Mer om den borgerliga "antirasismen"

Efter vårt senaste inlägg om den borgerliga "antirasismen" har vi plockat fram lite fler historiska och nutida exempel för att ge lite historisk bakgrund och förklara fenomenet. Poängen är att denna borgerliga "antirasism" inte bara är otillräcklig eller ineffektiv i kampen mot rasismen, utan att den objektivt sett tjänar samma intressen som fascismen och rasismen - borgarklassens intressen - oavsett i vilken grad olika enskilda företrädare för denna typ av "antirasism" är medvetna om det. För att förstå hur detta hänger samman så är det för det första avgörande att förstå att fascism och rasism i grunden inte har sin rot i ideologiska frågor, i "intolerans", "nationalism" eller "främlingsfientlighet", utan i materiella intressen, i kapitalismens - d.v.s. imperialismens - behov av att upprätthålla och öka sin utsugning av och sin makt över arbetarklassen i varje land och de förtryckta folken i tredje världen. Fascism och rasism tjänar som borgarklassens ideologiska och politiska verktyg för att hålla arbetarklassen nere genom att ställa arbetare mot arbetare, lösa upp och förhindra arbetarklassens enighet på nationell och internationell nivå och i stället främja lojalitet gentemot den imperialistiska oligarkin, dess statsapparater och dess exploatering av och aggressionskrig mot de förtryckta länderna. Notera att fascism och rasism inte är de enda verktygen de använder, utan att även liberalismen, individualismen och myten om den borgerliga "demokratin" och de "mänskliga rättigheterna" används för samma syften.

Inom den rasistiska ideologi och politik som den härskande klassen odlat sedan den började erövra och suga ut kolonier runtom i världen, så har det alltid funnits utrymme för ett visst mått av s.k. "medmänsklighet": slavägare som förespråkade en "mildare" behandling av slavarna, enskilda kapitalister under hitlerfascismen som motsatte sig utrotningen av deras judiska slavarbetare etc. Denna typ av "medmänsklighet" har aldrig syftat till att avskaffa utsugningen eller rasismen, utan är i verkligheten en del av denna rasism, ett sätt att legitimera den och kamouflera den.


Borgerlig "antirasism" efter Andra världskriget: totalitarismteorin och sionismen

Henry Ford med sina vänner
Hitler och Göring

Den imperialistiska borgarklassen, som i huvudsak hade gett sitt öppna och entusiastiska (ekonomiska och politiska) stöd till både Hitlertyskland och Mussolinis Italien*, tvingades efter fascismens nederlag i Andra världskriget till viss del hitta nya sätt att legitimera den imperialistiska utsugningen, dess rasistiska ordning och den kontrarevolutionära repressionen. Den öppna och uttalade fascismen och rasismen hade krossats och avslöjats, och den härskande klassen behövde ett nytt ideologiskt "omslagspapper" för att försöka rädda det kapitalistiska systemets anseende och fortsätta exploatera, förtrycka och mörda som förut. De började därför lansera en ny form av borgerlig "antifascism" och "antirasism" som i själva verket syftade till att rättfärdiga utsugar- och förtryckarsystemet och till att hetsa mot de krafter som stod i spetsen för kampen mot fascismen, d.v.s. den revolutionära arbetarrörelsen, kommunisterna, de socialistiska länderna och den nationella befrielserörelsen mot imperialismen. I detta syfte började de prångla ut teorin om den s.k. "totalitarismen"; ett ovetenskapligt idealistiskt hopkok för att dölja fascismens borgerliga klasskaraktär och smutskasta socialismen genom att bunta ihop dem under beteckningen "totalitarism". Borgarklassen skulle nu två sina händer och låtsas som om fascismen, kriget och folkmordet inte alls var deras projekt; kapitalismen skulle nu glorifieras med fraser om "medmänsklighet", "frihet" och "mångkultur", som idag har ersatt de rasbiologiska argumenten när det gäller att t.ex. rättfärdiga utnyttjandet av rättslös invandrad arbetskraft.

