"Staten och revolutionen" 100 år: om skillnaden mellan revolution och reformism

En fråga som vi ofta återkommer till här på bloggen är den om arbetarrörelsens förhållande till den borgerliga staten. Det är just i synen på staten som vi ser den avgörande skillnaden mellan en revolutionär arbetarrörelse och alla slags reformistiska, revisionistiska s.k. arbetarpartier och -organisationer. Medan marxisterna ända sedan Marx och Engels hävdar att arbetarklassen bara kan ta makten och störta borgarklassen genom att krossa den borgerliga staten och bygga sin egen stat - d.v.s. genom revolution - så har reformisterna ägnat sig åt att sprida diverse teorier som i slutändan går ut på att förhindra revolution: teorin om staten som en påstått "neutral" kraft i klasskampen, teorier om att "ta över" den borgerliga staten och "förändra den" i stället för att krossa den o.s.v.

Om vi ser på de olika partier/organisationer/nätverk som i Sverige idag utger sig för att representera arbetarklassen eller "vänstern", så ser vi att de fullständigt domineras av ett ledande skikt som sprider just sådana reformistiska föreställningar. Bortsett från de reformistiska partier som sedan länge är integrerade i den borgerliga staten (S och V) så ser vi även t.ex. så kallade kommunistiska partier - både trotskister och självutnämnda "marxist-leninister" - som sprider teorin om att reformera och "ta över" den borgerliga staten i stället för att förstöra den. Vad gäller den "frihetliga" eller "autonoma" s.k. vänstern (anarkisterna), som brukade utge sig för att vilja krossa alla stater, så har den numera öppet förkastat den direkta kampen mot statsapparaten och uppmanar i stället till fredlig "organisering" på lokal nivå (kommunalism). Den enda stat dessa "frihetliga socialister" idag vänder sig emot är uppenbarligen den framtida proletära staten; den borgerliga staten omfamnar de däremot alltmer skamlöst.

Hur mycket det ledande skiktet inom denna "vänster" än slänger sig med ordet "revolution", så är det tydligt att de inte längre menar revolution, utan förespråkar en politik som går ut på att "påverka" den borgerliga staten i en viss riktning genom att rösta, genom "civil olydnad", genom fredlig opinionsbildning etc. "Revolution" är för dem något som skall "komma" någon gång i en diffus framtid, en fantasi om en mer eller mindre fredlig övergång till ett "rättvisare" samhälle, en fantasi baserad på fromma önskningar i stället för på klasskampens verklighet. Och med denna fantasi som täckmantel försonar de sig idag med den borgerliga staten, kräver att den skall stärkas och hjälper t.o.m. till att legitimera dess imperialistiska krig och dess repression under paroller om att bekämpa "terrorism" och "kriminalitet".

Ingenting av detta är egentligen något nytt. I år är det hundra år sedan Lenin publicerade sin bok "Staten och revolutionen", där han redogjorde för arbetarklassens kamp mot de så kallade "socialister" som försonades med den borgerliga staten, stödde dess omfördelnings- och plundringskrig och ändå hade mage att kalla sig "revolutionärer" och "marxister". Likheterna med dagens reformister av alla slag är minst sagt slående.


Ur Lenins "Staten och revolutionen" (1917)
(vår fetstil -JB)

"Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas läge outhärdligt och ökar deras indignation. Den internationella proletära revolutionen håller tydligt på att växa fram, och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk betydelse.

De under årtionden av jämförelsevis fredlig utveckling anhopade elementen av opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömningen, som är förhärskande inom de officiella socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov, Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj, samt i något beslöjad form herrar Tsereteli, Tjernov & Co. i Ryssland; Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland; Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien; Hyndman och fabianerna i England o.s.v., o.s.v.) - socialism i ord, men chauvinism i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna, lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins intressen, utan just till den "egna" statens intressen, ty flertalet s.k. stormakter har länge exploaterat och förslavat en hel rad små och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för styckning och omfördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande massornas frigörelse från bourgeoisins inflytande i allmänhet och från den imperialistiska bourgeoisins inflytande i synnerhet är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska fördomarna beträffande 'staten'.

[...]

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917

Med Marx lära försiggår för närvarande detsamma, som under historiens gång ofta försiggått med läror av revolutionära tänkare och ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Förtryckarklasserna belönade de stora revolutionärerna under deras livstid med ständiga förföljelser, mötte deras lära med det vildaste hat, den mest rasande illvilja och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ryktbarhet för att 'trösta' de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, medan den revolutionära lärans innehåll kastreras och banaliseras och dess revolutionära skärpa avtrubbas. En sådan 'bearbetning' av marxismen har f.n. bourgeoisin och opportunisterna inom arbetarrörelsen enat sig om. De glömmer, åsidosätter och förvränger lärans
revolutionära sida, dess revolutionära väsen. De skjuter i förgrunden och förhärligar det, som är antagligt eller synes vara antagligt för bourgeoisin. Alla socialchauvinister är för närvarande 'marxister' - skämt åsido! Och allt oftare talar tyska borgerliga lärda, som ännu i går var specialister på marxismens utrotning, om den 'tysknationelle' Marx, vilken skulle ha fostrat så utomordentligt välorganiserade förbund av arbetare för rövarkriget!

I ett sådant läge, när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framförallt i att återställa Marx verkliga lära om staten. I detta syfte är det nödvändigt att anföra ett stort antal långa citat ur Marx och Engels egna verk. Självfallet kommer de långa citaten att göra framställningen tung och inte alls bidra till att göra den lättfattlig. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels verk, som rör staten, måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om samtliga åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling, samt också för att den nu förhärskande 'kautskyismens' förvrängning av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.

[...]

Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.

Just på denna ytterst viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga marxismen, vilket sker efter två huvudlinjer.

Å ena sidan: de borgerliga och i synnerhet de småborgerliga ideologer, som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna, att staten endast finns där klassmotsättningar och klasskamp existerar, 'rättar' Marx på så sätt, att staten framställs som ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken kunna uppkomma eller bestå, om försoning mellan klasserna vore möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna blir resultatet - under ständiga och välvilliga hänvisningar till Marx! - att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar. Enligt de småborgerliga politikernas mening består ordningen just i klassernas försoning och inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa sammandrabbningarna innebär att försona klasserna och inte att beröva de förtryckta klasserna vissa stridsmedel och stridsmetoder för att störta förtryckarna.

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917

Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas 'försoning' genom 'staten'. Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om 'försoning'. Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socialistisk fraseologi.

Å andra sidan är den 'kautskyistiska' förvrängningen av marxismen långt mera raffinerad. 'Teoretiskt' förnekas inte, att staten är ett organ för klassvälde och inte heller att klassmotsättningarna är oförsonliga. Men följande sak lämnas ur sikte eller fördunklas: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, om den är en makt, som står över samhället och 'mer och mer avlägsnar sig från det', så är det uppenbart, att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan en våldsam revolution, men också utan tillintetgörande av den statsmaktsapparat, som den härskande klassen skapat och i vilken detta 'avlägsnande' förkroppsligas. Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, så som vi här nedan skall se, med största bestämdhet dragit på grundval av en konkret historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har Kautsky - såsom vi i fortsättningen utförligt skall påvisa ... 'glömt' och förvrängt."

Oktoberrevolutionen 1917. På banderollen står det:
"Leve de arbetar- och soldatdeputerades sovjeter!"