Om #metoo: krossa patriarkatet och imperialismen

2017 kommer oundvikligen att kommas ihåg som #metoo-kampanjens år - och med rätta. Även om just den här kampanjen inleddes i samhällets övre skikt, bland Hollywoods filmstjärnor, så satte den igång en flodvåg av vittnesmål som visar den revolutionära potentialen i det faktum att mer än hälften av jordens befolkning fått nog av att bli behandlade som den andra hälftens ägodelar; som varor eller slavar som ska tämjas, förnedras och "beskyddas". Kampanjen i sig är förstås bara ett av många exempel på den växande kampen mot kvinnoförtrycket, men den utmärker sig på två viktiga sätt.

För det första så handlade den redan från början om att avslöja den patriarkala våldtäkts- och övergreppskultur som råder bland samhällets pampar, bland chefer och bland framgångsrika intellektuella, artister och skådespelare. De mäktiga män och kvinnor som annars snabbt brukar vara framme och göra varje kamp mot våldtäktskulturen till en hetsjakt på de fattiga och en förevändning för hårdare repression hamnade nu på efterkälken; kraften i alla dessa avslöjanden var alltför stor, och vreden hos alla dessa kvinnor alltför stark. En efter en föll de: filmproducenter, skådespelare, journalister och politiker som tillämpat klassamhällets urgamla princip, att makt och status ger dig rätten att använda undersåtarna - huvudsakligen de kvinnliga – för att tillfredsställa dina egna sexuella behov.

För det andra så var det tydligt redan från början att kampanjen och all den rättmätiga vrede den släppte fram handlade om hela det patriarkala systemet. Inte om några undantagsfall, inte om några enskilda "onda män" eller galna våldtäktsmän, utan om ett beteende och ett förhållande mellan könen som genomsyrar den patriarkala kulturen i hela världen, i de "moderna" s.k. "västerländska demokratierna" likväl som i feodala klansamhällen eller fundamentalistiska teokratier. På så sätt har kampanjen fått inte bara själva patriarkatet, utan också imperialismens myt om den "västerländska civilisationen" att skaka i grunden.

Maoistisk gerilla i Indien

För världens kommunister och revolutionärer är det därför en självklarhet att ge denna kamp sitt fulla stöd utan fega reservationer; att ta vara på dess revolutionära kraft och inte tillåta att borgarna, deras stat och alla deras lakejer till höger och "vänster" förvränger den och använder den för sina egna syften. För oss som på allvar vill störta detta utsugarsystem duger det inte att komma med undanflykter; det som krävs är att självkritiskt avslöja hur vårt eget tänkande och beteende formats av denna reaktionära kultur och besluta oss för att göra sig av med den. Det gäller förstås i första hand männen, som vi har sett är de mest benägna att skylla ifrån sig och försöka förminska problemet, men även kvinnorna. Vi är alla uppväxta i den patriarkala kulturen och formade av den, och vi måste alla göra upp med den och förändra oss själva för att kunna förenas mot utsugarklassen, störta hela imperialismen och bygga ett samhälle utan utsugning, utan patriarkat och kvinnoförtryck.

Den vrede som nu växer hos världens exploaterade och förtryckta kvinnor är objektivt sett en del av det som kallas en revolutionär situation i ojämn utveckling; ett kraftfullt exempel på hur ”de där nere inte längre vill leva som förut och de där uppe inte längre kan härska som förut”. Borgarklassen, dess stat och alla dess försvarare är medvetna om faran, och vi ser nu hur de försöker manipulera kampen för att oskadliggöra den. Som vanligt försöker man förflytta fokus från själva patriarkatet i sig och den härskande klassens patriarkala förtryck till överfallsvåldtäkter på gatorna – trots att det är allmänt känt att den absoluta merparten av våldtäkterna och de sexuella övergreppen sker i hemmet och begås av närstående, bekanta eller överordnade. Nu vill de få oss att glömma pamparnas, kulturelitens och polischefernas våldtäkter och i stället kräva mer borgerlig diktatur, mer övervakning och hårdare repression mot arbetarklassen och de fattiga. Kvinnoförtrycket – påstår de – är något som kommer från de ”obildade”, från arbetarklassen och från de ”ociviliserade” invandrarna, och lösningen är som vanligt mer polisiära åtgärder i kombination med antingen rasistisk hets eller ”välfärdsreformer” (beroende på vilken fraktion av det borgerliga politiska spektrat det är som talar).

I stället för att organisera och utbilda arbetarklassen för revolution och för att – handgripligen – försvara oss mot både den borgerliga staten och mot alla slags sexuella övergrepp, så anpassar sig det borgerliga, reformistiska ledarskiktet inom ”vänstern” helt till den härskande klassens agenda. Kommunistiska Partiet i Malmö anordnar ”nattvandring” mot våldtäkter, men bara för att ”polisen inte gjort tillräckligt”. Mot bakgrund av KP:s krav på mer poliser och ”hårdare tag mot invandringen” så blir det tydligt att det inte rör sig om några revolutionära medborgargarden utan snarare om ännu ett försök att fiska röster bland SD:s och Kakabavehs anhängare inom småbourgeoisien och arbetararistokratin. Samma linje ser vi hos de s.k. ”frihetliga”: förbundet Allt åt Alla menar att problemet är ”polisens oförmåga att handla annat än reaktivt” och föreslår sin egen ”kommunalistiska” variant av statens fascistiska ”grannsamverkan mot brott”, med nattvandringar och med samma gamla saga om socialdemokratisk ”välfärd” under slagordet ”Starka sociala band mellan boende och massiva välfärdsinvesteringar är det som kommer öka tryggheten i vårt samhälle”. Den alltmer öppet borgerlige Jan Myrdal kommenterar #metoo i FiB med en hyllning till svensk ”lag och ordning”, där han hävdar att allt som behövs för att bekämpa sexuella övergrepp är att följa existerande svensk lag och att ”de politiskt ansvariga” måste skaffa fram ”betydligt större resurser för polis och åklagare”. Det är kort sagt samma mönster som upprepas i olika varianter från hela den revisionistiska ”vänstern”: allt för att hålla tillbaka och kontrollera kvinnornas och alla utsugnas vrede, så att den inte ”går för långt”, så att den inte blir revolutionär.

Bakom alla de frasradikala slagorden så framställer alla dessa reformister i slutändan den borgerliga, imperialistiska staten som vår räddare i kampen mot patriarkat och förtryck; enligt denna ”vänster” så behöver denna stat bara ”pushas” i rätt riktning för att dämpa effekterna av kapitalism och patriarkat genom att återgå till ”välfärdsstaten”. Vad de inte berättar är att dessa imperialistiska stater (inkl. Sverige) under vissa bestämda perioder har tvingats ge efter för en del av arbetarklassens och kvinnornas krav, och infört en viss ”välfärd” och vissa framsteg i fråga om jämställdhet, därför att det under de rådande omständigheterna var det bästa sättet för borgarklassen att upprätthålla sin makt och det kapitalistiska systemet. Denna ytterst begränsade trygghet och ”frihet” på hemmaplan har imperialisterna kunnat finansiera genom den omfattande utsugningen av hundratals miljoner arbetare och bönder i tredje världen, där imperialisterna fortsätter att understödja samma gamla patriarkala kvinnoförtryck därför att det tjänar deras intressen. Oavsett vilken slags politik de för tillfället tillämpar, så kan de imperialistiska staterna aldrig tvingas till att avskaffa varken utsugningen eller patriarkatet; deras roll är att bevara dem.

Att den borgerliga staten inte är kapabel att skydda oss mot patriarkatet och hela dess våldtäktskultur, det är en självklarhet. Det är en stat vars enda uppgift är att försvara borgarklassens makt och profiter mot det arbetande folket, och den kommer bara att göra något mot sexuella övergrepp i den mån det tjänar denna huvuduppgift. Som vi har sett särskilt tydligt de senaste åren, så använder imperialisterna och reaktionärerna sig av en borgerlig feminism som tar det sexuella förtrycket som förevändning både för mer repression mot den egna befolkningen och för plundringskrig och folkmord mot folken i de förtryckta nationerna i tredje världen. Metoden är gammal och välkänd: genom att vända kvinnornas rättfärdiga vrede mot de förtryckta i stället för mot patriarkatet kan utsugarna legitimera skoningslösa förföljelser och smutskastningskampanjer mot de upproriska, mot alla slags obekväma individer och uppviglare. I USA har de härskande sedan slaveriets dagar odlat myten om den svarte mannens ”djuriska sexualitet”, och falska våldtäktsanklagelser användes – och används fortfarande - rutinmässigt för att legitimera lynchningar, gripanden och rena avrättningar av svarta i ”kvinnofridens” namn. Det är ett väl dokumenterat faktum att detta är en metod som de reaktionära staterna använder mot revolutionära ledare och obekväma intellektuella, och med hjälp av borgerliga och småborgerliga feministiska grupper kan borgarna på så sätt mobilisera delar av folket mot kapitalets fiender.

Arbetarklassen och de förtryckta folken kan därför inte bekämpa patriarkatet och alla dess övergrepp i samarbete med borgarklassen, dess stater och dess lakejer, utan bara helt oberoende av och i kamp mot dem, för att störta dem och bygga arbetarstaten. Vad vi behöver är en proletär feminism, för att fysiskt slå tillbaka mot våldtäkter och övergrepp, för att bekämpa den patriarkala kulturen var den än dyker upp, för att bekämpa och avslöja den borgerliga och småborgerliga feminismen som går imperialismens ärenden; allt detta som en del av vår kamp för att bygga arbetarklassens parti i varje land och leda revolutionen tills vi sopat bort all privategendom och all utsugning. Så länge det samhällssystem och den ideologi som bygger på privat ägande, utsugning och förtryck upprätthålls, så kommer vi också ha en sexualkultur och ett förhållande mellan könen som bygger på ägande, utsugning och förtryck. 

Black Panther Party