp mot fascismen och rasismen som inte utgår från borgarklassens behov, dess liberalism och dess hyckleri om "demokrati", utan från arbetarklassens och de förtryckta folkens revolutionära kamp för att störta alla de reaktionära staterna och hela det imperialistiska systemet. Vi har försökt visa hur kapitalet i sin profitjakt behöver både invandring och "invandringskritisk" rasistisk hets: för att utnyttja invandrare som en särskilt nedtryckt och exploaterad del av arbetarklassen och hetsa arbetare mot arbetare. Kort sagt, kapitalisterna behöver ha invandrare till Sverige, men de behöver också kunna reglera vilka invandrare som kommer och hur många, och de behöver förhindra att de invandrade arbetarna står upp för sina rättigheter och förenar sig med resten av arbetarklassen. Detta sammanfattas på ett utmärkt sätt i Mikael Nybergs artikel Apartheid light - den nya svenska modellen, där han bl.a. skriver så här:

"Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan"

När den mest intensivt utsugna och förtryckta delen av arbetarklassen gör uppror mot borgarstaten, så som vi sett under de senaste åren i arbetarkvarteren t.ex. i USA, i Frankrike, i England och i Sverige, så spelar de fascistiska grupperna och den fascistiska propagandan också en viktig roll för att mobilisera diverse samhällsskikt, inklusive vissa delar av arbetarklassen, till försvar för den borgerliga staten och den rådande ordningen. Hur mycket fascister som SD eller SMR än försöker framställa sig som "rebeller" mot "eliten", så handlar deras politik, deras "medborgargarden" och allt deras våld om att bevara systemet, om att försöka trygga sina egna hotade privilegier genom att erbjuda Wallenberg & co. ett sätt att kontrollera, splittra och hålla nere den bråkiga "pöbeln". Hetspropagandan mot "muslimer" (och generellt mot folken i de förtryckta nationerna) har inte sitt ursprung hos SD och de övriga s.k. "högerextremisterna" utan är en del av hela den borgerliga propagandan om "västerländsk civilisation" och "demokrati" för att rättfärdiga utplundringen av tredje världens förtryckta länder. Rasismen har inte sitt ursprung i rasistiska idéer, utan i imperialismens ekonomi, i dess produktionsförhållanden. De rasistiska idéerna finns därför att kapitalet behöver dem, för att upprätthålla och utöka utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. 


Den borgerliga "antirasismen": borgerlig ideologi i kapitalets tjänst

Hur förhåller sig då den borgerliga och småborgerliga "antirasismen" till allt detta? Vilka funktioner fyller den, vilket klassintresse representerar den och vad är det för ideologi den sprider? Bortsett från den öppet borgerliga politik som uttryckligen förespråkar fri invandring i exploateringssyfte (med lägre löner, tillfälliga uppehållstillstånd etc.), så ser vi hur hela den statligt sanktionerade, liberala och "vänster"-reformistiska s.k. "antirasismen" även den syftar till att försvara samma intressen som fascisterna försvarar. Liksom fascismen så syftar denna "antirasism" till klassförsoning genom en "mångkulturell" variant av borgerlig nationalism: "vi är alla svenskar"*. Fascism och rasism målas upp som ett slags "ondska" som uppstår bland den "intoleranta pöbeln", och de borgerliga politiker och intellektuella som idag sprider rasistisk propaganda i riksdagen och på ledarsidorna anklagas för att ha "gett efter för pöbeln" - d.v.s. rasismen påstås än en gång komma "underifrån". Det faktum att de rasistiska idéerna och hetspropagandan både historiskt och idag kommer från borgarklassen och dess köpta "elit" av akademiker, det försöker man dölja till varje pris. På så vis gör dessa "antirasister" fascisterna en stor tjänst, genom att hjälpa dem att framställa sig som "rebeller", som "arbetarrörelse" och genom att precis som fascisterna själva fokusera på "etnicitet" och "kultur" i stället för på klasskamp.

