Maoister om valet i Spanien

Idag håller den reaktionära spanska staten val. Vi presenterar här ett uttalande från den spanska bloggen Mar Armado de Masas ("det väpnade havet av massor") i svensk översättning. Den som läser det kommer garanterat att se en del slående likheter mellan situationen i Spanien och i Sverige, och hur respektive lands borgarklass och dess olika fraktioner försöker hantera klasskampen för att försvara sitt utsugarsystem.

Proletärer i alla länder, förena er!

ATT RÖSTA ÄR ATT GODKÄNNA DETTA GAMLA SYSTEM!

"Bernsteinarna accepterade och accepterar marxismen utan dess direkt revolutionära aspekt. De betraktar inte den parlamentariska kampen såsom ett av de vapen, vilka är synnerligen lämpliga under bestämda historiska perioder utan som den huvudsakliga och nästan enda formen för kamp, som gör 'våld', 'erövring' och 'diktatur' onödiga." Och: "Endast skurkar eller dumhuvuden kan tro att proletariatet måste vinna majoritet i val som genomförs under bourgeoisiens ok, under löneslaveriets ok, och att det ska vinna makten efteråt. Detta är höjden av dumhet eller hyckleri; det är att ersätta klasskampen och revolutionen med röstning, under det gamla systemet och med den gamla makten."; och: ”[detta] är ju den renaste och banalaste opportunismen, innebärande att man avsvärjer sig revolutionen i handling fast man samtidigt erkänner den i ord”. (Citat av Lenin ur Kinas Kommunistiska Partis "Den proletära revolutionen och Chrustjovs revisionism")

"Det revolutionära framåtskridandet bröt inte fram genom sina omedelbara tragikomiska följder utan tvärtom genom att driva fram en samlad, mäktig kontrarevolution, genom att frambringa en motståndare, och först genom kampen mot denne mognade omstörtarpartiet till ett verkligt revolutionärt parti." (Karl Marx - "Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850")

"Kamrater, man får inte föreställa sig att fascismen kommer till makten så enkelt och ledigt, som om någon av finanskapitalet tillsatt kommitté skulle avgöra, vilket datum den fascistiska diktaturen skall upprättas. I verkligheten kommer fascismen vanligen till makten under en ömsesidig, stundom skarp kamp mot de gamla borgerliga partierna eller en bestämd del av dem, under kamp t.o.m. inom själva det fascistiska lägret, vilken kamp ibland går ända till väpnade sammanstötningar, såsom vi sett i Tyskland, Österrike och andra länder. Allt detta försvagar likväl inte betydelsen av det faktum, att de borgerliga regeringarna före den fascistiska diktaturens upprättande vanligen genomgår en rad förberedande etapper och genomför en rad reaktionära åtgärder, vilka direkt hjälper fascismen att komma till makten. Den som inte under dessa förberedande etapper kämpar mot bourgeoisiens reaktionära åtgärder och mot den växande fascismen, han är inte i stånd att hindra, utan han tvärtom underlättar fascismens seger." (Georgi Dimitrov)

Folkets massor har ingenting att vinna på detta val eller på några andra val som anordnas av reaktionen. Inom imperialismens djupa och slutgiltiga kris kallar de reaktionära partierna (Partido Popular, Ciudadanos, PSOE, Podemos, VOX etc.) desperat folket att rösta med sina locktoner. Några gör det med utpressningen om att fascismen kommer och att man måste stoppa den genom att rösta, och förskönar på så vis borgarklassens diktatur. Å andra sidan driver högern och den extrema högern på konflikten inom folket, speciellt genom att peka ut de invandrade arbetarna som skyldiga till den prekära situation som majoriteten av arbetarklassen lever i. De döljer på så vis att politiken med nedskärningar, fortsatta arbetsrättsreformer, nedmonteringen av vården, etc. inte är den invandrade arbetarklassens verk, utan de olika höger eller ”vänster”-regeringar (PSOE) som har turats om att regera i de monopolistiska bankirernas och företagens tjänst. De slåss därför sinsemellan om att på bästa sätt tjäna sina herrar storbourgeoisien och imperialismen, och var och en av dem representerar någon fraktion av den spanska storbourgeoisien.

