LEVE STREJKEN!

"Flexibla anställningsförhållanden" för att öka borgarnas profiter är inget nytt

Just nu strejkar ca 300 tågarbetare på Öresundstågen, och inom kort kommer strejken att utökas med ytterligare 842 SEKO-medlemmar inom Stockholms pendeltågstrafik. Strejken är en reaktion på att arbetsköparen (Veolia) varslat 250 anställda för att i stället erbjuda dem deltids- och timanställningar, men samtidigt är strejken och det enorma stödet för den från hela landet (fackförbundet Kommunal har nu varslat om sympatistrejk) också ett uttryck för arbetarklassens uppdämda vrede mot den generellt intensifierade utsugningen och alla borgarklassens attacker på våra rättigheter. Vi hälsar alla de strejkande och ger dem vårt fulla stöd.

Strejkvakter i Malmö

Men dessa attacker på arbetarklassen - åtstramning, "flexibilitet", bemanningsföretag, planerad underbemanning för att öka ägarnas profiter etc. - är inte något nytt, och är inte begränsat till "alliansregeringens" politik. De allt hårdare attackerna på arbetarklassens rättigheter, avskaffandet av den socialdemokratiska klasskompromissen och återgången till 1800-talslika former för utsugningen har genomförts av både "vänster"- och "höger"-regeringar i en process som satte igång redan vid slutet av 70-talet.

I boken kapitalet.se beskriver Mikael Nyberg bl.a. hur den "flexibla" arbetsmarknaden med visstids- och timanställningar genomtvingades av borgarklassen (med god hjälp från även sossepolitiker och fackpampar) i en långsiktig plan utformad redan i början av 80-talet:

"De flesta av de politiska påbud som vid mitten av nittiotalet i förskönande omskrivningar lanserades som förnyelse av arbetsliv och offentlig sektor går att spåra genom offentlighetens infrastruktur tillbaka till diskussioner bland storföretagens ledare tio år tidigare. 1984 förklarade verkställande direktören för den engelska koncernen John Brown:
- Vi har nu en partiell flexibilitet i regleringen av arbetet, men vi behöver en total. Vi behöver tillfälliga anställningskontrakt och tjugofyratimmarsfabriker.
Två år senare presenterade Roundtable of European Industrialists i rapporten Making Europe Work en lista över nödvändiga åtgärder:

• Lagstadgade minimilöner och centrala löneavtal måste bort och löneskillnaderna öka, "särskilt för ungdomar".

• Anställningstryggheten skulle luckras upp. Företagen måste få frihet att "erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt".

• Normalarbetsdagen skulle avskaffas: "Det finns stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av dem."

