MALMÖ: FASCISMEN RIDER IGEN

Borgarstatens politik: skräm folket till lydnad, isolera och utplåna upprorsmakarna

"Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem! (…)
Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror." (Axel Danielsson, 5 juni 1890)

Socialdemokraten Axel Danielssons ord (se hela hans uttalande här nedan) kommer från tiden före den svenska klasskompromissen och "välfärden", som under ett drygt halvsekel lyckades tämja klasskampen i landet och rädda borgarklassens stat från risken att störtas av en beväpnad arbetarrörelse. Denna "svenska modell" kunde förstås aldrig på riktigt lösa motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalisterna. Den kunde aldrig vara något mer än en tillfällig kompromiss, som borgarna tvingats till av just de stenkastande, rasande massor som Danielsson talar om; liksom av deras kamrater i andra länder som visade att arbetarklassen - med klassmedvetande, organisation, vapen och röda arméer - kunde störta borgarna och gripa makten.  Idag, 2014, då borgarna och reformisterna tror sig ha lyckats med att trycka tillbaka och pacificera arbetarklassen både i Sverige och världen, så är det slut på kompromissandet, och den ohöljda, skamlösa kapitalistiska utsugningens alla effekter, dess kriser, dess fattigdom och dess rövarkrig, blir återigen allt mer uppenbara och akuta även i lilla Sverige. Då börjar arbetarklassen och alla förtryckta, trots att de under årens lopp  har berövats sina organisationer, sitt klassmedvetande och sin internationella enighet, att resa sig igen, och borgarna och deras stat svarar liksom förr med skoningslöst våld och släpper återigen fram de fascistiska stormtrupperna och hela arsenalen av nationalistisk och rasistisk lögnpropaganda för att förhindra att de som börjat resa sig drar med sig ännu fler. Upproret skall kvävas i sin linda.


Fascistisk offensiv mot arbetarklassen

När öppet fascistiska grupper nu tillåts hålla låda på gator och torg i hela landet; när man låter dem inta Jönköping på 1 maj, när man låter dem hålla "valmöte" med massivt polisbeskydd i samma stad där de nyligen försökt mörda antifascister på öppen gata, samtidigt som statsministern skamlöst försöker underblåsa de fascistiska krafterna med sitt tal om "kostnaderna för flyktingmottagandet", så måste man vara närmast sinnesslö för att inte uppfatta allt detta som en högst medveten fascistisk offensiv från statens sida - inte bara mot "vänsteraktivister", utan mot hela den svenska arbetarklassen.

I december förra året genomförde beväpnade fascister en planerad attack mot barn, vuxna och gamla i Kärrtorp i Stockholm med uppenbar avsikt att döda. Polisen kände till fascisternas planer i förväg, men valde att inte ge demonstranterna det skydd som krävdes. De antifascister som var villiga och kapabla att försvara demonstranterna och driva bort fascisterna, och därmed förmodligen räddade människors liv, dömdes till upp till 6 års fängelse. Ledaren för fascisternas attack slapp undan med några månader. Notera också att polisen några veckor före fascistattacken hade genomfört en omfattande kampanj av razzior och gripanden mot antifascisterna i stockholmsområdet.  Några månader efter Kärrtorpsattacken försökte fascister från SvP mörda en grupp antifascister i Malmö. Polisen på plats valde att omedelbart släppa ledaren för fascisternas attack. Han åkte genast vidare till Ukraina, där han nu kämpar för ett "ariskt" Ukraina tillsammans med de ukrainska fascister som enligt Carl Bildt har "samma värderingar" som Bildt själv. Alla dessa händelser föregicks som bekant av att polisen kallblodigt avrättade en oskyldig man i Husby, vilket bara var toppen på ett isberg av rasistisk polisterror mot arbetarbefolkningen i landets förorter. Den som mot hela denna bakgrund (och för övrigt mot bakgrund av hela klasskampens historia) hävdar att det är omotiverat, "barnsligt" eller "extremistiskt" när vi arbetare inte uppfattar polisen som våra beskyddare; den som vägrar förstå varför antifascister väljer att maskera sig och beväpna sig i ett läge då både fascister och poliser fotograferar och kartlägger oss för att mörda eller fängsla oss, den måste vara fullständigt förblindad av kärlek och tilltro till den borgerliga staten och dess "demokrati".