Men även om de slåss om rösterna, så konspirerar de reaktionära partierna samtidigt för att kuva folket. Det är nu mer än 40 år av arbetslöshet, av allt mer eländiga löner, skrattretande pensioner, nedskärningar av vården och utbildningen etc., och repression. Motiverad av den spanska kapitalismens kris, inom imperialismens allmänna kris, förbereder sig den spanska staten både för krig inrikes mot folket och för militära äventyr i utlandet. Det som sker är en kontinuerlig reaktionarisering av staten vilken förbereder fascismens ankomst. Till den kontinuerliga ökningen av den militära budgeten - PSOE-regeringen godkänt de största årliga militära utgifterna på 20 år; tolv miljarder Euro, samtidigt som de prutar ner pensionerna – läggs den pågående militariseringen av samhället. T.ex. så har kommunen Madrid, där kärnan i den reaktionära staten befinner sig, 7,4 poliser per 1000 invånare (genomsnittet i EU är 3,6), ”munkavlelagarna” har kommit för att stanna o.s.v. I denna sammansvärjning och tvist mellan de reaktionära partierna, håller fascismen på att ta positioner och jobbar på att återigen nå makten genom att bilda allianser mellan närstående partier (VOX, Ciudadanos, Partido Popular).

Vad gäller partierna till ”vänster” om PSOE uppvisar revisionismen, som blir allt mer splittrad, sin förruttnelse och sina ledares verkliga intresse: att skaffa sig säten inom den gamla statens parlament.

Folket har bara en enda väg: att kämpa för att rekonstituera sin förtrupp, det Kommunistiska Partiet, för att inleda och utveckla folkkrig och marschera med kulturrevolutioner till kommunismen. Under tiden får vi inte falla för de falska löftena från de härskande klassernas representanter, och vi måste fortsätta kämpa för bättre levnadsförhållanden.

BOJKOTTA VALCIRKUSEN! RÖSTA INTE!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas [det väpnade havet av massor]

Madrid, mars 2019

"Kommunistiska Partiets" illa förklädda reformism och socialchauvinism

Malmöavdelningen av ”Kommunistiska Partiet” delade nyligen ut flygblad till polska arbetare med texten: ”Gå med i facket eller åk hem”. Tilltaget, som förstås stött på hård kritik från diverse håll, försvaras av KP med att de polska arbetarna – som hyrs ut till att jobba för slavlöner av bemanningsmaffian - är ”lönedumpare” och därmed att jämställa med strejkbrytare. Anklagelserna om rasism avfärdas som ”PK” och ”identitetspolitik” och alla som kritiserar KP betecknas som ”anarkister” eller ”småborgare”. I själva verket har KP:s opportunistiska politik en hel del gemensamt med den småborgerliga reformism och opportunism som utmärker såväl anarkismen som den borgerliga ”vänstern” i övrigt. Och det bör väl vara ganska uppenbart för var och en att ”åk hem” – aktionen knappast lär bidra till att förmå de polska arbetarna att organisera sig för revolution eller förena sig med de svenska arbetarna mot kapitalet.

KP:s aktion mot de polska arbetarna måste ses i sitt sammanhang, d.v.s. som en del av partiets politik i sin helhet. Sedan flera år tillbaka har KP (i likhet med sossarna och andra) försökt sno röster från SD och V genom att hänga på den imperialistiska statens hetskampanjer mot invandrare och för hårdare repression, fler poliser o.s.v. Parollen ”åk hem” följer samma logik som partiets övriga paroller ”krafttag mot de kriminella”, ”stärk Sveriges gränsskydd”, som i sin tur är ungefär samma paroller som vi idag hör från vartenda riksdagsparti från M och SD till S och V. Att en sådan politik knappast har något att göra med varken marxism-leninism eller revolution har kanske blivit uppenbart även för KP själva, då de som bekant i samma veva har gjort sig av med både (r) och –ml i partiets namn.   

Men den reaktionära smörja - hafsigt förklädd till ”arbetarpolitik” - som KP nu prånglar ut går längre tillbaka än de senaste årens valkampanjer. Ända sedan den tid då KFML(r) blev KPML(r) och ”bröt med maoismen”, så har partiet tagit allt större kliv bort från marxismen och den revolutionära kampen, för att i stället anta en närmast anarkosyndikalistisk linje och fokusera allt mer på de borgerliga valen, fackföreningarna och den ekonomiska kampen. I stället för att låta strejkerna och det legala arbetet tjäna till att bygga ett revolutionärt Parti, ett Parti av ny typ, en arbetarklassens förtrupp för att beväpna och leda klassen i väpnad kamp för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, så användes de till att bygga ännu ett borgerligt ”socialistiskt” parti, utformat för borgarklassens val, för att fiska röster genom reformlöften och sprida illusioner om en mer eller mindre fredlig ”revolution” i en avlägsen framtid. I stället för ett parti baserat på de breda massorna av de mest förtryckta och exploaterade arbetarna, blev det ett parti baserat på arbetararistokratin, på de fackliga karriäristerna och på de småborgerliga tjänstemännen, d.v.s. de samhällsskikt vars materiella intressen är bundna till den borgerliga imperialistiska staten och till socialfascismens korporativa organisationer.

