MALMÖ: FASCISMEN RIDER IGEN

Borgarstatens politik: skräm folket till lydnad, isolera och utplåna upprorsmakarna

"Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem! (…)
Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror." (Axel Danielsson, 5 juni 1890)

Socialdemokraten Axel Danielssons ord (se hela hans uttalande här nedan) kommer från tiden före den svenska klasskompromissen och "välfärden", som under ett drygt halvsekel lyckades tämja klasskampen i landet och rädda borgarklassens stat från risken att störtas av en beväpnad arbetarrörelse. Denna "svenska modell" kunde förstås aldrig på riktigt lösa motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalisterna. Den kunde aldrig vara något mer än en tillfällig kompromiss, som borgarna tvingats till av just de stenkastande, rasande massor som Danielsson talar om; liksom av deras kamrater i andra länder som visade att arbetarklassen - med klassmedvetande, organisation, vapen och röda arméer - kunde störta borgarna och gripa makten.  Idag, 2014, då borgarna och reformisterna tror sig ha lyckats med att trycka tillbaka och pacificera arbetarklassen både i Sverige och världen, så är det slut på kompromissandet, och den ohöljda, skamlösa kapitalistiska utsugningens alla effekter, dess kriser, dess fattigdom och dess rövarkrig, blir återigen allt mer uppenbara och akuta även i lilla Sverige. Då börjar arbetarklassen och alla förtryckta, trots att de under årens lopp  har berövats sina organisationer, sitt klassmedvetande och sin internationella enighet, att resa sig igen, och borgarna och deras stat svarar liksom förr med skoningslöst våld och släpper återigen fram de fascistiska stormtrupperna och hela arsenalen av nationalistisk och rasistisk lögnpropaganda för att förhindra att de som börjat resa sig drar med sig ännu fler. Upproret skall kvävas i sin linda.


Fascistisk offensiv mot arbetarklassen

När öppet fascistiska grupper nu tillåts hålla låda på gator och torg i hela landet; när man låter dem inta Jönköping på 1 maj, när man låter dem hålla "valmöte" med massivt polisbeskydd i samma stad där de nyligen försökt mörda antifascister på öppen gata, samtidigt som statsministern skamlöst försöker underblåsa de fascistiska krafterna med sitt tal om "kostnaderna för flyktingmottagandet", så måste man vara närmast sinnesslö för att inte uppfatta allt detta som en högst medveten fascistisk offensiv från statens sida - inte bara mot "vänsteraktivister", utan mot hela den svenska arbetarklassen.

I december förra året genomförde beväpnade fascister en planerad attack mot barn, vuxna och gamla i Kärrtorp i Stockholm med uppenbar avsikt att döda. Polisen kände till fascisternas planer i förväg, men valde att inte ge demonstranterna det skydd som krävdes. De antifascister som var villiga och kapabla att försvara demonstranterna och driva bort fascisterna, och därmed förmodligen räddade människors liv, dömdes till upp till 6 års fängelse. Ledaren för fascisternas attack slapp undan med några månader. Notera också att polisen några veckor före fascistattacken hade genomfört en omfattande kampanj av razzior och gripanden mot antifascisterna i stockholmsområdet.  Några månader efter Kärrtorpsattacken försökte fascister från SvP mörda en grupp antifascister i Malmö. Polisen på plats valde att omedelbart släppa ledaren för fascisternas attack. Han åkte genast vidare till Ukraina, där han nu kämpar för ett "ariskt" Ukraina tillsammans med de ukrainska fascister som enligt Carl Bildt har "samma värderingar" som Bildt själv. Alla dessa händelser föregicks som bekant av att polisen kallblodigt avrättade en oskyldig man i Husby, vilket bara var toppen på ett isberg av rasistisk polisterror mot arbetarbefolkningen i landets förorter. Den som mot hela denna bakgrund (och för övrigt mot bakgrund av hela klasskampens historia) hävdar att det är omotiverat, "barnsligt" eller "extremistiskt" när vi arbetare inte uppfattar polisen som våra beskyddare; den som vägrar förstå varför antifascister väljer att maskera sig och beväpna sig i ett läge då både fascister och poliser fotograferar och kartlägger oss för att mörda eller fängsla oss, den måste vara fullständigt förblindad av kärlek och tilltro till den borgerliga staten och dess "demokrati".


Polisterrorn i Malmö

Det är i detta sammanhang man måste se polisens brutala våld - rena mordförsök - mot de antifascistiska demonstranterna i Malmö den 23 augusti. Alla som var där (inklusive de av oss på Järnbastionen som deltog) kunde omedelbart se att detta inte var frågan om inkompetens eller om några poliser som blivit "trängda" eller "rädda". Polisen uppträdde under hela händelsen samlat och kontrollerat, och när de slog ner demonstranter med batonger, körde över en demonstrant med pansarbil och upprepade gånger red sina hästar över liggande demonstranter, så skedde det ordnat, disciplinerat och tveklöst på order uppifrån. Detta var så uppenbart att inte ens de chockade journalisterna från borgarpressen kunde undgå att se det. 

Vad var då syftet? Hur kommer det sig att staten nu väljer att trappa upp våldet och tydligt deklarera inför hela landet att de är beredda att använda dödligt våld mot människor som demonstrerar? Jo, därför att de redan sett att allt fler "vanliga människor" ansluter sig och demonstrerar sida vid sida med de s.k. "vänsterextremisterna" - inte bara mot fascismen, utan mot fattigdomen, utsugningen och mot den svenska imperialismens krig, d.v.s. samma saker som världens arbetare alltid har kämpat mot på liv och död. Arbetarklassens förtroende för den borgerliga staten och den parlamentariska "demokratin" minskar mer och mer för varje dag. De fattigaste och mest förtryckta arbetarna gör redan uppror ute i förorterna, 10 000 malmöbor demonstrerade i mars i år under parollen "Antifascism är självförsvar" o.s.v. I detta läge väljer borgarna i Sverige, liksom i Ferguson, Ukraina och Gaza, att sända ut en tydlig signal: alla upprorsmakare, och alla som väljer att gå vid upprorsmakarnas sida, kan när som helst misshandlas, tillfångatas eller mördas av polis eller beväpnade fascister; "så går det för den som sätter sig upp mot staten" är budskapet som nu förmedlas till hela landet genom bilderna av människor under hästhovar och blod som rinner på asfalten.


Våldet skall skrämma oss till lydnad, och skrämma arbetarklassen och folket i sin helhet från att gå samman med dem som "gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna" som Axel Danielsson uttryckte det. Och som vanligt åtföljs våldet av en massiv propagandakampanj för att övertyga befolkningen om att det är de "vänsterextrema" och "invandringen" som är hotet - inte fascisterna, inte den kapitalistiska utsugningen, inte sjukvårdens förfall, inte polisen som skyddar borgarna och mördar arbetare. Med hjälp av pamparna och karriäristerna inom socialdemokratin och "vänstern" försöker borgarna till varje pris skapa (och har redan lyckats skapa) en konstgjord klyfta mellan de "vanliga fredliga" arbetarna och de "våldsbejakande", d.v.s. de argaste och de mest klassmedvetna. Det är också just därför borgarna är så angelägna om att bygga upp en "antirasistisk" rörelse över klassgränserna - d.v.s. en "intersektionalistisk" rörelse som omfattar allt från arbetare till borgare, som står för "tolerans" och "mångkultur" i stället för att utgå från klasskampen, som "tar avstånd från det politiska våldet" och givetvis inte blir något annat än en borgerlig rörelse som snarare främjar rasismen än bekämpar den.


Antifascism är klasskamp

Från manifestation mot
polisvåldet i Malmö, 25/8

I verkligheten går klyftan i detta land mellan arbetare och borgare. Arbetarklassen kan omöjligen kämpa tillsammans med borgarklassen mot fascism och rasism; den som kan bara en gnutta historia vet att det är en skrattretande idé. När en del inom "vänstern", som här Jonas Lundgren i Clarté, då talar om behovet av en "en bredare organisering som inkluderar alla antirasistiska krafter (…)som motvikt till eventuella effektsökande stenkastare" så måste man fråga sig vad de menar: talar de om den marxistiska politiken att ena alla förtryckta (småborgare, intellektuella etc.) under arbetarklassens ledning i kamp mot kapitalet och dess stat - eller talar de om nämnda "intersektionalistiska" rörelse, som enar sig med borgarklassen, utesluter "stenkastarna" och svär trohet till borgarklassens våldsmonopol? När en del inom "vänstern" talar om att närma sig "vanliga människor", vilka människor menar de? Om vi antar att de menar arbetarklassen, borde det då inte vara rimligt att i första hand närma sig klassens fattigaste, mest förtryckta och mest upproriska "vanliga människor", vilka som bekant inte är de som skräms bort av några smällare och maskerade ansikten? Den s.k. "våldsbejakande" vänstern (detta komiska ord), de maskerade s.k. "proffsdemonstranterna", är inte någon enhetlig grupp. Den består av både unga och äldre arbetare med varierande grader av politiskt medvetande, likväl som människor med akademisk/småborgerlig bakgrund, även de med varierande grader och sorter av politiskt medvetande. Det som förenar dem alla är ett glödande klasshat mot utsugningen och förtrycket och ett förkastande av den borgerliga staten och dess våldsmonopol - d.v.s. samma saker som förenade de stenkastare Axel Danielsson hyllade år 1890. Man kan kritisera både det ena och det andra hos dessa kamrater (som vi ofta gör på denna blogg), men  att "ta avstånd från det politiska våldet", det hör till borgarklassen och dess springpojkar, inte arbetarklassen.


Den strategi som den härskande klassen nu tillämpar syftar till att socialt och politiskt isolera alla som kan tänkas hota borgarklassens diktatur, för att hindra att de utövar inflytande på arbetarklassen i övrigt, och för att bereda vägen för  att kunna fängsla och mörda dem utan att stöta på allt för mycket motstånd. Att förbereda opinionen för kommande lagstiftning och massiva ingripanden mot "extremvänstern". Att främja en "vänster" som passivt ser på, eller t.o.m. aktivt deltar i förföljelser och mord på revolutionärer och kommunister. Detta är den fascistiska strategi som redan har använts otaliga gånger runtom i världen, både under "höger"- och "vänster"-regimer. Det svenska storkapitalet har inga planer på att ge mer "inflytande" åt arbetarklassen, eller förbättra "välfärden" i någon nämnvärd utsträckning, oavsett vem som vinner valet. Som Reinfeldts tal så tydligt visade, så har de tänkt sig att under de kommande åren bjuda oss på mer fattigdom, mer utsugning och mer imperialistiska krig, vilket kräver att alla upprorstendenser isoleras och utplånas innan de blir ett hot på riktigt. Fascismen kommer inte genom att SD, SvP eller SMR kommer till makten - den kommer genom att kapitalisterna lyckas lura eller tvinga tillräckligt många att ställa sig på deras sida och "ta avstånd" från arbetarklassens och de förtryckta folkens uppror.Men fascismen betyder inte att borgarklassen är stark - den betyder att den är svag, att den desperat kämpar för att rädda sitt döende system. Vi har alltså ingen anledning att misströsta, utan all anledning att kämpa hårdare. 

____________________________________________________________

Massans Makt

5:e Juni, 1890, Axel Danielsson, Socialdemokrat

Man vet icke vad massan är, förrän man sett gatukravall.

Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta denna dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandra sig i ett vilt rytande.

Massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ.
Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem!

De synas icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. Och är de så dåliga som spetsborgaren gärna tror? Vi, som tryckt deras händer i mörka bakgator och sett dem i de svarta ögonen, kunna ej tro på deras onda natur. De äro tillgängliga för alla mänskliga känslor och kunna mer än skolade socialister gripas av entusiasm  för ett högre mål.

Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror.

Dessa oorganiserade, okända, ovänliga kunna dock behärskas av ett ord, en lösen, fullkomligare än de organiserade. För en Marat, som bodde i källarvalv och svalt för att slippa sälja sig, gingo de i döden.

Och de äro alldeles lika i Malmö, som i Paris.

___________________________________________________________


Här är ett par uttalanden från organisationer som deltog i kampen på Limhamns torg:

Skåne mot rasism

Mangla

Lenin om "lokalt självstyre" vs. kamp för makten

Vi har skrivit en del här om hur gamla småborgerliga idéer om socialismen har återvänt inom den s.k. "vänstern" samtidigt som den proletära, vetenskapliga socialismen, d.v.s. marxismen, av en del småborgerliga intellektuella ses som något obekvämt och jobbigt som man gärna vill glömma bort. En av dessa trendiga idéer, som presenteras som om den vore något "nytt och fräscht", är idén om "lokalt självstyre". Det är förstås ingenting dåligt med "lokalt självstyre" i sig, men det beror på vad man menar. Ett "lokalt självstyre" som del av ett revolutionärt sammanhang, som tjänar till att störta borgarklassens stat och upprätta arbetarstaten vore ju en sak - men problemet är att när dagens reformistiskt eller "antiauktoritärt" sinnade "vänster" marknadsför "lokalt självstyre", ofta kopplat till paroller om "självorganisering underifrån" och liknande, så gör den det med den mer eller mindre uttalade avsikten att ersätta kampen för makten, d.v.s. revolutionen, med illusioner om att införa socialismen "gradvis" och "lokalt" (se även vårt inlägg om Hardt och Negri). De vill helt enkelt slippa ta itu med den mer komplicerade frågan om hur man organiserar sig för att ta makten på riktigt, och tror sig ha uppfunnit något nyskapande när de i själva verket bara upprepar idéer som redan det tidiga 1900-talets arbetarrörelse övergav eftersom de inte fungerade. De här teorierna om "lokalt självstyre" florerar idag både inom den anarkistiska och den parlamentariska, öppet reformistiska "vänstern" i de imperialistiska länderna, men tillämpas också av en del mindre väpnade grupper i tredje världen, som försvarar sitt "lokala självstyre", men aldrig blir något hot mot varken den inhemska borgarklassens stater eller imperialismen. I vissa fall används de t.o.m. av den reaktionära staten som fascistiska medborgargarden mot revolutionära styrkor. Såhär skrev Lenin om det "lokala självstyret", som på den tidpunkten ofta kallades för "kommunal socialism":

"Västvärldens borgerliga intelligentsia, liksom de engelska fabianerna, upphöjer den kommunala socialismen till en särskild "trend" just därför att den drömmer om social fred, om klassförsoning, och försöker avleda allmänhetens uppmärksamhet bort från de grundläggande frågorna i det ekonomiska systemet i dess helhet, och från statens struktur i dess helhet, till mindre frågor om lokalt självstyre. Vad gäller punkterna i den första kategorin, så framträder klass-antagonismerna allra tydligast; det är den sfär som, liksom vi har visat, påverkar själva fundamenten för bourgeoisiens klassherravälde. Det är således inom den sfären som den småborgerliga, reaktionära utopin om att införa socialismen bit för bit är särskilt hopplös. Uppmärksamheten förflyttas till den sfär som rör mindre lokala frågor, och riktas då inte mot frågan om bourgeoisiens klassherravälde eller till frågan om detta herraväldes huvudsakliga verktyg, utan mot frågan om att fördela de smulor som kastas ned av den rika bourgeoisien för "befolkningens behov". Givetvis, eftersom uppmärksamheten fokuseras på sådana frågor som spenderandet av futtiga summor (i jämförelse med det totala mervärdet och bourgeoisiens totala statsutgifter), som bourgeoisien själv är villig att lägga åt sidan för allmänhetens hälsa (Engels påpekade i Bostadsfrågan att bourgeoisien själv är rädd för spridandet av epidemier i städerna) eller för utbildning (bourgeoisien måste ha utbildade arbetare som kan anpassas till en hög teknisk nivå), och så vidare, så är det möjligt inom sfären för sådana mindre frågor att fortsätta orera om "social fred", om det skadliga i klasskampen, o.s.v. Vad kan det finnas för klasskamp om bourgeoisien själv spenderar pengar på "befolkningens behov", på allmänhetens hälsa, på utbildning? Vad finns det för behov av social revolution om det är möjligt att genom lokala självstyrande organ, gradvis, steg för steg utöka det "kollektiva ägandet", och "socialisera" produktionen: hästspårvagnarna, slakthusen, som den hedervärde Y. Larin så relevant hänvisar till?

Denna "trends" småborgerliga opportunism ligger i det faktum att folk glömmer de trånga ramarna för den s.k. "kommunala socialismen" (i verkligheten kommunal kapitalism, som de engelska socialdemokraterna riktigt påpekar i sin tvist med fabianerna). De glömmer att så länge som bourgeoisen härskar som klass så kan den inte tillåta något intrång, ens från den "kommunala" synvinkeln, på dess herraväldes verkliga fundament; att om bourgeoisien tillåter, tolererar "kommunal socialism", så är det för att denna inte rör vid dess herraväldes fundament, inte inkräktar på de viktiga källorna till dess rikedom, utan bara går så långt som till de lokala utgifternas trånga sfär, vilken bourgeoisien själv låter "befolkningen" styra över. Den behöver inte mer än en ytlig bekantskap med den "kommunala socialismen" i västvärlden för att veta att vilket som helst försök från de socialistiska kommunernas sida att överskrida gränsen för sina normala, d.v.s. mindre, obetydliga aktiviteter, som inte ger någon betydande lättnad åt arbetarna, vilket som helst försök att inkräkta på kapitalet, utan undantag kommer att blockeras på det mest empatiska sätt av de centrala myndigheterna, av den borgerliga staten."
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den första ryska revolutionen, 1905-1907) [Vår översättning från engelska]

Reinfeldts vädjan: "Slicka uppåt, sparka neråt"

Samtidigt som den svenska staten just nu upplåter gator och torg i hela landet åt fascistgänget SvP, och sätter in stora polisstyrkor för att skydda nassarna mot folkets protester, så verkar statsministern ha bestämt sig för att fascisterna behöver ytterligare en extra skjuts framåt. De hycklande orden om "öppenhet" kan inte dölja det uppenbara: att när man deklarerar inför Sveriges folk att de kommer få det (ännu) sämre och att det beror på att det kommer fler flyktingar, så är det ett solklart försök att gynna de fascistiska krafterna i landet. Kontentan är: när folk får det sämre, när arbetarklassens rättigheter attackeras mer och mer och de rikaste blir allt rikare på de arbetandes bekostnad samtidigt som upproret kokar i arbetarförorterna - då gäller det att till varje pris vända uppmärksamheten bort från utsugarna som har makten. Då gäller det att sälja den absurda lögnen att det är "kostnaderna för flyktingmottagandet" som gör att folk får det sämre, när verkligheten är att dessa kostnader är en futtig bråkdel av de mångmiljardprofiter som den svenska borgarklassen håvar in genom den allt mer intensiva utsugningen av arbetarklassen både i Sverige och i de förtryckta nationerna ("låglöneländerna"). Men det är klart, för en del är det bekvämare att skylla på invandringen än att, Gud förbjude, bråka med herrarna där uppe. Reinfeldt vädjar i själva verket inte alls till "öppenhet" och medmänsklighet - han vädjar, liksom SD och SvP, till de skikt inom befolkningen som är mest benägna att "slicka uppåt och sparka neråt" i hopp om att de skall hjälpa honom att upprätthålla "lag och ordning" och förhindra att det skapas en medveten arbetarrörelse som kan hota den svenska borgarklassen och imperialiststaten.


De övriga delarna av det borgerliga etablissemanget, inklusive den borgerliga "vänstern" (se den här kommentaren från ETC:s chefredaktör) verkar hittills inte ha några invändningar mot Reinfeldts bruna upprop. Man kan väl anta att de privilegierade borgerliga intellektuella från höger till "vänster" är ganska nöjda med att förflytta fokus bort från klasskampen, och i stället förvandla det hela till en fråga om "tolerans" och "mångfald". Och kanske hoppas de på att, med fascistgruppernas frammarsch som förevändning, köra ännu en offensiv mot "extremismen" och låsa in ännu fler obekväma antifascister.

Ännu tydligare blir sammanhanget när Reinfeldt i sitt tal pratar om att "bekämpa terrorism och sekterism" (men bara "till viss del" med militära medel) och säger att "Sverige måste utveckla banden till USA" med tanke på "den oro och turbulens som Ryssland skapar i sin närregion". Alltså, om vi skall sammanfatta statsministerns mysiga "sommartal": Sverige skall bli en ännu mer trogen allierad i USA:s aggressionskrig mot tredje världen och bistå supermakten i dess förberedelser för ett stort imperialistiskt omfördelningskrig. De människor som tvingas fly när USA (och Sverige) bombar sönder deras länder skall Sverige ta emot, men bara för att kunna trycka ner och suga ut dem maximalt samtidigt som man med gammaldags rasism ("invandringskritik") hetsar arbetare mot arbetare så att Wallenberg & Co kan fortsätta att "verka men inte synas". Och så sveper vi in alltihop i ett glittrigt omslagspapper av "mångfald" och "tolerans". För att citera AC/DC: "Dirty deeds, done dirt cheap".