Om NATO, värdlandsavtalet och imperialisternas skiftande allianser

I morgon skall Sveriges Riksdag rösta om det s.k. värdlandsavtalet med NATO. Det är ett avtal som i korthet innebär att den militära alliansen under USA:s befäl skall kunna placera ut soldater och vapen i Sverige och föra krig från svensk mark och med svenskt militärt deltagande. Avtalet är bara ytterligare ett steg närmare ett formellt svenskt medlemskap; i praktiken deltar Sverige redan i NATO:s krig och stora förberedelser för ett nytt europeiskt krig genomförs redan på svensk mark.

Trots en intensiv kampanj av skräckpropaganda och krigshets för att manipulera opinionen så visar alla undersökningar att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning säger nej till detta utökade samarbete med NATO, men vad folket vill är förstås inte något som bekymrar Riksdagens politiker. Alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har uppgett att de kommer att rösta ja till värdlandsavtalet. SD har i skrivande stund deklarerat att de inte kommer att stödja V:s krav på att skjuta upp omröstningen; enligt Åkesson är partiet motståndare till både värdlandsavtalet och Vänsterpartiets krav på "vilandeförklaring".

Vad betyder då dessa ställningstaganden? Varför är alla dessa liberaler, socialdemokrater och andra så villiga att överge Sveriges påstådda "neutralitet", öppet ansluta sig till den största supermaktens krigsplaner och i praktiken förbereda Sveriges deltagande i ett nytt europeiskt storkrig? Svaret är att dessa partier i slutändan inte är något annat än representanter för den lilla klick av monopolkapitalister som har den verkliga makten i Sverige, och den dominerande fraktionen av den svenska borgarklassen är allierad med den nordamerikanska imperialismen därför att det är den allians som bäst tjänar de svenska imperialisternas profitintressen, inte minst deras vapenförsäljning och deras utsugning av arbetskraft och naturtillgångar i de förtryckta nationerna (inte minst i Östeuropa). Skälen är till stor del desamma som när denna borgarklass och dess Riksdag beslutade att låta den tyska imperialismens hitlerfascister använda svensk mark för sina trupp- och vapentransporter.

Men vad betyder då SD:s och V:s "motstånd" mot värdlandsavtalet? Representerar dessa partier det svenska folkets motstånd mot USA och dess krigsplaner? Är deras ställningstagande ett uttryck för "antiimperialism"? Eller är det kanske så, som de övriga reaktionärerna försöker inbilla oss, att de som motsätter sig USA:s och NATO:s planer är "extremister" som motsätter sig den "demokrati" och "frihet" som USA påstås företräda? Nej, ingenting av detta har något med verkligheten att göra. I verkligheten är både SD och V lika mycket representanter för borgarklassen som de övriga partierna, men de måste båda ta hänsyn till de grupper som utgör deras viktigaste bas, d.v.s. även de delar av borgarklassen och småbourgeoisien vars ekonomiska och politiska intressen inte är kopplade till USA och dess krig.

Liksom i de större europeiska imperialistmakterna, framför allt Tyskland och Frankrike, så finns det i Sverige delar av borgarklassen som förespråkar eller överväger en rysk-europeisk imperialistisk allians för att utmana den nordamerikanska supermaktens hegemoni. Exempel på detta är t.ex. Göran Perssons uttalanden om Rysslands roll i Syrien och den tyske socialdemokratiske f.d. Rikskanslern Helmut Schmidts ställningstaganden, liksom en del av de fascistiska grupperingarnas "pro-ryska" ståndpunkt. Detta motstånd mot USA:s hegemoni har ingenting med "antiimperialism" att göra, precis som USA:s och dess allierades krigspropaganda inte har någonting att göra med att bekämpa "Putins förtryck" eller att "försvara demokratin". Vad det handlar om är imperialistmakter som - i skiftande allianser - på nytt behöver dela upp världen emellan sig med hjälp av krig, och som vanligt sker det på arbetarklassens och de förtryckta folkens bekostnad. Och samtidigt som dessa imperialister kämpar mot varandra till döds för att roffa åt sig en större del av kakan, så samarbetar de på alla sätt när det gäller att hetsa mot och bekämpa arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp.

I fallet SD så är majoriteten av partiets medlemmar och väljare NATO-vänliga (SD och moderaterna är de partier som har den största andelen NATO-positiva), men det finns också en stark fraktion inom partiet som, i likhet med de franska fascisterna i Front National, representerar den del av borgarklassen som har mer att vinna på en allians med den ryska imperialismen. SD:s "motstånd" mot värdlandsavtalet är förmodligen i huvudsak en kompromiss för att inte stöta bort denna fraktion, men det råder ingen tvekan om att partiet fortfarande väljer att luta sig mot den dominerande USA-trogna borgarklassen. Partiets vacklan i sista minuten är ett uttryck för den opportunism som är typisk för fascister, och ett uttryck för en vacklan hos den svenska borgarklassens fraktioner.

På ett liknande sätt måste även Vänsterpartiet ta hänsyn till sin väljarbas och framför allt till de olika delar av borgarklassen och småbourgeoisien som partiet förlitar sig på för att få vara med och mingla i maktens korridorer. Å ena sidan måste Vänsterpartiet försöka behålla stödet från de väljare som fortfarande vill bekämpa imperialismen; partiet måste därför upprätthålla en "antiimperialistisk" retorik för att dölja det faktum att partiet i verkligheten representerar just den svenska imperialismen och stödjer dess allians med USA och dess bombkrig i tredje världen. Å andra sidan så representerar även vänsterpartiet i viss mån de delar av borgarklassen som ser en allians med den ryska imperialismen som en bättre häst att satsa på när det gäller att garantera framtida profiter. Som vi har varit inne på tidigare: fascister och borgerlig reformistisk "vänster" har det gemensamt att de båda alltid representerar imperialismen, oavsett vilka olika imperialistmakter de för tillfället vill alliera sig med. Trots sina flirtar med rysk imperialism och trots sin falska "antiimperialistiska" retorik, så tar dock både SD och V fortfarande tydligt ställning för den svenska imperialismens allians med den största imperialistiska supermakten USA och dess folkmordskrig, även om de försöker dölja det med tal om "FN-mandat" och "neutralitet".

Jämför följande uttalanden från de två partierna, och observera att de "fredsbevarande insatser" de talar om i själva verket betyder deltagande i imperialistisk aggression för att bevaka och utvidga kapitalets exploatering av förtryckta nationer, såsom vi sett i Irak, Libyen, Afghanistan för att bara nämna några få exempel. FN agerar i dessa sammanhang som stödtrupper och "förkläde" för imperialismens styrkor.

"Genom att stärka vårt eget försvar, genom att fullt ut verka för ett nordiskt försvarssamarbete och genom partnerskapet för fred med NATO tar Sverige sitt säkerhetspolitiska ansvar. När Sverige återfått ett existensförsvar är det rimligt att Sverige åter bidrar med militärt bistånd i fredsskapande och fredsbevarande insatser med FN-mandat bakom." (Sverigedemokraterna - ur "Kraftsatsning på försvaret")

"Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande." (Vänsterpartiet om NATO)

"Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag" (Jonas Sjöstedt i Norrbottenskuriren)