Några typiska exempel på denna borgerliga "antirasism" finner vi på tidningen Expos blogg. Där skriver Niclas Nilsson t.ex. att "Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre" och att lösningen är att "de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster" måste "formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden".  Det rör sig alltså om en "antirasism" som inte syftar till att störta det system som skapat rasismen och fortsätter att reproducera den, utan till att bevara systemet och förhindra att folk gör uppror mot det. I ett annat blogginlägg kopplar Daniel Poohl rasismen till "konspirationsteoretiker" som "vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Detta är en idé som idag spritt sig inom den "frihetliga" och den reformistiska "vänstern": under förevändningen att bekämpa de facto reaktionära konspirationsteorier ("Illuminati", "ZOG" etc.) så attackerar man i själva verket alla som ifrågasätter den härskande klassens ideologi och propaganda.

Pekar du på imperialisternas (i detta fall de nordamerikanska imperialisternas) systematiska planer för att kontrollera världspolitiken och opinionen genom sina think-tanks, säkerhetstjänster och diverse NGO:s, deras otaliga och väl dokumenterade militärkupper och "färgrevolutioner", så är du en "foliehatt". Avslöjar du borgarpressens lögner och krigshets så är du en "konspirationsteoretiker". Poohl skriver "konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Enligt "antirasister" som Daniel Poohl så måste vi alltså, för att bekämpa rasismen, lära oss förstå att "saker händer av en slump" och inte hålla på och snoka i makthavarnas planer. Vi ska inte vända oss emot "makteliten", utan mot dem som ifrågasätter borgarklassens diktatur, dess massmedia, dess "vetenskapliga objektivitet" och dess "parlamentariska demokrati".

I ytterligare en artikel skriver Poohl att "...så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverige-demokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." Enligt Poohl är problemet alltså inte att SD ljuger och att deras lögner är utformade för att tjäna borgarklassens utsugning av arbetarklassen - nej, problemet är tydligen själva idén att det överhuvud taget finns en sanning. Den ideologi som Poohl här marknadsför som "antirasistisk" är samma "postmoderna" reaktionära smörja som sedan 70-80-talet berett vägen för fascismens återkomst med hjälp av fanatisk antikommunism och kunskapsrelativism. Det är inte det imperialistiska systemet och dess utsugning och förtryck vi ska bekämpa, utan de "totalitära idéerna" och alla som ifrågasätter den borgerliga ordningen.


"Antirasismen" till försvar för systemet och borgarstaten

På detta sätt får människor idag lära sig att "antirasism" är liktydigt med att lydigt underordna sig det rådande systemet, att svära trohet till borgarklassens s.k. "demokrati" och dess våldsmonopol. Enligt de borgerliga "antirasisterna" är problemet med fascisterna inte att de försvarar utsugar- och förtryckarsystemet, utan att de "tar lagen i egna händer". Även denna ståndpunkt har slagit rot inom en stor del av den s.k. "vänstern", och påverkat även de (före detta?) militanta antifascisternas politik. Även där har borgarklassen lyckats plantera in idén att om vi trotsar borgarstatens våldsmonopol så blir vi "likadana som fascisterna", och att vi därför nu uteslutande måste ägna oss åt fredlig "organisering". Kampen mot fascism och rasism uppfattas inte längre som en kamp mot borgarstaten, för arbetarklassens makt, utan som en kamp mot "ondskefulla idéer", mot det som borgarna kallar "auktoritära" och "våldsbejakande" ideologier. Den imperialistiska storbourgeoisien, d.v.s. de största, rikaste och mest blodbesudlade kapitalisterna och deras imperialistiska stater, behandlas nu i praktiken av den revisionistiska och anarkistiska "vänstern" som en allierad, en bundsförvant i kampen mot allt som samma borgare kallar för "totalitärt" eller "antidemokratiskt". Detta syns också i denna "vänsters" nuvarande stöd till imperialismens "krig mot terrorismen": nu är det ISIS, Assad, Ryssland m.fl. som är "det onda imperiet", medan de största folkmördarna, de nordamerikanska imperialisterna, mer eller mindre uttalat ses som "frihetens" och "demokratins" försvarare. Det är som någon sade om fascisterna: "de är som en hund i koppel, som skäller på vem husse än säger åt dem att skälla på, men som aldrig någonsin skulle få för sig att skälla på husse". Liknelsen stämmer idag tyvärr även på en stor del av "vänstern".

