USA: Black Panthers vs Black Lives Matter

Vi har översatt följande artikel från den nordamerikanska bloggen "The Third Sword":

Några kommentarer om Glen Fords artikel "Vad skulle Svarta Pantrarna tycka om Black Lives Matter?" 

I sin artikel från oktober förra året tar Glen Ford upp några mycket viktiga frågor angående organisationen Black Lives Matter [BLM], genom att jämföra den med Black Panther Party's [BPP] politik och visa hur rörelser som BLM finansieras och används av Yankeeimperialismens borgarklass och dess stat för att manipulera och kontrollera de arbetande massornas rättfärdiga kamper. Som artikeln helt riktigt påpekar: "Man måste inte vara en sån där konspiratorisk stofil som avfärdar varje tecken på folklig protest som 'George Soros-pengar' för att erkänna det faktum att mycket av det som tas för folklig, progressiv gräsrots-aktivism har koopterats, tagits över och/eller skapats av storföretags-Amerika, det av storföretagen finansierade "nonprofit industrial complex" och Wall Streets gode vän det Demokratiska Partiet, sedan länge känt bland vänsterfolk som 'de sociala rörelsernas begravningsplats'." 

Detta är förstås ingenting nytt. Under hela kapitalismens historia - särskilt i dess imperialistiska stadium - har den härskande klassen lärt sig att upproret inte kan hållas borta enbart med repression, som tenderar att kasta mer bränsle på elden. Borgarklassen har blivit experter på att infiltrera och manipulera - och t.o.m. skapa sina egna falska versioner av - folkliga proteströrelser, och på så vis förvandla dem till redskap i den borgerliga diktaturens och den imperialistiska utsugningens och folkmordets tjänst. De fascistiska rörelserna är ett exempel på detta; dagens borgerliga, liberala versioner av feminism och "antirasism" är ett annat. I båda fallen förlitar sig den härskande klassen på karriärhungriga småborgerliga intellektuella och på arbetararistokratin för att ta ledningen och kanalisera massornas vrede bort från den proletära revolutionen och in i reformism och liberalism. För att förhindra uppkomsten av en revolutionär rörelse som kan förena alla förtryckta under proletär ledning och ideologi för att krossa den gamla ordningen och bygga den nya, använder de öppen rasism och chauvinism såväl som "identitetspolitik" och "intersektionalism" för att hålla folket splittrat. Som Ford helt riktigt påpekar, så har denna borgerliga "vänsterism" alltid varit nära kopplad till det Demokratiska Partiet, och det är onekligen så att BLM såväl som det mesta av den feministiska rörelsen i stor utsträckning används som fotsoldater och kampanjarbetare för det reaktionära, krigshetsande Clinton-lägret, som använder en påstådd "kamp mot Trumps fascism" för att dölja det faktum att den ökande reaktionariseringen och fascistiseringen av den borgerliga diktaturen har genomförts av paret Clinton och Obama såväl som av Bush och Trump (som en fotnot, se hur Avakians revisionistiska RCP följer denna agenda med sin "Vägra fascismen"-kampanj, och tillämpar den revisionistiska politiken med "antifascistisk enhetsfront" med borgarklassen som förevändning för reformism och kapitulation).

I det avseendet är Fords jämförelse mellan BLM och Svarta Pantrarna relevant och viktig. Där dagens "vänster", inklusive en del av de mer avancerade, maoistiskt orienterade grupperna, ägnar sin tid åt att käbbla över anklagelser om "vithet" eller "homofobi", så insisterade Svarta Pantrar som Eldridge Cleaver och Fred Hampton på "behovet av en förenad revolutionär rörelse"... upplyst av den

Fred Hampton, Black Panther Party

vetenskapliga socialismens revolutionära principer" och praktiserade denna ide genom att knyta band till vita och latinamerikanska arbetarorganisationer. Detta är ett av de främsta skälen till att den imperialistiska staten definierade BPP som "det största hotet mot landets interna säkerhet" och mördade och fängslade dess ledare, medan BLM får ett bidrag på 100 miljoner dollar av Ford Foundation och leds av folk med "nära band till storföretag, stiftelser, akademiska och statsfinansierade instanser".

