Om NATO, värdlandsavtalet och imperialisternas skiftande allianser

I morgon skall Sveriges Riksdag rösta om det s.k. värdlandsavtalet med NATO. Det är ett avtal som i korthet innebär att den militära alliansen under USA:s befäl skall kunna placera ut soldater och vapen i Sverige och föra krig från svensk mark och med svenskt militärt deltagande. Avtalet är bara ytterligare ett steg närmare ett formellt svenskt medlemskap; i praktiken deltar Sverige redan i NATO:s krig och stora förberedelser för ett nytt europeiskt krig genomförs redan på svensk mark.

Trots en intensiv kampanj av skräckpropaganda och krigshets för att manipulera opinionen så visar alla undersökningar att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning säger nej till detta utökade samarbete med NATO, men vad folket vill är förstås inte något som bekymrar Riksdagens politiker. Alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har uppgett att de kommer att rösta ja till värdlandsavtalet. SD har i skrivande stund deklarerat att de inte kommer att stödja V:s krav på att skjuta upp omröstningen; enligt Åkesson är partiet motståndare till både värdlandsavtalet och Vänsterpartiets krav på "vilandeförklaring".

Vad betyder då dessa ställningstaganden? Varför är alla dessa liberaler, socialdemokrater och andra så villiga att överge Sveriges påstådda "neutralitet", öppet ansluta sig till den största supermaktens krigsplaner och i praktiken förbereda Sveriges deltagande i ett nytt europeiskt storkrig? Svaret är att dessa partier i slutändan inte är något annat än representanter för den lilla klick av monopolkapitalister som har den verkliga makten i Sverige, och den dominerande fraktionen av den svenska borgarklassen är allierad med den nordamerikanska imperialismen därför att det är den allians som bäst tjänar de svenska imperialisternas profitintressen, inte minst deras vapenförsäljning och deras utsugning av arbetskraft och naturtillgångar i de förtryckta nationerna (inte minst i Östeuropa). Skälen är till stor del desamma som när denna borgarklass och dess Riksdag beslutade att låta den tyska imperialismens hitlerfascister använda svensk mark för sina trupp- och vapentransporter.

Men vad betyder då SD:s och V:s "motstånd" mot värdlandsavtalet? Representerar dessa partier det svenska folkets motstånd mot USA och dess krigsplaner? Är deras ställningstagande ett uttryck för "antiimperialism"? Eller är det kanske så, som de övriga reaktionärerna försöker inbilla oss, att de som motsätter sig USA:s och NATO:s planer är "extremister" som motsätter sig den "demokrati" och "frihet" som USA påstås företräda? Nej, ingenting av detta har något med verkligheten att göra. I verkligheten är både SD och V lika mycket representanter för borgarklassen som de övriga partierna, men de måste båda ta hänsyn till de grupper som utgör deras viktigaste bas, d.v.s. även de delar av borgarklassen och småbourgeoisien vars ekonomiska och politiska intressen inte är kopplade till USA och dess krig.

Liksom i de större europeiska imperialistmakterna, framför allt Tyskland och Frankrike, så finns det i Sverige delar av borgarklassen som förespråkar eller överväger en rysk-europeisk imperialistisk allians för att utmana den nordamerikanska supermaktens hegemoni. Exempel på detta är t.ex. Göran Perssons uttalanden om Rysslands roll i Syrien och den tyske socialdemokratiske f.d. Rikskanslern Helmut Schmidts ställningstaganden, liksom en del av de fascistiska grupperingarnas "pro-ryska" ståndpunkt. Detta motstånd mot USA:s hegemoni har ingenting med "antiimperialism" att göra, precis som USA:s och dess allierades krigspropaganda inte har någonting att göra med att bekämpa "Putins förtryck" eller att "försvara demokratin". Vad det handlar om är imperialistmakter som - i skiftande allianser - på nytt behöver dela upp världen emellan sig med hjälp av krig, och som vanligt sker det på arbetarklassens och de förtryckta folkens bekostnad. Och samtidigt som dessa imperialister kämpar mot varandra till döds för att roffa åt sig en större del av kakan, så samarbetar de på alla sätt när det gäller att hetsa mot och bekämpa arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp.

I fallet SD så är majoriteten av partiets medlemmar och väljare NATO-vänliga (SD och moderaterna är de partier som har den största andelen NATO-positiva), men det finns också en stark fraktion inom partiet som, i likhet med de franska fascisterna i Front National, representerar den del av borgarklassen som har mer att vinna på en allians med den ryska imperialismen. SD:s "motstånd" mot värdlandsavtalet är förmodligen i huvudsak en kompromiss för att inte stöta bort denna fraktion, men det råder ingen tvekan om att partiet fortfarande väljer att luta sig mot den dominerande USA-trogna borgarklassen. Partiets vacklan i sista minuten är ett uttryck för den opportunism som är typisk för fascister, och ett uttryck för en vacklan hos den svenska borgarklassens fraktioner.

