Om invandring: klasskamp i stället för fascism och "mångkultur"

Borgarklassen och dess intellektuella har de senaste åren lyckats skapa ett väldigt fokus på den s.k. "invandringsfrågan". Detta har skett genom främjandet av en fascistisk och rasistisk rörelse "mot invandring", parallellt med att övriga reaktionärer och liberaler i stor utsträckning fått med sig den nutida "vänstern" i en slags liberal "antirasism" som i namn av "mångfald", "mångkultur" och "tolerans" tar ställning "för invandring". Båda sidorna har hjälpt till att flytta fokus bort från klasskampen, bort från allt som rör borgarklassens utsugning av arbetarklassen och de förtryckta folken, och den borgerliga "mångfalds"-retoriken har gjort det möjligt för fascisterna att framställa sig som någon slags "folklig proteströrelse mot eliten". 

Hela diskussionen är så full av ideologiskt struntprat och floskler på båda sidor, så att det kan vara svårt att se vad det hela egentligen handlar om. Varför finns det invandring? Har borgarklassen och dess intellektuella plötsligt blivit välvilliga "antirasister"? Varför vill borgarna ha invandring, samtidigt som de främjar den "invandringskritiska" hetsen? Vad innebär invandringen för arbetarklassen, och vad innebär den för den borgarklassen? 

Huvuddelen av den s.k. "vänstern" ställer sig idag bakom en liberal s.k. "antirasism", utformad och ledd av borgarklassen. Det är således en "antirasism" som inte utgår från arbetarklassens intressen utan från borgarklassens; den sysselsätter sig därför med att diskutera på vilket sätt invandringen bör hanteras utifrån vad som är nyttigt för den kapitalistiska ekonomin, för profiten, för bevarandet av den borgerliga staten och den "politiska stabiliteten". Allt detta sveps in i en liberal, småborgerlig

demagogi om påstådda allmänmänskliga "rättigheter", om "individens frihet" med uppmaningar om att "tolerera" exotiska främmande "kulturer". I stället för att förkasta hela myten om "raser" och "kulturer", så godtar man den och spegelvänder den (här finns en bra artikel om detta). När den härskande klassen, som så många gånger förr, delar in arbetarklassen i grupper som vänds emot varandra, så strävar denna "antirasism" inte efter att ena arbetarna mot utsugarna, utan uppmanar dem i stället att "tolerera" splittringen. Med "postmodern" och "intersektionalistisk" s.k. identitetspolitik läggs fokus på diverse "marginaliserade" grupper, som uppmanas att kämpa för just sin egen specifika grupps rättigheter. D.v.s. att vi arbetare helst inte skall kämpa tillsammans för vår klass, utan för vilken som helst annan tillhörighet - i en mängd skilda kamper som går "tvärs över" klassgränserna, och där det då oftast "råkar" bli de borgerliga och småborgerliga intellektuella som tar ledningen. Resultatet blir fortsatt splittring och att arbetarklassen underkastas de ideologier som utarbetats på den härskande klassens skolor och universitet.

En mindre del av "vänstern" har valt ett annat sätt att svansa efter den härskande klassens agenda, och har dragit slutsatsen att "borgarklassen vill ha invandring, alltså måste vi bekämpa invandringen". Följaktligen finns det idag personer som kallar sig "kommunister" och "socialister" men som går samman med fascisterna i försvaret av den borgerliga staten, den imperialistiska nationen och dess "nationella kultur", som intressant nog ofta kopplas till en glorifiering av det svenska  "folkhemmet" (vilket som bekant bl.a. ägnade sig åt rasbiologi i statlig regi). Andra (och man finner dem både bland de parlamentariska och de "frihetliga") säger sig förkasta nationalism och fascism, men ställer villigt upp i reaktionens rasistiska och chauvinistiska hetskampanjer mot "främlingarna" och mot den tredje världens förtryckta nationer, idag ofta maskerat som en kamp "mot islamism" och "terrorism" och för "västerländsk demokrati".  Denna "invandringskritiska" och "antimuslimska" s.k. vänster gör i praktiken samma sak som "mångfalds"-förespråkarna: de försvarar (mer eller mindre medvetet) den borgerliga statens och det imperialistiska systemets intressen och hjälper till att splittra arbetarklassen och förhindra vårt enande med de förtryckta folken i världen.