Arbetarklassen och de klass-medvetna, revolutionära anti-fascisterna har ingenting att vinna på att underordna sig eller acceptera denna liberala, borgerliga s.k. "antirasism". Den objektiva sanningen är att fascismen och rasismen helt och hållet är borgarklassens skapelser och tjänar borgarklassens ekonomiska och politiska intressen. De fascistiska rörelserna i historien - och idag - har alltid finansierats, främjats och styrts av en eller annan fraktion av storbourgeoisien, och mobiliserar huvudsakligen småbourgeoisien, arbetararistokratin och trasproletariatet för att gå kapitalets ärenden och bekämpa arbetarklassen. Periodvis har borgarna lyckats smitta delar av arbetarklassen med sin rasism och vända arbetare mot arbetare, men ju mer klassmedveten klassen har blivit, ju mer den har förstått sin historiska roll och tagit till sig marxismen - arbetarklassens vetenskapliga ideologi - desto mer har den genomskådat fascismens och rasismens borgerliga väsen och gått i spetsen för kampen mot dem. Fascismen och rasismen, liksom liberalismen och hyckleriet om de "mänskliga rättigheterna" och den "västerländska demokratin", är delar av en och samma borgerliga ideologi och tjänar som vapen i borgarklassens klasskrig mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

En avdelning av tyska Roter Frontkämpferbund (Röda
frontkämpeförbundet), arbetarklassens antifascistiska
väpnade skyddskår bildad av Tysklands Kommunistiska
 Parti 1924. 

______________________________________________

* Här kan det vara bra att komma ihåg de fascistiska regimer där rasismen inte har haft någon viktig roll i den fascistiska politiken: i Mussolinis fascistiska Italien och Francos Spanien var det inte "rasen" som spelade roll, utan nationen i sig: "vi är alla italienare" eller "vi är alla spanjorer".

YPG ger syrisk flygbas till USA - om YPG och "vänsterns" stöd till imperialismens krig

Enligt uppgifter från Al-Jazeera har den kurdiska gerillan YPG nyligen skänkt ett flygfält i Syrien till USA, för att användas som bas för supermaktens aggressionskrig: "Flygfältet blir den första USA-kontrollerade flygbasen i Syrien, och har tidigare kontrolleras av USA- och Sverige-stödda kurdiska YPG. Flygfältet ligger nära Syriens gräns mot Irak och Turkiet. 'Enligt en överenskommelse med YPG har USA fått kontroll över flygplatsen. Syftet med affären är stödja SDF genom att tillhandahålla vapen och en flygbas för USA stridsflygplan' berättade medieaktivisten Taj Kordsh från SDF för Al Jazeera i tisdags." (http://jinge.se/mediekritik/kurdiska-peshmerga-driver-bort-araber-later-usa-fa-flygbas-i-norra-syrien.htm)

Kurdisk och Yankee-flagga på
gränsen mellan Irak och Syrien

Detta är ytterligare ett exempel på hur de kurdiska YPG-styrkorna (en gren av PKK) nu helt öppet gjort sig till ett verktyg för USA:s folkmords- och plundringskrig i Syrien och hela Mellanöstern. PKK, som en gång i tiden vann det kurdiska folkets stöd genom att kalla till krig mot imperialismen och upprätta ett självständigt Kurdistan, har numera uttryckligen tagit ställning för imperialismens s.k. "västerländska civilisation" och dess "krig mot terrorismen" (d.v.s. dess plundringskrig), samt övergivit alla planer på både självständighet och socialistisk revolution - och detta gäller av allt att döma såväl PYD/YPG i Syrien som PKK i Turkiet, liksom deras motsvarighet i Iran. Det kurdiska folkets rättfärdiga kamp för sin frihet och självständighet, mot imperialismens utsugning och den reaktionära turkiska statens förtryck, säljs nu ut till högstbjudande av PKK:s ledarskikt till förmån för de rika ländernas kapitalister och deras intressen i regionen.

