"Socialister" för kapitalism: om "teorin om produktivkrafterna"

En sak som ofta slår en när man studerar arbetarrörelsens historia är hur olika slags reformister och borgerliga "socialister" - de som förkastar marxismen och den socialistiska revolutionen - ständigt verkar återkomma till samma gamla slitna "teorier" och argument för att marknadsföra sitt förräderi mot arbetarklassens sak och sitt ställningstagande för kapitalismens bevarande. Hur många gånger dessa "teorier" än har avslöjats och motbevisats av den revolutionära arbetarrörelsen, så försöker nya reformister lansera dem igen och igen inför nya generationer av potentiella revolutionärer. Ett av de tydligaste exemplen är "teorin om produktivkrafterna", som lanserades av Bernstein och Kautsky (reformismens och den borgerliga socialdemokratins förfäder), och som sedan har gått i arv till alla deras följeslagare fram tills idag.

I korthet går "teorin om produktivkrafterna" ut på att 1) det är bara möjligt att bygga socialism i länder med en högt utvecklad kapitalism (de fattiga förtryckta länderna måste alltså "vänta" på att de rika länderna skall bli socialistiska och "befria dem") och 2) det är inte nödvändigt att göra revolution, d.v.s. med våld krossa de borgerliga staterna och bygga arbetarstater, eftersom socialismen kommer att "komma av sig själv" om bara produktivkrafterna* tillåts utvecklas tillräckligt mycket först på kapitalistisk väg. Denna "teori" har således använts t.ex. av dem som ville stätta stopp för socialism och kollektivisering i Sovjetunionen, därför att "det först måste bli revolution i de mer utvecklade länderna" (Trotskij och hans anhängare), liksom av dem som sedan återupprättade kapitalismen i både Sovjetunionen och Kina (Chrustjov, Teng Hsiao-ping m.fl.).

Affisch från Kulturrevolutionen:
"Completely Crush the Liu-Teng
Counterrevolutionary Line!"

Samma "teori" används idag - i mer eller mindre maskerad form - av de s.k. "socialister" som försöker inbilla oss att det är de rika imperialistiska länderna (som Sverige) som står för "framsteg och civilisation" i världen, och att tredje världens förtryckta nationer måste utveckla mer kapitalism (de brukar kalla det "demokrati") under imperialistisk dominans innan de ens kan börja tänka på socialism (i Sverige är Vänsterpartiet m.fl. tydliga representanter för denna politik med sitt stöd till imperialistiska aggressionskrig och "demokratiseringsprojekt" i tredje världen). Samma "teori" dyker upp i den nu så omtalade s.k. "arbetskritiken", som hävdar att det kapitalistiska löneslaveriet kan avskaffas utan revolution; att det enda som behövs är teknisk utveckling och politiska reformer (basinkomst, förkortad arbetstid etc.).

Vad alla dessa s.k. "socialister" till varje pris vill dölja, är att förutsättningen för att kunna utveckla produktivkrafterna så att de tjänar det arbetande folket är att arbetarklassen tar makten, d.v.s. genom revolution krossar borgarklassens makt, upprättar arbetarstaten och beväpnar folket för att försvara socialismen och fortsätta revolutionen. Så länge det är kapitalisterna som har statsmakten, och så länge de förtryckta nationerna domineras av imperialistmakter, så kan ingen teknologi och inga reformer avskaffa utsugningen, och när vi väl bygger socialism så är det politiken - d.v.s. arbetarklassens ideologi och politik - som måste styra över ekonomin i stället för att ekonomin styr över politiken. Som marxister och materialister vet vi att medan det är den ekonomiska basen, produktionsförhållandena, som bestämmer den ideologiska och politiska överbyggnaden, så är det just genom människornas medvetna, revolutionära politiska handling som dessa produktionsförhållanden kan förändras; ingen utsugarklass har hittills gått under "av sig själv" eller reformerats bort "gradvis". I det socialistiska Kina var det Mao Tse-tung och hans anhängare som gick i spetsen för arbetarklassens kamp mot dem som med "teorin om produktivkrafterna" förespråkade kapitalism i stället för socialism, d.v.s. Liu Shao-chi, Teng Hsiao-ping och deras följeslagare, de borgarsvin som idag härskar i Kina och har mage att kalla det för "socialism".

* Produktivkrafterna: de verktyg, maskiner, jord, mänsklig arbetskraft etc. som används i produktionen.

