Rasismen och den borgerliga "antirasismen" - två sidor av samma mynt

Vi har ofta återkommit till frågan om dagens borgerliga och småborgerliga "antirasism" och om det akuta behovet av en arbetarklassens antifascism och antirasism. D.v.s. en kamp mot fascismen och rasismen som inte utgår från borgarklassens behov, dess liberalism och dess hyckleri om "demokrati", utan från arbetarklassens och de förtryckta folkens revolutionära kamp för att störta alla de reaktionära staterna och hela det imperialistiska systemet. Vi har försökt visa hur kapitalet i sin profitjakt behöver både invandring och "invandringskritisk" rasistisk hets: för att utnyttja invandrare som en särskilt nedtryckt och exploaterad del av arbetarklassen och hetsa arbetare mot arbetare. Kort sagt, kapitalisterna behöver ha invandrare till Sverige, men de behöver också kunna reglera vilka invandrare som kommer och hur många, och de behöver förhindra att de invandrade arbetarna står upp för sina rättigheter och förenar sig med resten av arbetarklassen. Detta sammanfattas på ett utmärkt sätt i Mikael Nybergs artikel Apartheid light - den nya svenska modellen, där han bl.a. skriver så här:

"Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan"

När den mest intensivt utsugna och förtryckta delen av arbetarklassen gör uppror mot borgarstaten, så som vi sett under de senaste åren i arbetarkvarteren t.ex. i USA, i Frankrike, i England och i Sverige, så spelar de fascistiska grupperna och den fascistiska propagandan också en viktig roll för att mobilisera diverse samhällsskikt, inklusive vissa delar av arbetarklassen, till försvar för den borgerliga staten och den rådande ordningen. Hur mycket fascister som SD eller SMR än försöker framställa sig som "rebeller" mot "eliten", så handlar deras politik, deras "medborgargarden" och allt deras våld om att bevara systemet, om att försöka trygga sina egna hotade privilegier genom att erbjuda Wallenberg & co. ett sätt att kontrollera, splittra och hålla nere den bråkiga "pöbeln". Hetspropagandan mot "muslimer" (och generellt mot folken i de förtryckta nationerna) har inte sitt ursprung hos SD och de övriga s.k. "högerextremisterna" utan är en del av hela den borgerliga propagandan om "västerländsk civilisation" och "demokrati" för att rättfärdiga utplundringen av tredje världens förtryckta länder. Rasismen har inte sitt ursprung i rasistiska idéer, utan i imperialismens ekonomi, i dess produktionsförhållanden. De rasistiska idéerna finns därför att kapitalet behöver dem, för att upprätthålla och utöka utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. 


Den borgerliga "antirasismen": borgerlig ideologi i kapitalets tjänst

Hur förhåller sig då den borgerliga och småborgerliga "antirasismen" till allt detta? Vilka funktioner fyller den, vilket klassintresse representerar den och vad är det för ideologi den sprider? Bortsett från den öppet borgerliga politik som uttryckligen förespråkar fri invandring i exploateringssyfte (med lägre löner, tillfälliga uppehållstillstånd etc.), så ser vi hur hela den statligt sanktionerade, liberala och "vänster"-reformistiska s.k. "antirasismen" även den syftar till att försvara samma intressen som fascisterna försvarar. Liksom fascismen så syftar denna "antirasism" till klassförsoning genom en "mångkulturell" variant av borgerlig nationalism: "vi är alla svenskar"*. Fascism och rasism målas upp som ett slags "ondska" som uppstår bland den "intoleranta pöbeln", och de borgerliga politiker och intellektuella som idag sprider rasistisk propaganda i riksdagen och på ledarsidorna anklagas för att ha "gett efter för pöbeln" - d.v.s. rasismen påstås än en gång komma "underifrån". Det faktum att de rasistiska idéerna och hetspropagandan både historiskt och idag kommer från borgarklassen och dess köpta "elit" av akademiker, det försöker man dölja till varje pris. På så vis gör dessa "antirasister" fascisterna en stor tjänst, genom att hjälpa dem att framställa sig som "rebeller", som "arbetarrörelse" och genom att precis som fascisterna själva fokusera på "etnicitet" och "kultur" i stället för på klasskamp.

Några typiska exempel på denna borgerliga "antirasism" finner vi på tidningen Expos blogg. Där skriver Niclas Nilsson t.ex. att "Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre" och att lösningen är att "de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster" måste "formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden".  Det rör sig alltså om en "antirasism" som inte syftar till att störta det system som skapat rasismen och fortsätter att reproducera den, utan till att bevara systemet och förhindra att folk gör uppror mot det. I ett annat blogginlägg kopplar Daniel Poohl rasismen till "konspirationsteoretiker" som "vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Detta är en idé som idag spritt sig inom den "frihetliga" och den reformistiska "vänstern": under förevändningen att bekämpa de facto reaktionära konspirationsteorier ("Illuminati", "ZOG" etc.) så attackerar man i själva verket alla som ifrågasätter den härskande klassens ideologi och propaganda.

