Om sprängningarna i Malmö: "kriminalitet" eller klasskamp?

Som ni kanske har hört så skedde det under december månad en rad sprängningar i malmöförorten Rosengård. Och inte vilka sprängningar som helst: vid tre tillfällen, senast på själva julafton, detonerades sprängladdningar i anslutning till fastighetsbolaget Victoria Parks kontor i området Herrgården. Detta tillsammans med en sprängning mot Rättscentrum (Tingsrätten) i Malmö fick t.o.m. polisen att spärra av polishuset vid Davidshalls Torg på juldagen.

Efter explosionen på julafton

Arbetarområdet Rosengård, och särskilt Herrgården, har som bekant präglats av hård klasskamp under många års tid. De senaste årens ständiga rasistiska polisterror, fastighetsbolagen som berikar sig på att låta folk leva bland mögel och kackerlackor, samt den allmänna offensiven mot arbetarklassen i hela Sverige, allt detta har rosengårdsborna besvarat med våldsamma protester, med eld, krut och stenar mot både statsapparaten och de privata företagen. Protesterna har i huvudsak varit spontana och oorganiserade, och det har hänt att de har drabbat fel människor, men det förändrar inte det faktum att protesterna och klasshatet mot fascistpolisen och bostadsmaffian är i högsta grad motiverade och rättfärdiga. Precis som i andra arbetarförorter runtom i landet så finns det dessutom tecken på en ökande politisk medvetenhet i protesterna (och vad gäller inställningen till den svenska staten så verkar nivån på den politiska medvetenheten vara betydligt högre i arbetarförorten än den är inom den utomparlamentariska och den parlamentariska "vänstern"). Som Mao sade: Det är rätt att göra uppror!

Borgarna och deras statsapparat är förstås livrädda för att dessa protester skall växa, och särskilt rädda är de för att de skall bli mer organiserade, medvetna och konstruktiva - och kanske vinna sympatier även utanför de egna förorterna. Precis som i Ferguson, USA, i London eller i Paris, så kör makthavarna därför stenhårt med det vanliga gamla snacket om att det bara är "kriminella", "huliganer" eller "ouppfostrade ungdomar" som ligger bakom. Inför den växande "sociala oron" försöker de desperat isolera de mest upproriska arbetarna från de övriga, för att få de övriga att ta 

Rosengård 2008

avstånd från protesterna och försvara den borgerliga ordningen. I detta projekt har borgarstaten god hjälp av både fascisternas rasistiska hetskampanj och av en "vänster" som babblar om "intersektionalitet", "mångfald" och "välfärd" och som för länge sedan har vänt ryggen åt allt som har med arbetarklassens uppror och revolution att göra (nu när t.o.m. en del som kallar sig "kommunister" fördömer arbetarnas uppror så kan det vara värt att påminna om Axel Danielssons ord från 1890, som vi publicerat här tidigare).

Särskilt lustigt är det att läsa Malmöpolisens uttalanden om sprängningarna från presskonferensen den 30 december. Trots att de verkligen envist försöker banka in i våra huvuden att det är ett "kriminellt gäng" som ligger bakom sprängningarna och att det inte finns några politiska motiv, så läcker liksom verkligheten igenom mellan raderna. "De har försökt bygga ett samhälle i samhället" är det första farbror polisen nämner när han ska beskriva hur "kriminella" dessa personer är. Och ja det är ju klart, för borgarstaten finns det knappast något mer kriminellt än att försöka bygga ett samhälle utanför deras utsugarsystem, och dessutom ha mage att försvara det handgripligen.

Polisen säger nu att de "arbetar med två möjliga motivbilder", och att "den ena gäller ett vräkningsärende som är kopplat till den kriminella gruppen". Nu vet vi visserligen ingenting om vilka personer som ligger bakom de här händelserna eller i vilken mån (eller på vilket sätt) de kan sägas vara "kriminella", men vad gäller möjliga motiv så kan det ju vara intressant att sätta in det hela i sitt sammanhang. De boende på Rosengård, och särskilt på Herrgården, har under åratal utsatts för en alldeles särskild typ av organiserad kriminalitet, nämligen de olika fastighetsbolag, s.k. slumvärdar, som inte bara spekulerar i fattigdom och berikar sig genom att låta folk bo i hälsofarliga lägenheter, utan dessutom bevakar, förföljer och vräker familjer från deras hem för att "upprätthålla ordningen". Victoria Park, som tog över bostäderna i Herrgården i maj 2014, har hittills hunnit vräka 15personer/familjer. Alltså: föreställ dig att först bo i den ena bostadsmaffians mögel och kackerlackor i några år, och sedan se dina vänner och släktingar bli utslängda på gatan av nästa bostadsmaffia  - allt detta samtidigt som polisen behandlar dig som en brottsling och kallar dig "apa" och du förväntas vara tacksam och bli "integrerad". Så kanske "motivbilden" blir lite mindre mystisk, så att säga.

Affisch från Black Panther Party,
ca 1970. Läs texten på bilden!

Polisens andra möjliga motivbild är ännu mer bisarr; den går ut på att "kriminella tjänar på att sprida social oro genom sprängningarna". Återigen så kan det vara lämpligt att titta tillbaka på historien och sätta in saker i sitt sammanhang. I verkligheten så har polisen, kanske framför allt i USA men också i Sverige och andra länder, en lång historia av att samarbeta med just kriminella gäng för att bekämpa uppror i fattiga områden. Kriminella gäng har oftast inte alls något intresse av att sprida "social oro", eftersom sådan oro stör deras verksamhet och drar till sig polisens uppmärksamhet. Organiserade revolutionärer i arbetarområden (t.ex. Black Panthers i USA) har också ofta (inklusive med vapenmakt) bekämpat de kriminella gängen, samtidigt som polisen har anlitat kriminella som

angivare för att slå ner upprorsmakarna och sett till att sprida droger i områdena för att pacificera dem.

Ett exempel från Sverige på sådant samarbete mellan polis och kriminella gäng är den berömda "Reclaim Rosengård"-händelsen 2009, där flera personer har vittnat om hur polisen samarbetade med både lokala religiösa auktoriteter och individer ur ett känt kriminellt gäng för att anordna den lilla "motdemonstration" som med våld försökte stoppa "Reclaim"-demonstrationen. Polisens avsikt var tydlig: att sprida idén att "rosengårdsborna vill inte ha något bråk med polisen", när i själva verket de flesta av de rosengårdsbor som närvarade anslöt sig till "Reclaim" och den påföljande gatustriden mot polisen. Av någon underlig anledning svalde de autonoma det här polistricket med hull och hår, och i stället för att framhäva "Reclaim Rosengård" som den framgång den faktiskt var, så kritiserade de sin egen demonstration i efterhand och en del har t.o.m. använt händelsen som ett argument för anarkisternas nya "icke-konfrontativa" linje i förhållande till stat och polis (och i så fall var det ju en särdeles lyckad manöver från polisens sida).

Om någon nu tror att vi sitter och hittar på allt det här, så kan vi rekommendera att läsa polisens egen "Metodhandbok för samverkan mot social oro", där de beskriver sin utstuderade strategi för att bekämpa uppror. Där kan man läsa både om deras samarbete med religiösa auktoriteter och med kriminella gäng:

"I samband med våldsamheter har det även varit framgångsrikt att ta hjälp av religiösa samfund för att lugna ned ungdomarna. I London har samverkan mellan moskén i White Chapel och polisen pågått sedan mitten av 2000-talet då det första initiativet till samverkan togs av Imamen för den största moskén. Det är också Imamen som är kontaktperson gentemot polisen."

Vad gäller samarbetet med de kriminella gängen så försöker de framställa det som ett "misstag":

"Vid några av tidigare oroligheter har samhällsföreträdare tagit hjälp av individer och grupperingar i syfte att lugna ner ungdomarna i tron att de var goda krafter. Dock har dessa grupper senare visat sig tillhöra kriminella element något som resulterade i att krafterna sedan ansett att samhällsföreträdarna stått dem i skuld."

Om vi däremot studerar historien lite, så ser vi att den borgerliga statens samarbete med kriminella gäng inte är något misstag, utan en medveten och systematisk metod.