Hycklande kampanj "mot antisemitism"

Efter attackerna i Paris och i Köpenhamn har den härskande klassen dragit igång ännu en kampanj mot "terrorism" och "mot antisemitism". Det ledande skikt inom den s.k. "vänstern" som hoppas på att få släppas in i maktens korridorer har glatt och okritiskt slutit upp i dessa kampanjer under förevändningen att "antisemitism är ju dåligt, och vi är ju emot allt som är dåligt". Att sätta in saker i sitt sammanhang och ställa sig frågorna "vem ligger bakom" och "vem tjänar på det" ligger inte i tiden; sådana analyser avfärdas numera utan diskussion som "konspirationsteorier".

Frågan om antisemitism måste precis som allting annat sättas in i sitt sammanhang, d.v.s. framför allt i klasskampens sammanhang. Under 18- och 1900-talet odlade den härskande borgarklassen och dess intellektuella i hela världen myten om "de onda judarna" - en antisemitism som framför allt riktade sig mot de "internationella" judarna, d.v.s kommunisterna, de upproriska, de judar som inte i första hand såg sig som judar utan som medlemmar av en internationell klass* (den judiska borgarklassen däremot, de "nationella" judarna, d.v.s. sionisterna, visade t.o.m. en del av hitlerfascisterna stor respekt för och kunde t.o.m. tänka sig att samarbeta med). Genom att rikta de arbetande folkens vrede mot "det judiska kapitalet" försökte kapitalisterna avleda uppmärksamheten bort från själva kapitalismen och utsugningen - men i praktiken riktade sig deras rasistiska politik och folkmord framför allt mot arbetarklassen och dess representanter. De som mest konsekvent och effektivt bekämpade denna antisemitism var den antifascistiska arbetarrörelsen, i synnerhet den kommunistiska rörelsen.

"Det är inte judarna som är det arbetande folkets fiender. Det är kapitalisterna i alla länder som är arbetarnas fiender. Det finns arbetare bland judarna, och de utgör majoriteten. De är våra bröder, vilka precis som vi är förtryckta av kapitalet, de är våra kamrater i kampen för socialismen. Det finns kulaker, utsugare och kapitalister bland judarna, precis som bland ryssar och bland folk i alla länder. Kapitalisterna försöker så och underblåsa hat mellan arbetarna av olika tro, nationalitet och ras. De som inte arbetar hålls kvar vid makten av kapitalets makt och styrka. Rika judar, precis som rika ryssar och de rika i alla länder, står i förbund för att förtrycka, kuva, råna och splittra arbetarna." (Lenin)

Om vi är kommunister, om vi säger oss kämpa för arbetarklassens sak, så måste vi alltså fråga oss: mot vem riktar sig den nuvarande kampanjen "mot antisemitism"? Är det mot den härskande klassen? Är det mot den imperialistiska borgarklassen, som idag begår folkmord runtom i världen i precis samma syfte som en gång Hitlers och Mussolinis fascister? Och vilka "semiter" är det denna kampanj skall försvara? Är det de arabiska semiter som idag sugs ut och förföljs i Mellanöstern och i Europas fattiga arbetarförorter? Är det judiska arbetare? Nej, uppenbarligen inte. Det som skall försvaras är imperialismen och deras sionistiska hantlangare, och de som skall jagas som "extremister" är folken från de förtryckta nationerna i Mellanöstern, de fattiga och utsugna, de som ser sina folk mördas av den sionistiska staten Israel och dess imperialistiska herrar, och därför bär på ett rättfärdigt hat mot dessa mördare; liksom de som tvingats fly sina länder och innerligt hatar det system som förnedrar och förföljer dem i Europas betongghetton. I Sverige har man som en del av denna hycklande kampanj bl.a. attackerat artisten Dani M - och när man hör hans texter så förstår man varför de härskande gärna skulle vilja tysta honom.