Som en del av denna borgerliga "antirasism", i nära samarbete med den judiska sionistiska borgarklassen, utnyttjade (de engelska och senare de nordamerikanska) imperialisterna skamlöst de tyska imperialisternas massmord på judar i sin propaganda för etablerandet av den judiska staten Israel, som de avsåg att använda som en bas för imperialismens intressen i Mellanöstern och hela tredje världen**. Nu bestämdes det att antisemitismen (i betydelsen hets mot judar) skulle ses som en extraordinärt ondskefull form av rasism, och folkmordet på judar som ett slags historiskt undantag, som inte får jämföras med något av kapitalismens övriga folkmord. Denna påstådda kamp mot "antisemitismen" återkommer ständigt i imperialismens propaganda när det gäller att dölja och rättfärdiga kapitalets övriga massmord på förtryckta folk och revolutionärer och kommunister. Rasistiskt förtryck och massmord, såsom vi ser t.ex. i Israels ockupation av Palestina, legitimeras med borgerlig "antirasism", med myten om den ”västerländska civilisationen” och de ”mänskliga rättigheterna”.

Borgerlig "antirasism" och antikommunism i statlig regi

År 2003 skapade den svenska imperialistiska staten en särskild statlig myndighet för att sprida denna borgerliga "antirasism", det s.k. "Forum för levande historia". Detta är alltså en statlig myndighet med uppgiften att politiskt styra forskning och utbildning inom historia och samhällsvetenskap enligt den "sanning" som den härskande klassen slagit fast; och den följer ganska exakt det mönster för borgerlig "antirasism" som vi har beskrivit. "Med utgångspunkt i förintelsen" påstår sig Forumet vilja "främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter" och motverka dem som förnekar förintelsen eller "försvarar ideologin bakom folkmordet". Notera då att myndigheten i sina informationstexter inte nämner ett ord om den svenska borgarklassens stöd till Hitlertyskland eller den svenska statens nuvarande vänskapliga relationer med uttalade fascister och antisemiter t.ex. i Baltikum och Ukraina. De nämner i förbigående några andra exempel på folkmord och "intolerans", men inte ett ord om imperialismens folkmord i Korea och Sydöstasien (miljontals döda), det USA-ledda massmordet på revolutionärer och kommunister i Indonesien (minst en miljon döda), eller om de idag pågående imperialistiska folkmordskrigen i Mellanöstern. Däremot tog det inte lång tid förrän Forum för levande historia deklarerade sitt verkliga syfte: att "informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten" - d.v.s. att fortsätta den antikommunistiska kampanj som hitlerfascisterna varit spjutspets för och som USA och övriga imperialistmakter sedan tog över ansvaret för.

Resultatet av denna borgerliga "antirasism" i statlig regi ser vi tydligt idag: den öppna fascismen och rasismen tillåts växa, och hetsen mot "vänsterextremister" och invandrare främjas och intensifieras. Den antirasistiska "vänstern" låter sig ledas i den borgerliga statens koppel och blir därmed passiviserad, oskadliggjord och används t.o.m. i direkt kontrarevolutionärt syfte. 2008 hyllade EXPO:s chefredaktör Richard Slätt den borgerliga "antirasismen" och manade till kamp mot "vänsterextremismen": "När tidskriften Mana kallar integrationsministern för husneger och menar att judarna ligger bakom en förintelse av palestinier, ett tema som är centralt för den samtida antisemitismen – då ser vi tack och lov liberaler och andra inom borgerligheten som sätter hårt mot hårt (...) Vi ser en vänster framför oss som fullständigt tappat fokus i antirasismen. Senaste numret av Magasinet Neo uppmärksammar hur ABF hyr ut lokaler till vänsterextremister utan att se några större problem med det...". Vi har redan i vår förra artikel visat hur EXPO:s nuvarande chefredaktör Daniel Poohl fortsätter på samma linje, att i "antirasismens" namn fördöma alla som ifrågasätter borgarstaten och dess propaganda. ”Det finns ingen ’maktelit’, du kan lita på staten och makthavarna, låt oss bekämpa ’extremisterna’ och ’terroristerna’ med alla medel” är det ständiga budskapet från denna typ av ”antirasister”.  Precis som i Tyskland på 20- och 30-talet så används "kampen mot både höger- och vänsterextremism" mer och mer för att främja fascismen och bekämpa borgarklassens verkliga fiender: den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folken.