_____________________________

Artikeln nedan publicerades i Peking Review 1969, mitt under Kulturrevolutionen. Vi har översatt den till svenska (den ursprungliga engelska översättningen finns här)

Från Bernstein till Liu Shao-chi

av Kao Hung

Peking Review nr. 38, 19 september 1969

"Teorin om produktivkrafterna" är en internationell revisionistisk tankeriktning. Enligt denna "teori" är den socialistiska revolutionen absolut omöjlig i ett land där kapitalismen inte är högt utvecklad, där produktivkrafterna inte har nått en hög nivå och där landsbygdsekonomin är utspridd och efterbliven, och socialismen kommer att komma naturligt om kapitalismen först tillåts utvecklas till fullo och produktivkrafterna tillåts växa enormt. I mer än ett halvt århundrade, från Bernstein, Kautsky och Trotskij till Chen Tu-hsiu och Liu Shao-chi, har denna handfull avfällingar från proletariatet prackat på oss denna absurda teori genom att presentera den som historisk materialism, och använt den som "teoretisk" grund för sin opposition mot den proletära revolutionen.

Det är ingen tillfällighet att "teorin om produktivkrafterna" dök upp vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Världskapitalismen hade vid den tidpunkten utvecklats till sitt döende stadium, d.v.s. det imperialistiska stadiet, i vilket den proletära revolutionen hade blivit tidens lösen. För att
tillgodose imperialisternas behov drog de gamla revisionisterna från den Andra Internationalen - Bernstein, Kautsky och deras likar - fram sin villfarelse i ett lömskt försök att motsätta sig och strypa den proletära revolutionen inifrån, från arbetarrörelsens insida.

Bernstein lade först fram denna villfarelse år 1899 i sin bok Socialismens förutsättningar och Socialdemokratins uppgifter. Han hävdade att med de högt utvecklade samhälleliga produktivkrafterna, så skulle kapitalismen på fredlig väg växa över i socialism. Därför, sade han, skulle revolution genom väpnad makt bli en meningslös fras. Han deklarerade godtyckligt att socialismens seger enbart kunde bero på det allmänna samhälleliga framsteget, speciellt på ökningen av den samhälleliga rikedomen eller på de samhälleliga produktivkrafternas tillväxt följd av arbetarklassens mognad i fråga om kunskap och moral. Han drog slutsatsen: Vad gäller det kapitalistiska systemet, så bör man inte förstöra det utan hjälpa det att utvecklas mer.

Renegaten Kautsky låg inte heller på latsidan när det gällde att offentliggöra den reaktionära "teorin om produktivkrafterna". I sin broschyr Vägen till makten, skriven 1909, påstod han att endast där det kapitalistiska produktionssättet var högt utvecklat kunde det finnas en möjlighet att förvandla kapitalistiskt ägande av produktionsmedlen till allmänt ägande genom statsmakten.

Lenin förde upprepade och effektiva kamper mot denna reaktionära "teori om produktivkrafterna" före och efter den Socialistiska Ryska Oktoberrevolutionen. Före Oktoberrevolutionen pekade Lenin på att den socialistiska revolutionen inte nödvändigtvis skulle segra först i de kapitalistiska länder där produktivkrafternas nivå var högst, utan att den kunde segra först i Ryssland, den kapitalistiska världens svagaste länk. Oktoberrevolutionens seger bekräftade till fullo riktigheten i Lenins briljanta tes. Efter Oktoberrevolutionens seger fortsatte Kautsky att svinga "teorin om produktivkrafterna" som ett brutet svärd. Han blev ännu vildare i sitt motstånd mot Oktoberrevolutionen och mot att det sovjetiska folket skulle ta den socialistiska vägen. Han blundande för verkligheten och utropade år 1930 t.o.m. att den revolution som hade ägt rum i Ryssland endast kunde tjäna till att röja vägen för kapitalismens fullständiga utveckling och att endast när kapitalismen var högt utvecklad skulle det vara möjligt att etablera ett socialistiskt samhälle. Därför, påstod han, skulle de industrialiserade västeuropeiska länderna oundvikligen komma före de östeuropeiska länderna på vägen till socialismen. Han babblade också om att utan en relativt hög utbildningsstandard och en högt utvecklad industri, så skulle det vara absolut omöjligt att uppnå och upprätthålla storskalig jordbruksproduktion, och därför var kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen bara ett primitivt experiment som definitivt skulle misslyckas. Detta innebar att det ryska proletariatet, på grund av de efterblivna produktivkrafterna, inte skulle kunna behålla den politiska makt det hade erövrat, utan måste låta bourgeoisien ta över styret.

Då Trotskij tog över "teorin om produktivkrafterna" som förespråkades av Bernstein och Kautsky, attackerade även han febrilt Lenins teori om att socialismens seger var möjlig först i ett land, och attackerade Oktoberrevolutionen. 1922, i sin efterskrift till Fredsprogrammet, pladdrade Trotskij om att Ryssland inte hade nått, eller ens närmat sig, stadiet för att etablera ett socialistiskt samhälle… och att socialismen var möjlig endast då det fanns en bas av utvecklade och blomstrande produktivkrafter. Han påstod vidare att ett verkligt uppsving i den ryska socialistiska ekonomin bara var möjligt efter att proletariatet hade segrat i flera av de viktigaste europeiska länderna. Detta innebar att Sovjetunionen, som var ekonomiskt efterblivet, inte var kvalificerat att bygga socialism. En sådan villfarelse är till sitt väsen utformad för att skapa kontrarevolutionär allmän opinion för kapitalistisk restauration i Sovjetunionen.

Den store revolutionäre ledaren Lenin fördömde våldsamt dessa absurda och löjliga teorier. Han betonade gång på gång den enorma roll som revolutionen spelade i att utveckla produktionen och den enorma roll som maktövertagandet och förändringen av produktionsförhållandena spelade i att främja produktivkrafternas utveckling. Han påpekade skarpt att med Bolsjevikpartiet, en konsoliderad arbetar-bondeallians och under ledning av ett sådant Parti, så var det fullt möjligt att göra Ryssland till ett mäktigt socialistiskt land efter revolutionen. Han sade: "Om det för upprättande av socialism fordras en bestämd kulturnivå (ehuru ingen kan säga hurdan denna bestämda "kulturnivå" är, eftersom den varierar i olika västeuropeiska stater), varför kan vi då inte först börja med att på revolutionär väg tillkämpa oss förutsättningarna för denna nivå och sedan, på basis av arbetar- och bondemakten samt sovjetsystemet, sätta i gång med att hinna ifatt de andra folken?" Lenin kritiserade skarpt förespråkarna av "teorin om produktivkrafterna" och sade: "Det avgörande i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik, har de inte alls begripit".

Chrusjtjovs sovjetrevisionistiska renegatklick har fullständigt förrått marxism-leninismen och har verkställt en allomfattande restauration av kapitalismen i Sovjetunionen. Utifrån sina kontrarevolutionära behov för de fram sitt snack om att ekonomin, under socialistiska förhållanden, är viktigare än politik, att frågan om produktionen skall komma i första hand, ta plats i hjärtat av alla partiorganisationers aktiviteter och gå före partiorganisationernas övriga arbete. Sådant nonsens är blott en kopia av den "teori om produktivkrafterna" som förespråkades av de gamla revisionisterna.

I Kina förespråkades "teorin om produktivkrafterna" först av renegaten Chen Tu-hsiu. 1923, i sin text Kinas nationella revolution och alla samhällets klasser, betonade han ensidigt att "Kinas industri befinner sig i sin barndom och dess kultur är efterbliven", att "t.o.m. bourgeoisien är mycket infantil och arbetarklassen är objektivt sett ännu mer infantil." Han motsatte sig ursinnigt att proletariatet skulle leda revolutionen och gripa den politiska makten. Han skränade att "Under normala omständigheter kommer den politiska makten självklart att ligga i bourgeoisiens händer efter en framgångsrik nationell revolution". Så sent som 1938 tjattrade han fortfarande att "det finns fortfarande mycket utrymme för att utveckla kapitalismen i Kina". Genom att predika detta hoppades han förgäves att kunna fullständigt likvidera revolutionen.

Då han gick i renegaterna Bernsteins, Kautskys, Trotskijs och Chen Tu-hsius fotspår, förespråkade renegaten, den dolde förrädaren och svinpälsen Lius Shao-chi konsekvent den reaktionära "teorin om produktivkrafterna". Han motsatte sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur, och begick således omåttliga brott.

Den store ledaren Ordförande Mao har lärt oss: "Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja". De som försöker att hindra historiens gång kommer att sluta i elände. Liksom sina föregångare Bernstein, Kautsky, Trotskij och Chen Tu-hsiu, så har Liu Shao-chi dränkts i historiens mäktiga ström.