Om invandring: klasskamp i stället för fascism och "mångkultur"

Borgarklassen och dess intellektuella har de senaste åren lyckats skapa ett väldigt fokus på den s.k. "invandringsfrågan". Detta har skett genom främjandet av en fascistisk och rasistisk rörelse "mot invandring", parallellt med att övriga reaktionärer och liberaler i stor utsträckning fått med sig den nutida "vänstern" i en slags liberal "antirasism" som i namn av "mångfald", "mångkultur" och "tolerans" tar ställning "för invandring". Båda sidorna har hjälpt till att flytta fokus bort från klasskampen, bort från allt som rör borgarklassens utsugning av arbetarklassen och de förtryckta folken, och den borgerliga "mångfalds"-retoriken har gjort det möjligt för fascisterna att framställa sig som någon slags "folklig proteströrelse mot eliten". 

Hela diskussionen är så full av ideologiskt struntprat och floskler på båda sidor, så att det kan vara svårt att se vad det hela egentligen handlar om. Varför finns det invandring? Har borgarklassen och dess intellektuella plötsligt blivit välvilliga "antirasister"? Varför vill borgarna ha invandring, samtidigt som de främjar den "invandringskritiska" hetsen? Vad innebär invandringen för arbetarklassen, och vad innebär den för den borgarklassen? 

Huvuddelen av den s.k. "vänstern" ställer sig idag bakom en liberal s.k. "antirasism", utformad och ledd av borgarklassen. Det är således en "antirasism" som inte utgår från arbetarklassens intressen utan från borgarklassens; den sysselsätter sig därför med att diskutera på vilket sätt invandringen bör hanteras utifrån vad som är nyttigt för den kapitalistiska ekonomin, för profiten, för bevarandet av den borgerliga staten och den "politiska stabiliteten". Allt detta sveps in i en liberal, småborgerlig

demagogi om påstådda allmänmänskliga "rättigheter", om "individens frihet" med uppmaningar om att "tolerera" exotiska främmande "kulturer". I stället för att förkasta hela myten om "raser" och "kulturer", så godtar man den och spegelvänder den (här finns en bra artikel om detta). När den härskande klassen, som så många gånger förr, delar in arbetarklassen i grupper som vänds emot varandra, så strävar denna "antirasism" inte efter att ena arbetarna mot utsugarna, utan uppmanar dem i stället att "tolerera" splittringen. Med "postmodern" och "intersektionalistisk" s.k. identitetspolitik läggs fokus på diverse "marginaliserade" grupper, som uppmanas att kämpa för just sin egen specifika grupps rättigheter. D.v.s. att vi arbetare helst inte skall kämpa tillsammans för vår klass, utan för vilken som helst annan tillhörighet - i en mängd skilda kamper som går "tvärs över" klassgränserna, och där det då oftast "råkar" bli de borgerliga och småborgerliga intellektuella som tar ledningen. Resultatet blir fortsatt splittring och att arbetarklassen underkastas de ideologier som utarbetats på den härskande klassens skolor och universitet.

En mindre del av "vänstern" har valt ett annat sätt att svansa efter den härskande klassens agenda, och har dragit slutsatsen att "borgarklassen vill ha invandring, alltså måste vi bekämpa invandringen". Följaktligen finns det idag personer som kallar sig "kommunister" och "socialister" men som går samman med fascisterna i försvaret av den borgerliga staten, den imperialistiska nationen och dess "nationella kultur", som intressant nog ofta kopplas till en glorifiering av det svenska  "folkhemmet" (vilket som bekant bl.a. ägnade sig åt rasbiologi i statlig regi). Andra (och man finner dem både bland de parlamentariska och de "frihetliga") säger sig förkasta nationalism och fascism, men ställer villigt upp i reaktionens rasistiska och chauvinistiska hetskampanjer mot "främlingarna" och mot den tredje världens förtryckta nationer, idag ofta maskerat som en kamp "mot islamism" och "terrorism" och för "västerländsk demokrati".  Denna "invandringskritiska" och "antimuslimska" s.k. vänster gör i praktiken samma sak som "mångfalds"-förespråkarna: de försvarar (mer eller mindre medvetet) den borgerliga statens och det imperialistiska systemets intressen och hjälper till att splittra arbetarklassen och förhindra vårt enande med de förtryckta folken i världen.

Hur skall då arbetarklassen och kommunisterna förhålla sig till "invandringsfrågan"? För det första så ligger det inte i arbetarklassens intresse att försöka rädda den krisande kapitalistiska ekonomin och den borgerliga staten i hopp om att få några futtiga smulor från utsugarnas bord. Vår utgångspunkt måste i stället vara vad som tjänar arbetarklassens kamp för att organisera sig, krossa borgarstaten, upprätta arbetarklassens stat och bygga socialism. För borgarklassen fyller invandringen funktionen att skapa ett skikt av särskilt utsugna och förtryckta arbetare, som p.g.a. sin utsatthet kan tvingas acceptera lägre löner och sämre förhållanden. Eftersom detta bidrar till dumpade löner och försämrade villkor för HELA arbetarklassen, så kan arbetsköparna utnyttja detta för att vända de "svenska" arbetarnas vrede mot de "invandrade" arbetarna (en gammal beprövad metod: läs vad Marx skrev om irländska och engelska arbetare på 1800-talet). När detta kombineras med ett totalt undertryckande av arbetarklassens klassmedvetande och ideologi (bl.a. med hjälp av en "postmarxistisk" liberal "vänster"), så blir resultatet det vi ser idag: arbetarklassen splittras och försvagas, och fascisterna lyckas få en del av arbetarklassen att gå emot sina egna intressen och försvara utsugarsystemet. 

Svaret är, precis som Marx förklarade, att vi måste krossa alla dessa splittringsförsök och i stället ena arbetarklassen mot kapitalet och förena oss med de förtryckta nationerna i kamp mot imperialismen: inte försöka rädda kapitalismen med borgerlig nationalism, "mångfald" eller "välfärdspolitik", utan kämpa för våra dagskrav som en del av kampen för att ta makten. Alla segrar som arbetarklassen någonsin har uppnått har vi uppnått för att vi har förenat oss som klass, över nationsgränserna, oavsett vart vi kommer ifrån eller vilket kön vi tillhör. Om några av oss blir arbetslösa för att jobben gick till underbetalda polska arbetare, så är det vår uppgift att kämpa tillsammans med dessa polska arbetare mot utsugarna, inte att kräva att de skall åka hem, inte att fegt sparka neråt i stället för uppåt. När borgarna utnyttjar människor som flytt från krig och fattigdom till att utöka sin reservarmé av arbetslösa arbetare och på så vis hålla nere priset på arbetskraft, så blir dessa människor en del av arbetarklassen i Sverige, och om vi kämpar tillsammans som klass i stället för att låta fascisterna och de "mångkulturella" splittra oss så gör denna invandring oss starkare, inte svagare. 

(En intressant artikel om denna fråga publicerades nyligen i på tidskriften Clartés hemsida. Skribenten visar helt korrekt hur "invandringsfrågan" inte kan förstås utan att förstå imperialismen, och förklarar hur det hänger ihop att kapitalet behöver både invandring och hets mot invandring samtidigt. Han pekar också på den särskilda roll som den illegala invandringen tilldelas i imperialismens utsugningssystem. Det enda som är lite konstigt är att han i inledningen hävdar att kapitalet inte alls strävar efter att bygga en reservarmé av arbetslösa (som Marx skrev om) - i fortsättningen av artikeln visar han nämligen tvärtom att borgarna visst behöver invandring för att pressa ner löner och villkor, men att de samtidigt behöver kontrollera den och begränsa den. ) 

Nej tack till imperialisternas "bistånd"

Vi skrev för ett tag sedan om myten om den s.k. "goda imperialismen": om hur Sveriges och andra imperialistmakters olika biståndsorganisationer, "U-hjälp" och liknande fyller funktionen att ta kontrollen över andra länder i syfte att säkra de imperialistiska storföretagens och staternas exploatering av de berörda ländernas folk och naturtillgångar. Det brukar påstås att denna "hjälp" syftar till att "bekämpa fattigdom" och "sprida demokrati", men verkligheten är den rakt motsatta: dessa "hjälporgan", "NGOs" och allehanda stiftelser för "fred" och "demokrati" är skapade och finansierade av samma storföretag och stater som skapar fattigdomen, som berikar sig genom massmord och krig och som i sina företagsstyrelser sitter och beslutar vilka regeringar som skall störtas och vilka som skall främjas, vilka politiska ledare som skall hyllas och vilka som skall mördas i (så kallat) självständiga länder runtom i världen.

Häromdagen avslöjades det att det svenska biståndsorganet Sida har gett omkring 100 miljoner av biståndspengarna (alltså pengar som slitits ihop av skattebetalande arbetare) till de nordamerikanska organisationerna Eurasia Foundation (EF) och National Democratic Institute (NDI) för deras verksamhet i Georgien. Bland EF:s huvudsponsorer och samarbetspartners finns storföretagen Philip Morris samt oljebolagen BP, Chevron, Statoil och världens största privata oljebolag Exxon Mobil. Organisationens styrelse består av några av de största, rikaste imperialistiska utsugarna i världen,
däribland Steven R. Mann, senior rådgivare åt Exxon Mobil. NDI grundades av bl.a. Jan H. Kalicki, som även jobbat som rådgivare åt Chevron i frågor om "internationella strategier och planering, affärsutveckling och relationer med regeringar". Styrelseordförande i NDI är USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright, som bl.a. gjort sig känd genom sitt uttalande om att en halv miljon mördade barn i Irak var ett "pris värt att betala" för att USA skulle uppnå sina syften.

Vad har då dessa "välgörande" organisationer använt 100 miljoner i svenska biståndspengar till? Jo, till att utbilda och finansiera utvalda politiker, som specifikt drillas för att representera USA:s och storföretagens intressen i Georgien, och till att genomdriva bygget av en oljeledning - för att undergräva den ryska imperialismens ekonomiska och politiska makt och främja den nordamerikanska och västeuropeiska imperialismens erövringståg österut (amerikansk militär har dessutom satts in för att skydda oljeledningen mot protesterande lokalbefolkning - ledningen utgör nämligen ett allvarligt miljöhot för landets befolkning). Alltså: "bistånd" och "demokratifrämjande
insatser" för att tvinga landet in i USA:s och EU:s grepp, som en del av förberedelserna för ett nytt stort imperialistisk omfördelningskrig.Vad de kallar ”demokratisering” är i själva verket en procedur för att - i samarbete med någon falang av det aktuella landets finansoligarki –upprätta en marionettregim och skaffa sig total kontroll över landets stat, parlament och media. Demokrati i betydelsen ”folkstyre” kan imperialisterna inte tillåta.

"Världsförbättraren" visar
sin sanna flagg

När man läser Aftonbladets "avslöjande" (som för övrigt tystats ner helt i de övriga stora tidningarna) kan man få intrycket av att detta är något slags undantag, en chockerande "avvikelse" från den annars godhjärtade och välvilliga "hjälpen" till de "stackars fattiga länderna". Men i själva verket är det ett typexempel på hur imperialisternas "humanitära" insatser fungerar runtom i världen. NDI är en av de organisationer som förberedde och genomförde kuppen i Ukraina, genom vilken en USA- och EU-kontrollerad regim tillsattes över huvudet på det ukrainska folket - en regim vars nazistiska paramilitära trupper nu begår folkmord i landets östra delar. Samma organisation finns sedan 1994 på plats i Palestina för att säkra imperialisternas politiska och ekonomiska kontroll i landet (såhär skrev vi i den tidigare artikeln om imperialismens intressen i Palestina), och har fingrarna med i spelet på samma sätt i en rad länder i tredje världen. Massmördaren Madeleine Albright, som varit inblandad i "bistånd" även i Afrika, har samtidigt för egen del köpt oljefyndigheter i Namibia och Gabon.

De imperialistiska staternas och storföretagens utsugning är den grundläggande och direkta, konkreta orsaken till fattigdomen och krigen i tredje världen, och deras "hjälp" är ingenting annat än ett verktyg för deras utsugning och förtryck. Arbetarklassen och de förtryckta folken har ingenting att vinna på imperialisternas så kallade "demokrati", de kan bara erövra verkligt folkstyre genom kompromisslös kamp, genom nationellt befrielsekrig och revolution mot alla dessa utsugare, både mot den inhemska borgarklass som säljer ut deras länder och mot de utländska imperialisterna, må de vara amerikanska, tyska, ryska, kinesiska eller svenska sådana.

Om sprängningarna i Malmö: "kriminalitet" eller klasskamp?

Som ni kanske har hört så skedde det under december månad en rad sprängningar i malmöförorten Rosengård. Och inte vilka sprängningar som helst: vid tre tillfällen, senast på själva julafton, detonerades sprängladdningar i anslutning till fastighetsbolaget Victoria Parks kontor i området Herrgården. Detta tillsammans med en sprängning mot Rättscentrum (Tingsrätten) i Malmö fick t.o.m. polisen att spärra av polishuset vid Davidshalls Torg på juldagen.

Efter explosionen på julafton

Arbetarområdet Rosengård, och särskilt Herrgården, har som bekant präglats av hård klasskamp under många års tid. De senaste årens ständiga rasistiska polisterror, fastighetsbolagen som berikar sig på att låta folk leva bland mögel och kackerlackor, samt den allmänna offensiven mot arbetarklassen i hela Sverige, allt detta har rosengårdsborna besvarat med våldsamma protester, med eld, krut och stenar mot både statsapparaten och de privata företagen. Protesterna har i huvudsak varit spontana och oorganiserade, och det har hänt att de har drabbat fel människor, men det förändrar inte det faktum att protesterna och klasshatet mot fascistpolisen och bostadsmaffian är i högsta grad motiverade och rättfärdiga. Precis som i andra arbetarförorter runtom i landet så finns det dessutom tecken på en ökande politisk medvetenhet i protesterna (och vad gäller inställningen till den svenska staten så verkar nivån på den politiska medvetenheten vara betydligt högre i arbetarförorten än den är inom den utomparlamentariska och den parlamentariska "vänstern"). Som Mao sade: Det är rätt att göra uppror!

Borgarna och deras statsapparat är förstås livrädda för att dessa protester skall växa, och särskilt rädda är de för att de skall bli mer organiserade, medvetna och konstruktiva - och kanske vinna sympatier även utanför de egna förorterna. Precis som i Ferguson, USA, i London eller i Paris, så kör makthavarna därför stenhårt med det vanliga gamla snacket om att det bara är "kriminella", "huliganer" eller "ouppfostrade ungdomar" som ligger bakom. Inför den växande "sociala oron" försöker de desperat isolera de mest upproriska arbetarna från de övriga, för att få de övriga att ta 

Rosengård 2008

avstånd från protesterna och försvara den borgerliga ordningen. I detta projekt har borgarstaten god hjälp av både fascisternas rasistiska hetskampanj och av en "vänster" som babblar om "intersektionalitet", "mångfald" och "välfärd" och som för länge sedan har vänt ryggen åt allt som har med arbetarklassens uppror och revolution att göra (nu när t.o.m. en del som kallar sig "kommunister" fördömer arbetarnas uppror så kan det vara värt att påminna om Axel Danielssons ord från 1890, som vi publicerat här tidigare).

Särskilt lustigt är det att läsa Malmöpolisens uttalanden om sprängningarna från presskonferensen den 30 december. Trots att de verkligen envist försöker banka in i våra huvuden att det är ett "kriminellt gäng" som ligger bakom sprängningarna och att det inte finns några politiska motiv, så läcker liksom verkligheten igenom mellan raderna. "De har försökt bygga ett samhälle i samhället" är det första farbror polisen nämner när han ska beskriva hur "kriminella" dessa personer är. Och ja det är ju klart, för borgarstaten finns det knappast något mer kriminellt än att försöka bygga ett samhälle utanför deras utsugarsystem, och dessutom ha mage att försvara det handgripligen.

Polisen säger nu att de "arbetar med två möjliga motivbilder", och att "den ena gäller ett vräkningsärende som är kopplat till den kriminella gruppen". Nu vet vi visserligen ingenting om vilka personer som ligger bakom de här händelserna eller i vilken mån (eller på vilket sätt) de kan sägas vara "kriminella", men vad gäller möjliga motiv så kan det ju vara intressant att sätta in det hela i sitt sammanhang. De boende på Rosengård, och särskilt på Herrgården, har under åratal utsatts för en alldeles särskild typ av organiserad kriminalitet, nämligen de olika fastighetsbolag, s.k. slumvärdar, som inte bara spekulerar i fattigdom och berikar sig genom att låta folk bo i hälsofarliga lägenheter, utan dessutom bevakar, förföljer och vräker familjer från deras hem för att "upprätthålla ordningen". Victoria Park, som tog över bostäderna i Herrgården i maj 2014, har hittills hunnit vräka 15personer/familjer. Alltså: föreställ dig att först bo i den ena bostadsmaffians mögel och kackerlackor i några år, och sedan se dina vänner och släktingar bli utslängda på gatan av nästa bostadsmaffia  - allt detta samtidigt som polisen behandlar dig som en brottsling och kallar dig "apa" och du förväntas vara tacksam och bli "integrerad". Så kanske "motivbilden" blir lite mindre mystisk, så att säga.

Affisch från Black Panther Party,
ca 1970. Läs texten på bilden!

Polisens andra möjliga motivbild är ännu mer bisarr; den går ut på att "kriminella tjänar på att sprida social oro genom sprängningarna". Återigen så kan det vara lämpligt att titta tillbaka på historien och sätta in saker i sitt sammanhang. I verkligheten så har polisen, kanske framför allt i USA men också i Sverige och andra länder, en lång historia av att samarbeta med just kriminella gäng för att bekämpa uppror i fattiga områden. Kriminella gäng har oftast inte alls något intresse av att sprida "social oro", eftersom sådan oro stör deras verksamhet och drar till sig polisens uppmärksamhet. Organiserade revolutionärer i arbetarområden (t.ex. Black Panthers i USA) har också ofta (inklusive med vapenmakt) bekämpat de kriminella gängen, samtidigt som polisen har anlitat kriminella som

angivare för att slå ner upprorsmakarna och sett till att sprida droger i områdena för att pacificera dem.

Ett exempel från Sverige på sådant samarbete mellan polis och kriminella gäng är den berömda "Reclaim Rosengård"-händelsen 2009, där flera personer har vittnat om hur polisen samarbetade med både lokala religiösa auktoriteter och individer ur ett känt kriminellt gäng för att anordna den lilla "motdemonstration" som med våld försökte stoppa "Reclaim"-demonstrationen. Polisens avsikt var tydlig: att sprida idén att "rosengårdsborna vill inte ha något bråk med polisen", när i själva verket de flesta av de rosengårdsbor som närvarade anslöt sig till "Reclaim" och den påföljande gatustriden mot polisen. Av någon underlig anledning svalde de autonoma det här polistricket med hull och hår, och i stället för att framhäva "Reclaim Rosengård" som den framgång den faktiskt var, så kritiserade de sin egen demonstration i efterhand och en del har t.o.m. använt händelsen som ett argument för anarkisternas nya "icke-konfrontativa" linje i förhållande till stat och polis (och i så fall var det ju en särdeles lyckad manöver från polisens sida).

Om någon nu tror att vi sitter och hittar på allt det här, så kan vi rekommendera att läsa polisens egen "Metodhandbok för samverkan mot social oro", där de beskriver sin utstuderade strategi för att bekämpa uppror. Där kan man läsa både om deras samarbete med religiösa auktoriteter och med kriminella gäng:

"I samband med våldsamheter har det även varit framgångsrikt att ta hjälp av religiösa samfund för att lugna ned ungdomarna. I London har samverkan mellan moskén i White Chapel och polisen pågått sedan mitten av 2000-talet då det första initiativet till samverkan togs av Imamen för den största moskén. Det är också Imamen som är kontaktperson gentemot polisen."

Vad gäller samarbetet med de kriminella gängen så försöker de framställa det som ett "misstag":

"Vid några av tidigare oroligheter har samhällsföreträdare tagit hjälp av individer och grupperingar i syfte att lugna ner ungdomarna i tron att de var goda krafter. Dock har dessa grupper senare visat sig tillhöra kriminella element något som resulterade i att krafterna sedan ansett att samhällsföreträdarna stått dem i skuld."

Om vi däremot studerar historien lite, så ser vi att den borgerliga statens samarbete med kriminella gäng inte är något misstag, utan en medveten och systematisk metod.

Gott nytt år!

Vi hade mycket att göra i december, så det blev inte så mycket skrivet här på bloggen - men nu är vi tillbaka i det nya året och snart kommer fler inlägg om aktuella ämnen. Under tiden bjuder vi på en låt av Public Enemy!