Hur skall då arbetarklassen och kommunisterna förhålla sig till "invandringsfrågan"? För det första så ligger det inte i arbetarklassens intresse att försöka rädda den krisande kapitalistiska ekonomin och den borgerliga staten i hopp om att få några futtiga smulor från utsugarnas bord. Vår utgångspunkt måste i stället vara vad som tjänar arbetarklassens kamp för att organisera sig, krossa borgarstaten, upprätta arbetarklassens stat och bygga socialism. För borgarklassen fyller invandringen funktionen att skapa ett skikt av särskilt utsugna och förtryckta arbetare, som p.g.a. sin utsatthet kan tvingas acceptera lägre löner och sämre förhållanden. Eftersom detta bidrar till dumpade löner och försämrade villkor för HELA arbetarklassen, så kan arbetsköparna utnyttja detta för att vända de "svenska" arbetarnas vrede mot de "invandrade" arbetarna (en gammal beprövad metod: läs vad Marx skrev om irländska och engelska arbetare på 1800-talet). När detta kombineras med ett totalt undertryckande av arbetarklassens klassmedvetande och ideologi (bl.a. med hjälp av en "postmarxistisk" liberal "vänster"), så blir resultatet det vi ser idag: arbetarklassen splittras och försvagas, och fascisterna lyckas få en del av arbetarklassen att gå emot sina egna intressen och försvara utsugarsystemet. 

Svaret är, precis som Marx förklarade, att vi måste krossa alla dessa splittringsförsök och i stället ena arbetarklassen mot kapitalet och förena oss med de förtryckta nationerna i kamp mot imperialismen: inte försöka rädda kapitalismen med borgerlig nationalism, "mångfald" eller "välfärdspolitik", utan kämpa för våra dagskrav som en del av kampen för att ta makten. Alla segrar som arbetarklassen någonsin har uppnått har vi uppnått för att vi har förenat oss som klass, över nationsgränserna, oavsett vart vi kommer ifrån eller vilket kön vi tillhör. Om några av oss blir arbetslösa för att jobben gick till underbetalda polska arbetare, så är det vår uppgift att kämpa tillsammans med dessa polska arbetare mot utsugarna, inte att kräva att de skall åka hem, inte att fegt sparka neråt i stället för uppåt. När borgarna utnyttjar människor som flytt från krig och fattigdom till att utöka sin reservarmé av arbetslösa arbetare och på så vis hålla nere priset på arbetskraft, så blir dessa människor en del av arbetarklassen i Sverige, och om vi kämpar tillsammans som klass i stället för att låta fascisterna och de "mångkulturella" splittra oss så gör denna invandring oss starkare, inte svagare. 

(En intressant artikel om denna fråga publicerades nyligen i på tidskriften Clartés hemsida. Skribenten visar helt korrekt hur "invandringsfrågan" inte kan förstås utan att förstå imperialismen, och förklarar hur det hänger ihop att kapitalet behöver både invandring och hets mot invandring samtidigt. Han pekar också på den särskilda roll som den illegala invandringen tilldelas i imperialismens utsugningssystem. Det enda som är lite konstigt är att han i inledningen hävdar att kapitalet inte alls strävar efter att bygga en reservarmé av arbetslösa (som Marx skrev om) - i fortsättningen av artikeln visar han nämligen tvärtom att borgarna visst behöver invandring för att pressa ner löner och villkor, men att de samtidigt behöver kontrollera den och begränsa den. )