Till saken hör att imperialisterna och deras olika marionetter i tredje världen har gjort stora ansträngningar för att trycka ner, mörda och korrumpera allt som ens liknar revolutionär antiimperialistisk arbetarrörelse. Över hela världen har de gjort allt i sin makt för utplåna de arbetandes klassmedvetande och förhindra en verklig förståelse av imperialismen. I stället har imperialismen överallt främjat de borgerliga, småborgerliga, fascistiska, liberala och religiösa grupperna och låtit dem sprida sina ideologier bland de förtryckta - och då är det kanske inte så förvånande om klasshatet mot de imperialistiska och sionistiska utsugarna ofta uttrycks i religiösa eller t.o.m. "rasistiska" termer. Men att jämställa denna "antisemitism" med borgarklassens, imperialisternas, rasistiska utrotningspolitik är inget annat än struntprat och fjäsk för de härskande. Att ställa sig på utsugarnas sida, genom att demonstrera tillsammans med sionister och imperialister under hycklande paroller om "antirasism", det är raka motsatsen till att konsekvent ställa sig på arbetarklassens och de förtryckta folkens sida, förena oss och kämpa för klassmedvetande och revolution. Och det sistnämnda är också det enda sättet att bekämpa de faktiska reaktionära och vilseledande konspirationsteorier och lögner som förtryckarna prackar på oss.


* Läs t.ex. den här texten av Winston Churchill från 1920 där han förklarar sin syn på "judefrågan"

Per-Albin, Mussolini och den proimperialistiska "vänstern"

I början på 1930-talet, samtidigt som många inom den svenska borgarklassen odlade nära kontakter med och inspirerades av den tyska hitlerfascismen, så inspirerades Per-Albin Hansson och det ledande skiktet inom socialdemokratin av den italienska fascismen, som de såg som ett lyckat exempel på hur man med korporativismen - den "tredje vägen" - skulle kunna säkra kapitalismens fortsatta utsugning och avvärja hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. I boken "Ett folk av mänsklig granit" av Marco Cantera Carlomagno beskrivs de omfattande kontakterna mellan det fascistiska Italien och det socialdemokratiska Folkhemmet, och här kan vi läsa hur de italienska fascisterna uppfattade läget i Sverige vid denna tid:

"[Det fascistiska Italiens envoyé i Stockholm] skrev om de framsteg, som fascismen gjort i den svenska opinionen (...) I dessa dokument behandlade den italienske envoyén i Stockholm de tre element, som under de närmaste åren skulle utgöra den röda tråden i legationens analys av den politiska utvecklingen i Sverige:
1) Korporativismens viktiga landvinningar i landet, särskilt bland regeringens ledande personer;
2) den beundran, som det fascistiska Italien väckte hos flera tongivande svenskar;
3) övertygelsen om att Sverige var ett nordiskt primus inter pares.
I Paternós och legationssekreterare Serena di Lapigios korrespondens till Rom framkom tanken om att den italienska regeringens politik funnit varma beundrare hos den svenska regeringens ledning åtskilliga gånger. Legionens politiska analys för hela året 1933 t.ex. bestod också av en uppräkning av alla de "framgångar", som fascismen haft i den svenska opinionen. Enligt rapportörerna hade denna ideologi en sådan dragningskraft i Sverige, att man nu kunde se hur nya mentala former med obestridliga analogier med den italienska fascismen växte fram inom viktiga sektorer inom allmänheten (...) Detta gällde såväl bland högermän som hos folk vilka tidigare varit motståndare till den italienska rörelsen. (...)
På så sätt fick fascismen tilltagande stöd bland såväl olika högerkrafter som ledande socialdemokrater. Om sympatierna högerifrån grundade sig i det faktum att fascismen hade lyckats stoppa den kommunistiska faran i efterkrigstidens Italien, berodde intresset vänsterifrån på den tredje vägens politik, som den italienska korporativismen innebar." 

Senare återger den italienske envoyén ett samtal med statsminister Per-Albin Hansson:

"När jag hade... tillfälle att påvisa för statsministern att de åtgärder som annonserades i hans program hade en fascistisk prägel tittade han mig i ögonen och svarade: 'och varför inte?'"