På ett liknande sätt måste även Vänsterpartiet ta hänsyn till sin väljarbas och framför allt till de olika delar av borgarklassen och småbourgeoisien som partiet förlitar sig på för att få vara med och mingla i maktens korridorer. Å ena sidan måste Vänsterpartiet försöka behålla stödet från de väljare som fortfarande vill bekämpa imperialismen; partiet måste därför upprätthålla en "antiimperialistisk" retorik för att dölja det faktum att partiet i verkligheten representerar just den svenska imperialismen och stödjer dess allians med USA och dess bombkrig i tredje världen. Å andra sidan så representerar även vänsterpartiet i viss mån de delar av borgarklassen som ser en allians med den ryska imperialismen som en bättre häst att satsa på när det gäller att garantera framtida profiter. Som vi har varit inne på tidigare: fascister och borgerlig reformistisk "vänster" har det gemensamt att de båda alltid representerar imperialismen, oavsett vilka olika imperialistmakter de för tillfället vill alliera sig med. Trots sina flirtar med rysk imperialism och trots sin falska "antiimperialistiska" retorik, så tar dock både SD och V fortfarande tydligt ställning för den svenska imperialismens allians med den största imperialistiska supermakten USA och dess folkmordskrig, även om de försöker dölja det med tal om "FN-mandat" och "neutralitet".

Jämför följande uttalanden från de två partierna, och observera att de "fredsbevarande insatser" de talar om i själva verket betyder deltagande i imperialistisk aggression för att bevaka och utvidga kapitalets exploatering av förtryckta nationer, såsom vi sett i Irak, Libyen, Afghanistan för att bara nämna några få exempel. FN agerar i dessa sammanhang som stödtrupper och "förkläde" för imperialismens styrkor.

"Genom att stärka vårt eget försvar, genom att fullt ut verka för ett nordiskt försvarssamarbete och genom partnerskapet för fred med NATO tar Sverige sitt säkerhetspolitiska ansvar. När Sverige återfått ett existensförsvar är det rimligt att Sverige åter bidrar med militärt bistånd i fredsskapande och fredsbevarande insatser med FN-mandat bakom." (Sverigedemokraterna - ur "Kraftsatsning på försvaret")

"Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande." (Vänsterpartiet om NATO)

"Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag" (Jonas Sjöstedt i Norrbottenskuriren)

Den Stora Proletära Kulturrevolutionen 50 år!

Den 16 maj 1966 publicerades Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés "Cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen", vilket ofta räknas som ett startskott för Kulturrevolutionen som varade fram till Mao Tsetungs död 1976. Med denna kulturrevolution, förmodligen den största revolutionära massmobiliseringen någonsin, reste sig den kinesiska arbetarklassen och folket - under ledning av kommunisterna med Mao i spetsen - i kamp mot de partipampar, borgerliga intellektuella och byråkrater som försökte använda kommunistpartiet och den socialistiska staten för att återupprätta kapitalismens utsugarsystem, på samma sätt som byråkraterna gjort under Chrustjovs och de övriga revisionisternas ledning i Sovjetunionen fr.o.m. 1956.

"Arbetarklassen måste leda allt"
(Affisch från kulturrevolutionen)

Genom att analysera erfarenheterna av arbetarklassens kamp i hela världen, och framför allt i Sovjetunionen och Kina, förstod Mao Tsetung och de kinesiska kommunisterna att även om arbetarklassen tagit makten, störtat borgarklassen och byggt upp den socialistiska staten, så är socialismen fortfarande inte ett klasslöst samhälle. Borgarklassen existerar fortfarande både i världen runtomkring och i det egna landet, och dess världsbild och dess tankar utövar fortfarande inflytande även inom arbetarklassen och dess parti. Klasskampen mellan arbetarklass och borgarklass fortsätter alltså även under socialismen, ända tills dess att det inte längre finns några klasser. Medan arbetarklassen kämpar för att bygga upp socialismen med kommunismen - det klasslösa samhället - som mål, så  kommer det oundvikligen att finnas auktoriteter inom de egna leden som inte vill gå framåt utan bakåt, som vill använda arbetarstaten för att värna om egna privilegier i stället för att fortsätta revolutionen.

Kulturrevolutionen i Kina är beviset på att arbetarklassen, när den leds av sitt Parti och beväpnar sig med sin proletära, vetenskapliga ideologi, har allt som krävs för att fortsätta revolutionen och krossa dessa försök att återupprätta kapitalismen. Även om denna första kulturrevolution avbröts och revisionisterna lyckades återupprätta kapitalismen i Kina, så vet vi att det bara är tillfälligt. Deras utsugarsystem är genomruttet och de arbetande massorna reser sig emot det i Kina liksom i hela världen. Vi kommer att störta utsugarna, vi kommer att bygga socialism igen, och vi kommer att fortsätta med proletära kulturrevolutioner tills det inte längre finns någon utsugning eller några klasser i världen.

__________________________

UR KKP:s "CIRKULÄR OM DEN STORA PROLETÄRA 

KULTURREVOLUTIONEN", 16 MAJ 1966:

"Just när vi inledde motoffensiven mot bourgeoisiens vildsinta attack, lade författarna till utkastet fram slagordet 'alla är likställda inför sanningen'. Detta är ett borgerligt slagord. Genom att fullständigt förneka sanningens klasskaraktär, använder de detta slagord för att skydda bourgeoisien och gå emot proletariatet, gå emot marxism-leninismen, och gå emot Mao Tse-tungs tänkande. I kampen mellan proletariatet och bourgeoisien, mellan marxismens sanning och bourgeoisiens och alla andra utsugarklassers bedrägligheter, så segrar antingen östanvinden över västanvinden eller så segrar västanvinden över östanvinden, och det finns absolut ingenting sådant som likställdhet. Kan någon likställdhet tillåtas i sådana grundläggande frågor som proletariatets kamp mot bourgeoisien, proletariatets diktatur över bourgeoisien, proletariatets diktatur i överbyggnaden, inklusive alla kulturens olika sfärer, och proletariatets fortsatta ansträngningar för att rensa ut de representanter för bourgeoisien som har nästlat sig in i det kommunistiska partiet och viftar med "röda fanor" för att motsätta sig den röda fanan? I årtionden har den gamla linjens socialdemokrater, och i mer än tio år de nutida revisionisterna, aldrig tillåtit proletariatet likställdhet med bourgeoisien. De förnekar fullständigt att de tusentals åren av människans historia är en historia av klasskamp. De förnekar fullständigt proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, den proletära revolutionen mot bourgeoisien, och proletariatets diktatur över bourgeoisien. De är tvärtom bourgeoisiens och imperialismens trogna lakejer. Tillsammans med bourgeoisien och imperialismen klamrar de sig fast vid den borgerliga ideologin av förtryck och utsugning av proletariatet och vid det kapitalistiska systemet, och de motsätter sig den marxist-leninistiska ideologin och det socialistiska systemet. De är en samling kontrarevolutionärer som motsätter sig det kommunistiska partiet och folket. Deras kamp emot oss är en kamp på liv och död, och det är inte fråga om någon likställdhet. Därför kan inte heller vår kamp emot dem vara något annat än en kamp på liv och död, och vårt förhållande till dem kan inte på något sätt vara ett likställt sådant. Det är tvärtom ett förhållande av en klass som förtrycker en annan, d.v.s. proletariatets diktatur över bourgeoisien. Det kan inte finnas någon annan slags förhållande, så som ett så kallat likställt förhållande, eller ett förhållande av fredlig samexistens mellan de utsugande och de utsugna klasserna, eller av vänlighet eller storsinthet."

(Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen, 16 maj 1966.)*

*Originaltexten på engelska: Circular of the Central Committee of the Communist Party of China on the Great Proletarian Cultural Revolution

85 år sedan morden i Ådalen: vi glömmer aldrig

Idag den 14 maj är det på dagen 85 år sedan den svenska borgarstatens väpnade styrkor öppnade eld mot de strejkande fabriksarbetarnas demonstrationståg i Ådalen och mördade den 20-åriga fabriksarbetaren Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, 22-årige arbetaren Evert Nygren, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år. Den svenska arbetarklassen kommer aldrig att glömma Ådalen-kamraternas kamp mot utsugarna och deras stat, i deras vilda strejk med de kommunistiska arbetarna i spetsen. Vi kommer inte heller att glömma hur de reformistiska, borgerliga "arbetarledarna", Per Albin Hansson och de övriga klassförrädarna i Riksdagen och det socialdemokratiska partiet, lydigt spelade sin roll som borgarklassens lakejer, fördömde de revolutionära arbetarnas kamp och legitimerade borgarstatens mord.

Om kommunalismen: "Låt småbourgeoisien bygga sitt bo"

En del som kallar sig "socialister" eller t.o.m. "kommunister" propagerar idag för den s.k. "kommunalismen" som en påstådd "revolutionär strategi": i stället för att störta de reaktionära staterna och bygga arbetarstaterna, med revolutionärt krig under ledning av arbetarklassen, som är den marxistiska strategin, så skall man enligt "kommunalisterna" fredligt bygga upp små inspirerande öar av "lokalt självstyre" utan att angripa den borgerliga staten och de imperialistiska utsugarna. Tidigare brukade de framhålla de mexikanska Zapatisterna som exempel, men då det projektet liksom inte ledde någonstans så satsar man nu i stället på Öcalans "demokratiska konfederalism" som idag tillämpas av PYD i Syrien (med både amerikanska och ryska imperialisters goda vilja). Vi kommer att återkomma till frågan om denna "kommunalism" mer utförligt framöver, men låt oss tills vidare se vad Lenin sade om de här teorierna redan 1907: 

"Ett annat av Plechanovs* argument lyder: 'I form av lokala självstyrande organ som kommer att äga jorden, skall kommunaliseringen skapa ett bålverk mot reaktionen. Och ett mycket kraftfullt bålverk kommer det att bli'. Detta är inte sant. Aldrig och ingenstans har lokalt självstyre varit ett bålverk mot reaktionen under kapitalismens epok, och kan inte heller vara det. Kapitalismen leder oundvikligen till centralisering av statsmakten, och varje lokalt självstyre kommer otvivelaktigt att kuvas om statsmakten är reaktionär. [...] Låt småbourgeoisien skynda sig att "bygga sitt bo" i de fredliga kommunerna i det framtida demokratiska Ryssland. Proletariatets uppgift är att organisera massorna, inte för detta syfte utan för den revolutionära kampen, för den fullständiga demokratiseringen idag och den socialistiska revolutionen i morgon." 

(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den ryska revolutionen)

_____________________________________

* Georgi Plechanov var en av dem som tidigt övergav marxismen och revolutionen, ställde sig på imperialismens sida och blev en av förgrundsfigurerna för den reformistiska socialdemokratins klassförräderi.

Upp trälar uti alla stater

Idag på klassens dag sjunger arbetare i hela världen vår hymn, Internationalen, i demonstrationståg och på massmöten, i revolutionära stödbaser, i folkkommittéer och i vilda strejker. T.o.m. de mest förborgerligade "socialister" inser att skulle man inte längre sjunga Internationalen på Första maj, då skulle deras klassförräderi bli alltför uppenbart.

Första maj i Sundsvall 1890. Bl.a. Axel Danielsson deltog.

Det är tyvärr sällan det fästs någon större vikt vid vad det är man faktiskt sjunger; vad sångens text faktiskt säger. Oftast sjungs en förkortad version med bara två eller tre verser, och då kan det ju vara intressant att titta på vilka verser det är som väljs bort. Den mest kända svenska versionen är en översättning från 1902, som redan då fick femte versen bortcensurerad på order av Hjalmar Branting. Just den femte versen, som handlar om arbetarklassens kamp - och väpnade kamp - mot kapitalets plundrings- och folkmordskrig, kunde förstås inte tillåtas av de "socialistiska" pampar som svurit trohet till den borgerliga staten, dess väpnade styrkor och dess krig. Och med tanke på den nutida borgerliga "vänsterns" ideologi och politik, så är det kanske inte så konstigt att de inte heller gärna vill sjunga om att "skjuta våra generaler".

En annan vers som ofta "glöms bort" är den fjärde. Förmodligen är det de två första raderna som blir svåra att sjunga för de "socialister" som ägnar sig åt att försvara den borgerliga staten i stället för att organisera störtandet av den. "Vi under skatter digna ner" sjunger arbetarna, medan reformisterna säger som Mona Sahlin och Anders Borg: "det är häftigt att betala skatt".

Här är hela texten, i Henrik Menanders översättning från 1902 (vers 5 och 6 av andra översättare):


Internationalen

Text: E Pottier

Svensk text: Henrik Menander (1902)

1.

Manila, Filippinerna, Första maj 2016:
Arbetare slåss mot polis för att ta sig fram till USA:s
ambassad, i en demonstration för högre löner, bättre
arbetsvillkor och mot imperialismen.

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

2.
I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar står oss bli.

Bangladesh, Första maj 2016:
Arbetare i beklädnadsindustrin demonstrerar.

Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

3.
I sin förgudning avskyvärda,
månn' guldets kungar nån'sin haft

Paris, Frankrike, Första maj 2016:
Arbetare i kamp mot borgarstaten

ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

4.
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner!
Den rike inga plikter trycka,
den arme inger rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

5.
(Översättning Elon Lindström och Sten Sjöberg)
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

6.
Arbetare i stad, på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättningen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.