Om det revolutionära inbördeskriget

Innan vi börjar ta oss an den svenska borgarklassens pågående valcirkus, så publicerar vi här ett par stycken ur Lenins text "Gerillakrig" från 1906. De tar upp flera viktiga frågor som är högst aktuella för alla klassmedvetna arbetare även idag. (Notera att när Lenin här talar om Socialdemokraterna, så talar han om det som då var arbetarklassens parti, vilket innehöll både reformister och revolutionärer, d.v.s. innan det splittrades och revolutionärerna bildade sitt kommunistiska parti medan sossarna gick klassförsoningens och förräderiets väg). 

"När jag ser socialdemokrater stolt och självbelåtet deklarera 'vi är inte anarkister, tjuvar, rånare, vi står över allt detta, vi förkastar gerillakrigföringen', så frågar jag mig själv: Inser dessa personer vad det är de säger? Väpnade sammanstötningar och konflikter mellan Svarthundra-regeringen och befolkningen äger rum över hela landet. Detta är ett absolut oundvikligt fenomen under det revolutionens nuvarande utvecklingsstadium. Befolkningen reagerar spontant och oorganiserat - och just därför också ofta på olyckliga och oönskade sätt - på detta fenomen även genom väpnade konflikter och attacker. Jag kan förstå om vi avstår från att som Parti leda denna spontana kamp på en bestämd plats eller på en bestämd tidpunkt på grund av att vår organisation är svag och oförberedd. Jag inser att denna fråga måste avgöras av de lokala i praktiken verksamma arbetarna, och att omformandet av svaga och oförberedda organisationer inte är något lätt sak. Men när jag ser en socialdemokratisk teoretiker eller skribent som inte uttrycker sitt beklagande över denna oförbereddhet, utan i stället en stolt självbelåtenhet och självförhärligande tendens att upprepa fraser inlärda i den tidiga ungdomen om anarkism, blanquism och terrorism, så smärtar det mig att se denna urartning av den mest revolutionära doktrinen i världen.  

(...) 

Vår revolutions fiender bland folket är få till antalet, men då kampen blir skarpare blir de mer och mer organiserade och får stöd från bourgeoisiens reaktionära skikt. Det är därför helt naturligt och oundvikligt att under en sådan period, en period av landstäckande politiska strejker, så kan en resning inte anta den gamla formen av individuella handlingar begränsade till en väldigt kort tid och en väldigt liten yta. Det är helt naturligt och oundvikligt att resningen kommer att anta den högre och mer komplexa formen av långvarigt inbördeskrig som omfattar hela landet, d.v.s. en väpnad kamp mellan två delar av befolkningen. Ett sådant krig kan inte förstås annat än som en serie av några få större sammandrabbningar med långa mellanrum och ett större antal mindre sammanstötningar under dessa mellanrum. Just därför att det är så - och det är otvivelaktigt så - så måste socialdemokraterna absolut göra det till sin plikt att skapa organisationer anpassade för att leda massorna i dessa större sammandrabbningar och, så långt som möjligt, även i dessa mindre sammanstötningar. Under en period när klasskampen har skärpts till den grad att den nått inbördeskriget, måste socialdemokraterna göra det till sin plikt att inte bara delta utan också spela den ledande rollen i detta inbördeskrig. Socialdemokraterna måste träna och förbereda sina organisationer för att verkligen kunna agera som en stridande part, som inte missar ett enda tillfälle att tillfoga skada åt fiendens styrkor."