Detta är förstås en del av den svenska historien som makthavarna både till höger och "vänster" gärna vill sopa under mattan. Men idag är det högst berättigat att ställa sig frågan: finns det en motsvarande dragning till fascismen och den korporativa "tredje vägens" politik inom dagens "vänster" i Sverige och i andra länder? Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna hyllar Per-Albin och hans "folkhem", eller att fascisten Le Pen applåderar det reformistiska och socialchauvinistiska Syrizas
valseger? För den "vänster" som förkastat arbetarklassens revolution och ser imperialismen som oövervinnerlig, vad återstår annat än att återigen söka en "tredje väg" som inte skall krossa kapitalismen utan försöka rädda den med reformer? Själva kärnan i en sådan politik förändras inte av att man pyntar den med frasradikalt prat om "organisering underifrån", "gräsrötter" och "välfärd".

Dessa frågor är särskilt viktiga idag, när både den öppna fascismen och en korporativistiskt inriktad, socialchauvinistisk "vänster" tävlar om massornas gunst. Dessa två har flera grundläggande saker gemensamt: de syftar båda till att dra med sig en del av folket i en skenbart "upprorisk" rörelse, men som syftar till att försvara den borgerliga imperialistiska staten mot arbetarklassens uppror, och samtidigt trygga imperialismens exploatering av tredje världen. De vinner båda kapitalets förtroende genom att förfölja, fängsla och mörda de upproriska arbetarna och deras främsta representanter.

Den härskande klassen står idag inför ett läge där de arbetande folken, framför allt i tredje världens förtryckta nationer men också i de rika imperialistiska länderna, redan våldsamt reser sig mot det ruttnande systemet. För att hålla nere upproret behöver kapitalet å ena sidan fascism och öppen diktatur, repression, övervakning, förföljelser; men sådant tenderar samtidigt att alstra mer motstånd. Samtidigt drar de därför nytta av en "vänster"-rörelse som inte utgör något hot mot borgarklassens diktatur, men som kan fånga upp upprorsviljan och tämja den, leda den in på andra spår som är mindre farliga för borgarklassen, eller som t.o.m. kan tjäna dess syften. Behovet av både fascism och reformism ökar än mer när imperialisterna försöker rädda sitt herravälde genom mer erövrings- och omfördelningskrig; de måste till varje pris förhindra att det uppkommer en stark anti-imperialistisk rörelse, i vilken de imperialistiska ländernas arbetare förenar sig med de förtryckta nationernas arbetande folk mot imperialismens utsugning och dess ständiga folkmordskrig. Den "vänster" som idag antingen ger sitt tysta godkännande åt, eller rentav öppet försvarar, imperialisternas härjningar - är precis den "vänster" borgarna behöver. Idag ser vi denna proimperialistiska "vänster" representerad i ledningen för den parlamentariska såväl som den "frihetliga" vänstern; genom direkt stöd till imperialistiska folkmordskrig (t.ex. Libyen), genom förnekandet av imperialismens själva existens och genom en illa dold nylansering av "den vite mannens börda" - d.v.s. myten om det imperialistiska utsugarsystemets "goda" och "civiliserande" gärning i tredje världen.

Fascismen och den borgerliga, reformistiska "vänstern" uppstod båda ur borgarklassens behov av att slå tillbaka den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folkens befrielsekamp. De har ända sedan dess tävlat om vilken av dem som bäst kan förvalta kapitalets intressen, skapa "politisk stabilitet" och trycka ner arbetarklassen i tider av krig och revolution då det imperialistiska systemet sjunker allt djupare ner i sin kris, och då den liberala borgerliga demokratin inte längre klarar att upprätthålla ordningen. Idag står allehanda fascistiska och "socialistiska" grupperingar i kö för att axla denna uppgift, och de delar alla samma hat mot den "auktoritära" marxismen, mot den kämpande revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken.

Kvinnokamp och klasskamp

Kampen för kvinnans frigörelse har alltid varit omöjlig att skilja från klasskampen. I varje revolution där en förtryckt klass störtat en härskande klass och erövrat den politiska makten, har också kvinnorna stigit fram för att kämpa mot den patriarkala utsugningen och förtrycket, ända sedan klassamhällets uppkomst. Så skedde t.ex. under de borgerliga revolutionerna, då kvinnor organiserade sig och kämpade för sina rättigheter; men samtidigt med att borgarklassen förvandlades till en reaktionär, kontrarevolutionär klass vars politik syftar till att upprätthålla borgarnas diktatur över arbetarklassen, så pressades kvinnorörelsen tillbaka och dess innehåll förändrades. Det blev snart tydligt att borgarklassen inte kan gå i spetsen för kvinnans frigörelse; att kapitalismen är ett system som reproducerar och befäster kvinnoförtrycket i stället för att avskaffa det.

Kvinnodagen firas i Bangladesh

Det föll därför på den revolutionära arbetarrörelsen att driva fram kvinnokampen, och den var redan från början en central del av marxisternas teori och praktik. Friedrich Engels visade i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att förtrycket av kvinnan inte var någon separat eller underordnad fråga i förhållande till klasskampen, utan att detta förtryck i själva verket var det första exemplet på utsugning och klassförtryck i historien: "den första klassmotsättning, som uppträder i historien sammanfaller med utvecklingen av antagonismen mellan man och kvinna i par-äktenskapet och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga".

Kommunisternas ståndpunkt har därför alltid varit att kvinnans frigörelse bara är möjlig genom att arbetarklassen tar makten, bygger socialism och slutligen avskaffar utsugningen och privategendomen - men också att arbetarklassens revolution är omöjlig utan att arbetarkvinnorna reser sig och kämpar sida vid sida med männen mot kapitalet och mot patriarkatet. På denna grund steg den revolutionära arbetarrörelsen, de kommunistiska partierna och de socialistiska länderna fram som förebilder för förtryckta kvinnor i hela världen. Kvinnodagen den 8 mars instiftades på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin (datumet valdes till minne av kvinnornas kamp under den ryska februarirevolutionen mot det imperialistiska kriget), och är en central högtid för hela den internationella kommunistiska rörelsen. De ryska bolsjevikernas ledare Lenin fortsatte att tillämpa och utveckla Marx och Engels linje i kvinnofrågan, och avslöjade borgarnas och reformisternas patriarkala hyckleri. Den kinesiska revolutionens ledare Mao Tse-tung engagerade sig i kvinnofrågan redan i sin ungdom, och i Kina (framför allt under Kulturrevolutionen) gjorde kvinnorna stora framsteg i kampen för sin frigörelse, för socialismen, mot patriarkatet och mot den borgerliga linjen inom kommunistpartiet.

Med dessa framsteg för den revolutionära, proletära kvinnokampen blev det också allt tydligare hur den skilde sig från sina borgerliga och småborgerliga motsvarigheter. Den peruanske kommunisten José Carlos Mariátegui (1894-1930), grundare av Perus Kommunistiska Parti, sammanfattade frågan om feminismen på följande sätt:

"Ingen bör bli förvånad om alla kvinnor inte går samman i en enda feministisk rörelse. Feminismen har ovillkorligen flera olika färger, flera tendenser. I feminismen kan man urskilja tre grundläggande tendenser, tre grundfärger; borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina egna krav på olika sätt. Den borgerliga kvinnan förenar feminismen med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på framtidens samhälle. Klasskampen - ett historiskt faktum och inte bara ett teoretiskt påstående - återspeglas på den feministiska scenen. Kvinnor, liksom män, är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte alla utkämpa samma strid sida vid sida. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet."

Det är ganska tydligt att den feminism som dominerar idag är den borgerliga och den småborgerliga feminismen. I stället för en feminism som syftar till att fullständigt krossa borgarnas välde och patriarkatet, ser vi idag en feminism som syftar till att dra uppmärksamheten bort från klasskampen, och dra in arbetarkvinnorna i en rörelse "över klassgränserna", en rörelse för och av borgarklassen. En borgerlig feminism som vill att vi skall slava under "fler kvinnliga chefer" och skamlöst använder kvinnokampen som förevändning för imperialistiska aggressionskrig i tredje världen (samtidigt som de mördar kvinnor, män och barn på löpande band och trycker ner varje upprorisk kvinnorörelse som går emot deras intressen). En småborgerlig feminism som gör kvinnokampen till en karriärmöjlighet, som har individualismen som ledstjärna, som ställer arbetarklassens kvinnor i skymundan för att i stället fokusera på diverse utsatta "marginalgrupper" - och eftersom den inte på allvar har för avsikt att avskaffa kapitalismen så kan den inte heller på allvar föresätta sig att krossa patriarkatet.