Politiskt tog sig detta uttryck i att de marxistiska och leninistiska principer, som partiet fortfarande påstod sig försvara, ersattes av ett slags påstått ”arbetarklassens sunda förnuft”, vilket i verkligheten inte betydde något annat än att upphöja det borgerliga inflytandet inom klassen till vägledande ideologi. D.v.s. raka motsatsen till det som Lenin kallade ”kärnan i den marxistiska taktiken”, att ”stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna”, till den del av klassen som ”inte är infekterad av den borgerliga respektabiliteten”. Som så många andra partier, vilka har övergett marxismen och revolutionen, så satsade KP allt på den ekonomiska kampen och det legala arbetet under förevändningen att ”skapa opinion” och ”samla krafter” för en framtida revolution, ända tills det där med revolutionen och socialismen blev allt mer diffust och avlägset och det enda som återstod var gammal vanlig reformism och opportunism i kapitalets ledband. Det är därför också helt logiskt, att KP sedan länge fördömer alla våldsamma protester och aktioner mot borgarstaten som ”anarkistiska” och uppmanar till laglydighet och ”ordning och reda”.

KP är inte heller det första ”arbetarpartiet” i historien vars reformism och opportunism lett till chauvinistiska och rent rasistiska ställningstaganden. När kapitalisterna i USA och i andra länder började använda de svarta före detta slavarna och de förtryckta folken från kolonierna för att hetsa arbetare mot arbetare i konkurrensen om jobben och lönerna, så var det ofta just dessa, de mest rättslösa och nedtryckta arbetarna, som användes som strejkbrytare. Så kunde de vita arbetarna hetsas mot de svarta, precis som de engelska arbetarna hade hetsats mot de irländska i 1800-talets England, och på så vis kunde arbetarklassen hållas splittrad och en del av klassen t.o.m. förmås att identifiera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess stat i stället för med den internationella arbetarklassen. Mikael Nyberg har tagit upp exemplet med de sydafrikanska kommunister som, i uppror mot gruvägarnas försök att dumpa löner och anställningsvillkor med hjälp av svarta arbetare, reste parollen ”arbetare i alla länder, förena er för ett vitt Sydafrika”. På samma sätt kan borgarklassen och dess lakejer inom arbetarklassen idag rikta arbetarklassens vrede mot ”invandringen”, mot ”brottsligheten”, mot muslimer eller polacker i precis samma syfte: att göra åtminstone en del av arbetarklassen och det arbetande folket till den imperialistiska utsugningens försvarare, ofta med hjälp av just ”arbetar”-retorik och löften om reformer.

KP:s nuvarande politik är ett skolexempel på hur socialchauvinismen (socialism i ord, proimperialistisk borgerlig nationalism i handling) och dess rasism är en direkt följd av revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen, och på hur denna har vuxit fram som en följd av imperialismen och dess uppdelning av världen i rika imperialistländer och förtryckta, utsugna s.k. låglöneländer.  

Hur bör då arbetarrörelsen förhålla sig till den importerade arbetskraft som utnyttjas för lönedumpning? För reformister och anarkister, som inte har någon verklig avsikt att störta kapitalismen, handlar allt om att försvara de kortsiktiga ekonomiska intressena hos arbetarna i det egna landet, på den egna arbetsplatsen eller i den egna organisationen. För kommunisterna och revolutionärerna är kampen för dagskraven en del av, och ett sätt att utveckla, kampen för att ta makten och störta hela utsugarsystemet, och därför står kampen för att ena klassen internationellt och beväpna den med proletär ideologi och politik i främsta rummet. En av kommunisternas viktigaste uppgifter är att krossa socialchauvinismens splittrande inflytande inom arbetarklassen, för att klassen i hela världen ska kunna gå i spetsen för kampen mot imperialismen i förbund med de förtryckta folken. Ett ”arbetarparti” som utger sig för att vara antiimperialistiskt och kämpa för att ena klassen över gränserna, men samtidigt försöker vinna sympatier genom att hänga på kapitalets hetskampanjer, det är inget arbetarparti.