Polisterrorn i Malmö

Det är i detta sammanhang man måste se polisens brutala våld - rena mordförsök - mot de antifascistiska demonstranterna i Malmö den 23 augusti. Alla som var där (inklusive de av oss på Järnbastionen som deltog) kunde omedelbart se att detta inte var frågan om inkompetens eller om några poliser som blivit "trängda" eller "rädda". Polisen uppträdde under hela händelsen samlat och kontrollerat, och när de slog ner demonstranter med batonger, körde över en demonstrant med pansarbil och upprepade gånger red sina hästar över liggande demonstranter, så skedde det ordnat, disciplinerat och tveklöst på order uppifrån. Detta var så uppenbart att inte ens de chockade journalisterna från borgarpressen kunde undgå att se det. 

Vad var då syftet? Hur kommer det sig att staten nu väljer att trappa upp våldet och tydligt deklarera inför hela landet att de är beredda att använda dödligt våld mot människor som demonstrerar? Jo, därför att de redan sett att allt fler "vanliga människor" ansluter sig och demonstrerar sida vid sida med de s.k. "vänsterextremisterna" - inte bara mot fascismen, utan mot fattigdomen, utsugningen och mot den svenska imperialismens krig, d.v.s. samma saker som världens arbetare alltid har kämpat mot på liv och död. Arbetarklassens förtroende för den borgerliga staten och den parlamentariska "demokratin" minskar mer och mer för varje dag. De fattigaste och mest förtryckta arbetarna gör redan uppror ute i förorterna, 10 000 malmöbor demonstrerade i mars i år under parollen "Antifascism är självförsvar" o.s.v. I detta läge väljer borgarna i Sverige, liksom i Ferguson, Ukraina och Gaza, att sända ut en tydlig signal: alla upprorsmakare, och alla som väljer att gå vid upprorsmakarnas sida, kan när som helst misshandlas, tillfångatas eller mördas av polis eller beväpnade fascister; "så går det för den som sätter sig upp mot staten" är budskapet som nu förmedlas till hela landet genom bilderna av människor under hästhovar och blod som rinner på asfalten.


Våldet skall skrämma oss till lydnad, och skrämma arbetarklassen och folket i sin helhet från att gå samman med dem som "gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna" som Axel Danielsson uttryckte det. Och som vanligt åtföljs våldet av en massiv propagandakampanj för att övertyga befolkningen om att det är de "vänsterextrema" och "invandringen" som är hotet - inte fascisterna, inte den kapitalistiska utsugningen, inte sjukvårdens förfall, inte polisen som skyddar borgarna och mördar arbetare. Med hjälp av pamparna och karriäristerna inom socialdemokratin och "vänstern" försöker borgarna till varje pris skapa (och har redan lyckats skapa) en konstgjord klyfta mellan de "vanliga fredliga" arbetarna och de "våldsbejakande", d.v.s. de argaste och de mest klassmedvetna. Det är också just därför borgarna är så angelägna om att bygga upp en "antirasistisk" rörelse över klassgränserna - d.v.s. en "intersektionalistisk" rörelse som omfattar allt från arbetare till borgare, som står för "tolerans" och "mångkultur" i stället för att utgå från klasskampen, som "tar avstånd från det politiska våldet" och givetvis inte blir något annat än en borgerlig rörelse som snarare främjar rasismen än bekämpar den.


Antifascism är klasskamp

Från manifestation mot
polisvåldet i Malmö, 25/8

I verkligheten går klyftan i detta land mellan arbetare och borgare. Arbetarklassen kan omöjligen kämpa tillsammans med borgarklassen mot fascism och rasism; den som kan bara en gnutta historia vet att det är en skrattretande idé. När en del inom "vänstern", som här Jonas Lundgren i Clarté, då talar om behovet av en "en bredare organisering som inkluderar alla antirasistiska krafter (…)som motvikt till eventuella effektsökande stenkastare" så måste man fråga sig vad de menar: talar de om den marxistiska politiken att ena alla förtryckta (småborgare, intellektuella etc.) under arbetarklassens ledning i kamp mot kapitalet och dess stat - eller talar de om nämnda "intersektionalistiska" rörelse, som enar sig med borgarklassen, utesluter "stenkastarna" och svär trohet till borgarklassens våldsmonopol? När en del inom "vänstern" talar om att närma sig "vanliga människor", vilka människor menar de? Om vi antar att de menar arbetarklassen, borde det då inte vara rimligt att i första hand närma sig klassens fattigaste, mest förtryckta och mest upproriska "vanliga människor", vilka som bekant inte är de som skräms bort av några smällare och maskerade ansikten? Den s.k. "våldsbejakande" vänstern (detta komiska ord), de maskerade s.k. "proffsdemonstranterna", är inte någon enhetlig grupp. Den består av både unga och äldre arbetare med varierande grader av politiskt medvetande, likväl som människor med akademisk/småborgerlig bakgrund, även de med varierande grader och sorter av politiskt medvetande. Det som förenar dem alla är ett glödande klasshat mot utsugningen och förtrycket och ett förkastande av den borgerliga staten och dess våldsmonopol - d.v.s. samma saker som förenade de stenkastare Axel Danielsson hyllade år 1890. Man kan kritisera både det ena och det andra hos dessa kamrater (som vi ofta gör på denna blogg), men  att "ta avstånd från det politiska våldet", det hör till borgarklassen och dess springpojkar, inte arbetarklassen.


Den strategi som den härskande klassen nu tillämpar syftar till att socialt och politiskt isolera alla som kan tänkas hota borgarklassens diktatur, för att hindra att de utövar inflytande på arbetarklassen i övrigt, och för att bereda vägen för  att kunna fängsla och mörda dem utan att stöta på allt för mycket motstånd. Att förbereda opinionen för kommande lagstiftning och massiva ingripanden mot "extremvänstern". Att främja en "vänster" som passivt ser på, eller t.o.m. aktivt deltar i förföljelser och mord på revolutionärer och kommunister. Detta är den fascistiska strategi som redan har använts otaliga gånger runtom i världen, både under "höger"- och "vänster"-regimer. Det svenska storkapitalet har inga planer på att ge mer "inflytande" åt arbetarklassen, eller förbättra "välfärden" i någon nämnvärd utsträckning, oavsett vem som vinner valet. Som Reinfeldts tal så tydligt visade, så har de tänkt sig att under de kommande åren bjuda oss på mer fattigdom, mer utsugning och mer imperialistiska krig, vilket kräver att alla upprorstendenser isoleras och utplånas innan de blir ett hot på riktigt. Fascismen kommer inte genom att SD, SvP eller SMR kommer till makten - den kommer genom att kapitalisterna lyckas lura eller tvinga tillräckligt många att ställa sig på deras sida och "ta avstånd" från arbetarklassens och de förtryckta folkens uppror.Men fascismen betyder inte att borgarklassen är stark - den betyder att den är svag, att den desperat kämpar för att rädda sitt döende system. Vi har alltså ingen anledning att misströsta, utan all anledning att kämpa hårdare. 

____________________________________________________________

Massans Makt

5:e Juni, 1890, Axel Danielsson, Socialdemokrat

Man vet icke vad massan är, förrän man sett gatukravall.

Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta denna dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandra sig i ett vilt rytande.

Massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ.
Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem!

De synas icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. Och är de så dåliga som spetsborgaren gärna tror? Vi, som tryckt deras händer i mörka bakgator och sett dem i de svarta ögonen, kunna ej tro på deras onda natur. De äro tillgängliga för alla mänskliga känslor och kunna mer än skolade socialister gripas av entusiasm  för ett högre mål.

Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror.

Dessa oorganiserade, okända, ovänliga kunna dock behärskas av ett ord, en lösen, fullkomligare än de organiserade. För en Marat, som bodde i källarvalv och svalt för att slippa sälja sig, gingo de i döden.

Och de äro alldeles lika i Malmö, som i Paris.

___________________________________________________________


Här är ett par uttalanden från organisationer som deltog i kampen på Limhamns torg:

Skåne mot rasism

Mangla