Maoisterna i Sovjetunionen

År 1956, tre år efter Stalins död, tog en grupp klassförrädare med Nikita Chrusjtjov i spetsen över makten i Sovjetunionen. Dessa revisionister, som representanter för ett skikt av förborgerligade sovjetbyråkrater, förvandlade under de kommande åren den första arbetarstaten till en borgerlig diktatur. Socialismen övergavs och ersattes av en statsmonopolistisk kapitalism, och i stället för att vara en bas och en förebild för världsrevolutionen blev Sovjetunionen en socialimperialistisk supermakt, vars borgarklass sög ut och förtryckte arbetarna och folken inte bara i Sovjetunionen utan även i Östeuropa och andra delar av världen (en omfattande redogörelse för dessa händelser finns i Nils Holmbergs bok ”Fredlig kontrarevolution” för den som är intresserad). Samtidigt fortsatte den kinesiska revolutionen på socialismens väg under ledning av Mao Tsetung och Kinas Kommunistiska Parti, som genom att bekämpa denna samtida revisionism och fortsätta den socialistiska revolutionen i Kina blev arbetarklassens och de förtryckta folkens ledfyr i världen. Med den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976) visade Kinas kommunister och revolutionärer hur arbetarklassens makt och kampen för kommunismen måste försvaras mot byråkraterna och högern inom det egna partiet och staten. Vi presenterar här en rysk artikel från 2013 som berättar om något som hittills varit okänt för de allra flesta; om de kommunister i Sovjetunionen som fortsatte kämpa för den socialistiska revolutionen i Lenins och Stalins anda, och som därför tog lärdom och vägledning av Mao och den kinesiska revolutionen. Temat är inte bara intressant som historielektion, utan framför allt därför att varje socialistisk revolution även i framtiden kommer att behöva föra en hård och lång kamp mot det som finns kvar av utsugarklasserna och deras ideologi, d.v.s. mot dem som vill återupprätta kapitalismen i stället för att fortsätta revolutionen ända fram till kommunismen, det klasslösa samhället.

_______________________

”Sovjetunionen behöver Mao Tsetung” – om de maoistiska dissidenternas historia i Sovjetunionen

(Översatt från engelska av JB 2018. Här finns den engelska översättningen från det ryska originalet)

Från 60-talet till 80-talet var flera tiotal maoistiska grupper aktiva i Ryssland, i kamp mot byråkratins ”borgerliga degeneration”.

När historien skrivs om dissidentrörelsen i Sovjetunionen får den ”demokratiska”, provästliga delen av denna rörelse det mesta av uppmärksamheten, av ganska uppenbara skäl. Betydligt mindre uppmärksamhet ges åt det ”Ryska Partiets” nationalister och de olika vänsterdissidenterna. Men de absolut mest förbisedda dissidentgrupperna är de som följde Ordförande Mao, de sovjetiska ”rödgardisterna”. De har lämnats utanför berättelsen av den tidens röster från Väst och har ignorerats i alla andra gruppers nutidshistoriska minne. Och ändå var de som försökte upprepa den ”Stora Kulturrevolutionens” lärdomar i Sovjetunionen inte färre än de som predikade den västliga demokratin i samma land.

Efter Stalins död, och särskilt efter SUKP:s Tjugonde kongress, så blev det för många sovjetmedborgare som ärligt trodde på bolsjevismen naturligt att se Mao Tsetung som den Internationella Kommunistiska Rörelsens ledare. Kamrat Mao, en gammal och hedervärd partisan som under sin röda fana ledde världens folkrikaste land, verkade ha den visdom som krävdes för att spela rollen som världsledare mycket mer effektivt än en sådan professionell partipamp med ganska oklar biografi som Nikita Sergeevich Chrusjtjov.

Sovjetfolket för en leninistisk socialism

Och den sovjetiske ledaren var mycket besvärad av detta faktum. Som t.ex. i mars 1962, då en 40-årig arbetare vid namn Kulakov, en medlem av Sovjetunionens Kommunistiska Parti som arbetade vid bygget av vattenkraftverket i Bratsk i Irkutskregionen, skickade ett brev till Chrusjtjov. Denne proletär skrädde inte orden i sitt brev till Centralkommitténs Förste Sekreterare: ”Den stora massan av Sovjetunionens folk ser dig som en fiende till Lenins och Stalins Parti. Kort sagt har du fortsatt att vara en levande trotskist… V.I. Lenin drömde om att göra Kina till sovjetfolkets vän, och denna dröm förverkligades av Kamrat Stalin – men du har förstört denna vänskap. Mao är motståndare till ditt besudlande av det leninistiska Partiet och Stalin. Lenin och Stalin kämpade djärvt mot revolutionens fiender och segrade i öppen strid utan rädsla för att fängslas. Du är en ynkrygg och en provokatör. Medan Kamrat Stalin levde fjäskade du för honom, och nu kastar du smuts på honom…”

För detta brev dömdes Kulakov till ett års fängelse, anklagad för ”antisovjetisk propaganda”. Och det fanns gott om liknande uttalanden, många av dem offentliga. I Kiev den 18 mars samma år (1962), under valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet, delade en 45-årig kolchosordförande och partimedlem vid namn Boris Loskutov ut flygblad med texten ”Leve det leninistiska Partiet - utan pratmakaren och förrädaren Chrustjov. Denna galnings politik har lett till att vi förlorat Kina, Albanien och miljoner andra av våra tidigare vänner. Landet har förts in i en återvändsgränd. Låt oss sluta leden. Låt oss rädda landet.”

Kolchosordföranden arresterades och dömdes senare till fyra års fängelse.

På natten den 18 juni 1963, i staden Mena i Chernigovskaya-regionen i Ukraina, satte en 27-årig konstnär vid stadens teater, Ivan Panasetsky, upp hemgjorda plakat med slagorden ”Chrustjovs anarki dödade sanningen under Stalins styre för att gripa makten!” ”Ned med Chrustjovs anarki! Leve det kinesiska kommunistpartiet!” ”Leve Mao Tsetung – ledare för arbetarna i hela världen!”

Affisch från Kulturrevolutionen:
"Arbetarklassen måste leda allt!"

Under natten mellan den tredje och fjärde augusti 1963, i staden Batumi i Georgien där en gång den unge Stalin inlett sina första revolutionära aktiviteter, satte tre sovjetmedborgare; den 28-årige G. Svanidze, hans 24-åriga fru L. Kizilova och deras 23-årige kamrat V. Miminoshvili (alla tre Komsomolmedlemmar) upp flygblad med kravet att Chrustjov skulle störtas och till försvar för Stalins minne. I texten hade de unga komsomolmedlemmarna skrivit ”Vår ledare är Mao Tsetung!” och ”Sovjetunionen behöver Mao Tsetung!”.

Den 1 juni 1964 i staden Donetsk satte den 37-årige gruvarbetaren Vasilii Poluban upp flygblad runtom i staden med följande kallelse: ”Stöd banden till Folkdemokratin i Kina som kämpar för världsfred och demokrati! Lenin! Stalin! Chrusjtjov dra åt helvete!”; ”Lenin och Stalin kommer att leva genom tidsåldrarna! Ned med Chrusjtjovs diktatur, som förorenar arbetarklassens sinnen!”; ”Lenins och Stalins Parti kommer att leda oss till seger, till kommunistisk enhet! Ned med N.S. Chrusjtjov! Leve Kinas vänner!”

Dessa är bara några få exempel på den röda dissidensen under dessa år, då Sovjetunionens formella ledare, Chrusjtjov, utmanades av den internationella kommunistiska rörelsens informella ledare, Mao. Dessa samhälleliga stämningar bidrog till att Nikita Sergeevich avlägsnades från makten. Men det är anmärkningsvärt att även efter Chrusjtjovs avgång så upphörde inte de sovjetmedborgare som stödde Kamrat Maos idéer med sina aktiviteter. Dessutom var detta en tidpunkt då Kulturrevolutionen i Kina nådde sin kulmen, och många sovjetmedborgare var inte motståndare till att tillämpa alla det Röda Gardets metoder mot sina egna byråkrater…

Från januari till mars 1967 delade en 21-årig studerande vid luftfarthögskolan, A. Makovsky, ut flygblad i Moskva vid åtskilliga tillfällen. Flygblad i vilka det, enligt utredarna från Sovjetunionens Generalåklagarmyndighet, ”propagerades för Mao Tsetungs idéer”. En del av flygbladen spreds på Röda Torget, nära Kreml. Det är värt att notera att hans aktion vid Kreml skedde ett år före den väl kända och publicerade aktionen av de ”sju demonstranterna” i augusti 1968, som hyllades vitt och brett av västliga media.

Den 13 februari 1967 i staden Komsomolsk vid Amur, 6000 km från Moskva, satte en 20-årig komsomolmedlem, en ingenjör vid stadens båtklubb vid namn V. Ermokhin, en 21-årig komsomolmedlem och student vid medicinska institutet, M. Chirkov och en 30-årig kommunist och professionell dykare, P. Korogodsky, upp flygblad som deklarerade: ”Mao Tsetung är den röda solen i våra hjärtan! Proletära kommunister, kämpa mot detta gäng av nutida revisionister, Chrustjovs följeslagare!”

Nästan samtidigt, den 16 februari 1967 i ukrainska Donetsk i andra änden av Sovjetunionen, hängde en 35-årig gruvarbetare vid namn P. Melnikov upp handskrivna flygblad som hyllade Mao Tsetung och krävde att Brezhnev skulle störtas.

Detta är bara några få enstaka exempel på liknande aktioner som åklagarmyndigheten och KGB sparat åt oss. Men utöver de individuella aktionerna i Sovjetunionen under dessa år uppstod även cirklar som utgjorde en underjordisk kommunistisk rörelse och baserade sig på Maos idéer och revolutionära slagord.

Bröderna Romanenko, sovjetiska maoister som blev kända i Kina

En av de första grupperna av detta slag uppstod 1964 i den industriella regionen Kharkov i Ukraina, där den ’proletära traditionen’ fortfarande var mer än en simpel sen-sovjetisk propagandakliché. Där, i staden Balakleya, nära Kharkov, bildades en marxistisk grupp med namnet ”Arbetarnas och Böndernas Revolutionära Kommunistparti”. Dess grundare var bröderna Adolf och Vladimir Romanenko. Den 35-årige Vladimir Romanenko arbetade som elektriker i Kharkov och studerade sedan vid journalistiska fakulteten på Leningrads universitet. Hans 33-årige bror Adolf arbetade på en tidning vid namn ”Hammaren och Skäran” i stadens industridistrikt.

I Leningrad lärde Vladimir Romanenko känna studenter från Kina som gav honom maoistisk litteratur. Redan i september 1963 skrev bröderna en deklaration till Kinas Kommunistiska Partis Centralkommitté med kritik av SUKP:s nya program, vilket hade antagits vid den 22 kongressen 1961. En kopia av denna deklaration gavs till den kinesiske medborgaren Tchzan Dadi, en student vid Leningradinstitutet, för att skicka den till Kinas Kommunistiska Partis Centralkommitté.

Åklagaren i Kharkovregionen skulle senare skriva i sin rapport till Kreml: ”[Romanenkobröderna], som fallit under inflytande från kinesisk propaganda, bestämde sig för att skapa en illegal vänsterradikal organisation då de dragit slutsatsen att SUKP inte längre representerade arbetarnas intressen och hade urartat från ett revolutionärt parti till ett parti som representerade småborgerliga intressen och i slutändan blev en reaktionär kraft”.

I september 1964 hade bröderna Romanenko färdigställt ett program för sitt ”Arbetarnas och Böndernas Revolutionära Kommunistparti”. Programmet innehöll följade deklaration:

”Inkomstklyftan mellan den genomsnittlige arbetaren och de främsta specialisterna och byråkratiska pappersvändare fortsätter att växa dag för dag… och nu plundrar tjänstebyråkraterna och t.o.m. organen för s.k. statlig kontroll mervärde från de produktiva klasserna…

Arbetare och rödgardister i kamp mot revisionisterna under
den Stora Proletära Kulturrevolutionen

Påståendet att proletariatets diktatur har blivit förlegad hör inte till varken arbetarklassen eller bondeklasserna, den hör till dem som får tandvärk av att bara höra arbetarklassens diktatur nämnas, till dem som har mer att vinna på att plundra mervärde inom ramen för en ”nationell” halvborgerlig stat. Och när det regerande partiet inte kämpar mot detta utan hjälper till att legalisera det, då är detta parti ett småborgerligt parti…

SUKP har spelat ut sin roll som ett politiskt parti kapabelt att leda massorna på den väg som utstakades av den store Lenin… Det finns därför ingen tid att förlora. Man måste så fort som möjligt beväpna arbetarklassen och bönderna på kollektivjordbruken med den sanna marxistiska revolutionära teorin… För att göra detta är det nödvändigt att skapa organisationer på varje fabrik, varje anläggning, på alla kollektivjordbruken (kolchoserna) och statsjordbruken (sovchoserna), på alla utbildningsinstitutioner och i de militära enheterna för att förklara SUKP:s programs revisionistiska karaktär.”

I slutet av hösten 1964 arresterades bröderna Romanenko av KGB. Under brottsutredningen fortsatte Adolf Romanenko att uttrycka sina tankar helt och hållet i Ordförande Maos kulturrevolutionära anda:

”Jag tror att det nu i vårt land finns alla förutsättningar för småborgerliga element att frodas. Jag anser att så länge som SUKP:s ledare, både centralt och i periferin, sovjetregeringens och de lokala sovjeternas ledare och ledarna för de administrativa apparaterna har alla tänkbara privilegier, så länge som de materiella tillgångarna som jag ser det fördelas på ett inkorrekt sätt; så länge kommer en småborgerlig ideologi att frodas. Och sovjeternas, Partiets och administrationens apparater kommer att juridiskt auktorisera sina privilegier och den ojämlika fördelningen av materiella tillgångar.

Av detta drar jag slutsatsen att broderskap och jämlikhet är uteslutet under nuvarande omständigheter, och jag anser inte att SUKP kan vara ett uttryck för folkets vilja… Jag tror att det arbetande folkets intressen och ledningens intressen är diametralt motsatta, och därmed finns det ingen enhet mellan Partiet och folket.”

Bröderna Romanenko räddades i praktiken från ett långt fängelsestraff genom Mao Tsetungs ingripande. Bröderna greps en dag innan SUKP:s Centralkommittés extrainsatta plenum där Chrusjtjov avsattes från makten. SUKP:s nya ledare Brezhnev och Shelepin, som organiserade avsättandet av Chrusjtjov, hoppades då att på något sätt kunna överbrygga schismen med det kommunistiska Kina utan att ändra Sovjetunionens inrikes- och utrikespolitik. Därför beslutades det vid ett möte i Kreml, där cheferna för åklagarkontoret och KGB-avdelningen i Kharkov var särskilt inkallade, att inte ta fallet till rättegång mot dessa sovjetiska maoister, som var välkända i Kina. Romanenkobröderna släpptes efter några månader ur fängelset, men bevakades därefter noggrant av KGB, vilket gjorde det omöjligt för dem att fortsätta sin politiska aktivitet.

Marx och Engels om arbetarklassens beväpning och de "borgerliga demokraterna"

I en diskussion om vapenkontroll råkade vi på de här raderna skrivna av Marx och Engels år 1850:

"Beväpningen av hela proletariatet med bössor, gevär, kanoner och ammunition måste genast genomföras och man måste motsätta sig återupplivandet av det gamla mot arbetarna riktade borgarvärnet. Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära kommunråd. Där arbetarna sysselsätts för statens räkning, måste de framtvinga sin beväpning och organisation i en särskild kår med självvalda chefer eller som en del av det proletära gardet. Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld."

Dessa ord är väl värda att komma ihåg idag, när den borgerliga "vänstern" i USA och övriga världen entusiastiskt hänger på borgarklassens krav på hårdare vapenlagar. Med "brottsvågen" och "vansinnesdåden" som ursäkt försöker de dra med sig arbetarklassen och folket i en kampanj för att slå vakt om borgarklassens våldsmonopol. Detta är särskilt viktigt för de härskande i denna tid, då de arbetande folkens förtroende för den reaktionära statsmakten och dess s.k. "demokrati" minskar allt mer. För att kunna genomföra de plundrings- och omfördelningskrig och den ökade utsugning och repression de planerar för de kommande åren, så behöver borgarklassen på alla sätt försöka förhindra att allt detta leder till ökad revolutionär organisering: arbetarklassen måste avväpnas både ideologiskt och fysiskt, d.v.s. den måste fråntas både marxismen och alla möjligheter till beväpning. Enligt den borgerliga propagandan är arbetarklassen och folket inte kapabla att själva bekämpa brottslighet, utan måste underkasta sig utsugarklassens vapenmakt.

Beväpnade arbetare eskorterar gripna polismän, Petrograd 1917

Texten som citatet är hämtat ur är "Centralledningens hänvändelse till förbundet från mars" (Marx och Engels 1850). Även om den handlar om en tid och en situation som skiljer sig från dagens situation i t.ex. Sverige (den skrevs före imperialismens tid, under en period av fortsatt borgerlig
revolution mot feodalismen), så är många av de principer den tar upp fullt giltiga även här och nu. Marx och Engels ger oss här viktiga lärdomar om arbetarklassens förhållande till de "borgerliga demokrater" som idag motsvaras av den borgerliga "vänstern" och andra socialliberaler och reformister. Läs t.ex. följande stycken och jämför med den nutida borgerliga "vänsterns" prat om "medborgarlön" och deras korporativistiska slagord om "välfärdsreformer" och "demokratisering" i stället för revolution:

"De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig. De här sammanfattade kraven från den småborgerliga demokratin företräds inte samtidigt av alla dess fraktioner och föresvävar i sin helhet endast ett fåtal inom den som ett bestämt mål. Ju längre enskilda personer och fraktioner bland dem går, i desto högre grad kommer de att göra dessa krav till sina egna, och de få som i ovanstående ser sitt eget program, skulle komma att tro, att de därmed också har uppställt det yttersta som man kan fordra av revolutionen. Men dessa fordringar kan på intet sätt tillfredsställa proletariatets parti. Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer. För oss är det inte fråga om en förändring av privategendomen utan om dess förintande, inte om ett överslätande av klassmotsättningarna utan om ett upphävande av klasserna, inte om förbättring av det bestående samhället utan om grundandet av ett nytt.

[...] En sådan förening [mellan de borgerliga demokraterna och arbetarklassen] skulle enbart vara till småborgerlighetens fördel och helt och hållet till proletariatets nackdel. Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas. I stället för att på nytt sjunka ned till att tjäna den borgerliga demokratin som applåderande klack, måste arbetarna, framför allt det kommunistiska förbundet, verka för att vid sidan av de officiella demokraterna skapa en självständig, hemlig och offentlig organisation av arbetarpartiet och göra varje kommun till medelpunkt och kärna för arbetarföreningar, i vilka proletariatets ställning och intressen skall diskuteras, oberoende av borgerliga inflytanden. 

[...] Det faller av sig själv, att det blir arbetarna som genom sitt mod, sin beslutsamhet och sin självuppoffring kommer att nödgas föra den huvudsakliga kampen för seger i de förestående blodiga konflikterna liksom i alla tidigare. Som hittills kommer också i denna kamp småborgarnas massa att i det längsta förhålla sig tvekande, obeslutsam och overksam för att så snart segern är vunnen lägga beslag på den för egen räkning, mana arbetarna till lugn och till att återvända till sitt arbete, att förebygga så kallade excesser och att utestänga proletariatet från segerns frukter.