Men, trots allt Glen Fords prat om klasskamp och hans förkastande av den koopterade, liberala "vänstern", så är det han föreslår inte revolution utan bara ett annat gammalt välkänt sätt att administrera borgarklassens diktatur: illusionen om reformistisk "demokratisk socialism". Vad BLM borde ha gjort, enligt Ford, är att stödja den "anti-nyliberala kandidaten Sanders" och Green Party's "revolutionära reformer" och "sociala rekonstruktionsprogram". Det är också därför som han i sin beskrivning av Svarta Pantrarna inte känns vid kampen inom själva BPP mellan reformism och revolution, utan i stället försöker sudda ut gränsen mellan de två. För oss kommunister, oss marxist-leninist-maoister, så är revolutionen inte bara "förändring av hela samhället" utan först och främst "en våldsakt varigenom en klass störtar en annan" (Ordförande Mao), och den proletära revolutionen betyder förstörandet av den borgerliga staten, byggandet av den proletära staten och den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur fram till kommunismen, genom folkkrig. Kamperna inom BPP, dess revolutionära sida liksom många av dess ledares senare förfall ner i reformism, välgörenhet och t.o.m. politiska karriärer inom den imperialistiska staten, är saker som måste utvärderas av det här landets kommunister genom att tillämpa marxismen-leninismen-maoismen på USA:s specifika förhållanden.

Medan nationellt förtryck och rasism fortsätter att vara en integrerad del av USA:s imperialistiska system - och det är brådskande för kommunisterna i det här landet att utveckla massarbetet och tvålinjerskampen för att nå enighet i frågan om den svarta nationella befrielsen och dess förhållande till den proletära revolutionen i dess helhet - så kan vi inte tillåta att liberal, borgerlig "antirasism" och "intersektionalism" används för att splittra oss och avleda oss från uppgiften att bygga det Kommunistiska Partiet för att leda alla de förtryckta massorna i revolution. Vi måste hålla i åtanke vad Ordförande Mao skrev 1968, då han uttryckte sitt stöd till det svarta folkets kamp i USA:

"Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA."

Om det revolutionära inbördeskriget

Innan vi börjar ta oss an den svenska borgarklassens pågående valcirkus, så publicerar vi här ett par stycken ur Lenins text "Gerillakrig" från 1906. De tar upp flera viktiga frågor som är högst aktuella för alla klassmedvetna arbetare även idag. (Notera att när Lenin här talar om Socialdemokraterna, så talar han om det som då var arbetarklassens parti, vilket innehöll både reformister och revolutionärer, d.v.s. innan det splittrades och revolutionärerna bildade sitt kommunistiska parti medan sossarna gick klassförsoningens och förräderiets väg). 

"När jag ser socialdemokrater stolt och självbelåtet deklarera 'vi är inte anarkister, tjuvar, rånare, vi står över allt detta, vi förkastar gerillakrigföringen', så frågar jag mig själv: Inser dessa personer vad det är de säger? Väpnade sammanstötningar och konflikter mellan Svarthundra-regeringen och befolkningen äger rum över hela landet. Detta är ett absolut oundvikligt fenomen under det revolutionens nuvarande utvecklingsstadium. Befolkningen reagerar spontant och oorganiserat - och just därför också ofta på olyckliga och oönskade sätt - på detta fenomen även genom väpnade konflikter och attacker. Jag kan förstå om vi avstår från att som Parti leda denna spontana kamp på en bestämd plats eller på en bestämd tidpunkt på grund av att vår organisation är svag och oförberedd. Jag inser att denna fråga måste avgöras av de lokala i praktiken verksamma arbetarna, och att omformandet av svaga och oförberedda organisationer inte är något lätt sak. Men när jag ser en socialdemokratisk teoretiker eller skribent som inte uttrycker sitt beklagande över denna oförbereddhet, utan i stället en stolt självbelåtenhet och självförhärligande tendens att upprepa fraser inlärda i den tidiga ungdomen om anarkism, blanquism och terrorism, så smärtar det mig att se denna urartning av den mest revolutionära doktrinen i världen.  

(...) 

Vår revolutions fiender bland folket är få till antalet, men då kampen blir skarpare blir de mer och mer organiserade och får stöd från bourgeoisiens reaktionära skikt. Det är därför helt naturligt och oundvikligt att under en sådan period, en period av landstäckande politiska strejker, så kan en resning inte anta den gamla formen av individuella handlingar begränsade till en väldigt kort tid och en väldigt liten yta. Det är helt naturligt och oundvikligt att resningen kommer att anta den högre och mer komplexa formen av långvarigt inbördeskrig som omfattar hela landet, d.v.s. en väpnad kamp mellan två delar av befolkningen. Ett sådant krig kan inte förstås annat än som en serie av några få större sammandrabbningar med långa mellanrum och ett större antal mindre sammanstötningar under dessa mellanrum. Just därför att det är så - och det är otvivelaktigt så - så måste socialdemokraterna absolut göra det till sin plikt att skapa organisationer anpassade för att leda massorna i dessa större sammandrabbningar och, så långt som möjligt, även i dessa mindre sammanstötningar. Under en period när klasskampen har skärpts till den grad att den nått inbördeskriget, måste socialdemokraterna göra det till sin plikt att inte bara delta utan också spela den ledande rollen i detta inbördeskrig. Socialdemokraterna måste träna och förbereda sina organisationer för att verkligen kunna agera som en stridande part, som inte missar ett enda tillfälle att tillfoga skada åt fiendens styrkor."

75-årsdagen av segern i Stalingrad: Vändpunkten i Andra världskriget

Ur "Vändpunkten i Andra världskriget" (Mao Tsetung 1942):

"Historiskt sett för alla reaktionära krafter, som befinner sig på randen till förintelse, en sista desperat kamp mot de revolutionära krafterna, och en del revolutionärer låter sig för en tid bedras av denna manifestation av yttre styrka men inre svaghet. De fattar inte det viktiga faktum att fienden närmar sig förintelsen medan de själva närmar sig segern. De fascistiska krafternas uppkomst och det aggressionskrig som de under några år har fört är just jämt uttrycket för denna sista desperata kamp, och angreppet mot Stalingrad i det pågående kriget är uttrycket för fascismens egen sista desperata kamp. Också vid denna vändpunkt i historien har många människor inom den antifascistiska fronten i världen bedragits av fascismens vildsinta yttre och har inte förmått att genomskåda dess väsen. I fyrtioåtta dagar — från den 23 augusti, då hela den tyska styrkan gick över Donkröken och satte in alla krafter i angreppet mot Stalingrad, över den 15 september, då några förband bröt in i industridistriktet i stadens nordvästra del, och fram till den 9 oktober, då Sovjetunionens Informationsbyrå meddelade att Röda armén brutit igenom den tyska omringningen i detta distrikt — pågick en exempellöst bitter strid, en strid som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Slutligen vanns denna strid av de sovjetiska stridskrafterna. Under dessa 48 dagar grep nyheterna, om varje bakslag eller framgång i kampen om denna stad, kring hjärtana på oräkneliga människomiljoner, fyllde dem ömsom med oro, ömsom med glädje. Denna kamp är inte endast vändpunkten i kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland, eller i det pågående antifascistiska världskriget; den är vändpunkten i hela mänsklighetens historia. Under de fyrtioåtta dagar den pågick iakttog folken i världen Stalingrad med ännu större oro än den med vilken de iakttog Moskva i oktober i fjol."

Röda Armé-soldater firar segern efter slaget
 vid Stalingrad, Sovjetunionen 2 februari 1943