Politikerna manades vidare att överge alla planer på en återgång till sextiotalets politik för full sysselsättning, och det påstods vara nödvändigt att se över pensionssystemen eftersom de gamla blivit så många: "det är tveksamt om den arbetande minoriteten kan bära upp en åldrande befolkning genom tillräckligt stora transfereringar".
Vad de gamla skulle lita till utan tillräckliga pensioner, antyddes bara. Uppdelningen av livet i tre stadier av utbildning, arbete och pensionering måste överges, hette det. Livet skulle bli flexibelt.
I detta syfte intresserade sig den europeiska direktörsklubben liksom Aspeninstitutet för den informella sektorn. Begreppet "sysselsättning" skulle omdefinieras. De som var aktiva i välgörenhet eller i hushållsarbete skulle inte missgynnas av skattesystemet och det sociala skyddsnätet. Tvärtom kunde det vara värt att överväga "direkta skattelättnader för att uppmuntra folk att stanna kvar i eller söka sig till dessa icke-traditionella delar av arbetsmarknaden". När nationalekonomen Anne-Marie Pålsson sju år senare föreslår skatteavdrag för pigor åt högavlönad, utbildad arbetskraft upprepar hon bara i den offentliga svenska debatten något som företrädare för det nya Europas monopolkapital länge ältat. På samma sätt är det med hela den diskussion om arbetslöshetens "strukturella orsaker" som politiker och ledarskribenter drar igång i Sverige hösten 1993.
I European Labour Markets, en rapport från 1989 utarbetad av bland andra förre SAF-chefen Curt Nicolin, förklarar European Round Table att massarbetslösheten i Västeuropa inte i första hand har med bristande tillväxt att göra. Den viktigaste orsaken är "strukturella stelheter". En stelhet är det sociala skyddsnätet, en annan regleringarna av arbetsmarknaden. Ökad sysselsättning i den offentliga sektorn avvisas bestämt som utväg ur massarbetslösheten, och några löften om arbete åt alla ska staterna inte utfärda. I stället framhåller författarna till rapporten det individuella ansvaret. Arbetslösheten sägs ha sitt upphov i människornas ovilja att sänka anspråken på löner och arbetsvillkor. Det gäller därför att "minska den moraliskt tvivelaktiga delen av det sociala skyddsnätet". Löneskillnaderna ska öka, skiftarbetet utvidgas och nya typer av anställningskontrakt införas. Med deltidsjobb och tjänster i hemmen ska det bli lättare för "nytillkomna och kvinnor" att hitta anställningar.
Samma teman återkommer i rapporten Beating the Crisis från december 1993. "Endast djärva grepp kan ställa sakerna till rätta", förklarar Gyllenhammar och sex medförfattare ur styrelsen för ERT. Den offentliga sektorns utgifter ska skäras ner och de enskilda ta större ansvar för sin egen trygghet: "Det finns arbete, men inte till gällande priser." Det måste bli lättare att tillfälligt anställa personal, och "nya former av arbete ska aktivt uppmuntras, i stället för att hämmas av onödiga regleringar". Författarna nämner anställningar med flexibla arbetstider, säsongsarbeten, delade anställningar, deltidsjobb och "en hel rad av nyttiga sysselsättningar som finns i ’gråzonen’ mellan formella anställningar, egenföretagande och socialarbete".
Jaques Delors från kommissionen i Bryssel var på plats vid den presskonferens där rapporten lades fram. När han några dagar senare presenterade sin egen vitbok om sysselsättning och tillväxt i EU framhöll han likheterna mellan de två dokumenten. I kampanjen inför EU-omröstningen i Sverige 1994 viftade ja-sidans socialdemokrater ändå ivrigt med Delors vitbok - som om den vore ett manifest för ett nytt folkhem.
Tusentals lobbyister har upptäckt de möjligheter som öppnat sig i Bryssel, men European Round Table of Industrialist är ingen vanlig påtryckarorganisation. Dess företrädare behöver inte vänta i lobbyn på en chans att komma till tals med beslutsfattarna. De har regelbundna möten med de ledande ämbetsmännen, samråder med kommissionen i avgörande frågor och leder expertkommittéer som förbereder avregleringar och andra åtgärder av intresse för de största företagen." (vår fetstil -red.)

Alltså, den politik vi ser idag tänktes ut av storföretagens ägare, av monopolkapitalisterna och deras "think tanks", och de "folkvalda" politikerna fick uppgiften att genomföra den. "Folkhemmet" och "välfärden" var en historisk parentes, en tillfällig överenskommelse mellan borgarklassen och de socialdemokratiska pamparna som under vissa förhållanden ansågs nödvändig för att hålla nere arbetarklassens uppror och skapa "stabilitet" i den borgerliga diktaturen. Borgerliga "arbetarpartier" som (S) och (V) försöker idag fiska röster genom att lova en återgång till denna överenskommelse, men bortsett från att de inte varken kan eller vill förverkliga detta löfte i verkligheten, så kan konflikten mellan arbetare och arbetsköpare över huvud taget inte lösas med sådana kompromisser, och inte genom att rösta fram någon "vänsterregering" - den kan bara lösas genom att arbetarklassen tar makten och avskaffar kapitalismen.

Transportarbetare (överst) och hamnarbetare visar
sitt entusiastiska stöd för strejken

 _____________________________________

Not: Observera också att konceptet "medborgarlön" och "arbetskritik", som vi behandlat tidigare här på bloggen, först dök upp hos borgerliga ideologer och ekonomer som en del av det projekt som beskrivs här ovan; som en metod för att "avskaffa normalarbetsdagen", d.v.s. avskaffa arbetarnas trygghet och rättigheter, utan att företagen skulle behöva "bära större kostnader" för effekterna av det. Detta koncept marknadsförs idag även av den borgerliga s.k. "vänstern".