Marx om rasismen

Vi har skrivit en del här på bloggen om problemet med den borgerliga "antirasismen", och om att vi i stället behöver en proletär antirasism, baserad på arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot borgarklassen och imperialismen. Varför? Jo, därför att rasismen i sig är är både en produkt av klassamhället och ett sätt för borgarklassen att upprätthålla sin klassdiktatur. Det blir omöjligt att förstå och bekämpa rasismen om man inte förstår vad imperialismen är; hur borgarklassen i de rika imperialistiska länderna, t.ex. Sverige, suger ut de förtryckta nationerna i tredje världen, och hur borgarklassen ständigt skapar och håller rasismen vid liv för att splittra arbetarklassen. Här följer några stycken ur ett brev som Karl Marx skrev år 1870, där han med exemplet Irland förklarar väldigt tydligt hur detta fungerar. Och det är uppenbarligen minst lika giltigt idag som då det skrevs:

"Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren för dess moraliska maktställning - genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England. 

Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondbefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution." 

"Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot “niggrerna” i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap. 

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om." 

(Karl Marx, brev till S. Meyer och A. Vogt, 1870)

"Hälsningar till de som kämpar mot fascismen"
V. Koretsky 1937

Valet, "vänstern" och borgarstaten

Nu grubblas och funderas det inom "vänstern". Dess debattörer, skribenter och organisationer verkar fullkomligt chockerade över valresultatet och försöker desperat förklara varför det blev som det blev och vad man nu skall ta sig till. Efter en valcirkus där hela denna "vänster" - inte bara den reformistiska partivänstern utan även den anarkistiska/syndikalistiska och "utomparlamentariska" - kampanjat entusiastiskt för vikten av att "rösta bort alliansen" och "rösta bort fascismen", verkar de nu stå handfallna och förvirrade när folket inte nappade på sosseblockets valfläsk om "välfärd" i den utsträckning de förväntat sig, och situationen efter valet blivit ännu en bekräftelse på parlamentarismens kris. Faktum är ju nämligen att åtminstone ledarskikten inom dessa båda falanger av "vänstern" redan uteslutit och "tagit avstånd" från alla vägar utom den reformistiska; antingen genom att öppet svära trohet till borgarstaten och dess våldsmonopol eller genom att förkasta alla former av organisering som skulle kunna utgöra något verkligt hot mot nämnda stat och våldsmonopol.

En stor del av grubblerierna rör sig om SD:s valframgångar. "HUR kunde det hända att så många röstade på fascismen" frågar de sig upprört. Hur kunde folk rösta på ett parti som är så uppenbart rasistiskt och med rötter i den uttalade fascismen? Och det är förstås en väsentlig fråga att besvara (vi kommer att återkomma till den) - men det som är lite lustigt är ju att ingen av dem frågar sig hur så många kunde rösta på t.ex. sossarna - ett parti som attackerat och inskränkt arbetarklassens rättigheter år efter år, som gått i spetsen för både nedskärningar i vården, för övervakningssamhället och för Sveriges vapenförsäljning och imperialistiska

Träffande affisch från "Ingen människa
är illegal" i Göteborg

folkmordskrig i tredje världen. Detta ensidiga fokus på just SD:s och de små nassesekternas speciella variant av fascism är uttryck för en inskränkt form av "antirasism" som grundar sig på borgerliga, liberala principer, på floskler om "mångfald" och "tolerans", på bevarandet av olika gruppers "kulturella särart" och på kapitalets behov av billig arbetskraft, i stället för en antifascism grundad på alla arbetares gemensamma intressen, oavsett nationalitet, gentemot borgarklassen och de imperialistiska staterna, inklusive den svenska.


Att tala om SD som ett "hot mot demokratin" blir alltså lite missriktat; det förutsätter ju att man erkänner det befintliga systemet som en legitim demokrati. Man missar att den fascistiska politiken i imperialiststaten Sverige redan är ett faktum, och den har inte förverkligats genom SD utan genom de övriga riksdagspartierna: hetskampanjen och repressionen mot antifascister, förföljelserna av flyktingar (REVA), den statliga rasistiska terrorn mot arbetarbefolkningen i förorterna och den imperialistiska aggressionen utomlands - dessa saker har de alla (inklusive Vänsterpartiet) godkänt och genomfört; SD:s roll är snarare att popularisera de härskandes rasistiska politik och få den att framstå som "folklig". Den växande fascismen är inte någon slags sjukdom som uppstår hos den "missnöjda pöbeln" i kristider eller som ett resultat av "Alliansens politik"; den kommer tvärtom uppifrån, den är ett resultat av att den härskande klassen i allt högre grad försöker rädda den fallfärdiga kapitalismen genom fascistisk politik och genom att vända arbetare mot arbetare. Då är frågan, ska vi verkligen bekämpa fascismen genom att föreslå andra sätt att rädda kapitalismen, borgarstaten och parlamentarismen ur krisen - med "fördelningspolitik", som t.ex. Salka Sandén verkar mena? Eller skall vi återuppta den revolutionära arbetarrörelsens väg, d.v.s. en gång för alla vända ryggen åt den reformistiska återvändsgränden, organisera oss och göra vad som krävs för att störta det här systemet? Om vi är antifascister, ska vi verkligen låta borgarna sätta dagordningen med sin hycklande "antirasism", ska vi "gilla olika" och legitimera systemet genom att bara bekämpa vissa av fascismens representanter? Eller skall vi i stället utgå ifrån att vi som arbetare faktiskt är lika; att vi alla, oavsett var vi kommer ifrån och oavsett kön, har samma intressen; att de som i verkligheten är "olika" oss är borgarna som suger ut oss?

Nu är det visserligen fler och fler som talar om att "vänsterns" och "antirasismens" strategier har misslyckats, och att de måste omvärderas och kritiseras. Det börjar gå upp för en del att en "vänster" som utnämner "vita heteromän" till fiender knappast bidrar till skapandet av någon ny arbetarrörelse, och att det faktum att en del av arbetarklassen låter sig luras av fascisterna är ett tydligt bevis på att de existerande s.k. arbetarrörelserna uppenbarligen inte gör vad de borde göra (för att dra till med en underdrift). Men dessa "radikala" ideologer, "vänsterns" ledarskikt och intellektuella auktoriteter, från ”vänsterpartierna” och Allt åt Alla till Aftonbladet,
Arena och Arbetaren, hur mycket de än talar om behovet av "utomparlamentarisk" kamp, hur mycket de än talar om "klasskamp" eller t.o.m. "revolution", så erbjuder de fortfarande ingen utväg ur den parlamentariska och reformistiska återvändsgränden. De talar om "bristen på visioner" för arbetarrörelsen, men hur kan de själva erbjuda några visioner om ett annat samhälle när deras karriärer som politiker och vänsterintellektuella är bundna till den härskande klassen, dess stat och dess parti- och presstöd?

Marx blir arresterad
i Bryssel 1841

Problemet är just detta; att de allihop när det kommer till kritan krampaktigt håller fast vid den borgerliga staten, hur mycket de än "kritiserar" den eller vill "förändra" den. Oavsett om dessa den nutida "vänsterns" ledarfigurer är vänsterpartister eller "frihetliga" anarkosyndikalister, så är de allihop rörande eniga med både liberaler och fascister i sitt förkastande av det som de kallar den "auktoritära" marxismen, d.v.s. den som håller fast vid det Kommunistiska Manifestet som sitt politiska program, den som vägledde alla arbetarklassens stora segrar under 18- och 1900-talet, och därmed skrämde borgarna till den grad att de tvingades göra eftergifter gentemot arbetarklassen även i de kapitalistiska länderna. Borgarklassen kan som sagt villigt acceptera alla möjliga s.k. "marxistiska" och "socialistiska" teorier; det enda som skrämmer kapitalet på allvar är den verkliga marxismen, den som från Marx och framåt insisterat på att arbetarklassen i varje land måste skapa sin förtrupp, sitt parti, för att ge klassen politisk vägledning och ena den, för att kunna organisera oss i stor skala och beväpna oss på det sätt som krävs för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, därför att det är förutsättningen för att kunna skapa ett samhälle utan klasser, där ingen stat längre behövs.

Himmelska Fridens Torg 1989:
demonstranter hyllar Mao i protest
mot regimen

Vad vi ser idag är en ”vänster” som med hull och hår har svalt de härskandes propaganda om att socialismen ”misslyckades”, att marxismen är ”föråldrad” och måste ersättas med ”nya” teorier och ”nya” former av sociala rörelser, och att den nutida kapitalismen – imperialismen – inte går att besegra utan bara kan "modifieras". Men denna propaganda är inte baserad på fakta, utan på borgerlig reaktionär ideologi. De enorma framgångarna för arbetarklassen och folken i de socialistiska länderna förminskas inte av det faktum att nya borgare (på 50-talet i Sovjetunionen, efter Maos död i Kina o.s.v.) förkastade marxismen och återinförde kapitalismen i dessa länder. Att ta dessa tillfälliga borgerliga segrar som bevis för att de sovjetiska och kinesiska kommunisterna ”hade fel”, är ungefär som att säga att cykeln är en misslyckad uppfinning för att någon lyckats slå sönder en cykel, eller att den tidiga svenska arbetarrörelsen ”hade fel” för att reformistiska sossepampar sedan tog över ledningen. Dessa klassförrädares maktövertaganden visar tvärtom tydligt vilka det är som har intresse av att bekämpa och förvränga de marxistiska principerna. Idag kämpar miljontals arbetare och fattiga bönder i Asien, Latinamerika och andra delar av världen mot de borgerliga "förnyarna" av marxismen för att återta den revolutionära vägen med vetenskaplig socialism, för att med sina revolutionära partier och folkarméer upprätta arbetarklassens makt och slänga ut imperialisterna.

Men i sitt avståndstagande från detta arbetarklassens revolutionära arv är den svenska partivänsterns toppar fullständigt eniga med representanterna för den anarkosyndikalistiska, "frihetliga" eller "rådskommunistiska" falangen. För de förstnämnda ligger fokus på att vinna röster åt sina respektive partier, men de erkänner även behovet av en "utomparlamentarisk" kamp för att påverka opinionen och hantera oroväckande upprorsstämningar. För de "frihetliga" handlar allt om den "utomparlamentariska" kampen för att reformera samhället "lokalt" och "gradvis", men de ser idag även den parlamentariska vänstern som ett slags nödvändigt komplement. Det är t.ex. intressant att se hur Daniel Wiklander i Arbetaren verkar hoppas på att denna "rörelse underifrån" skall leda till uppkomsten av nya reformistiska partier, som skall nå "betydligt större valframgångar än dagens vänsterpartier". Det verkar alltså som att partier som organisationsform numera är OK även för de "frihetliga", men notera att de förutsätts vara parlamentariska, d.v.s. agera inom ramarna för det borgerliga systemet. Det enda denna nutida "vänster" enhälligt vänder sig emot är tydligen det revolutionära arbetarpartiet, det som förkastar borgarnas stat och parlament, det som byggs för att störta systemet, inte för att reformera det; för att arbetarklassen skall ta makten, inte för att i oändlighet försöka ”påverka den underifrån”.

Allt Åt Alla – demokratireformer eller revolution?

Förbundet Allt Åt Alla lade i dagarna upp en rolig hemsida med ett online-spel där man kan kasta tårtor på riksdagspolitikerna. Tillsammans med spelet finns en text från AÅA där förbundet förklarar sin syn på valet, Riksdagen och demokratin. Till en början låter det väldigt bra:

"Allt åt alla Stockholm har gjort det här spelet för att påminna dig om en rätt viktig sak. Hur du än röstar i riksdagsvalet blir du inte av med kapitalismen och dess systematiska underskott av demokratiskt inflytande. Vi vill ha mer demokrati och mer frihet, vi vill ha revolution och folkstyre på riktigt!"

Ja, det stämmer ju! Hur du än röstar så röstar du för fortsatt kapitalism och utsugning, där har AÅA helt rätt. Men när man läser vidare så finner man några avgörande luckor i deras resonemang:

AÅA skriver att "Grundtanken att vi inte klarar av att styra över oss själva har dock alltid levt kvar". Det låter som om bristen på demokrati beror på att själva formen för hur samhället styrs är bristfällig, och att denna form leder till att vissa områden "hålls utanför demokratins kontroll", t.ex. arbetslivet och produktionen av varor och tjänster. "I dessa domäner förväntas vi underkasta oss företags och kapitalägares makt, det är odemokratiskt och vår tids feodalsystem" skriver AÅA. D.v.s. att borgarklassen har makten över oss därför att det parlamentariska systemet inte är tillräckligt demokratiskt utformat? Och om vi bara hittar på ett mer demokratiskt system (direktdemokrati?) så kan vi rösta bort borgarnas makt? Om vi bara organiserar oss lokalt på egen hand så kan vi strunta i borgarnas system och leva som vi vill? Det låter ju så enkelt och behagligt, som rena middagsbjudningen – så man undrar varför världens förtryckta inte har gjort det här för länge sedan.

Vi som är marxister utgår från en materialistisk världsåskådning. Det innebär t.ex. att vi förstår att formerna för det politiska styret (en del av överbyggnaden) bara är verktyg för det ekonomiska systemet (basen), för den klass som har makten. Så länge ett samhälle är ett klassamhälle så är det alltid en diktatur - och den klass som har makten baserar alltid sin makt på en stat, vilket väsentligen betyder beväpnad polis och militär som har uppgiften att skydda den härskande klassens makt och egendom med alla medel. Denna diktatur upprätthålls också genom att den härskande klassen kontrollerar utbildningsväsendet, media och kultur och på så vis får makt över befolkningens kunskaper, tankar och åsikter. Så länge de känner att de har tillräcklig kontroll över det politiska livet i landet, så kan borgarna välja att tillåta olika grader av demokrati och yttrandefrihet inom sin diktatur, och de kan unna sig att kompromissa lite med olika befolkningsskikt som ställer krav, när det är nödvändigt för att skapa "politisk stabilitet". Men om någon på allvar hotar eller uppmanar till att ta ifrån dem deras rikedomar och deras makt så stiger - utan undantag - beväpnad polis och militär fram för att tillintetgöra hotet. Den som vill störta denna härskande klass och bygga ett samhälle där de arbetande har makten över sina liv på riktigt, måste alltså störta den borgerliga staten, d.v.s. väsentligen dess väpnade styrkor. Man kan tycka att det verkar som en svår och obehaglig uppgift, men man kommer inte runt den genom att låtsas som om den inte finns.

Allt Åt Alla skriver att "Vi måste pröva oss fram ett steg i taget. Givet är att den demokratiska kontrollen över samhället måste utökas till att gälla alla viktiga beslutsområden, så att inte enskilda kapitalstarka individer eller företag kan bestämma över viktiga delar av våra liv." Vi kan inte tolka det på annat sätt än att vi, enligt AÅA, redan lever i en demokrati, men att den måste "utökas"? Det är kanske därför AÅA, trots det roliga tårtkastningsspelet, inte uppmanar till bojkott av det borgerliga valspektaklet, utan tycker att "pest är trots allt betydligt bättre än kolera". Det är kanske också därför AÅA inte säger något om hur man skall organisera sig för att störta den borgerliga staten, utan begränsar sig till den kamp som är möjlig att föra utan att behöva konfrontera borgarnas stat: "ta makten över våra trädgårdar", "hjälpa varandra att utvecklas som människor", "starta egna kulturhus" o.s.v.

Detta handlar om just det som vi skrev om i vårt inlägg om "lokalt självstyre". Det är inget fel på att organisera sig lokalt, kämpa för reformer, "gerillaodla på hyresvärdens gräsmatta" eller upprätta solidaritetskassor, och det är verkligen inget fel på att strejka vilt. Alla dessa saker kan verkligen tjäna till att bygga upp en revolutionär arbetarrörelse och vinna viktiga delsegrar mot borgarna - men dessa kampformer i sig kommer aldrig att kunna störta den borgerliga staten. Precis som Lenin påpekade, så kan borgarklassen tolerera sådana lokala initiativ så länge de inte hotar deras egendom och deras system i grunden. D.v.s. att så fort en rörelse på allvar föresätter sig att ta ifrån kapitalisterna deras fabriker och deras rikedomar, så kommer denna att skoningslöst mötas av polis och militär ("kapitalets här"!). En rörelse som inte från början är byggd för denna konfrontation, kommer inte heller att bli något mer än en begränsad, reformistisk "oppositionsrörelse". Borgarklassens stat, dess diktatur, är inte någon illusion som bara har makt över oss för att vi tror att den har det - den är en högst verklig, fysisk och våldsam diktatur, och de kommer inte att släppa den ifrån sig utan strid. En bra paroll som anarkisterna brukar använda är "klasskrig"; men frågan är om de själva tar den på allvar.

"En revolution är inte som en middagsbjud­ning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så för­finad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan." (Mao Tse-tung)

Den europeiska borgarklassen rustar för krig mot den egna befolkningen

Ibland, mitt bland alla tomma fraser och all lögnpropaganda, så talar den härskande klassen plötsligt klarspråk. Vi återger här en liten men mycket talande notis från Aftonbladet, som visar att Europas borgerskap vet varthän sakernas tillstånd är på väg, och förbereder sig för att slå ner alla former av folkligt uppror med hjälp av sedvanligt våld och terror. Det allt mer skamlösa polisvåldet i t.ex. Sverige, hetsjakten på "vänsterextrema", det ständiga flödet av fanatisk antikommunism i media, främjandet av diverse fascistgrupper i parlamenten och på gatorna, krigshetsen mot folken i tredje världen och för det imperialistiska omfördelningskriget - allt detta är uttryck för hur kapitalet i desperation tänker försöka rädda sitt sjunkande skepp. Vad de har planerat för Europas och världens närmaste framtid är MER fattigdom, MER utsugning, MER folkmords- och erövringskrig i tredje världen; och de gör sig därför nu redo för att skoningslöst slå ner allt motstånd. Utsugarklassens behov av fascism för att hålla folket nere är inneboende i imperialismen och de använder sig av den när de behöver det, oavsett vilka partier som sitter i ländernas parlament och regeringar.

Aftonbladet 2014-09-02
EU:s militär tränar för krig mot de fattiga

Sverige stöttar principen att ”skydda de rika från spänningar och problem”

I Grekland har både polis och militär satts in mot protesterande under de senaste åren.
”Djupgående ojämlikhet i ekonomiska, politiska och sociala resurser… förvärras av globalisering och nyliberala processer.” ”Vi står inför ökande, explosiva spänningar i de fattigaste befolkningsskikten.”
Det förutspår EU:s European Institute for Security Studies i studierna Urban Violence and Humanitarian Challenges och Perspectives for European Defense 2020. Vad vill de göra åt det, då?
Jo, skicka armén på de fattiga, naturligtvis. EU:s militära styrkor kommer i framtiden allt mer att få uppgiften ”att skydda de rika från spänningar och problem som kommer från de fattiga”.

Den senare studien, med förord av utrikeskommissionären Catherine Ashton, har ett långt bidrag av Tomas Ries, lektor på Försvarshögskolan och rådgivare till Carl Bildt. ”Allt medan andelen av världens befolkning som är fattig och frustrerad ökar, kommer spänningen mellan denna värld och de rikas värld att öka … eftersom vi knappast kommer kunna avhjälpa orsaken till problemen till 2020 … måste vi skydda oss”, skriver han.
Han nämner strejker bland sopåkare i Neapel och brandmän i Storbritannien som exempel på den sorts ”infrastrukturhotande” konflikter som EU måste förbereda sig för mer av. Militären kommer allt mer att användas för ”polisuppgifter”. Det kan ”ifrågasättas moraliskt”, medger han men ”det finns ingen väg runt det”. Under de senaste åren har militär mycket riktigt satts in mot strejker i Grekland och Spanien.

Deutschland Rundfunk, som uppmärksammade studierna i juli, konstaterar att Lissabonfördragets artikel 222 kan tolkas så att EU-länders väpnade styrkor kan skickas till ett annat land vid sociala oroligheter. Flera träningsläger har byggts upp, bland annat en modellstad med 520 byggnader nära Magdeburg, där trupper från flera europeiska länder har tränat på att bemöta folkuppror, rapporterar radiokanalen.

Jon Weman

Diktatur på arbetsplatsen

Vi fick nyligen ett mail av en läsare som hade lite funderingar kring demokrati och diktatur, apropå vår artikel "Demokrati för borgarna, diktatur för arbetarklassen". Framför allt tyckte läsaren i fråga att det skulle vara bra att illustrera ämnet med lite mer konkreta exempel från arbetarklassens verklighet, och nämnde bl.a. frågan om s.k. "demokrati på arbetsplatsen". Vi instämmer helt och fullt. Här är ett utdrag ur mailet:

"Cheferna pratar ofta om hur viktigt det är att vi anställda ska säga vad vi tycker, att vi måste säga ifrån om vi tycker något är dåligt. Titt som tätt har vi små möten med de närmaste cheferna där vi får "prata av oss". Ett par gånger har vi fått enkäter där vi (anonymt) får svara på frågor om hur nöjda eller missnöjda vi är med olika saker på jobbet (bl.a. hur nöjda eller missnöjda vi var med vår lön, om vi tyckte att det fanns tillräckligt med personal för att göra ett bra jobb osv.) Det där sista är det roligaste av allt, det säger ju sig självt att just de två frågorna är de som folk är mest missnöjda med, för låga löner och för lite personal som leder till stress och utslitning. Sen håller de ett möte där vi ska "diskutera" punkterna i enkäten - och chefen förklarar att just de två punkterna (om lönerna och om bemanningen) är de som inte går att göra något åt, så de är inte ens lönt att diskutera..."

Vi är nog många som känner igen det här från våra egna jobb. De babblar om "demokrati" och "medbestämmande", men när det kommer till de mest grundläggande frågorna, de som är mest avgörande för oss arbetare och för hur arbetsplatsen fungerar, så tar det stopp. Där gäller inte längre "demokratin", utan den öppna, skamlösa diktaturen. Och precis på samma sätt fungerar det när det gäller samhället i stort: vi kan rösta om olika förslag kring hur kapitalismen ska fungera "bättre" (hur "välfärden" skall fördelas), men när det gäller vilket samhällssystem vi skall ha, vem som skall äga produktionsmedlen, vilken klass som skall ha makten - då är det diktatur som gäller, oavsett vilka partier som vinner valet.

Ådalen '31 - Apropå borgarstatens våld och socialdemokratins förräderi

Idag är det inte årsdagen av Ådalen '31. Men vi har andra goda skäl att minnas borgarstatens dödliga våld mot arbetarrörelsen.

Ur filmen "Ådalen 31"

Den 14 maj 1931 i Ådalen, Hälsingland, sköt svensk militär ihjäl 5 strejkande arbetare och skadade ytterligare 5. Arbetarna genomförde sedan året innan en rad strejker och protester mot lönesänkningar och mot det strejkbryteri som organiserades av kapitalisterna. Natten till den 14 maj samlades arbetarna för att handgripligen, med stenar och med sina egna händer, sätta stopp för strejkbryteriet som nu skyddades av både polis och militär. På dagen den 14 beslutade arbetarna om strejk vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen, och inledde ett demonstrationståg. Militären beslöt att ingripa genom att skjuta skarpt, varvid 5 arbetare dödades och 5 skadades. Deras ursäkt var att de "såg vapen i demonstranternas händer", vilket visade sig vara en lögn.

Socialdemokraternas ledning med Per Albin Hansson i spetsen, hade redan "tagit avstånd" från strejken och arbetarnas protester. Efter morden på de 5 arbetarna fortsatte dessa pampar att troget ställa sig på kapitalets sida, och försökte lägga skulden för morden på arbetarna själva, och framför allt på kommunisterna.

"Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida."
(Per Albin Hansson, den 15 maj 1931)

Den 19 maj organiserade kommunisterna en demonstration i Stockholm under parollen "Ned med mördarregeringen". Återigen ingrep polisen för att med våld trycka ner demonstrationen. 11 kamrater åtalades, varav tio "dömdes till mellan 2 och 8 månaders straffarbete. För olydigt skriveri om ådalshändelserna i vänsterpress utdömdes fängelsestraff mellan åtta och tre månader för sex personer. In alles utdömdes 3 451 dagars straffarbete eller husarrest. 21 av dem gällde officerarna, 3 430 av dem gällde arbetarna" (Wikipedia)