Nils Holmbergs "Fredlig kontrarevolution" i digital utgåva - ladda ner den här!

Hur gick det egentligen till att bygga ett socialistiskt samhälle i Sovjetunionen? Vad innebär arbetarklassens diktatur, och varför behövs den? Hur såg klasskampen ut under socialismen, och hur kunde den socialistiska arbetarstaten förvandlas till en stat där borgerliga byråkrater tog makten? Varför säger vi kommunister att Sovjetunionen slutade vara socialistiskt år 1956 och blev ett kapitalistiskt land? 

En svensk bok som reder ut dessa frågor är Nils Holmbergs* "Fredlig kontrarevolution" från 1974. Här kan vi läsa om hur klasskampen i den första arbetarstaten utvecklades; hur kommunisterna under ledning av Lenin och Stalin hela tiden kämpade mot borgerliga ståndpunkter inom själva bolsjevikpartiet, och om hur krossandet av denna borgerliga opposition var en förutsättning för att kunna bygga socialism, besegra imperialisternas angreppskrig och gå framåt i riktning mot ett klasslöst samhälle. I boken visar Holmberg hur Sovjetunionens kommunister under Stalins ledning i huvudsak tillämpade en korrekt politik och byggde socialism, men också att de begick fel som gjorde det möjligt för byråkraterna att växa sig starka, ta makten efter Stalins död och bli en ny härskande borgarklass.

Som boken också tar upp, så var det till stor del lärdomarna från Sovjetunionen som gjorde det möjligt för de kinesiska kommunisterna under ledning av Mao Tsetung att bättre förstå frågan om den fortsatta klasskampen under proletariatets diktatur; att det inte går att övervinna de borgerliga krafterna genom bara administrativa åtgärder och beslut uppifrån, utan att arbetarklassen och folket måste mobiliseras i revolutionär kamp mot de partipampar och karriärister som vill återupprätta kapitalismen; i en proletär kulturrevolution för att stärka och utveckla arbetarklassens makt, bygga socialismen och fortsätta revolutionen för att avskaffa klasserna och privategendomen helt och hållet.

Det är också nödvändigt att lära sig om denna "fredliga kontrarevolution" i Sovjetunionen för att kunna förstå vad som hände med de kommunistiska partierna i resten av världen, i Europa och i Sverige; hur det kom sig att de förvandlades från revolutionära arbetarpartier till reformistiska partier i borgarklassens tjänst. Det är särskilt viktigt idag, när det finns ett akut behov av verkliga kommunistiska partier för att leda revolutionen i varje land, och när även de s.k. kommunistpartier som själva uppkom ur kampen mot den sovjetiska revisionismen har kapitulerat och blivit bihang till den övriga reformistiska "vänstern".

"Fredlig kontrarevolution" är idag närmast omöjlig att få tag på, så vi är glada att nu för första gången (såvitt vi vet) kunna presentera den i digitalt format. Vi har lagt upp den i tre olika format: som vanligt Word-dokument (.doc), som e-bok (.mobi) och som PDF (med bibehållen sidindelning och layout från originalet). Vi hoppas också på att kunna publicera del 2 av boken framöver.

Fredlig kontrarevolution (.doc)
Fredlig kontrarevolution (.mobi)
Fredlig kontrarevolution (.pdf)

_____________________________________________

*Nils Holmberg (1902-1981) var medlem av Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ingick i dess Centralkommitté under ett par decennier och satt som riksdagsman för partiet från 1944-1946. Redan 1926 arbetade han i ledningen för Kommunistiska Ungdomsinternationalen i Moskva. Han arbetade i Kina i två år under slutet av 50-talet, och har översatt Mao Tsetungs verk till svenska.
Holmberg var en av dem som gick i spetsen för kampen mot revisionismen i SKP under 60-talet. När SKP antog ett nytt partiprogram år 1967 och bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna, så var Holmberg en av dem som lämnade partiet och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). När KFML år 1973 ombildades till parti (och återtog namnet Sveriges Kommunistiska Parti) så valdes Holmberg till partistyrelsen.

Varför väljer folk att slåss för IS?

Människorna som ansluter sig till Den Islamiska staten (IS), eller Daesh på arabiska, beskrivs i den "civiliserade" borgarpressen med klassisk krigshetsande och rasistisk jargong. Medan imperialismens arméer på sin höjd kan "kritiseras" för vissa "övertramp" (som när de utplånar hela byar med napalm eller mördar 500 000 irakiska barn för "demokratins" skull), så beskrivs IS-soldaterna som blodtörstiga och sexgalna monster, besatta av "fanatisk" tro på en mystisk och vildsint religion. Fascister som SD eller Front National säger det rakt ut, men det är samma idéer som ligger till grund för resonemangen hos kapitalets köpta intellektuella från höger till "vänster". 

För oss kommunister råder det idag ingen tvekan om att IS är ett barn av imperialismen, mer specifikt USA och dess allierade, som bidragit med omfattande ekonomiskt och militärt stöd för att bygga upp en jihadrörelse att använda som kanonmat mot de förtryckta folken och i imperialisternas krig om territorier och profiter. Men hur lyckas rörelser som IS då vinna folkets stöd? Hur kommer det sig att så många ansluter sig till en sådan rörelse och är beredda att offra sina liv för "jihad"? Det handlar inte, som idealisterna tror, om "religiös övertygelse", utan om att islamisterna åtminstone ser ut att erbjuda det som de förtryckta folken behöver: kamp mot imperialismen, mot dess utsugning och dess folkmord. Och så länge de förtryckta inte finner någon sant antiimperialistisk, revolutionär rörelse för att krossa hela det imperialistiska systemet, så får de ta vad som finns till hands.

Vi vill rekommendera två mycket läsvärda artiklar på just temat "varför ansluter sig folk till IS?". Den första handlar om ett antal intervjuer med tillfångatagna IS-soldater. Vi har översatt några bitar ur den till svenska (hela artikeln på engelska finns här):

"Han var en arbetare som arbetade för att försörja sin stora familj när han skadade sin rygg och förlorade jobbet. Det var då, berättar han, som en vän - en avlägsen släkting men från samma stam - tog kontakt med honom och erbjöd honom att arbeta för ISIS... Livet under Islamiska staten var ren terror, säger han; han kämpade bara för att han var vettskrämd. Andra kanske gjorde det av tro, men inte han. Hans familj behövde pengarna, och detta var den enda chansen att försörja dem."

"Varför gjorde han alla dessa saker? Många antar att dessa soldater är motiverade av en tro på den Islamiska staten, ett kalifat lett av en kalif med den traditionella titeln Emir al-Muminiin, "de trognas befäl"... Men detta stämmer helt enkelt inte när det gäller de fångar vi intervjuar. De är sorgligt okunniga om Islam och har svårt att besvara frågor om Sharia-lag, militant Jihad och kalifatet."

"Mer relevant än islamsk teologi är att det finns andra, mycket mer övertygande förklaringar till varför de slogs för den sidan de gjorde. Vid slutet av intervjun med den första fången frågar vi 'har du några frågor till oss?' För första gången sedan han kom in i rummet ler han - överraskat - och berättar till slut vad det var som verkligen motiverade honom... 'Amerikanerna kom", sade han. 'De tog bort Saddam, men de tog också bort vår säkerhet. Jag gillade inte Saddam, vi svalt då, men vi hade åtminstone inte krig.'"

"De är barn av ockupationen, många av dem förlorade sina fäder under viktiga perioder (genom fängelse, död genom avrättning eller strider i motståndskampen), och de är fyllda av raseri mot Amerika och sin egen regering. De drivs inte av en idé om ett Islamiskt kalifat utan gränser; det är snarare så att ISIS är den första gruppen sedan Al Qaeda som erbjudit dessa förnedrade och rasande unga män ett sätt att försvara sin värdighet, familjen och stammen."

Den andra artikeln handlar om de ungdomar i Europas fattiga förorter som väljer att ansluta sig till IS, och tar upp frågan om den s.k. "vänsterns" svek, d.v.s. hur revisionisterna, klassförrädarna och socialchauvinisterna - som har fräckheten att kalla sig "kommunister" - ställt sig på imperialismens sida mot arbetarklassen och därmed lämnat fältet öppet för islamisterna. Artikeln (läs hela här) lider i sig av en hel del reformistiska illusioner, men den viktiga poängen går fram ändå:

"En märkbart frånvarande aktör som viktig kraft i att forma integrationspolitiken var [den franska] vänstern.

Det beror på att den till stora delar marginaliserat sig själv. Socialisterna köpte i det stora hela den teknokratiska integrationsmodellen, medan kommunistpartiet växlade mellan fientlighet mot och ett motvilligt accepterande av invandrare. Kommunisterna förstod inte hur kapitalismen skapade nya lager av marginaliserade arbetare, utan höll sig i det stora hela till att representera, tjäna och skydda sin traditionella arbetarklassbas. Kommunistpartiet var till en början invandrarfientligt, partiledningen röstade för att begränsa invandringen 1980, och i de kommuner som styrdes av partiet motsatte man sig att invandrare fick tillgång till allmännyttans bostäder. I dag, trots att partiet stödjer legaliseringen av papperslösa invandrare, är invandrarna och kommunisterna misstänksamma mot varandra."

"Det verkliga hotet i Frankrike, och mer allmänt i Europa, är inte fantasierna om tusen sovande jihadistceller som står redo att åsamka förödelse. Det verkliga hotet är polisstatens förföljelser av invandrargrupper. Dessa förföljelser har stöd av väsentliga delar av majoritetsbefolkningen som högerkrafterna har mobiliserat.

Dessa krafter har blivit mer sofistikerade i sina sätt att popularisera sitt reaktionära projekt. I den debattartikel som Marine Le Pen [partiledare för fascistiska Nationella Fronten] publicerade i New York Times åberopade hon den liberala ikonen Albert Camus och använde en republikansk retorik: 'Vi fransmän är djupt fästa vid vår laicité [sekularism], vår suveränitet, vårt oberoende, våra värderingar. Världen vet att när Frankrike attackeras, så lider friheten ett nederlag ... Vårt lands namn, Frankrike, klingar fortfarande av frihet.'"

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Så har vi nu ännu ett "islamistiskt terrordåd" i Paris. Återigen uppmanas vi att känna "solidaritet med Frankrike" och acceptera ännu mer fascistiska undantagslagar för att försvara den "västerländska civilisationen". Men vilket "Frankrike" är det vi skall solidarisera oss med? Med den franska imperialistiska borgarklassen och dess stat, som är skyldig till mord på tusentals och åter tusentals människor i Algeriet och i de övriga afrikanska och asiatiska kolonierna, och som med fascistisk repression upprätthåller utsugningen och förtrycket av den franska arbetarklassen*? Och vad är denna "västerländska civilisation" som tyckare från höger till "vänster" nu uppmanar oss att försvara? Det är en "civilisation" bestående av ett antal genomreaktionära, imperialistiska stater, som allihop är skyldiga till systematiska massmord på miljontals människor i de förtryckta nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika, och som idag fortsätter att mörda och suga ut både dessa folk och det arbetande folket i de egna "västländerna", oavsett vilka "höger-" eller "vänsterregeringar" som råkar sitta vid makten för tillfället.

Frankrikes folkmord i Algeriet

Det är i detta sammanhang man måste se den Islamiska Staten (IS) och den "islamistiska terrorn" över huvud taget. Orsakerna till dess framväxt är inte "religion" och "fanatism", som borgarna och en del av deras vänner i den småborgerliga s.k. "vänstern" försöker inbilla oss. Om vi utgår från en proletär, materialistisk världsåskådning så måste vi i stället se vilka intressen som ligger bakom: kort sagt, vem tjänar på det? Vilken klass tjänar på det? Man behöver inte ge sig in på konspiratoriska spekulationer för att konstatera några grundläggande fakta:

- Imperialisterna - d.v.s. monopolkapitalisterna i de rika imperialistiska "västländerna" - befinner sig i kris. För att rädda sitt system och klara sig i konkurrensen med andra imperialister måste de föra krig, både mot de förtryckta som gör uppror och mot rivaliserande imperialistmakter för att skaffa sig kontroll över nya territorier (d.v.s. marknader, arbetskraft och naturtillgångar att exploatera).

- Rörelser som kämpar mot imperialismen i de förtryckta länderna har olika klasskaraktär. De rörelser som inte leds av arbetarklassen utan av feodala eller borgerligt nationalistiska krafter kan lätt låta sig köpas och bli verktyg åt den ena eller den andra imperialistmakten. På detta sätt har framför allt USA och dess allierade sedan länge använt sig av de islamistiska grupperna i Mellanöstern som legosoldater i sitt krig mot t.ex. den ryska imperialismen, samt för att mörda och terrorisera kommunisterna och revolutionärerna (för att förhindra att det växer fram en konsekvent och revolutionär rörelse mot imperialismen). Därför har imperialisterna sponsrat, beväpnat och tränat islamisterna. Utan imperialismens inblandning, inget IS.

Franska imperialister sprider
"västerländsk civilisation" i
Algeriet.

- Efter hundratals år av kolonial och imperialistisk utsugning och förtryck bär de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika på ett djupt och oförsonligt hat mot imperialismen. Så länge deras länder ekonomiskt och politiskt kontrolleras av främmande makter så kommer de aldrig att kunna ta sig ur efterblivenheten och gå framåt. När de proletära och revolutionära organisationerna förintas, eller när de överger sina principer och slutar kämpa mot imperialismen, så kommer många av de förtryckta att i stället söka sig till islamister eller andra grupper som faktiskt för krig mot imperialisterna eller åtminstone ser ut att göra det. Rörelser som försöker vinna sympatier från "väst" genom att hylla den "västerländska demokratin" och överge det nationella befrielsekrigets väg (se Öcalans uttalanden**) kan möjligen vinna kortsiktiga fördelar för egen del, men förlorar sin trovärdighet bland de breda massorna, gör sig snart ännu mer beroende av imperialisterna och bidrar snarast till att öka islamisternas inflytande.  De bidrar däremot inte till att ena arbetarklassen och de förtryckta folken för att störta utsugarsystemet.

- I de imperialistiska länderna har den härskande klassen till stor del förlitat sig på "välfärd" och "demokratiska" metoder för att upprätthålla ordningen och hålla upproret borta. Denna "politiska stabilitet" på hemmaplan finansieras med extraprofiterna från den mer intensiva utsugningen av folken i tredje världen. För att detta skall fungera måste borgarklassen förhindra att arbetarklassen i "väst" förenar sig med arbetarklassen och de förtryckta folken i de förtryckta länderna i kamp mot det imperialistiska systemet. I stället måste makthavarna till varje pris försöka få folken i de imperialistiska länderna att ställa upp på kapitalets sida i kampen mot rivaliserande imperialistmakter och mot de förtryckta folken. För detta syfte kan de använda sig av olika varianter av borgerlig ideologi: liberalism ("individens frihet", "mångkultur" etc.), konservatism ("bevara traditionerna"), socialdemokratisk reformism (klassförsoning och "välfärd"), fascism (borgerlig nationalism, rasism, klassförsoning etc.), eller olika kombinationer av dessa. För att sprida dessa idéer och förhindra uppkomsten av en revolutionär arbetarrörelse förlitar sig de härskande på borgerliga och småborgerliga intellektuella från höger till "vänster" som på olika sätt försvarar den ”västerländska civilisationen” som de kallar ”demokratin” – d.v.s. de imperialistiska staterna och hela det imperialistiska systemet.

- Denna "politiska stabilitet" håller dock aldrig i längden. De senaste årens växande uppror även i de imperialistiska länderna, som vi sett i arbetarförorterna i Frankrike, USA, England, Sverige etc. har skrämt borgarna. För att kunna fortsätta öka sina vinster och erövra nya territorier behöver de ordning och reda på hemmaplan. De rör sig därför idag oundvikligen i riktning mot mer fascism, mer repression och mer övervakning av framför allt den fattigaste delen av arbetarklassen. Skräcken för den "islamistiska terrorn" används idag för att rättfärdiga dessa åtgärder, vilka genomförs av både höger- och s.k. "vänsterregeringar".

Utifrån dessa fakta kan man dra några slutsatser:

Den småborgerliga, anarkistiska, revisionistiska och reformistiska "vänstern" spelar en viktig roll i att förhindra att det uppstår en stark antiimperialistisk rörelse. Idag hjälper denna "vänster" till att sprida den härskande klassens myt om en kamp mellan å ena sidan "västerländsk civilisation" och "frihet" och å andra sidan "barbari" och "diktatur". Internationellt ställer sig denna "vänster" alltid på antingen den ena eller den andra imperialistmaktens sida, nationellt förespråkar den olika former av reformism (antingen via parlamentet och valen eller via "lokalt självstyre"). Dess politiska funktion är att motverka att arbetarklassen i varje land bygger sin förtrupp, enar folket mot imperialismen och utvecklar revolutionärt krig för att konfiskera imperialisternas egendom, fördela jorden bland dem som brukar den, upprätta verkligt nationellt oberoende för att kunna fortsätta med den socialistiska revolutionen och avskaffa privategendomen. Denna revolutionära väg, som är det enda sättet att göra slut på utsugningen och gå framåt, är enligt denna "vänster" "dogmatisk" eller "auktoritär". I stället föreslår den "demokratiska experiment" under imperialismens beskydd, rörelser som inte bekämpar systemet utan bara slåss för en lite bättre position inom det; och stödjer i vissa fall helt öppet de imperialistiska aggressionskrigen och framställer antingen USA eller Kina/Ryssland som "världens räddare".

Alltså: en "vänster" som överger och bekämpar marxismen, den vetenskapliga socialismen och den proletära världsrevolutionens väg, och i stället försvarar ”den västerländska civilisationen”, en sådan "vänster" är en direkt bidragande orsak till t.ex. den Islamiska Statens frammarsch.

_______________________________________________


* Frankrike har en lång historia av statlig terror och folkmord mot den till stor del muslimska befolkningen i de franska kolonierna (läs här om massakern på demonstrerande algerier 1961). Frankrike är ett land där en stor del av arbetarklassen är muslimer, och där den fascistiska hetsen mot muslimer är en del av statens politik. Man räknar med att ca 70% av fångarna i franska fängelser är muslimer. Franska soldater deltar i imperialistiska aggressionskrig i ett flertal länder, och i maj i år rapporterades det att franska FN-soldater hade våldtagit hemlösa barn i Centralafrikanska republiken.


** "Europa, där [demokratin] föddes, har i stort sett lämnat nationalismen bakom sig med 1900-talets krig i backspegeln och etablerat ett politiskt system som håller fast vid demokratiska normer. Detta demokratiska system har redan visat sina fördelar över andra system - inklusive realsocialismen - och är nu det enda acceptabla systemet i världen." (Vår övers. ur Abdullah Öcalan, Prison Writings: the Roots of Civilisation)

Ingen kapitulation inför det fascistiska våldet

Vi upplever nu en våg av fascistiskt våld i Sverige och Europa. Rasistiska mord och attentat som objektivt sett är en del av den härskande klassens politik: att bedriva erövrings- och folkmordskrig i tredje världens förtryckta nationer, att maximalt suga ut dem som flyr hit och samtidigt hetsa arbetare mot arbetare med en kombination av hycklande "mångkulturs"-retorik och rasistiska och fascistiska hetskampanjer - detta är utsugarklassens desperata åtgärder för att försöka rädda sitt sönderfallande system. Samtidigt försöker det borgerliga och småborgerliga ledande skiktet inom "vänstern" passivisera det antifascistiska motståndet med pacifism och kapitulation. Inför den statliga systematiska smutskastningskampanjen och repressionen mot de kämpande antifascisterna har många backat i stället för att gå till offensiv, nu när en offensiv antifascism behövs som mest. Revolutionära Fronten meddelade nyligen att de lägger ner verksamheten (vi hoppas fortfarande att det inte är sant). Andra har antagit en linje som verkar gå ut på att "det är meningslöst att slåss" för att i stället försöka bekämpa fascisterna med "organisering" - som om de två sakerna inte skulle höra ihop. Ursäkten är ofta en falsk idé om att "vanligt folk skräms bort av våld och 'extremism'", fast det räcker att öppna ögonen och titta runt omkring sig för att se att det inte stämmer.

Alltså: i ett läge då den rasistiska fascismen är tillbaka på allvar, då fascisterna blir alltmer militanta och våldsamma, och den borgerliga staten allt mer öppet samverkar med fascisterna och låter dem härja, så verkar en del antifascister plötsligt ha upptäckt Mahatma Gandhis storhet och uppmanar oss att "vända andra kinden till" - trots alla fraser om "hårt mot hårt". Denna "vänsters" småborgerliga ledarfigurer - parlamentariska såväl som "frihetliga" - är så fästa vid borgarstaten, att den t.o.m. i detta läge vädjar till den och dess polis om beskydd, och skräckslaget "tar avstånd" från det verkliga antifascistiska motståndet. Liksom i Tyskland på 20- och 30-talet så talar den borgerliga staten och alla dess partier om att "bekämpa både höger- och vänsterextremismen", men när det kommer till kritan så använder den sig av den förstnämnda för att krossa den sistnämnda. Och precis som då så får borgarna all hjälp de behöver av klassförrädarna och reformisterna i den borgerliga "vänstern". 

Med anledning av allt detta vill vi idag uppmärksamma två texter. Den ena är en artikel som (otroligt nog) publicerades i vänsterpartistiska "Flamman" förra året med titeln Återuppliva det kollektiva självförsvaret. Även om skribenten uppenbarligen är vilseledd av en del allvarliga reformistiska vanföreställningar, så tar han upp en fråga som idag är akut att ta itu med (och som tyvärr inte verkar tas på allvar ens av de flesta som kallar sig "revolutionärer" eller "marxist-leninister"). Artikeln
uppföljdes förstås i Flamman av en rad repliker som rabiat förkastade denna hemska "våldsbejakande" text som haft fräckheten att ifrågasätta borgarstatens våldsmonopol och därmed riskerat Vänsterpartiets goda rykte och revisionisternas karriärer. Vi tycker att texten bör spridas och diskuteras.

Den andra texten vi vill uppmärksamma i detta sammanhang är ännu ett tal av Malcolm X. Vi rekommenderar starkt att läsa hela talet, som hölls vid Ford Auditorium i Detroit den 14 februari 1965, strax efter att Malcolm X samma natt utsatts för ett bombattentat i sitt eget hem i New York. Talet tar upp en rad frågor som är högst aktuella idag, både med tanke på imperialisternas krig och det fascistiska och rasistiska våldet (hela talet finns att läsa här).

"[W]hen it comes time for you and me to protect ourselves against lynchings, they tell us to be nonviolent. That's a shame. Because we get tricked into being nonviolent, and when somebody stands up and talks like I just did, they say, 'Why, he's advocating violence!' Isn't that what they say? Every time you pick up your newspaper, you see where one of these things has written into it that I'm advocating violence. I have never advocated any violence. I've only said that Black people who are the victims of organized violence perpetrated upon us by the Klan, the Citizens' Council, and many other forms, we should defend ourselves. And when I say that we should defend ourselves against the violence of others, they use their press skillfully to make the world think that I'm calling on violence, period. I wouldn't call on anybody to be violent without a cause. But I think the Black man in this country, above and beyond people all over the world, will be more justified when he stands up and starts to protect himself, no matter how many necks he has to break and heads he has to crack. (...)

Brothers and sisters, if you and I would just realize that once we learn to talk the language that they understand, they will then get the point. You can't ever reach a man if you don't speak his language. If a man speaks the language of brute force, you can't come to him with peace. Why, good night! He'll break you in two, as he has been doing all along. If a man speaks French, you can't speak to him in German. If he speaks Swahili, you can't communicate with him in Chinese. You have to find out what does this man speak. And once you know his language, learn how to speak his language, and he'll get the point. There'll be some dialogue, some communication, and some understanding will be developed.

You've been in this country long enough to know the language the Klan speaks. They only know one language. And what you and I have to start doing in 1965 -- I mean that's what you have to do, because most of us already been doing it -- is start learning a new language. Learn the language that they understand. And then when they come up on our doorstep to talk, we can talk. And they will get the point. There'll be a dialogue, there'll be some communication, and I'm quite certain there will then be some understanding. Why? Because the Klan is a cowardly outfit. They have perfected the art of making Negroes be afraid. As long as the Negro's afraid, the Klan is safe. But the Klan itself is cowardly. One of them will never come after one of you. They all come together. Sure, and they're scared of you.

And you sit there when they're putting the rope around your neck saying, "Forgive them, Lord, they know not what they do." As long as they've been doing it, they're experts at it, they know what they're doing!

No, since they federal government has shown that it isn't going to do anything about it but talk, it is a duty, it's your and my duty as men, as human beings, it is our duty to our people, to organize ourselves and let the government know that if they don't stop that Klan, we'll stop it ourselves. And then you'll see the government start doing something about it. But don't ever think that they're going to do it just on some kind of morality basis, no. So I don't believe in violence -- that's why I want to stop it. And you can't stop it with love, not love of those things down there, no. So, we only mean vigorous action in self-defense, and that vigorous action we feel we're justified in initiating by any means necessary.

Now, the press, behind something like that, they call us racist and people who are 'violent in reverse.' This is how they psycho you. They make you think that if you try to stop the Klan from lynching you, you're practicing 'violence in reverse.' Pick up on this, I hear a lot of you all parrot what the [white] man says. You say, 'I don't want to be a Ku Klux Klan in reverse.' Well, you - heh! -- if a criminal comes around your house with his gun, brother, just because he's got a gun and he's robbing your house, brother, and he's a robber, it doesn't make you a robber because you grab your gun and run him out. No, see, the man is using some tricky logic on you. And he has absolutely got a Ku Klux Klan outfit that goes through the country frightening black people. Now, I say it is time for black people to put together the type of action, the unity, that is necessary to pull the sheet off of them so they won't be frightening black people any longer. That's all. And when we say this, the press calls us 'racist in reverse.'"

Antiimperialism i Nordirland

Den här bilden publicerades nyligen av en grupp anarkister i Belfast, Nordirland. Det är oklart om det är anarkisterna själva som har gjort målningen, men att de publicerar den är intressant. Medan svenska anarkister (eller "frihetliga socialister") idag vägrar att ens använda ordet imperialism, och föredrar att upprepa mördaren Camerons mantra - "de flyr från Assad och ISIS" - så har tydligen de irländska anarkisterna bättre koll på läget. Kan det bero på att de själva kommer från ett land som sugs ut och förtrycks av en imperialistmakt (Storbritannien), medan de svenska anarkisterna kommer från ett imperialistiskt land (och många av deras ledare tillhör de samhällsskikt som priviligieras av den imperialistiska staten)?

Irländska kommunister på 1970-talet (Nordirland)

Antiimperialism är klasskamp

Kapitalisternas förmåga att upprätthålla sin utsugning och diktatur på ett "fredligt"* sätt i de imperialistiska länderna (som t.ex. Sverige) är direkt kopplad till deras förmåga att kontrollera och suga ut halvkolonier i tredje världen. När de tappar denna förmåga, antingen genom att de förlorar sina kolonier till andra imperialistmakter eller genom att de förtryckta nationerna befriar sig och slänger ut dem, så påverkar det klasskampen i deras "egna" länder på ett avgörande sätt. Den proletära internationalismen och kampen mot imperialismen och dess krig kan därför inte skiljas från klasskampen i något enskilt land. Vi har översatt ett par stycken av Stalin som illustrerar detta med exemplet Storbritannien:

"Hur kunde det hända att Storbritannien, detta land av kapitalistisk makt och makalösa kompromisser, blev en arena för gigantiska sociala konflikter? Hur kunde det hända att "Storbritannien", "havets härskarinna", blev ett generalstrejkens land? Jag skulle vilja peka på ett antal omständigheter som gjorde generalstrejken i England oundviklig. Tiden är ännu inte inne att ge ett uttömmande svar på denna fråga. Men vi kan, och bör, peka på vissa avgörande händelser som gjorde strejken oundviklig. Av dessa omständigheter kan fyra noteras som de viktigaste. För det första: Storbritannien hade förut en monopolställning bland de kapitalistiska staterna. Genom att äga ett antal mycket stora kolonier, och genom att ha en för den tiden exemplarisk industri, kunde det paradera som "världens verkstad" och håva in enorma extraprofiter. Detta var "fredens och välståndets" period i Storbritannien. Kapitalet håvade in extraprofiter, smulor från dessa extraprofiter tillföll toppskiktet inom den brittiska arbetarrörelsen, ledarna för den brittiska arbetarrörelsen tämjdes gradvis av kapitalet, och konflikterna mellan arbete och kapital avgjordes vanligen genom kompromisser. 

Men världskapitalismens vidare utveckling, särskilt utvecklingen i Tyskland, Amerika och delvis Japan, som steg in på världsmarknaden som konkurrenter till Storbritannien, undergrävde på ett radikalt sätt Storbritanniens tidigare monopolställning. Kriget och krisen efter kriget blev ännu ett avgörande slag mot Britanniens monopolställning. Extraprofiterna blev mindre, smulorna som tillföll de brittiska arbetarledarna började minska. Röster började höjas allt mer ofta om sänkningen av den brittiska arbetarklassens levnadsstandard. Perioden av "fred och välstånd" efterföljdes av en period av konflikter, lockouter och strejker. Den brittiske arbetaren började svänga åt vänster, och började allt oftare ta till metoden direkt kamp mot kapitalet."
(Stalin - Den brittiska strejken och händelserna i Polen, 1926)

Här finns originalet på engelska 

__________________________________

* D.v.s. "fredligt" i relativ mening. Även under fascistisk eller socialfascistisk "klassfred" (som i det svenska "folkhemmet") använder de förstås våld och repression för att upprätthålla sin makt. 

Generalstrejk. Liverpool 1911.

Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen

En läsare uppmärksammade oss nyligen på ett intressant avsnitt i boken The Class Struggle in the Ancient Greek World (Klasskampen i den antika grekiska världen) av den marxistiske* historikern G.E.M. De Ste. Croix. I ett kapitel där han diskuterar hur man skall använda begreppet klass kommer han in på frågan om den nutida invandringen (vi har själva gjort en snabb översättning från engelska, originalet finns här):

"Till stöd för att uppfatta klass som framför allt det kollektiva sociala uttrycket för den existerande utsugningen, snarare än (vilket är den andra extremen) som självmedveten och samfälld politisk aktivitet, vill jag anföra ett nutida fenomen av mycket stort intresse: den stora klass av tillfälliga migrerande (eller invandrade) arbetare som kommer till länderna i Nordvästeuropa huvudsakligen från länderna kring Medelhavet, och vars antal under åren från ungefär 1957 till 1972 var i storleksordningen 9 miljoner, en siffra som numera är mycket högre. Denna extraordinära förflyttning, som har beskrivits som 'omvänd kolonisering', har nyligen blivit föremål för en detaljerad och utmärkt studie, Immigrant Workers and Class Structure in Western Europe [Invandrade arbetare och klasstruktur i Västeuropa] (1973) av Stephen Castles och Godula Kosack, som påpekar att den 'innefattar överföringen av en värdefull ekonomisk resurs - mänsklig arbetskraft - från de fattiga till de rika länderna'. Invandrade arbetare innehar vanligen de lägsta befattningarna i arbetshierarkin, vilka de infödda arbetarna föredrar att undvika och ofta knappt kan förmås att åta sig över huvud taget, och vilka har de lägsta lönenivåerna. De flesta av dessa migranter har inga politiska rättigheter och är inte med i fackföreningar, och de kan vanligtvis inte vidta åtgärder för att försvara sin ställning. Även om fackliga stridsåtgärder ibland kan vara tillgängliga för dem i princip, så finns det knappast någon chans att de hänger sig åt dem, då det skulle innebära att sätta hela sin ställning på spel och riskera att väcka de inföddas oresonliga fientlighet. Invandrare är därför mer utsatta för hänsynslös utsugning än de infödda arbetarna, och de utsätts ofta för en grad av "disciplin" som den infödda arbetaren inte skulle tolerera. Detta kan inte bara ha ekonomiska utan även sociala och politiska effekter, som sträcker sig långt utanför invandrarnas egen krets. Som Castles och Kosack uttrycker det, 'invandringen bidrar till att ge stora delar av den infödda arbetarklassen medvetandet hos en 'arbetararistokrati' som stödjer eller accepterar utsugningen av en annan del av arbetarklassen. På detta sätt hjälper invandringen till att stabilisera den kapitalistiska ordningen, inte bara ekonomiskt utan också politiskt' - ett faktum som förstås har noterats med stort gillande av medlemmarna av den härskande klassen i värdländerna'.
(…)
'Invandrade arbetare kan inte anses vara en särskild klass… Alla arbetare, invandrade eller infödda, kroppsarbetare eller inte, har proletariatets grundläggande egenskaper: de äger eller kontrollerar inte produktionsmedlen, de arbetar under andras befallningar och i andras intresse, och de har ingen kontroll över produkten av sitt arbete… Invandrade arbetare och infödda arbetare utgör tillsammans arbetarklassen i dagens Västeuropa, men den är en delad klass… Vi kan därför tala om två skikt inom arbetarklassen [där de infödda arbetarna utgör det övre och invandrarna det undre skiktet]'"

Vi tror att den här beskrivningen stämmer ganska bra. Jämför även med hur Marx beskrev förhållandet mellan irländska och engelska arbetare i England på 1800-talet. Det som är uppenbart är att imperialismens utsugning av de fattiga länderna i tredje världen på ett avgörande sätt påverkar förutsättningarna för klasskampen och revolutionen i alla länder, och att borgarklassen har sina egna skäl att vilja ta emot invandrare. Men vilka slutsatser skall revolutionärerna och kommunisterna dra av detta, och hur skall de utforma sin politik utifrån denna verklighet?

För det första: är det verkligen så enkelt att arbetarklassen i t.ex. Sverige bara består av två skikt, och att det ena består av "svenskar" och det andra av "invandrare"? Nej, verkligheten ser självklart mer komplicerad ut än så, och självklart så ingår även många infödda svenskar i proletariatets undre skikt (även om det som Castles och Kosack beskriver i grunden är riktigt). En mer specifik analys av arbetarklassens olika skikt i Sverige finner vi i den här genomgången av klasserna i det svenska samhället, som den maoistiska Studiecirkeln 24 September gjorde för några år sedan.

För det andra: om invandringen "hjälper till att stabilisera den kapitalistiska ordningen", betyder det att vi bör säga nej till invandring? En del som kallar sig "kommunister" och "socialister" har dragit den slutsatsen; bloggare som Stefan Lindgren och "Björnbrum" har t.ex. gått så långt att de öppet försvarar fascistiska rörelser som Pegida och skamlöst hänger sig åt borgerlig nationalism. Även om dessa individer i sig själva inte har något större inflytande, så representerar de en ståndpunkt som förekommer även på andra håll inom "vänstern" och som om den får spridning inom arbetarklassen är mycket skadlig för vår kamp.

Hur resonerar då dessa "invandringskritiska" s.k. "socialister"? Hur menar de att kampen "mot invandringen" tjänar arbetarklassens kamp för att ta makten? När man tittar lite närmare på deras argument så blir det snabbt tydligt att de inte alls tänker i de banorna. Vad de förespråkar är inte arbetarklassens revolution, utan en återgång till det socialfascistiska "folkhemmet", drömmen om en "stabil" kapitalism med "välfärdspolitik" finansierad genom utsugningen av folken i tredje världens förtryckta nationer. De utger sig för att vara "antiimperialister", men när det gäller den svenska imperialismen så försvarar de den till varje pris (Björnbrum: "Fattigdomen utomlands är ett utländskt problem. Sverige kan efter förmåga ställa upp, men problemet är inte vårt"). I stället för att basera sig på det undre skiktet av arbetarklassen - d.v.s. de mest utsugna och förtryckta - för att mobilisera till kamp mot borgarstaten, så utgår de ifrån klassens övre skikt och predikar "lag och ordning" i stället för uppror. Vad detta innebär politiskt sammanfattade Lenin år 1916:

"Till de mest spridda av kautskyanismens sofismer hör hänvisningen till "massorna". Vi vill inte lösrycka oss från massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter hur Engels ställde denna fråga. De engelska tradeunionernas "massorganisationer" stod under 1800-talet på det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonade sig inte av denna orsak med detsamma utan avslöjade det. De glömde för det första inte att tradeunionernas organisationer direkt omfattar bara proletariatets minoritet. Och i England var på den tiden, liksom i Tyskland idag, inte mer än en femtedel av proletariatet organiserad. Att på allvar tro, att det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är fel. För det andra - och det är huvudsaken - är det här inte så mycket fråga om antalet medlemmar i organisationen som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, d.v.s. massornas frigörelse från kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare var riktigt ifråga om England på 1800-talet och är idag riktigt ifråga om Tyskland och andra länder.

Från de gamla tradeunionernas "borgerliga arbetarparti", från den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den "understa massan", den faktiska majoriteten, och till denna, som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten", appellerar han. Det är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller någon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för "fosterlandsförsvaret" i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, lär vi massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden." (Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen, 1916) [vår fetstil -JB]

Av allt detta kan vi dra några slutsatser: borgarklassen har ett intresse av att splittra upp arbetarklassen i grupper som kan vändas mot varandra. I detta spelar imperialismens utsugning av de förtryckta nationerna och invandringen en tydlig roll. Opportunisterna och socialchauvinisterna väljer i detta läge att bidra till splittringen, och några av dem gör så genom att delta i den rasistiska hetsen (som Marx beskrev) och försvara den borgerliga ordningen i "välfärdens" namn. De klassmedvetna arbetarna å andra sidan måste i stället bekämpa rasismen och splittringen genom att (som Engels sade) appellera till "den understa massan" för att kunna bygga en revolutionär arbetarrörelse. Detta måste idag innebära kamp både mot den rasistiska, "invandringskritiska" och arbetarfientliga hetsen och mot den borgerliga, liberala så kallade "antirasismen". Invandringen har idag både potentialen att bidra till att (kortsiktigt) stabilisera kapitalismen och samtidigt potentialen att bidra till att undergräva den och störta den. Det är upp till kommunisterna och revolutionärerna att se till så att det blir det senare alternativet; de "invandringskritiska" har redan tydligt visat att de föredrar det förstnämnda.

__________________________________

* Hur marxistisk De St. Croix verkligen är har vi inte kunnat bedöma ännu, men hans bok tar upp flera intressanta frågor.

Imperialismens massmord i Medelhavet: låt inte mördarna komma undan

Tidigare i år, när en borgerlig politiker (Åsa Romson) för en gångs skull råkade kalla en spade för en spade och helt korrekt jämförde flyktingkatastroferna i Medelhavet med nazisternas folkmord, så blev hon hånad och tystad. Imperialisternas ständigt pågående massmord på tredje världens folk får nämligen bara beskrivas som om det rörde sig om något slags naturkatastrof, och den som ens gör en antydan till att vilja avslöja de verkliga orsakerna och peka ut de skyldiga måste isoleras till varje pris. Den sorg och vrede som de allra flesta människor känner när de ser drunknade och mördade eller svältande och tiggande människor måste hanteras; uppmärksamheten måste till varje pris riktas bort från de skyldiga, och de intellektuella från höger till så kallad vänster ställer villigt upp med "analyser" och förslag till åtgärder som alltid har en sak gemensamt: de riktar sig aldrig mot orsakerna, det imperialistiska systemet, dess stater och dess erövrings- och omfördelningskrig, utan syftar i stället genomgående till att försöka bevara detta system. 

Gata i Libyen efter bombkriget, understött av
Sverige och Vänsterpartiet

För detta ändamål har den härskande klassen byggt upp en hel mytologi: orsaken till att dessa människomassor riskerar sina liv för att fly från Afrika, Mellanöstern och Östeuropa är då inte att USA och övriga imperialistmakter (inklusive Sverige) exploaterar och bombar deras länder till ruiner för att skydda och utöka sina profiter i konkurrens med sina imperialistiska rivaler. Nej, som vanligt så är det "onda diktaturer" (Assad, Saddam, Khadaffi etc.) och "religiösa fanatiker" (ISIS) som är problemet, och de stackars outvecklade folken måste "räddas" från detta hemska med hjälp av MER imperialistiska krig, MER amerikanska (och svenska) bomber, och MER exploatering av arbetskraften och naturresurserna. Rasismen är inbyggd i denna mytbildning sedan kolonialismens början: de imperialistiska ländernas folk har fått lära sig att de erövrade ländernas folk är som barn som inte vet sitt eget bästa, och att det därför är de "demokratiska västländernas" plikt ("the white man's burden") att uppfostra dem och rädda dem från sig själva, med hårda nypor när så krävs. Det var denna idé som (tillsammans med hela den rasbiologiska ideologin) användes för att rättfärdiga Englands, Belgiens och de andra makternas utrotning av miljontals människor i t.ex. Afrika och Indien, och den används än idag i samma syfte, nu maskerad som en kamp för "demokrati", "mänskliga rättigheter" och "mot religionen". Den borgerliga revolutionens paroller, som en gång i tiden var revolutionära och progressiva, har under imperialismen förvandlats till ultrareaktionära slagord för att rättfärdiga utsugning och folkmord. 

Den liberala, borgerliga "vänster" som idag är en integrerad del i imperialisternas politiska system spelar en viktig roll i att sälja denna lögnaktiga världsbild till de delar av befolkningen som annars riskerar att vända sig mot systemet och organisera sig för att störta det. I Sverige sade Vänsterpartiet ja till bombkrig mot Libyen i "demokratins" namn, och både partivänstern och de "frihetliga" hjälper idag till att rättfärdiga USA:s ockupationskrig i Syrien och Irak med det kurdiska folkets kamp som förevändning*. Man uppmanar till kamp mot några av imperialismens hantlangare - mer eller mindre medvetna brickor i deras spel, såsom Assad, ISIS** eller den reaktionära turkiska staten - men mot de största massmördarna som håller i trådarna, de imperialistiska staterna med supermakten USA i spetsen, riktar man på sin höjd lite "konstruktiv kritik". I grunden är detta en "vänster" som inte vill krossa det imperialistiska världssystemet och de imperialistiska staterna, utan i stället försöker inbilla oss att systemet gradvis, via de "goda" imperialisternas inflytande, skall övergå i någon slags harmonisk "välfärdsimperialism". Med en sådan "vänster", som i praktiken fördömer de förtryckta nationernas befrielsekamp och tar imperialisternas parti***, så är det inte konstigt om de folk som vill bekämpa imperialismen i stället söker sig till reaktionära krafter, fascister och islamister som åtminstone utger sig för att kämpa mot imperialismen.

Massmördarna till sjöss...

De människor som nu dör på flykt från imperialismens terror är inte offer för någon naturkatastrof. Den fattigdom och de krig de flyr ifrån är inte "obegripliga" eller omöjliga att göra något åt. Det är inte svårt eller komplicerat att peka ut de skyldiga. Det vi ser är ett massmord som begås med berått mod av den härskande borgarklassen; den imperialistiska storbourgeoisien, dess stater, dess politiker och alla dess hantlangare; inte för att några av dem är omoraliska och "ondskefulla", utan därför att de allihop gör vad som krävs för att bevara sitt utsugarsystem och överleva i konkurrensen. Det går inte att stoppa detta massmord genom välgörenhet och insamlingar, hur goda avsikterna än är, och systemet går inte att reformera med "välfärdspolitik". Arbetarklassen har ingenting att vinna på att "begränsa invandringen", och inte heller på att låta sig luras av borgarnas "mångkulturella" projekt som gör invandrare till andra klassens medborgare som skall vara tacksamma för att de blir utsugna och förtryckta. De kapitalister som suger ut arbetarklassen i Sverige och försämrar våra levnadsvillkor mer och mer är samma kapitalister som är med och suger ut och mördar folken i Syrien, Irak eller Libyen. Den enda vägen framåt är att arbetarklassen och de förtryckta folken (oavsett nationalitet eller religion) som utgör den överväldigande majoriteten av världens befolkning, gör revolution; d.v.s. med revolutionärt krig krossar de imperialistiska och reaktionära staterna och bygger sina egna stater för att skapa ett samhälle där all utsugning och privategendom slutligen kan avskaffas. 

_________________________________________________

* Den här artikeln tar upp en viktig sida av frågan om kurderna i Syrien som den imperialistkramande delen av "vänstern" inte vill prata om, och här är det t.o.m. en av de "frihetliga" som ställer väsentliga frågor. 

** USA:s roll i ISIS' uppkomst är väl dokumenterad: 

- "Now the truth emerges: how the US fuelled the rise of Isis in Syria and Iraq"(The Guardian 2015-06-03)

- "How the US Helped Create Al Qaeda and ISIS"
(Counterpunch 2014-09-19)

*** Vi har tidigare tagit upp hur en del av dagens "vänster", t.ex. reaktionära charlataner som Hardt och Negri, motsätter sig den nationella befrielsekampen mot imperialismen och hyllar den "imperiella ordningen". 

Borgarpressen om "vänsterns problem"

"Vänstern har blivit den nya högern" skriver en borgerlig, möjligtvis socialdemokratisk, skribent vid namn Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet. Även om han inte själv har några lösningar att komma med, så påpekar han helt riktigt att den nutida "vänstern" verkar ha gett upp kampen för ett samhälle "där ingen behöver tigga och en värld där ingen behöver fly", och i stället ägnar sig åt en slags moralistisk välgörenhet: "Det enda jag hör är ”Låt tiggarna tigga! Låt flyktingarna fly!” – och detta från det gäng som ska föreställa det människovänligare alternativet". Vi kan inte annat än hålla med. Dagens svenska "vänster" är i stort sett en borgerlig och småborgerlig rörelse, som desperat försöker klamra sig fast vid den trygghet som den fortfarande trots allt upplever i denna lilla hörna av världen, och som därför försöker rädda det rådande systemet (den "västerländska demokratin", "välfärden" etc.) genom att göra det lite "mänskligare" i stället för att störta det. Skribenten önskar sig "ett jordklot där ingen behöver fly, alltså en värld med demokrati, fred och jämlikt fördelat välstånd", men hur han tänker sig att vi ska komma dit framgår inte av artikeln. Vi kommunister å andra sidan vet att en sådan värld inte bara är möjlig, utan oundviklig; och att det inte finns någon annan väg dit än att störta kapitalismen, genom att de förtryckta folken i tredje världen slänger ut alla imperialistmakterna, och genom att arbetarklassen i varje land tar makten, tar ifrån utsugarna deras rikedomar, bygger socialism och fortsätter göra revolution tills det inte längre finns någon privategendom eller några klasser.

En annan skribent som försöker göra upp med den nutida "vänsterns" problem i desto mer "radikala" ordalag är en viss Daniel Suhonen, som beskriver sin "längtan efter en rörelse som vågar prata om socialism". Han beskriver nostalgiskt sin barndoms första maj-demonstrationer och drar t.o.m. ett utmärkt Strindbergcitat för att krydda det hela med lite revolutionsromantik. "Problemet med dagens vänster, från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering, är att man inte gör sin grunduppgift (...) I praktiken är man socialliberaler som vill putsa på systemet och satsa på att ge ökad likhet i chanser" skriver han. Ja, visst är det så. Men vad är då Suhonens lösning? Vad behöver arbetarklassen göra? Åter ta upp sin ideologi, marxismen, och organisera sig för att störta borgarnas diktatur och bygga socialism? Nej, det vore ju att gå för långt; i stället ska vi arbetare tydligen ta borgerliga reformister som Thomas Piketty, Naomi Klein och Owen Jones som "teoretisk grund för ett modernt socialistiskt projekt". Det faktum att ALLA reformistiska, parlamentariska, borgerligt "demokratiska" och laglydiga s.k. "socialistiska projekt" har visat sig tjäna kapitalet i stället för arbetarklassen, det faktum att de arbetande folken i hela världen redan har blivit förrådda (och mördade och fängslade) av dessa borgerliga "arbetarpartier" fler gånger än vi orkar räkna, och att deras "välfärdspolitik" inte har fört oss ett enda steg närmare socialismen, det verkar inte bekymra Suhonen.

Sanningen är den, att de som dominerar inom dagens "vänster"  ("från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering") har skapat en "vänster" som existerar på den imperialistiska storbourgeoisiens villkor, en rörelse som går i kapitalets koppel. Idag kan den största utsugar- och folkmördarstaten, den nordamerikanska supermakten, genomföra enorma krigsövningar på svensk mark utan några märkbara reaktioner från denna "vänster", och den blodbesudlade John McCain kan komma hit och diskutera militärt samarbete i lugn och ro utan att besväras av störande antiimperialistiska demonstranter. Idag deltar denna "vänster" själv i kapitalets hetskampanjer mot tredje världens folk, och när dessa s.k. "socialister" idag vill ge sitt klädsamma stöd till någon väpnad gerillarörelse, så ser den noga till att det är en gerillarörelse som är acceptabel för herrarna där uppe. För denna "vänster" är huvudfienden aldrig de stora utsugarna och deras imperialistiska stater, utan på sin höjd några av deras underhuggare (SD, ISIS etc.). Den arbetarklass och de förtrycka folk som redan reser sig mot systemet vill varken skribenter som Lindgren och Suhonen eller den nutida "vänstern" tala om - sådant stör väl deras drömmerier om en "frihetlig" eller "mångkulturell" så kallad socialism.

Ja, det behövs en ny arbetarrörelse. En revolutionär sådan, som vägleds av arbetarklassens ideologi och vars första brådskande uppgift är att bygga sitt parti i varje land för att organisera störtandet av den reaktionära gamla staten och byggandet av den nya, proletära. Det finns goda förutsättningar för att bygga en sådan rörelse - även i Sverige - men det kan inte ske utan att fullständigt bryta med den borgerliga och småborgerliga "vänstern".

Om "house negroes" och "field negroes"

I anknytning till vårt föregående inlägg tänkte vi kort utveckla några punkter utifrån Malcolm X' tal om "house negroes" och "field negroes" (ett avsnitt ur talet "Message to the Grassroots" från 1963). Vad är det i detta tal som fortfarande idag får borgare och liberaler till höger och "vänster" att sätta kaffe latten i halsen?

För det första så visar Malcolm X i detta tal, oavsett hur medveten han själv var om det, att rasism i grunden inte alls handlar om "raser", "kulturer" eller "intolerans", utan om klasskamp. Att vara en "husneger" eller en "fältneger" handlar nämligen inte om att förråda eller vara lojal mot någon "folkgrupp", utan om vad man har för förhållande till å ena sidan den utsugna, förtryckta klassen, och å andra sidan till utsugarklassen.

Den härskande klassen, d.v.s. kapitalisterna, storbourgeoisien (eller slavägarna) har med tiden utvecklat olika metoder för att hantera klassmotsättningarna och förhindra att de utsugna gör uppror. En gammal känd metod är att se till att skapa ett litet priviligierat övre skikt inom den förtryckta klassen, som s.a.s. kan "medla" mellan utsugaren och de utsugna och se till så att de senare inte gör uppror. Detta priviligierade skikt kan tjäna som spioner och angivare i borgarnas tjänst, men också som falska "representanter" för arbetarklassen/slavarna. Till exempel: så länge arbetarnas kamp och deras organisationer leds av detta övre skikt, d.v.s. de som har något att vinna (eller tror sig ha något att vinna) för egen del på att försvara den rådande ordningen, så länge man kan säkra detta skikts lojalitet med härskarna, så kan upproret hållas borta eller åtminstone begränsas så att det inte blir något verkligt hot mot systemet.

Detta fungerar förstås ännu bättre om man delar in folk i grupper som går tvärs över klasserna: så länge gruppen "invandrare", eller gruppen "kvinnor", eller gruppen "svenskar" (o.s.v.) representeras av borgarna, småborgarna eller det priviligierade skiktet av arbetare inom respektive grupp, så kan man garantera den "sociala freden". *

Allt det här är förstås väldigt provocerande och jobbigt att höra för borgarna, men framför allt för dem som känner sig träffade. "Husneger" syftar ju nämligen precis på dem som utges för att representera de förtryckta och upproriska, men i själva verket fyller funktionen att lugna ner oss och uppmana oss att bli "integrerade", vara laglydiga och "samarbeta" med borgarstaten.**

_____________________________________________________

* Det är bl.a. därför som vi kommunister brukar prata om huvudmotsättning. Huvudmotsättningen i Sverige idag är den mellan arbetarklass och borgarklass, och inser man inte detta så hamnar man lätt på fel sida i kampen. På samma sätt så är huvudmotsättningen på internationell nivå idag motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna i tredje världen, och oviljan att inse detta får en del inom ”vänstern” att ställa sig skamlöst på den ena eller andra imperialiststatens sida i stället för på de utsugna massornas.

** Artisten Carlito har gjort en svensk variant av Malcolm X' tal, kallat "Husblatten vs. Fältblatten". Den finns inte på YouTube, men går t.ex. att hitta här. Rekommenderas starkt!

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

Den som läser borgarpressen har nog inte kunnat missa att kampen mot "islamiseringen" av Sverige nu är på tapeten igen. Den här gången är det dock inte SD eller någon av deras bruna kollegor som "vågar ta bladet från munnen" och kräver hårdare tag mot den där farliga förortsbefolkningen; den här gången är det den s.k. "vänstern".

Argumenten har vi hört förut: våra förorter har blivit "som Afghanistan", där "skäggiga män" förtrycker kvinnorna och där homosexuella blir förföljda. Lösningen som denna "vänster" föreslår är också i grunden densamma som USA:s och dess underhuggares "lösning" i Afghanistan: under täckmantel av att "befria de förtryckta" skall den imperialistiska staten ingripa med fast hand och lära undersåtarna "frihet" och "demokrati".  I Afghanistan liksom i många andra länder understöds detta korståg för den "västerländska demokratin" som bekant av soldater, drönare och bomber i ett ständigt pågående massmord på kvinnor, män och barn som kan misstänkas opponera sig mot att bli "befriade" av en ockupationsmakt som suger ut deras land och folk. I fallet med de svenska förorterna föreslås den imperialistiska borgarstaten ingripa i form av indraget stöd till suspekta organisationer och med en s.k. "medborgarrättsminister" som såvitt vi kan förstå skulle få uppdraget att styra upp den ideologiska skolningen och rätta till förortsbefolkningens tankar enligt den "västerländska" eller "svenska" kulturens principer. Som vi redan vet, även om denna s.k. "vänster" undviker att nämna det, så kommer en sådan indoktrineringskampanj i arbetarförorterna givetvis att understödjas av ännu mer repression, övervakning och trakasserier med hjälp av statens våldsapparat: alltihop ingår nämligen i statens nya kampanj mot "radikaliseringen av förorten".

För det är just "radikaliseringen av förorten" som är kärnan i det hela. Borgarklassen och dess stat bryr sig inte ett jota om att bekämpa kvinnoförtryck och reaktionära ideologier. "Islamismen" och dess feodala patriarker har i själva verket formats och främjats av de imperialistiska staterna och tjänar som deras verktyg, både när det gäller att lägga under sig fattiga länder i tredje världen och när det gäller att bekämpa "social oro" i arbetarkvarteren på hemmaplan. Vad gäller att våldta och mörda kvinnor så är det också förlåtligt så länge du är på "rätt sida", t.ex. om du är NATO-soldat (läs här eller här om NATO:s våldtäkter), eller FN-soldat (läs här), eller svensk polis (de kommer lindrigt undan, se t.ex. här och här). Nej, det som verkligen oroar den härskande klassen är just "radikaliseringen", d.v.s. det faktum att en allt större del av arbetarklassen i förorterna har tröttnat på att leva på knä och vägrar att tacksamt buga inför borgarstaten.

Husby 2013

Den "radikalisering" som skrämmer borgarna mer än något annat och som de till varje pris vill försöka stoppa är inte "islamismen", utan en arbetarklass som hotar att bli klassmedveten och organisera sig utanför och MOT den borgerliga staten. När de härskande försöker tackla detta hot finner de att "islamismen" är dubbelt användbar: å ena sidan kan de inbilla folk att "islamismen" är det stora hotet mot det utsugarsystem som de kallar den "västerländska civilisationen", vilket förstås får "IS" och "Al Qaeda" att framstå som intressanta alternativ för dem som med rätta hatar detta system (och det är helt klart bättre för borgarna om de förtryckta blir islamister i stället för klassmedvetna revolutionära arbetare). Å andra sidan är den påstådda kampen mot religiös "extremism" i kombination med en hycklande borgerlig feminism ett perfekt sätt att få även den liberala småborgerliga "vänstern" att hetsa mot muslimer och kräva mer statlig repression mot arbetarklassen och folket.

Polisterror i Husby

När makthavarna behöver mjuka upp opinionen och skapa acceptans för mer övervakning, mer diktatur och mer fascistisk hets mot den mest upproriska delen av arbetarklassen, så räcker det inte längre med fascistisk demagogi från SD med anhang. För att nå ut till bredare kretsar är det då praktiskt att använda sig av personer från ”vänstern” som framställs som representanter för "invandrarkvinnor" i allmänhet. Men de som ställer upp i denna hetskampanj uppifrån, hur mycket de än själva har lidit under detta kvinnoförtryck, representerar i detta sammanhang ingenting annat än den borgerliga, imperialistiska svenska staten. I flera fall så är det denna stat som har gett dem deras karriärer, och det är i denna stat och detta system de finner sin trygghet och sin framtid (en del av dem tillhör dessutom den klick av ”sansade vuxna” som demonstrerade ”mot våldet” i Husby i stället för att rakryggat stå upp mot polisens våld och trakasserier). 

London 2011

För arbetarklassen i Sverige är borgarklassen och dess stat huvudfienden; det är ett objektivt faktum, inte någon åsikt. Att kalla sig ”kommunist” eller ”socialist” och prata om att bekämpa reaktionära auktoriteter utan att utgå från klasskampen; att göra sig till redskap åt den största och mest reaktionära auktoriteten av alla – borgarstaten - det är inget annat än opportunism och tjänar bara till att stärka borgarstaten och dess ideologiska och politiska kontroll. Vad som behövs för att bekämpa kvinnoförtryck och reaktionära islamister såväl som hela imperialismens ruttna kultur är att arbetarklassen organiserar sig oberoende av borgarstaten och alla dess partier och ideologiska kampanjer, och att det byggs upp en proletär kvinnorörelse som organiserar kampen mot kvinnoförtrycket som en del av kampen för att störta borgarstaten och hela detta system. En ”vänster” som är en del av detta system och försvarar den s.k. ”västerländska demokratin” i stället för att vara dess värsta fiende, den kan inte bli något annat än kapitalets nyttiga idioter.

_______________________________________

Not:

Det skall också tilläggas att vänsterpartiets ledning, såsom experter på opportunism, har tagit avstånd från denna kampanj mot ”islamismen i förorten”, eftersom de inser att den är lite för uppenbart SD-inspirerad och riskerar att stöta bort potentiella väljare. Vad de föreslår i stället är dock bara en annan variant på borgarstatens kamp mot ”radikaliseringen”, nämligen de gamla vanliga tomma löftena om ”välfärd” och ”rättvisa” som ska komma om vi bara röstar på dem och sätter vår tilltro till den imperialistiska borgarstaten. All denna mysiga "välfärd" givetvis ackompanjerad av statlig repression mot de revolutionära arbetarna ("extremvänstern"), vad gäller den saken så har ju Vänsterpartiet redan tydligt tagit ställning.

"Bränn den där trasan, släng den där trasan"

Vi hittade en bra låt dagen till "ära"! Vi har inte lyckats hitta texten till den, så om någon har tillgång till den så skicka gärna ett mail till uppror66@gmail.com.

Den hemliga uppmarschen: världshärskarnas krig mot arbetarklassen

Apropå imperialisternas och reaktionärernas lögner om Andra världskriget vill vi uppmärksamma den här klassikern: "Der heimliche Aufmarsch" (den hemliga uppmarschen*) med text av Erich Weinert och musik av Hanns Eisler; detta är den mest kända versionen som komponerades 1938 och sjöngs av Ernst Busch. Förutom att det är en mäktig marsch att spela vid demonstrationer och dylikt, så är texten också riktigt bra (vi har översatt den till svenska här nedan). Den pekar på det faktum som reaktionen än idag försöker dölja, att Andra världskriget inte bara var ett krig mellan imperialistmakter om territorier och herravälde, utan också ett krig mellan å ena sidan den imperialistiska borgarklassen, och å andra sidan den internationella arbetarklassen och de förtryckta folken. Imperialisterna i USA och England, och hela världsreaktionen, hoppades innerligt på att den tyska imperialismen under hitlerfascisternas ledning skulle krossa den sovjetiska arbetarstaten en gång för alla. Nordamerikanska, engelska och även svenska storföretagare (Wallenberg) gav omfattande ekonomiskt och politiskt stöd till Hitlertyskland i just detta syfte: att försöka krossa den proletära revolutionen i hela världen, i första hand genom att krossa Sovjetunionen. Det var inte förrän den tyska imperialismen blev ett överhängande hot mot deras egna intressen som de "västallierade" blev så illa tvungna att kriga mot den; den verkliga segern över fascismen vanns av de kämpande folken i Sovjetunionen och Kina, ledda av de Kommunistiska Partierna, och av deras antifascistiska bundsförvanter runtom i världen.

Idag har vi ingen arbetarstat att försvara (ännu); Ryssland och Kina är idag imperialistiska stater som försöker hävda sig i kampen om territorier och om världsherravälde, och supermakten USA:s nuvarande krigshets handlar om att försöka undanröja konkurrenterna, utvidga sitt välde och rädda sig ur sin egen kris. Men det betyder inte att kriget inte angår oss, att det står utanför klasskampen. "Kriget som nu går fram genom länderna är ett krig mot dig, proletär!" lyder en rad i sången, och det är precis så det är. När imperialistmakterna krigar mot varandra för att på nytt dela upp världen emellan sig, eller när de krigar för att tvinga länder till underkastelse och försöka krossa de revolutionära rörelserna, så är det alltid ett krig mot oss, mot arbetarklassen och de förtryckta folken. Och det är bara vi som kan stoppa dem, genom att i hela världen besvara deras rövarkrig med revolutionärt krig, tills vi har byggt ett samhälle där inga krig längre behövs.

Den hemliga uppmarschen

En viskning går runt världen
Arbetare, hör du den inte?
Det är krigsministrarnas röster!
Arbetare, hör du dem inte?
Det viskas från kol- och stålproducenterna!
Det viskas från den kemiska krigsproduktionen!
Det viskas från alla kontinenter!
Mobilisering mot Sovjetunionen!

Arbetare, bönder, beväpna er!
Beväpna er med vapen i hand!
Krossa de fascistiska rövararméerna!
Sätt alla hjärtan i brand!
Plantera arbetets röda fanor
På varje ramp, på varje fabrik!
Då stiger ur det gamla samhällets ruiner
den Socialistiska Världsrepubliken!

Arbetare, hör! De samlar sig till strid
och skriker "för nation och ras!"
Det är världshärskarnas krig
mot arbetarklassen!
För angreppet på Sovjetunionen
är ett angrepp mot revolutionens hjärta!
Och kriget som nu går fram genom länderna
är ett krig mot dig, proletär!

Arbetare, bönder...

* Uppmarsch = samling och gruppering av stridskrafter före krigsutbrott eller strid

Mer om den pro-imperialistiska "vänstern"

Vi kommer ofta in på frågan om de s.k. "socialister" i de rika länderna som mer eller mindre öppet och skamlöst ställer sig på imperialisternas sida och försvarar deras utsugning och förtryck av de förtryckta nationerna i tredje världen: Vänsterpartiet och liknande partier som stödjer imperialistiska folkmordskrig, anarkistiska intellektuella som förnekar att imperialismen över huvud taget existerar och motsätter sig vår kamp för att störta den, gamla avfällingar från 60- och 70-talets "ML"-rörelse som kallar sig antiimperialister men försvarar den "egna" (t.ex. den svenska) imperialiststaten, det socialfascistiska "folkhemmet" och imperialisternas prat om en "multipolär värld". Och så vidare. Den lilla klicken av monopolkapitalister har till stor del lyckats sprida sin egen attityd och världsbild även bland den övriga befolkningen; en arrogant och chauvinistisk idé om sig själva som representanter för den "civiliserade" världen, vars uppgift det är att "hjälpa de primitiva barbarerna" i de fattiga länderna. Denna lögnaktiga världsbild (och dess inneboende rasism) sitter djupt rotad även bland de mest vältaliga s.k. "antirasister", särskilt i ett land som Sverige, och givetvis särskilt hos de klasser och skikt som har mest att förlora på den imperialistiska statens undergång. 

Revisionism och opportunism finns förstås inte bara inom "vänstern" i de rika, imperialistiska länderna - men det är där de har sitt ursprung; i imperialismens utsugning av tredje världen, som Lenin tydligt förklarar i stycket här nedan. Han fokuserar här förstås på arbetararistokratin - de "arbetarrörelsens" pampar och byråkrater som idag snarast blivit en del av borgarklassen - men man skall inte glömma att denna opportunism och denna lojalitet med storkapitalet på olika sätt präglar HELA samhället i ett imperialistiskt land, inklusive delar av själva arbetarklassen. Det är också därför vi alltid påminner om vad Engels sade, om vikten av att gå till "den understa massan" inom arbetarklassen, den som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten".

"Här måste vi fråga oss hur det kommer sig att sådana riktningar [revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen - övers. anmärkning] är så starka i Europa och varför denna opportunism är starkare i Västeuropa än i vårt land. Jo, det beror på att de framskridna länderna har baserat och fortsätter att basera sin kultur på möjligheten att leva på en miljard förtryckta människors bekostnad. Det beror på att dessa länders kapitalister inhöstar mycket mer på detta sätt än den profit de skulle kunna få genom att utplundra det egna landets arbetare.
Före kriget ansågs att de tre rikaste länderna, England, Frankrike och Tyskland, enbart på kapitalexporten, andra källor inte inräknade, tog in 8-10 miljarder francs i årsinkomster.
Av denna nätta summa kan man självfallet slänga till arbetarledarna och arbetararistokratin åtminstone en halv miljard i allmosor och allehanda mutor. Och det är just mutor det hela går ut på. Det görs på tusen olika sätt: genom att höja kulturen i större centra, inrätta bildningsinstitutioner, ordna tusentals trevliga befattningar åt kooperationsledare, fackföreningsledare, parlamentsledare. Detta görs överallt där det råder moderna civiliserade kapitalistiska förhållanden. Och dessa miljarder i extraprofit utgör den ekonomiska grund, på vilken opportunismen inom arbetarrörelsen vilar. De opportunistiska ledarna, arbetarklassens toppskikt, arbetararistokratin är i Amerika, i England, i Frankrike ojämförligt mer hårdnackade; de gör starkare motstånd mot den kommunistiska rörelsen. Och därför måste vi vara beredda på att det blir besvärligare för de europeiska och amerikanska arbetarpartierna att befria sig från denna sjukdom än det var i vårt land. Vi vet att väldiga framsteg i behandlingen av denna sjukdom har gjorts sedan Tredje internationalen grundades, men ännu är vi inte definitivt färdiga med den: arbetarpartierna, proletariatets revolutionära partier i hela världen har ännu långtifrån slutfört utrensningen av borgerligt inflytande, av opportunister i de egna leden."

(V.I. Lenin - Den Kommunistiska Internationalens Andra Kongress, 1920)

"Socialister" för kapitalism: om "teorin om produktivkrafterna"

En sak som ofta slår en när man studerar arbetarrörelsens historia är hur olika slags reformister och borgerliga "socialister" - de som förkastar marxismen och den socialistiska revolutionen - ständigt verkar återkomma till samma gamla slitna "teorier" och argument för att marknadsföra sitt förräderi mot arbetarklassens sak och sitt ställningstagande för kapitalismens bevarande. Hur många gånger dessa "teorier" än har avslöjats och motbevisats av den revolutionära arbetarrörelsen, så försöker nya reformister lansera dem igen och igen inför nya generationer av potentiella revolutionärer. Ett av de tydligaste exemplen är "teorin om produktivkrafterna", som lanserades av Bernstein och Kautsky (reformismens och den borgerliga socialdemokratins förfäder), och som sedan har gått i arv till alla deras följeslagare fram tills idag.

I korthet går "teorin om produktivkrafterna" ut på att 1) det är bara möjligt att bygga socialism i länder med en högt utvecklad kapitalism (de fattiga förtryckta länderna måste alltså "vänta" på att de rika länderna skall bli socialistiska och "befria dem") och 2) det är inte nödvändigt att göra revolution, d.v.s. med våld krossa de borgerliga staterna och bygga arbetarstater, eftersom socialismen kommer att "komma av sig själv" om bara produktivkrafterna* tillåts utvecklas tillräckligt mycket först på kapitalistisk väg. Denna "teori" har således använts t.ex. av dem som ville stätta stopp för socialism och kollektivisering i Sovjetunionen, därför att "det först måste bli revolution i de mer utvecklade länderna" (Trotskij och hans anhängare), liksom av dem som sedan återupprättade kapitalismen i både Sovjetunionen och Kina (Chrustjov, Teng Hsiao-ping m.fl.).

Affisch från Kulturrevolutionen:
"Completely Crush the Liu-Teng
Counterrevolutionary Line!"

Samma "teori" används idag - i mer eller mindre maskerad form - av de s.k. "socialister" som försöker inbilla oss att det är de rika imperialistiska länderna (som Sverige) som står för "framsteg och civilisation" i världen, och att tredje världens förtryckta nationer måste utveckla mer kapitalism (de brukar kalla det "demokrati") under imperialistisk dominans innan de ens kan börja tänka på socialism (i Sverige är Vänsterpartiet m.fl. tydliga representanter för denna politik med sitt stöd till imperialistiska aggressionskrig och "demokratiseringsprojekt" i tredje världen). Samma "teori" dyker upp i den nu så omtalade s.k. "arbetskritiken", som hävdar att det kapitalistiska löneslaveriet kan avskaffas utan revolution; att det enda som behövs är teknisk utveckling och politiska reformer (basinkomst, förkortad arbetstid etc.).

Vad alla dessa s.k. "socialister" till varje pris vill dölja, är att förutsättningen för att kunna utveckla produktivkrafterna så att de tjänar det arbetande folket är att arbetarklassen tar makten, d.v.s. genom revolution krossar borgarklassens makt, upprättar arbetarstaten och beväpnar folket för att försvara socialismen och fortsätta revolutionen. Så länge det är kapitalisterna som har statsmakten, och så länge de förtryckta nationerna domineras av imperialistmakter, så kan ingen teknologi och inga reformer avskaffa utsugningen, och när vi väl bygger socialism så är det politiken - d.v.s. arbetarklassens ideologi och politik - som måste styra över ekonomin i stället för att ekonomin styr över politiken. Som marxister och materialister vet vi att medan det är den ekonomiska basen, produktionsförhållandena, som bestämmer den ideologiska och politiska överbyggnaden, så är det just genom människornas medvetna, revolutionära politiska handling som dessa produktionsförhållanden kan förändras; ingen utsugarklass har hittills gått under "av sig själv" eller reformerats bort "gradvis". I det socialistiska Kina var det Mao Tse-tung och hans anhängare som gick i spetsen för arbetarklassens kamp mot dem som med "teorin om produktivkrafterna" förespråkade kapitalism i stället för socialism, d.v.s. Liu Shao-chi, Teng Hsiao-ping och deras följeslagare, de borgarsvin som idag härskar i Kina och har mage att kalla det för "socialism".

* Produktivkrafterna: de verktyg, maskiner, jord, mänsklig arbetskraft etc. som används i produktionen.

_____________________________

Artikeln nedan publicerades i Peking Review 1969, mitt under Kulturrevolutionen. Vi har översatt den till svenska (den ursprungliga engelska översättningen finns här)

Från Bernstein till Liu Shao-chi

av Kao Hung

Peking Review nr. 38, 19 september 1969

"Teorin om produktivkrafterna" är en internationell revisionistisk tankeriktning. Enligt denna "teori" är den socialistiska revolutionen absolut omöjlig i ett land där kapitalismen inte är högt utvecklad, där produktivkrafterna inte har nått en hög nivå och där landsbygdsekonomin är utspridd och efterbliven, och socialismen kommer att komma naturligt om kapitalismen först tillåts utvecklas till fullo och produktivkrafterna tillåts växa enormt. I mer än ett halvt århundrade, från Bernstein, Kautsky och Trotskij till Chen Tu-hsiu och Liu Shao-chi, har denna handfull avfällingar från proletariatet prackat på oss denna absurda teori genom att presentera den som historisk materialism, och använt den som "teoretisk" grund för sin opposition mot den proletära revolutionen.

Det är ingen tillfällighet att "teorin om produktivkrafterna" dök upp vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Världskapitalismen hade vid den tidpunkten utvecklats till sitt döende stadium, d.v.s. det imperialistiska stadiet, i vilket den proletära revolutionen hade blivit tidens lösen. För att
tillgodose imperialisternas behov drog de gamla revisionisterna från den Andra Internationalen - Bernstein, Kautsky och deras likar - fram sin villfarelse i ett lömskt försök att motsätta sig och strypa den proletära revolutionen inifrån, från arbetarrörelsens insida.

Bernstein lade först fram denna villfarelse år 1899 i sin bok Socialismens förutsättningar och Socialdemokratins uppgifter. Han hävdade att med de högt utvecklade samhälleliga produktivkrafterna, så skulle kapitalismen på fredlig väg växa över i socialism. Därför, sade han, skulle revolution genom väpnad makt bli en meningslös fras. Han deklarerade godtyckligt att socialismens seger enbart kunde bero på det allmänna samhälleliga framsteget, speciellt på ökningen av den samhälleliga rikedomen eller på de samhälleliga produktivkrafternas tillväxt följd av arbetarklassens mognad i fråga om kunskap och moral. Han drog slutsatsen: Vad gäller det kapitalistiska systemet, så bör man inte förstöra det utan hjälpa det att utvecklas mer.

Renegaten Kautsky låg inte heller på latsidan när det gällde att offentliggöra den reaktionära "teorin om produktivkrafterna". I sin broschyr Vägen till makten, skriven 1909, påstod han att endast där det kapitalistiska produktionssättet var högt utvecklat kunde det finnas en möjlighet att förvandla kapitalistiskt ägande av produktionsmedlen till allmänt ägande genom statsmakten.

Lenin förde upprepade och effektiva kamper mot denna reaktionära "teori om produktivkrafterna" före och efter den Socialistiska Ryska Oktoberrevolutionen. Före Oktoberrevolutionen pekade Lenin på att den socialistiska revolutionen inte nödvändigtvis skulle segra först i de kapitalistiska länder där produktivkrafternas nivå var högst, utan att den kunde segra först i Ryssland, den kapitalistiska världens svagaste länk. Oktoberrevolutionens seger bekräftade till fullo riktigheten i Lenins briljanta tes. Efter Oktoberrevolutionens seger fortsatte Kautsky att svinga "teorin om produktivkrafterna" som ett brutet svärd. Han blev ännu vildare i sitt motstånd mot Oktoberrevolutionen och mot att det sovjetiska folket skulle ta den socialistiska vägen. Han blundande för verkligheten och utropade år 1930 t.o.m. att den revolution som hade ägt rum i Ryssland endast kunde tjäna till att röja vägen för kapitalismens fullständiga utveckling och att endast när kapitalismen var högt utvecklad skulle det vara möjligt att etablera ett socialistiskt samhälle. Därför, påstod han, skulle de industrialiserade västeuropeiska länderna oundvikligen komma före de östeuropeiska länderna på vägen till socialismen. Han babblade också om att utan en relativt hög utbildningsstandard och en högt utvecklad industri, så skulle det vara absolut omöjligt att uppnå och upprätthålla storskalig jordbruksproduktion, och därför var kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen bara ett primitivt experiment som definitivt skulle misslyckas. Detta innebar att det ryska proletariatet, på grund av de efterblivna produktivkrafterna, inte skulle kunna behålla den politiska makt det hade erövrat, utan måste låta bourgeoisien ta över styret.

Då Trotskij tog över "teorin om produktivkrafterna" som förespråkades av Bernstein och Kautsky, attackerade även han febrilt Lenins teori om att socialismens seger var möjlig först i ett land, och attackerade Oktoberrevolutionen. 1922, i sin efterskrift till Fredsprogrammet, pladdrade Trotskij om att Ryssland inte hade nått, eller ens närmat sig, stadiet för att etablera ett socialistiskt samhälle… och att socialismen var möjlig endast då det fanns en bas av utvecklade och blomstrande produktivkrafter. Han påstod vidare att ett verkligt uppsving i den ryska socialistiska ekonomin bara var möjligt efter att proletariatet hade segrat i flera av de viktigaste europeiska länderna. Detta innebar att Sovjetunionen, som var ekonomiskt efterblivet, inte var kvalificerat att bygga socialism. En sådan villfarelse är till sitt väsen utformad för att skapa kontrarevolutionär allmän opinion för kapitalistisk restauration i Sovjetunionen.

Den store revolutionäre ledaren Lenin fördömde våldsamt dessa absurda och löjliga teorier. Han betonade gång på gång den enorma roll som revolutionen spelade i att utveckla produktionen och den enorma roll som maktövertagandet och förändringen av produktionsförhållandena spelade i att främja produktivkrafternas utveckling. Han påpekade skarpt att med Bolsjevikpartiet, en konsoliderad arbetar-bondeallians och under ledning av ett sådant Parti, så var det fullt möjligt att göra Ryssland till ett mäktigt socialistiskt land efter revolutionen. Han sade: "Om det för upprättande av socialism fordras en bestämd kulturnivå (ehuru ingen kan säga hurdan denna bestämda "kulturnivå" är, eftersom den varierar i olika västeuropeiska stater), varför kan vi då inte först börja med att på revolutionär väg tillkämpa oss förutsättningarna för denna nivå och sedan, på basis av arbetar- och bondemakten samt sovjetsystemet, sätta i gång med att hinna ifatt de andra folken?" Lenin kritiserade skarpt förespråkarna av "teorin om produktivkrafterna" och sade: "Det avgörande i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik, har de inte alls begripit".

Chrusjtjovs sovjetrevisionistiska renegatklick har fullständigt förrått marxism-leninismen och har verkställt en allomfattande restauration av kapitalismen i Sovjetunionen. Utifrån sina kontrarevolutionära behov för de fram sitt snack om att ekonomin, under socialistiska förhållanden, är viktigare än politik, att frågan om produktionen skall komma i första hand, ta plats i hjärtat av alla partiorganisationers aktiviteter och gå före partiorganisationernas övriga arbete. Sådant nonsens är blott en kopia av den "teori om produktivkrafterna" som förespråkades av de gamla revisionisterna.

I Kina förespråkades "teorin om produktivkrafterna" först av renegaten Chen Tu-hsiu. 1923, i sin text Kinas nationella revolution och alla samhällets klasser, betonade han ensidigt att "Kinas industri befinner sig i sin barndom och dess kultur är efterbliven", att "t.o.m. bourgeoisien är mycket infantil och arbetarklassen är objektivt sett ännu mer infantil." Han motsatte sig ursinnigt att proletariatet skulle leda revolutionen och gripa den politiska makten. Han skränade att "Under normala omständigheter kommer den politiska makten självklart att ligga i bourgeoisiens händer efter en framgångsrik nationell revolution". Så sent som 1938 tjattrade han fortfarande att "det finns fortfarande mycket utrymme för att utveckla kapitalismen i Kina". Genom att predika detta hoppades han förgäves att kunna fullständigt likvidera revolutionen.

Då han gick i renegaterna Bernsteins, Kautskys, Trotskijs och Chen Tu-hsius fotspår, förespråkade renegaten, den dolde förrädaren och svinpälsen Lius Shao-chi konsekvent den reaktionära "teorin om produktivkrafterna". Han motsatte sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur, och begick således omåttliga brott.

Den store ledaren Ordförande Mao har lärt oss: "Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja". De som försöker att hindra historiens gång kommer att sluta i elände. Liksom sina föregångare Bernstein, Kautsky, Trotskij och Chen Tu-hsiu, så har Liu Shao-chi dränkts i historiens mäktiga ström.