(Ordförande Gonzalo, Perus Kommunistiska Parti, ur en intervju från 1988)
söndag 29 januari 2017
Ordförande Gonzalo om kommunisterna och de nationella revolutionerna
"Det finns nationalistiska rörelser i Mellanöstern, konkret i Palestina, i Sydafrika etc. Men vi tror att revolutionerna, för att verkligen följa den väg som öppnades med den nya era som inleddes av Oktoberrevolutionen, behöver utveckla kommunistiska partier, därför att utan dem blir det halvfärdiga revolutioner. Afrika ger oss flera exempel på sådana, t.ex. Algeriet. Där fördes hård väpnad kamp, men man byggde inte socialism eftersom det saknades ett kommunistiskt parti för att leda en sant revolutionär kamp. Utan kommunistiska partier utvecklas nationalistiska rörelser som bara söker erkännande som nationer, för att gå från kolonier till halvkolonier och fortsätta vara beroende av imperialismen; eller som i andra fall, byta en husbonde mot en annan. Vi har t.ex. sett detta med olika rörelser kopplade till England och Frankrike. I andra fall utvecklas väpnade kamper för att FN ska lösa och definiera situationen, som i Chipre. Följaktligen är det inte en fråga om blott väpnad kamp. I grunden är det en fråga om folkkrig, Kommunistiskt Parti och marxism-leninism-maoism. Alla dessa rörelser bidrar emellertid med styrkor till kampen mot imperialismen, men de kan bara tjäna radikalt till att sopa bort den om det är ett Kommunistiskt Parti med folkkrig som leder dem."
Malcolm Kyeyune och en smygande brun opportunism
Malcolm Kyeyune är en skribent som i olika sammanhang debatterat mot den s.k. "identitetspolitiken" och försökt profilera sig genom att kritisera den hycklande borgerliga "antirasismen" inom "vänstern". Ibland har han framfört väsentliga poänger (vi har t.o.m. hänvisat till en av hans artiklar här på bloggen). Med hans blogginlägg ”Ät inte snö som blivit gul. Bli inte hög på eget knark” blir det dock tydligt att han tillhör den typ av opportunister som nu ägnar sig åt den påstådda "invandringskritik från vänster", som vi har sett i olika varianter från intellektuella och karriärister såsom Amineh Kakabaveh, Jan Myrdal, Stefan Lindgren och en rad andra (även Kommunistiska Partiet försöker hänga på Kakabaveh i ett försök att sno röster från V). De försöker svepa in sina argument i diverse "vänster"-plattityder och utger sig för att tala för arbetarklassen, men både orden och deras innehåll är exakt desamma som det vi hör från fascisterna och hela reaktionen: "vi måste våga se problemen med invandringen", "invandringen kostar för mycket, prioritera vår egen 'välfärd'", "vi måste bekämpa islamiseringen", "lag och ordning", "fler poliser" etc.
Kyeyunes inlägg har bemötts av en rad kritiker, framför allt på tidskriften Clartés hemsida. Benny Andersson och Fred Torssander försöker där både kritisera Kyeyunes ståndpunkt och fördjupa sig i frågan, men även om de båda har flera bra poänger (läs dem!) så blir hela diskussionen om huruvida "invandringen är bra för arbetarklassen eller inte" ett villospår; precis det villospår som såväl liberalerna och "PK-vänstern" som fascisterna och den "invandringskritiska vänstern" vill leda in oss på. Det som alla dessa har gemensamt är nämligen att de inte vill ha, inte tror på och inte kan föreställa sig en arbetarklassens revolution som ska riva ner hela detta utsugarsamhälle, bygga arbetarstaten och socialismen och fortsätta göra revolution tills det inte längre finns några klasser. Hur radikala eller "antikapitalistiska" en del av dem än tror eller påstår sig vara, så bidrar de alla på olika sätt till att försvara den borgerliga diktaturen, den borgerliga staten, genom att sprida illusioner om "välfärdsreformer", om att "demokratisera" kapitalismen, om försvaret av en påstådd svensk eller västerländsk "civilisation", om en mer eller mindre "fredlig väg" till socialismen, etc.
Liksom den opportunism som Engels och Lenin avslöjade på sin tid, och liksom fascismen i dess olika tappningar, så baserar sig dess nutida anhängare inte på de djupaste, mest intensivt utsugna och förtryckta delarna av arbetarklassen, utan på småbourgeoisien (t.ex. den stackars syriske butiksägaren i Kyeyunes exempel), på arbetararistokratin och på själva arbetarklassens övre skikt; på dem som fortfarande har något att förlora, de som ännu inte vill se att kapitalismen oundvikligen håller på att falla och som ännu inte är redo att riskera den lilla trygghet de har kvar, de ynkliga smulor som borgarna kastar ned åt dem. Det är också där rasismen och "invandringsfrågan" kommer in i bilden. De djupaste, mest utsugna och förtryckta lagren av arbetarklassen och de förtryckta består, i världen och i allt större grad även i Sverige, i huvudsak av människor från de gamla kolonierna, från de idag halvkoloniala och halvfeodala länderna i tredje världen vilka exploateras och förtrycks av borgarklassen i imperialistiska länder som Sverige. Det är denna del av arbetarklassen och folket som utgör det verkliga hotet mot borgarklassens makt, det är där underdånigheten och tilltron till borgarstaten aldrig slagit rot, och det är där upproret börjar växa. Förr i Sverige var det blonda och blåögda arbetare som kastade sten på polisen och väckte skräck och avsky hos den "anständiga" arbetararistokratin och småbourgeoisien; idag består denna del av arbetarklassen till stor del (men givetvis inte enbart) av invandrare från tredje världen, och många av dem bär dessutom med sig ett välbehövligt hat mot imperialismen som de reformistiska klassförrädarna mer eller mindre lyckats bannlysa under årens lopp.
För att försöka stoppa upproret innan det hinner sprida sig och bli mer medvetet, mer organiserat, behöver den härskande klassen till varje pris isolera denna del av det arbetande folket från de övre skikten, de som fortfarande är "sansade" och laglydiga. Och här har vi själva kärnan i den nuvarande diskussionen. Den "invandringskritiska", "anti-islamistiska" - i verkligheten rasistiska och reaktionärt nationalistiska - kampanj som idag bedrivs av samtliga imperialiststater har just detta syfte: att avleda vårt hat och vår kamp bort från våra huvudfiender, de största mördarna och tjuvarna världen någonsin skådat, d.v.s. borgarklassen och dess imperialistiska stater (i vårt fall den svenska borgarstaten), och i stället rikta uppmärksamheten mot de "farliga fattiga", mot smågangsters, "muslimer" eller varför inte de obildade "white trash"-arbetarna i småstäderna på landsbygden. Vad menar då dessa nya strasserister* inom "vänstern" att man ska göra? Vilka är enligt dem de "goda krafter" man bör ena sig med i denna kamp mot "brottslighet", islamism och "massinvandring"? Jo, uppenbarligen just den borgerliga staten, dess partier och pampar, dess polisstyrkor och fascistiska vakthundar.
Kyeyunes text säger förstås inget av detta rakt ut. Han är vag, omständig och slingrande så att vi inte ska kunna peka på någon konkret ståndpunkt eller några verkliga slutsatser, och utger sig oskyldigt för att "bara peka på hur det faktiskt är" - även om han i verkligheten inte tar fram några fakta över huvud taget. Det viktiga är känslan, att "nu får det minsann vara nog med den här politiska korrektheten". Den påstådda "materialistiska" grunden för hans argumentation består i stort sett av 1) det banbrytande avslöjandet att "invandrare är en grupp som också består av olika klasser" (no shit Sherlock) och 2) en vag antydan om att vissa grupper (småborgare? arbetare?) materiellt skulle tjäna på att stoppa invandringen. Precis som Myrdal så tillhör Kyeyune den grupp av intellektuella som försöker skapa sig en nisch och få uppmärksamhet (eller dra till sig väljare, som i KP:s fall) genom att vara "kontroversiella" och "kritisera vänstern från vänster" - men eftersom de själva varken tror på eller vill ha någon revolution så kan de knappast kritisera reformisterna för att vara reformister. I stället söker de sig då i sin "radikalism" till fascismen, liksom så många borgerliga intellektuella före dem. Som karriärdrag har det redan visat sig framgångrikt för Kyeyune, som nyligen fick jobb som "fast kolumnist" på den numera sverigedemokratiskt inriktade tidningen Göteborgsposten. Där ska han hjälpa till att "ge läsarna bredare perspektiv" och "ommöblera i åsiktskorridoren".
Som både Marx och Lenin påpekade, så leder kapitalismens utsugning och förtryck - och arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot densamma - till att en del av de intellektuella ur småbourgeoisien och t.o.m. borgarklassen dras till de revolutionära rörelserna och ställer sig på arbetarklassens sida. Detta är viktigt, visar Lenin, eftersom det ger arbetarrörelsen ett tillskott av teoretisk, vetenskaplig och administrativ kunskap som den behöver för att segra; men från småbourgeoisien kommer också den opportunism och vacklan som är främmande och destruktiv för arbetarrörelsen. Detta leder till två slutsatser: för det första är det ytterst viktigt för den härskande klassen att hålla dessa potentiellt revolutionära intellektuella så nöjda som möjligt, fylla deras huvuden med borgerlig ideologi och förhindra att de på riktigt blir marxister och går över till arbetarklassen. För det andra är det ytterst viktigt för arbetarklassen att välkomna dessa intellektuella, omforma deras världsbild enligt arbetarklassens ideologi och lära sig av dem, men samtidigt att vara ytterst vaksam och aldrig låta sig luras när några av dem försöker korrumpera klassen med fascism, revisionism och andra borgerliga lögner.
Vad dessa "invandringskritiska" opportunister är ute efter är inte hur man bäst organiserar arbetarklassen i Sverige för att störta borgarklassen. Vad de söker är ett snabbt och enkelt sätt att dra till sig sympatisörer eller väljare med löften om "mer välfärd" och "ordning och reda", allt för att gynna sina egna karriärer eller sin egen prestige.
Slutligen, vad gäller frågan om invandringen i sig, vem som tjänar på den och hur, samt varför borgarklassen behöver både invandring och rasistisk hets, så hänvisar vi till våra tidigare inlägg i ämnet samt till Mikael Nybergs artikel "Apartheid light - den nya svenska modellen". Vad gäller frågor om brottslighet, behovet av "lag och ordning" och behovet av kamp mot "islamism" och "hedersvåld" så rekommenderar vi också att läsa våra tidigare inlägg i ämnet (se nedan), men vi vill ändå kortfattat klargöra några saker. Självklart behöver man handfast bekämpa maffiaverksamhet, droghandel och våldtäkter - men den "maffia" i det här landet som har flest svenska arbetares liv på sitt samvete, som säljer den absoluta merparten av alla droger som söver och förstör vår klass, som ägnar sig åt det mest omfattande och våldsamma kvinnoförtrycket och som begår de största terrordåden och massmorden utomlands, det är den "maffia" som består av den svenska borgarklassen och dess stat. Och självklart behöver man bekämpa reaktionära religiösa auktoriteter som upprätthåller det feodala och patriarkala förtrycket - men inga "islamister" i någon förort kan mäta sig med den svenska borgarstaten och de övriga imperialisterna när det gäller att upprätthålla just sådant förtryck eller när det gäller att mörda och exploatera kvinnor. De som då skriker sig hesa om "gangsters" och "islamister" i förorten samtidigt som de lydigt bugar för den svenska staten, framställer den som det "mindre onda alternativet", manar till samarbete med den, ropar på polisåtgärder mot kriminella eller fascister och i slutändan kanske t.o.m. hoppas göra karriär som representanter för denna borgarstat, de representerar inte arbetarklassen, de är inget annat än fascister. Ska vi upprätthålla ordning och reda och försvara oss mot poliser, fascister och andra reaktionärer på gatorna och i våra bostadsområden så kan vi bara göra det helt oberoende av och i kamp mot borgarstaten såsom vår huvudfiende.
Tidigare inlägg i ämnet:
Om burkinin och imperialismen (september 2016)
Apropå kriminalitet och medborgargarden (april 2016)
Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen (september 2015)
Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen (juli 2015)
___________________________________________________
* Gregor Strasser var tidigt en ledande medlem av Hitlers fascistparti och dess paramilitära gren SA. Strasser och hans bror lade stor vikt vid att försöka mobilisera delar av arbetarklassen för fascismen, och betonade dess "antikapitalistiska" retorik. Detta har av en del tolkats som att Strasser representerade en "vänsterfalang" av fascismen, och olika grupper av s.k. "strasserister" och "nationalbolsjeviker" försöker än idag mobilisera arbetarklassen med denna retorik. I verkligheten är "strasseristerna" renodlade fascister, antikommunister och fiender till arbetarklassen.
Kyeyunes inlägg har bemötts av en rad kritiker, framför allt på tidskriften Clartés hemsida. Benny Andersson och Fred Torssander försöker där både kritisera Kyeyunes ståndpunkt och fördjupa sig i frågan, men även om de båda har flera bra poänger (läs dem!) så blir hela diskussionen om huruvida "invandringen är bra för arbetarklassen eller inte" ett villospår; precis det villospår som såväl liberalerna och "PK-vänstern" som fascisterna och den "invandringskritiska vänstern" vill leda in oss på. Det som alla dessa har gemensamt är nämligen att de inte vill ha, inte tror på och inte kan föreställa sig en arbetarklassens revolution som ska riva ner hela detta utsugarsamhälle, bygga arbetarstaten och socialismen och fortsätta göra revolution tills det inte längre finns några klasser. Hur radikala eller "antikapitalistiska" en del av dem än tror eller påstår sig vara, så bidrar de alla på olika sätt till att försvara den borgerliga diktaturen, den borgerliga staten, genom att sprida illusioner om "välfärdsreformer", om att "demokratisera" kapitalismen, om försvaret av en påstådd svensk eller västerländsk "civilisation", om en mer eller mindre "fredlig väg" till socialismen, etc.
Liksom den opportunism som Engels och Lenin avslöjade på sin tid, och liksom fascismen i dess olika tappningar, så baserar sig dess nutida anhängare inte på de djupaste, mest intensivt utsugna och förtryckta delarna av arbetarklassen, utan på småbourgeoisien (t.ex. den stackars syriske butiksägaren i Kyeyunes exempel), på arbetararistokratin och på själva arbetarklassens övre skikt; på dem som fortfarande har något att förlora, de som ännu inte vill se att kapitalismen oundvikligen håller på att falla och som ännu inte är redo att riskera den lilla trygghet de har kvar, de ynkliga smulor som borgarna kastar ned åt dem. Det är också där rasismen och "invandringsfrågan" kommer in i bilden. De djupaste, mest utsugna och förtryckta lagren av arbetarklassen och de förtryckta består, i världen och i allt större grad även i Sverige, i huvudsak av människor från de gamla kolonierna, från de idag halvkoloniala och halvfeodala länderna i tredje världen vilka exploateras och förtrycks av borgarklassen i imperialistiska länder som Sverige. Det är denna del av arbetarklassen och folket som utgör det verkliga hotet mot borgarklassens makt, det är där underdånigheten och tilltron till borgarstaten aldrig slagit rot, och det är där upproret börjar växa. Förr i Sverige var det blonda och blåögda arbetare som kastade sten på polisen och väckte skräck och avsky hos den "anständiga" arbetararistokratin och småbourgeoisien; idag består denna del av arbetarklassen till stor del (men givetvis inte enbart) av invandrare från tredje världen, och många av dem bär dessutom med sig ett välbehövligt hat mot imperialismen som de reformistiska klassförrädarna mer eller mindre lyckats bannlysa under årens lopp.
För att försöka stoppa upproret innan det hinner sprida sig och bli mer medvetet, mer organiserat, behöver den härskande klassen till varje pris isolera denna del av det arbetande folket från de övre skikten, de som fortfarande är "sansade" och laglydiga. Och här har vi själva kärnan i den nuvarande diskussionen. Den "invandringskritiska", "anti-islamistiska" - i verkligheten rasistiska och reaktionärt nationalistiska - kampanj som idag bedrivs av samtliga imperialiststater har just detta syfte: att avleda vårt hat och vår kamp bort från våra huvudfiender, de största mördarna och tjuvarna världen någonsin skådat, d.v.s. borgarklassen och dess imperialistiska stater (i vårt fall den svenska borgarstaten), och i stället rikta uppmärksamheten mot de "farliga fattiga", mot smågangsters, "muslimer" eller varför inte de obildade "white trash"-arbetarna i småstäderna på landsbygden. Vad menar då dessa nya strasserister* inom "vänstern" att man ska göra? Vilka är enligt dem de "goda krafter" man bör ena sig med i denna kamp mot "brottslighet", islamism och "massinvandring"? Jo, uppenbarligen just den borgerliga staten, dess partier och pampar, dess polisstyrkor och fascistiska vakthundar.
Kyeyunes text säger förstås inget av detta rakt ut. Han är vag, omständig och slingrande så att vi inte ska kunna peka på någon konkret ståndpunkt eller några verkliga slutsatser, och utger sig oskyldigt för att "bara peka på hur det faktiskt är" - även om han i verkligheten inte tar fram några fakta över huvud taget. Det viktiga är känslan, att "nu får det minsann vara nog med den här politiska korrektheten". Den påstådda "materialistiska" grunden för hans argumentation består i stort sett av 1) det banbrytande avslöjandet att "invandrare är en grupp som också består av olika klasser" (no shit Sherlock) och 2) en vag antydan om att vissa grupper (småborgare? arbetare?) materiellt skulle tjäna på att stoppa invandringen. Precis som Myrdal så tillhör Kyeyune den grupp av intellektuella som försöker skapa sig en nisch och få uppmärksamhet (eller dra till sig väljare, som i KP:s fall) genom att vara "kontroversiella" och "kritisera vänstern från vänster" - men eftersom de själva varken tror på eller vill ha någon revolution så kan de knappast kritisera reformisterna för att vara reformister. I stället söker de sig då i sin "radikalism" till fascismen, liksom så många borgerliga intellektuella före dem. Som karriärdrag har det redan visat sig framgångrikt för Kyeyune, som nyligen fick jobb som "fast kolumnist" på den numera sverigedemokratiskt inriktade tidningen Göteborgsposten. Där ska han hjälpa till att "ge läsarna bredare perspektiv" och "ommöblera i åsiktskorridoren".