Med utgångspunkt i teorin om "totalitarismen" närmar sig liberalerna alltmer öppet fascismen för att bekämpa arbetarklassen. Roten till rasismen, enligt dessa teorier, är inte borgarklassens imperialistiska utsugarsystem, utan "kollektivismen": "Individen har upphört att existera som en egen aktör och är bara en del av ett kollektiv. Det är just detta som är rasism - att inte se individen utan bara gruppen", som en annan borgerlig "antirasist" skriver. Liberaler och konservativa må tycka att fascismen är skrämmande och vulgär, men när de upplever att den revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken hotar deras privilegier och det kapitalistiska systemet, så väljer de fascismen. Detta bekräftas av all historisk erfarenhet, och det gäller för övrigt även till stor del de opportunister, reformister och anarkister som utger sig för att representera arbetarrörelsen.

Som vi skrev i vår förra artikel i ämnet så strävar den härskande klassen efter att ta kontrollen över antifascismen och kampen mot rasismen, och ställa dem under statlig kontroll för att oskadliggöra dem och utnyttja dem för sina egna syften. De har idag till stor del lyckats med detta; fascisterna (som i verkligheten är kapitalets stormtrupper mot arbetarklassen) framställs som "revolutionärer", medan "vänstern" (som påstår sig bekämpa det rådande systemet) inkorporeras i borgarstatens ideologiska och politiska maskineri. Detta sker till viss del spontant, genom den skamlösa opportunismen och karriärismen i "vänsterns" ledande skikt, men också genom systematiska propagandakampanjer och t.o.m. direkt infiltration; det aktuella fallet med SÄPO-informatören och "vänsteraktivisten" Martin Fredriksson, med kopplingar till EXPO, AFA och Allt åt Alla, är ett tydligt exempel.

Vad som behövs i detta läge är en antifascistisk och antirasistisk kamp som utgår från en fast och medveten klassposition och baserar sig på arbetarklassens vetenskapliga ideologi i stället för på borgarklassens ruttna gamla liberalism och de reformistiska pamparnas opportunism. En sådan proletär antifascism och en konsekvent kamp mot imperialismen är vad som behövs både för att handfast slå tillbaka fascisterna på gatorna och för att organisera störtandet av det system som gång på gång ger upphov till rasism, fascism, krig och folkmord i profitens tjänst.

_____________________________________________

* Läs mer om familjen Wallenbergs stöd till Hitler här, och om socialdemokraternas medverkan här . Vad gäller socialdemokratins kopplingar till den italienska fascismen, se den här artikeln. Andra exempel är Henry Fords väl dokumenterade politiska och ekonomiska stöd till hitlerfascismen, liksom Churchills utläggningar om den "judisk-bolsjevikiska sammansvärjningen" och de europeiska (inklusive den svenska) kungafamiljernas hitlersympatier. En bra bok om den svenska borgarklassens stöd till fascismen är Karl N Alvar Nilssons Svensk Överklassnazism.

** Mer om detta finns att läsa här och här.

Bertolt Brecht om "opartiskhet"

"Ingen kan stå över de kämpande klasserna, eftersom ingen kan stå över människorna. Samhället har inget gemensamt språkrör, så länge det är kluvet i kämpande klasser. För konsten innebär 'att vara opartisk' bara att tillhöra den härskande klassen." (Bertolt Brecht)

Bertolt Brecht (1898 - 1956)

Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos