Marx och Engels om arbetarklassens beväpning och de "borgerliga demokraterna"

I en diskussion om vapenkontroll råkade vi på de här raderna skrivna av Marx och Engels år 1850:

"Beväpningen av hela proletariatet med bössor, gevär, kanoner och ammunition måste genast genomföras och man måste motsätta sig återupplivandet av det gamla mot arbetarna riktade borgarvärnet. Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära kommunråd. Där arbetarna sysselsätts för statens räkning, måste de framtvinga sin beväpning och organisation i en särskild kår med självvalda chefer eller som en del av det proletära gardet. Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld."

Dessa ord är väl värda att komma ihåg idag, när den borgerliga "vänstern" i USA och övriga världen entusiastiskt hänger på borgarklassens krav på hårdare vapenlagar. Med "brottsvågen" och "vansinnesdåden" som ursäkt försöker de dra med sig arbetarklassen och folket i en kampanj för att slå vakt om borgarklassens våldsmonopol. Detta är särskilt viktigt för de härskande i denna tid, då de arbetande folkens förtroende för den reaktionära statsmakten och dess s.k. "demokrati" minskar allt mer. För att kunna genomföra de plundrings- och omfördelningskrig och den ökade utsugning och repression de planerar för de kommande åren, så behöver borgarklassen på alla sätt försöka förhindra att allt detta leder till ökad revolutionär organisering: arbetarklassen måste avväpnas både ideologiskt och fysiskt, d.v.s. den måste fråntas både marxismen och alla möjligheter till beväpning. Enligt den borgerliga propagandan är arbetarklassen och folket inte kapabla att själva bekämpa brottslighet, utan måste underkasta sig utsugarklassens vapenmakt.

Beväpnade arbetare eskorterar gripna polismän, Petrograd 1917

Texten som citatet är hämtat ur är "Centralledningens hänvändelse till förbundet från mars" (Marx och Engels 1850). Även om den handlar om en tid och en situation som skiljer sig från dagens situation i t.ex. Sverige (den skrevs före imperialismens tid, under en period av fortsatt borgerlig
revolution mot feodalismen), så är många av de principer den tar upp fullt giltiga även här och nu. Marx och Engels ger oss här viktiga lärdomar om arbetarklassens förhållande till de "borgerliga demokrater" som idag motsvaras av den borgerliga "vänstern" och andra socialliberaler och reformister. Läs t.ex. följande stycken och jämför med den nutida borgerliga "vänsterns" prat om "medborgarlön" och deras korporativistiska slagord om "välfärdsreformer" och "demokratisering" i stället för revolution:

"De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig. De här sammanfattade kraven från den småborgerliga demokratin företräds inte samtidigt av alla dess fraktioner och föresvävar i sin helhet endast ett fåtal inom den som ett bestämt mål. Ju längre enskilda personer och fraktioner bland dem går, i desto högre grad kommer de att göra dessa krav till sina egna, och de få som i ovanstående ser sitt eget program, skulle komma att tro, att de därmed också har uppställt det yttersta som man kan fordra av revolutionen. Men dessa fordringar kan på intet sätt tillfredsställa proletariatets parti. Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer. För oss är det inte fråga om en förändring av privategendomen utan om dess förintande, inte om ett överslätande av klassmotsättningarna utan om ett upphävande av klasserna, inte om förbättring av det bestående samhället utan om grundandet av ett nytt.

[...] En sådan förening [mellan de borgerliga demokraterna och arbetarklassen] skulle enbart vara till småborgerlighetens fördel och helt och hållet till proletariatets nackdel. Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas. I stället för att på nytt sjunka ned till att tjäna den borgerliga demokratin som applåderande klack, måste arbetarna, framför allt det kommunistiska förbundet, verka för att vid sidan av de officiella demokraterna skapa en självständig, hemlig och offentlig organisation av arbetarpartiet och göra varje kommun till medelpunkt och kärna för arbetarföreningar, i vilka proletariatets ställning och intressen skall diskuteras, oberoende av borgerliga inflytanden. 

[...] Det faller av sig själv, att det blir arbetarna som genom sitt mod, sin beslutsamhet och sin självuppoffring kommer att nödgas föra den huvudsakliga kampen för seger i de förestående blodiga konflikterna liksom i alla tidigare. Som hittills kommer också i denna kamp småborgarnas massa att i det längsta förhålla sig tvekande, obeslutsam och overksam för att så snart segern är vunnen lägga beslag på den för egen räkning, mana arbetarna till lugn och till att återvända till sitt arbete, att förebygga så kallade excesser och att utestänga proletariatet från segerns frukter.