Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos