Om kampen mot socialchauvinismen - då och nu

Hur bör de klassmedvetna arbetarna, kommunisterna och revolutionärerna förhålla sig till den reformistiska ”vänster” som pratar vitt och brett om ”socialism” och t.o.m. ”kamp mot imperialismen”, samtidigt som den i praktiken troget stödjer imperialisternas utsugning och plundrings- och omfördelningskrig? En ”vänster” som idag fortsätter att tuta i det arbetande folket att systemet går att ”förändra”, att de kommer införa ”socialism” om vi bara lugnar oss och röstar på deras partier? Ska vi inbilla oss att representanterna för denna ”vänster” bara har ”missförstått” några saker; att de i själva verket kämpar för samma mål som vi och det bästa är diplomatiskt försöka ”hålla ihop vänstern”? Eller ska vi en gång för alla inse att det ledande skiktet inom denna ”vänster” inte alls tillhör någon arbetarrörelse, utan för länge sedan har förrått arbetarklassen och socialismen och ställt sig på imperialisternas sida?

Splittringen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och den borgerliga, opportunistiska s.k. ”vänstern” har historiskt sett alltid dragits till sin spets genom ställningstagandet till det imperialistiska kriget, och där ser det ungefär likadant ut idag som för hundra år sedan. I Sverige har vi idag ett ”Vänsterparti” som i sin praktiska politik tar ställning FÖR imperialisternas plundringskrig, och FÖR deras nu pågående förberedelser för ett nytt stort omfördelningskrig. Hur mycket deras valkampanjer, förstamajtal och färgglada broschyrer än fylls av vackra ord om ”socialism” och ”fred”, så är de i hela sin praktik, i alla sina faktiska beslut, absolut lojala gentemot den härskande klassen, den imperialistiska staten och dess krigshets.

Krigshets i glada regnbågsfärger

Bakom deras försiktiga ”kritik” av NATO-övningarna på svensk mark döljer sig det faktum att V redan sagt ja och amen till Sveriges deltagande i de imperialistiska krigen (1). Bakom deras ”kritik” av imperialismens folkmord döljer sig det faktum att de sa ja till NATO:s bombkrig mot Libyen (och Sveriges deltagande i detsamma). Bakom deras slagord om att ”avskaffa kapitalismen” döljer sig deras otvetydiga försvar av den borgerliga staten och privategendomen och deras fördömande av de ”vänsterextremister” som kan tänkas hota den rådande ordningen. Detta slags partier är inte arbetarpartier som valt en ”annan taktik” eller ”råkat ta några dåliga beslut”; de är borgerliga partier vars objektiva uppgift är att söva arbetarklassen och mobilisera en del av det arbetande folket till stöd för imperialismens utsugning och krig med hjälp av hycklande paroller om ”rättvisa” och ”välfärd”.

Inte heller det ”frihetliga” förbundet ”Allt åt Alla” lyfter ett finger mot de pågående plundringskrigen eller mot förberedelserna för omfördelningskrig och kontrarevolutionärt krig på europeisk mark. Tillsammans med V har de tvärtom krävt MER imperialistiska trupper till Syrien, till stöd för den västvänliga, borgerligt nationalistiska YPG-gerillan. Från de självutnämnda ”antiimperialisterna” i KP hörs bara tomma ord; i praktiken tar de öppet ställning för att stärka den borgerliga våldsapparaten till ”fosterlandets försvar” mot diverse yttre fiender.  Alla dessa organisationer, som svurit trohet till den borgerliga diktaturens våldsmonopol och dess påstådda ”demokrati”, är uppenbarligen det som kallas ”socialchauvinister”, d.v.s. socialister i ord, men borgerliga pro-imperialister i handling.

Detta är som sagt ingen ny kamp. För mer än hundra år sedan var det den revolutionära arbetarrörelsen, och inte minst kvinnorna inom den, som gick i spetsen mot imperialismens krig. Men även efter den Andra Internationalens sammanbrott och brytningen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och socialchauvinisterna fanns det de som ville tona ned skillnaderna och försonas med dem som förrått arbetarklassens sak. Kampen kring denna fråga utvecklades bl.a. vid Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, och sammanfattas av Lenin i texten nedan.

_____________

 (1) Jonas Sjöstedt: "Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag"

"Nu anser Vänsterpartiet att de satsningar som görs på rekrytering till och förstärkning av totalförsvaret är nödvändiga. Partiet står bakom regeringens budget men Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Lotta Johnsson Fornarve är tydlig med att de vill se ökade satsningar och fokus på det civila försvaret framöver. 'För att alliansfriheten ska bli trovärdig måste Sverige ha ett starkt försvar och det måste få kosta.'" (https://www.svenskafreds.se/kampanj/militar-upprustning-eller-civil-krisberedskap-vanstern/)

Jonas Sjöstedt (v): Boots-on-the-ground i Syrien

________________________

V.I. Lenin 

OM KAMPEN MOT SOCIALCHAUVINISMEN

(Övers. av JB från engelska)

Det senaste och mest intressanta materialet rörande detta aktuella problem har levererats av Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, som nyligen hölls i Bern. Här nedan finner läsarna en redogörelse för Konferensen och de två resolutionerna - den som antogs och den som avvisades. I denna artikel önskar vi enbart diskutera en aspekt av frågan.

Representanter för kvinnororganisationerna knutna till Organisationskommittén; kvinnliga medlemmar av Troelstas parti i Holland; kvinnor från de schweiziska organisationerna som är fientliga till Berner Tagwacht p.g.a. dess påstått överdrivet vänstervridna hållningar; den franska representanten, som är ovillig att på någon viktig punkt avvika från det officiella partiet, vilket är känt för att ansluta sig till den socialchauvinistiska ståndpunkten; de brittiska kvinnorna, som är fientliga till idén om en klar skiljelinje mellan pacifismen och den revolutionära proletära taktiken - alla dessa kom överens med den tyska "vänster" -socialdemokratins kvinnor om en resolution. Representanterna för kvinnoorganisationerna knutna till vårt Partis Centralkommitté var oeniga med dem och föredrog att för tillfället fortsätta vara isolerade framför att ingå i detta slags block.

Vad är kärnan i denna oenighet? Vilka principer och vilken allmän politisk betydelse är inblandade i denna konflikt?

Vid första anblick verkar medelvägs-resolutionen, som har förenat opportunisterna och en del av vänstern, vara mycket passande och principiellt korrekt. Kriget förklaras där vara ett imperialistiskt sådant, idén om "fosterlandsförsvaret" har fördömts, arbetarna har kallats att genomföra massdemonstrationer, etc. etc. Det kan verka som om vår resolution skilde sig från denna endast i att den använde flera skarpare uttryck såsom "förräderi", "opportunism", "utträde ur borgerliga regeringar", etc.

Det är tveklöst utifrån denna ståndpunkt som kritik kommer att riktas mot tillbakadragandet av representanterna för de kvinnororganisationer som är knutna till vårt Partis Centralkommitté.

Om vi emellertid ägnar frågan mer uppmärksamhet, utan att begränsa oss till ett rent "formellt" erkännande av den ena eller andra sanningen, så kommer vi att inse att sådan kritik är helt obefogad.

Det var två världsåskådningar, två utlåtanden om kriget och Internationalens uppgifter, två taktiker för de proletära partierna som drabbade samman vid Konferensen. Den ena ståndpunkten anser att det inte har skett någon kollaps av Internationalen; inga djupa och allvarliga hinder för ett återgående från chauvinism till socialism; ingen stark "inre fiende" i form av opportunismen; inget direkt och uppenbart förräderi mot socialismen av opportunismen. Slutsatsen av detta skulle kunna lyda som följer: låt oss inte fördöma någon; låt oss ge "amnesti" åt dem som har brutit mot Stuttgart- och Basel-resolutionerna; låt oss blott ge rådet att den kurs som följs bör vara mer åt vänster och att massorna bör kallas till att demonstrera.

Den andra ståndpunkten är diametralt motsatt den föregående på var och en av de ovan nämnda punkterna. Ingenting är mer skadligt eller mer katastrofalt för den proletära saken än en fortsättning på diplomatin inom Partiet gentemot opportunisterna och socialchauvinisterna. Majoritetsresolutionen visade sig vara acceptabel för de opportunistiska delegaterna och för dagens officiella partiers anhängare just därför att den är genomsyrad av diplomatins anda. Sådan diplomati används för att vilseleda de arbetande massorna, som för närvarande leds av de officiella socialpatrioterna. En absolut felaktig och skadlig idé ingjutes i de arbetande massorna, idén att dagens socialdemokratiska partier, med sina nuvarande ledare, är kapabla att ändra sin kurs från en felaktig till en korrekt sådan.

Så är inte fallet. Det är en högst avskyvärd och skadlig illusion. Dagens socialdemokratiska partier och deras ledare är oförmögna att på allvar ändra sin kurs. I praktiken kommer allting att fortsätta som förut; ”Vänsterns” önskningar som de uttrycks i majoritetsresolutionen kommer att förbli oskyldiga önskningar; en ofelbar politisk instinkt föranledde detta hos anhängarna till Troelstas parti och den nuvarande ledningen för det franska partiet, när de röstade för en sådan resolution. Det är bara när den på det mest aktiva sätt stöds av de nuvarande ledarna för de socialdemokratiska partierna som en kallelse till massdemonstrationer kan få allvarlig och praktiskt betydelse.

Kan man förväntas sig ett sådant stöd? Uppenbarligen inte. Det är allmänt känt att en sådan kallelse kommer att mötas, inte av stöd, utan av envist (och mestadels förtäckt) motstånd från ledarna.

Om arbetarna fick höra detta på ett rättframt sätt, så skulle de veta sanningen; de skulle veta att för att ge verkning åt ”Vänsterns” önskningar, så behövs det en radikal förändring i de socialdemokratiska partiernas linje; den mest envisa kamp är nödvändig mot opportunisterna och deras ”centristiska” vänner. Som det är nu har arbetarna sövts av ”Vänsterns” önskningar, medan Konferensen vägrade att högt och tydligt namnge den ondska som måste bekämpas om dessa önskningar skall kunna förverkligas.

De diplomatiska ledarna, som nu för fram en chauvinistisk politik inom de socialdemokratiska partierna, kommer att ha stor nytta av svagheten, obeslutsamheten och den bristande tydligheten i majoritetsresolutionen. Som de sluga parlamentariker de är, kommer de att fördela rollerna emellan sig: några av dem kommer att säga att Kautsky och Co.:s ”seriösa” argument inte värderades och analyserades, och därför måste diskuteras i en bredare församling; andra kommer att säga ”hade vi inte rätt när vi sade att det inte fanns några djupa meningsskiljaktigheter, om de kvinnliga anhängarna till Troelstra och Guesde-Sembat-partierna kunde komma överens med de tyska vänsterkvinnorna?”

Kvinnokonferensen skulle inte ha hjälpt Scheidemann, Haase, Kautsky, Vandervelde, Hyndman, Guesde, Sembat, Plekhanov och andra att avtrubba de arbetande massornas vaksamhet. Tvärtom så borde den ha försökt att väcka dem och förklarat ett beslutsamt krig mot opportunismen. Endast i det fallet skulle resultatet ha blivit inte ett hopp om att de ovan nämnda ”ledarna” skulle ”reformeras”, utan ett uppbådande av styrkor för en hård och bitter kamp.

Betänk hur opportunisterna och ”centristerna” bröt mot Stuttgart- och Baselresolutionerna. Detta är frågans själva kärna. Försök att visualisera, tydligt och utan diplomati, vad det är som faktiskt har hänt.

Då den förutser krig, samlas Internationalen och beslutar enhälligt, att om krig skulle bryta ut arbeta för att ”påskynda kapitalismens fall”; att arbeta i Kommunens anda, i andan från Oktober och December 1905 (detta är ordagrant ur Baselresolutionen!); att arbeta i en anda som ser det som ett ”brott” om ett lands arbetare skjuter mot ett annat lands arbetare”.

Här följs en handlingslinje i internationalistisk, proletär och revolutionär anda med all tydlighet, en tydlighet som inte kan förbättras inom legalitetens gränser.

Sedan bröt kriget ut – precis den sorts krig och precis på det sätt som förutsågs vid Basel. De officiella partierna handlade i rakt motsatt anda: inte som internationalister utan som nationalister; inte på ett proletärt utan på ett borgerligt sätt; inte i en revolutionär riktning utan i ultra-opportunismens riktning. Om vi säger till arbetarna att detta var regelrätt förräderi mot socialismens sak, så förkastar vi därmed alla undanflykter och svepskäl, alla sofismer a la Kautsky och Axelrod. Vi pekar tydligt på omfattningen och makten i denna ondska; vi kallar tydligt till kamp mot denna ondska, inte till försoning med den.

Och majoritetsresolutionen då? Den innehåller inte ett ord av fördömande mot förrädarna, eller ett enda ord om opportunismen, utan bara det simpla upprepandet av de idéer som uttrycktes i Baselresolutionen! Man skulle kunna tro att ingenting allvarligt har skett, att ett oavsiktligt mindre fel begåtts vilket endast påkallar ett upprepande av det gamla beslutet, eller att en meningsskiljaktighet dykt upp som är oviktig och inte rör principer, och som kan slätas över!

Detta är ett regelrätt hån mot Internationalens beslut, ett hån mot arbetarna. Faktum är att socialchauvinisterna inte önskar något annat än ett simpelt upprepande av de gamla besluten, bara ingenting förändras i praktiken. Detta är i verkligheten en underförstått och hycklande, dold amnesti för de socialchauvinistiska anhängarna till de flesta av dagens partier. VI vet att det finns många som skulle följa denna väg och begränsa sig till några vänsterfraser. Denna väg är emellertid ingenting för oss. Vi har följt en annan väg, och vi kommer fortsätta att följa den; vi vill hjälpa arbetarrörelsen och det faktiska byggandet av ett arbetarparti, i en anda av oförsonlighet mot opportunismen och socialchauvinismen.

En del av de tyska kvinnliga delegaterna verkar ha varit rädda för en väldigt tydlig resolution av skäl som endast handlar om utvecklingstakten i kampen mot chauvinismen inom ett enda parti, nämligen deras eget. Ett sådant resonemang var uppenbarligen malplacerat och felaktigt, eftersom den internationella resolutionen inte behandlade, och kunde inte behandla, varken hastigheten eller de konkreta förutsättningarna för kampen mot socialchauvinismen inom de enskilda länderna; i det avseendet är de olika partiernas autonomi obestridlig. Det behövdes ett tillkännagivande, från en internationell tribun, av en oåterkallelig brytning med socialchauvinismen i hela det socialdemokratiska arbetets ledning och karaktär. I stället för detta upprepade majoritetsresolutionen ännu en gång det gamla felet från den Andra Internationalen, som diplomatiskt täckte över opportunismen och klyftan mellan ord och handling. Vi upprepar: detta är en väg som vi inte kommer att gå.

Not:

Socialistiska kvinnors internationella konferens hölls i Bern den 26 – 28 mars 1915 och behandlade inställningen till kriget. Den sammankallades på initiativ av kvinnorganisationerna knutna till Rysslands Socialdemokratiska Arbetarepartis Centralkommitté, med Clara Zetkins, ledare för den internationella kvinnorörelsen, aktiva deltagande. Tjugonio delegater från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Holland, Schweiz, Ryssland och Polen deltog i Konferensen, och den ryska delegationen inkluderade N.K. Krupskaya och Inessa Armand.