Den revisionistiska "vänstern" för det imperialistiska kriget

USA släppte 23 144 bomber över
muslimska länder bara under 2015

Hur går tankarna egentligen inom den europeiska "vänster" som nu okritiskt hyllar YPG och t.o.m. uppmanar den svenska imperialiststaten att skicka trupper till Syrien? Hur gick vi från några av de största antikrigsdemonstrationerna någonsin - mot USA:s invasion av Irak 2003 - till en "vänster" som stämmer in i borgarklassens krigshets och kräver MER bomber, MER trupper till imperialismens krig? Marknadsföringen av YPG (och framför allt dess kvinnliga avdelning YPJ) som en "civiliserad", "västvänlig", "demokratisk" gerilla i kamp mot den "barbariska", "fanatiska" ISIS och "diktatorn" Assad har uppenbarligen spelat en roll i att få denna "vänster" att stämma in i imperialisternas krigshets.

Det faktum att det är just imperialisternas utsugning och krig som är orsaken till misären och våldet i Mellanöstern och hela tredje världen, det pratas det inte längre om. Nu är det "terroristerna" och den "primitiva kulturen" som är problemet: de "västerländska demokraterna" måste återigen uppfostra de stackars barbarerna med bomber, napalm och tygellös kapitalistisk exploatering. Denna borgerliga koloniala världsbild, som för övrigt är grunden till hela rasismen, omfamnas även till fullo av den s.k. "vänster" som övergett alla planer på att störta systemet och i stället ägnar sig åt att försöka rädda det med reformer eller "kommunalism"*.

Hur krigsmotståndet tystnade

När de breda folkmassorna gör motstånd mot imperialismen och dess krig, både i tredje världen och i de imperialistiska länderna, så är det ett verkligt problem för imperialisterna. De massiva protesterna mot USA:s plundringskrig under Bush-regimen, liksom avslöjandena av deras krigsbrott och lögnerna om "Saddams massförstörelsevapen" hotade att undergräva supermaktens auktoritet, inte minst bland befolkningen i Europa.

Sverige, mars 2003: 20 000 elever strejkade i protest mot
USA:s angrepp på Irak

Med "demokraten" och "fredspristagaren" Obama i spetsen inledde USA:s härskande klass en stor PR-kampanj; supermaktens image skulle putsas upp med allt från tomma löften om "välfärdsreformer" till "gay rights" och borgarklassens reaktionära och liberala varianter av feminism och s.k. "mångkultur". Det fungerade över förväntan. Många av de rika ländernas småborgare och intellektuella rättade in sig i ledet och såg ljuset: nu var det minsann rätt och riktigt att bomba Afghanistan "för kvinnornas skull" eller bomba Libyen och Syrien "för demokratins skull". Att alla dessa krig aldrig någonsin har handlat om något annat än att skydda och utöka de största kapitalisternas rikedomar genom erövring, utplundring och omfördelning av länderna i tredje världen - det ville man inte längre höra talas om. Sådant prat ansågs nu vara "föråldrat" och "dogmatiskt".

I detta sammanhang är det tydligt vilken roll rörelser som PKK/YPG spelar. "Vänster"-rörelser som uttryckligen har förkastat marxismen och arbetarklassens revolution såväl som det nationella befrielsekriget mot imperialismen**. Som bekämpar reaktionära hantlangare som ISIS eller den turkiska staten, men lydigt underordnar sig de största krigsförbrytarna, imperialisterna som står bakom alltihop. Och allt detta, återigen, marknadsfört med liberal ideologi, "västerländsk demokrati" och småborgerlig essentialistisk feminism*** (i motsats till proletär ideologi, socialistisk revolution och proletär feminism för att avskaffa privategendomen och patriarkatet på riktigt).