Pekar du på imperialisternas (i detta fall de nordamerikanska imperialisternas) systematiska planer för att kontrollera världspolitiken och opinionen genom sina think-tanks, säkerhetstjänster och diverse NGO:s, deras otaliga och väl dokumenterade militärkupper och "färgrevolutioner", så är du en "foliehatt". Avslöjar du borgarpressens lögner och krigshets så är du en "konspirationsteoretiker". Poohl skriver "konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Enligt "antirasister" som Daniel Poohl så måste vi alltså, för att bekämpa rasismen, lära oss förstå att "saker händer av en slump" och inte hålla på och snoka i makthavarnas planer. Vi ska inte vända oss emot "makteliten", utan mot dem som ifrågasätter borgarklassens diktatur, dess massmedia, dess "vetenskapliga objektivitet" och dess "parlamentariska demokrati".

I ytterligare en artikel skriver Poohl att "...så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverige-demokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." Enligt Poohl är problemet alltså inte att SD ljuger och att deras lögner är utformade för att tjäna borgarklassens utsugning av arbetarklassen - nej, problemet är tydligen själva idén att det överhuvud taget finns en sanning. Den ideologi som Poohl här marknadsför som "antirasistisk" är samma "postmoderna" reaktionära smörja som sedan 70-80-talet berett vägen för fascismens återkomst med hjälp av fanatisk antikommunism och kunskapsrelativism. Det är inte det imperialistiska systemet och dess utsugning och förtryck vi ska bekämpa, utan de "totalitära idéerna" och alla som ifrågasätter den borgerliga ordningen.


"Antirasismen" till försvar för systemet och borgarstaten

På detta sätt får människor idag lära sig att "antirasism" är liktydigt med att lydigt underordna sig det rådande systemet, att svära trohet till borgarklassens s.k. "demokrati" och dess våldsmonopol. Enligt de borgerliga "antirasisterna" är problemet med fascisterna inte att de försvarar utsugar- och förtryckarsystemet, utan att de "tar lagen i egna händer". Även denna ståndpunkt har slagit rot inom en stor del av den s.k. "vänstern", och påverkat även de (före detta?) militanta antifascisternas politik. Även där har borgarklassen lyckats plantera in idén att om vi trotsar borgarstatens våldsmonopol så blir vi "likadana som fascisterna", och att vi därför nu uteslutande måste ägna oss åt fredlig "organisering". Kampen mot fascism och rasism uppfattas inte längre som en kamp mot borgarstaten, för arbetarklassens makt, utan som en kamp mot "ondskefulla idéer", mot det som borgarna kallar "auktoritära" och "våldsbejakande" ideologier. Den imperialistiska storbourgeoisien, d.v.s. de största, rikaste och mest blodbesudlade kapitalisterna och deras imperialistiska stater, behandlas nu i praktiken av den revisionistiska och anarkistiska "vänstern" som en allierad, en bundsförvant i kampen mot allt som samma borgare kallar för "totalitärt" eller "antidemokratiskt". Detta syns också i denna "vänsters" nuvarande stöd till imperialismens "krig mot terrorismen": nu är det ISIS, Assad, Ryssland m.fl. som är "det onda imperiet", medan de största folkmördarna, de nordamerikanska imperialisterna, mer eller mindre uttalat ses som "frihetens" och "demokratins" försvarare. Det är som någon sade om fascisterna: "de är som en hund i koppel, som skäller på vem husse än säger åt dem att skälla på, men som aldrig någonsin skulle få för sig att skälla på husse". Liknelsen stämmer idag tyvärr även på en stor del av "vänstern".

Arbetarklassen och de klass-medvetna, revolutionära anti-fascisterna har ingenting att vinna på att underordna sig eller acceptera denna liberala, borgerliga s.k. "antirasism". Den objektiva sanningen är att fascismen och rasismen helt och hållet är borgarklassens skapelser och tjänar borgarklassens ekonomiska och politiska intressen. De fascistiska rörelserna i historien - och idag - har alltid finansierats, främjats och styrts av en eller annan fraktion av storbourgeoisien, och mobiliserar huvudsakligen småbourgeoisien, arbetararistokratin och trasproletariatet för att gå kapitalets ärenden och bekämpa arbetarklassen. Periodvis har borgarna lyckats smitta delar av arbetarklassen med sin rasism och vända arbetare mot arbetare, men ju mer klassmedveten klassen har blivit, ju mer den har förstått sin historiska roll och tagit till sig marxismen - arbetarklassens vetenskapliga ideologi - desto mer har den genomskådat fascismens och rasismens borgerliga väsen och gått i spetsen för kampen mot dem. Fascismen och rasismen, liksom liberalismen och hyckleriet om de "mänskliga rättigheterna" och den "västerländska demokratin", är delar av en och samma borgerliga ideologi och tjänar som vapen i borgarklassens klasskrig mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

En avdelning av tyska Roter Frontkämpferbund (Röda
frontkämpeförbundet), arbetarklassens antifascistiska
väpnade skyddskår bildad av Tysklands Kommunistiska
 Parti 1924. 

______________________________________________

* Här kan det vara bra att komma ihåg de fascistiska regimer där rasismen inte har haft någon viktig roll i den fascistiska politiken: i Mussolinis fascistiska Italien och Francos Spanien var det inte "rasen" som spelade roll, utan nationen i sig: "vi är alla italienare" eller "vi är alla spanjorer".