Som både Marx och Lenin påpekade, så leder kapitalismens utsugning och förtryck - och arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot densamma - till att en del av de intellektuella ur småbourgeoisien och t.o.m. borgarklassen dras till de revolutionära rörelserna och ställer sig på arbetarklassens sida. Detta är viktigt, visar Lenin, eftersom det ger arbetarrörelsen ett tillskott av teoretisk, vetenskaplig och administrativ kunskap som den behöver för att segra; men från småbourgeoisien kommer också den opportunism och vacklan som är främmande och destruktiv för arbetarrörelsen. Detta leder till två slutsatser: för det första är det ytterst viktigt för den härskande klassen att hålla dessa potentiellt revolutionära intellektuella så nöjda som möjligt, fylla deras huvuden med borgerlig ideologi och förhindra att de på riktigt blir marxister och går över till arbetarklassen. För det andra är det ytterst viktigt för arbetarklassen att välkomna dessa intellektuella, omforma deras världsbild enligt arbetarklassens ideologi och lära sig av dem, men samtidigt att vara ytterst vaksam och aldrig låta sig luras när några av dem försöker korrumpera klassen med fascism, revisionism och andra borgerliga lögner.
Vad dessa "invandringskritiska" opportunister är ute efter är inte hur man bäst organiserar arbetarklassen i Sverige för att störta borgarklassen. Vad de söker är ett snabbt och enkelt sätt att dra till sig sympatisörer eller väljare med löften om "mer välfärd" och "ordning och reda", allt för att gynna sina egna karriärer eller sin egen prestige.
Slutligen, vad gäller frågan om invandringen i sig, vem som tjänar på den och hur, samt varför borgarklassen behöver både invandring och rasistisk hets, så hänvisar vi till våra tidigare inlägg i ämnet samt till Mikael Nybergs artikel "Apartheid light - den nya svenska modellen". Vad gäller frågor om brottslighet, behovet av "lag och ordning" och behovet av kamp mot "islamism" och "hedersvåld" så rekommenderar vi också att läsa våra tidigare inlägg i ämnet (se nedan), men vi vill ändå kortfattat klargöra några saker. Självklart behöver man handfast bekämpa maffiaverksamhet, droghandel och våldtäkter - men den "maffia" i det här landet som har flest svenska arbetares liv på sitt samvete, som säljer den absoluta merparten av alla droger som söver och förstör vår klass, som ägnar sig åt det mest omfattande och våldsamma kvinnoförtrycket och som begår de största terrordåden och massmorden utomlands, det är den "maffia" som består av den svenska borgarklassen och dess stat. Och självklart behöver man bekämpa reaktionära religiösa auktoriteter som upprätthåller det feodala och patriarkala förtrycket - men inga "islamister" i någon förort kan mäta sig med den svenska borgarstaten och de övriga imperialisterna när det gäller att upprätthålla just sådant förtryck eller när det gäller att mörda och exploatera kvinnor. De som då skriker sig hesa om "gangsters" och "islamister" i förorten samtidigt som de lydigt bugar för den svenska staten, framställer den som det "mindre onda alternativet", manar till samarbete med den, ropar på polisåtgärder mot kriminella eller fascister och i slutändan kanske t.o.m. hoppas göra karriär som representanter för denna borgarstat, de representerar inte arbetarklassen, de är inget annat än fascister. Ska vi upprätthålla ordning och reda och försvara oss mot poliser, fascister och andra reaktionärer på gatorna och i våra bostadsområden så kan vi bara göra det helt oberoende av och i kamp mot borgarstaten såsom vår huvudfiende.
Tidigare inlägg i ämnet:
Om burkinin och imperialismen (september 2016)
Apropå kriminalitet och medborgargarden (april 2016)
Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen (september 2015)
Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen (juli 2015)
___________________________________________________
* Gregor Strasser var tidigt en ledande medlem av Hitlers fascistparti och dess paramilitära gren SA. Strasser och hans bror lade stor vikt vid att försöka mobilisera delar av arbetarklassen för fascismen, och betonade dess "antikapitalistiska" retorik. Detta har av en del tolkats som att Strasser representerade en "vänsterfalang" av fascismen, och olika grupper av s.k. "strasserister" och "nationalbolsjeviker" försöker än idag mobilisera arbetarklassen med denna retorik. I verkligheten är "strasseristerna" renodlade fascister, antikommunister och fiender till arbetarklassen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)