Arbetarklassen och de förtryckta folken mot imperialismens krig

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, kanske att när det gäller att göra motstånd mot imperialismens krig så kan vi inte förlita oss på de fortfarande privilegierade samhällsskikten i de rika länderna, och inte på de skikt i de förtryckta länderna som hoppas på egna privilegier genom att försvara imperialismens intressen. Även om många inom dessa skikt fortfarande kan ta ställning mot imperialismen, så är det i första hand arbetarklassen, och framför allt de mest utsugna och förtryckta arbetarna, som inte har något att vinna på att fjäska för herrarna men desto mer att vinna på att störta hela deras system. De härskande imperialisterna kan uppenbarligen manipulera opinionen med ideologiska och politiska PR-kampanjer, men i grunden ligger det materiella intresset. De klasser och skikt som fortfarande får sin trygghet och sina privilegier garanterade av t.ex. den svenska imperialismen kommer knappast att vara de mest villiga att störta detta system, hur mycket de än sveper in sin reformism i fina ord om "revolution" eller "antikapitalism".  Det är tvärtom där man finner dem som är mest mottagliga för kapitalets propaganda, antingen den handlar om "västerländsk demokrati" eller om "de farliga muslimerna", och oavsett om den kommer från amerikanska, europeiska, ryska eller kinesiska imperialister.

Det som krävs för att få stopp på dessa oändliga plundringskrig och folkmord är att arbetarklassen i de imperialistiska länderna förenar sin kamp med arbetarnas och de förtryckta folkens kamp i hela världen, och vänder gevären mot imperialisterna, d.v.s. de största monopolkapitalisterna och deras stater, såsom huvudfiende. Det innebär att försvara varje förtryckt nation mot imperialistisk aggression, att stödja varje nations befrielsekrig mot imperialismen och rätt till självbestämmande, eftersom detta är förutsättningen för att kunna försvaga och krossa imperialismen och genomföra revolutionen i varje land. USA:s imperialism är idag fortfarande den största förbrytaren och utsugaren i världen och det största hindret för arbetarklassens revolution och folkens befrielse, men imperialismen går inte att besegra genom att sätta sitt hopp till någon annan imperialistmakt i stället (såsom den ryska, den kinesiska, den tyska eller den svenska), utan bara genom att förlita sig på våra, d.v.s. arbetarklassens och de förtryckta folkens, egna krafter i kamp mot alla imperialisterna.


_______________________________________________________

Noter:

* "Kommunalism": Idén om att bygga upp "socialistiska" eller "demokratiska" samhällen på lokal nivå utan att krossa utsugarklassernas stat, och utan att bygga upp någon egen stat. Leder i verkligheten till att underordna sig den gamla staten och framför allt imperialismen, och bli en del av deras system, vilket har demonstrerats av t.ex. zapatisterna i Mexico och nu av YPG i Syrien. Läs om hur Lenin avslöjade den "kommunala socialismen" här. 

** Här finns några läsvärda artiklar om PKK:s och YPG:s föränderliga ideologi och politik:
"Den goda gerillan - det kurdiska folkets kamp, PKK/PYD och imperialismen"
"Stalinist Caterpillar into Libertarian Butterfly? The Evolving Ideology of the PKK"
"PKK and the imperialism"

*** Essentialistisk feminism: en feminism som anser att män och kvinnor är fundamentalt olika av naturen, t.ex. att män är "naturligt aggressiva" medan kvinnor är "naturligt fredliga", och ser patriarkatet och kvinnoförtrycket som något skilt från klassamhället och privategendomen. Denna idé är typisk för den borgerliga och småborgerliga feminismen, medan den proletära feminismen förkastar idén om den "mänskliga naturen" och därmed också den "manliga" och den "kvinnliga" naturen. Den feminism som förs fram av PKK:s och YPG:s ledning är tydligt essentialistisk.