Det finns alltså ett akut behov av en proletär kvinnorörelse, som kämpar för att krossa allt kvinnoförtryck, som bekämpar imperialismens ruttna patriarkala kultur såväl som den borgerliga och småborgerliga feminismen. Kampen mot kvinnoförtrycket måste föras även inom arbetarklassens led, men då i syfte att ena klassen, inte splittra den.

Här finns några av de viktigaste marxistiska texterna om kvinnofrågan:

Friedrich Engels - Familjens, privategendomens och statens ursprung, 1884

V.I. Lenin - Om kvinnans frigörelse (samlade texter, pdf)

Perus Kommunistiska Parti - Marxism, Mariategui and the women's movement, 1975 (engelska)

Lenins uttalande till kvinnodagen den 8 mars 1920

Till arbetarkvinnornas internationella dag

Kapitalismen förenar formell jämlikhet med ekonomisk och följaktligen social ojämlikhet. Detta är ett av kapitalismens grundläggande drag, som bourgeoisins anhängare, liberalerna, falskeligen försöker dölja och som de småborgerliga demokraterna inte förstår. Detta drag hos kapitalismen gör det för övrigt nödvändigt för oss att samtidigt som vi beslutsamt kämpar för ekonomisk jämlikhet öppet erkänner den kapitalistiska ojämlikheten och rentav, under vissa omständigheter, lägger detta öppna erkännande av ojämlikheten till grund för det proletära statsväsendet (sovjetförfattningen).

Men inte ens i fråga om formell jämlikhet (likhet inför lagen, ”jämlikheten” mellan den mätte och den hungrige, mellan ägaren och den egendomslöse) kan kapitalismen vara konsekvent. Och en flagrant yttring av denna inkonsekvens är att kvinnan inte är likaberättigad med mannen. Ingen enda borgerlig stat, inte ens den mest progressiva republikanska, demokratiska, har åstadkommit fullständigt likaberättigande.

Sovjetrepubliken Ryssland sopade dock genast bort undantagslöst alla legislativa spår av kvinnans ojämlikhet och tillförsäkrade henne genast full jämlikhet i lag.

Det sägs att kulturnivån bäst karakteriseras av kvinnans juridiska ställning. Det finns ett korn av djup sanning i denna sentens. Ur denna synvinkel kunde endast proletariatets diktatur, endast en socialistisk stat uppnå en högre kulturnivå och har också gjort det.

Den nya och oerhört starka impuls som arbetarkvinnorörelsen fått hänger därför ofrånkomligen samman med den första sovjetrepublikens grundande (och stärkande) – och samtidigt och i samband härmed med Kommunistiska internationalen. Just när det gäller dem som kapitalismen förtryckt, direkt eller indirekt, helt eller delvis, så är det just sovjetsystemet och endast sovjetsystemet som garanterar demokrati. Detta framgår klart av arbetarklassens och de fattiga böndernas ställning. Det framgår klart av kvinnans ställning.

Men sovjetsystemet är den sista och avgörande striden för klassernas avskaffande, för ekonomisk och social jämlikhet. Demokrati, t o m demokrati för de av kapitalismen förtryckta, däribland för det förtryckta könet, är inte nog för oss.

Arbetarkvinnorörelsen ställer som sin främsta uppgift att kämpa för ekonomisk och social jämlikhet för kvinnan, och inte bara formell. Att dra in kvinnan i samhälleligt produktivt arbete, att frigöra henne från ”hemslaveriet” och befria henne från den avtrubbande och förnedrande underkastelsen att ha köket och barnkammaren som evig och enda miljö – däri ligger huvuduppgiften.

Detta är en långvarig kamp som kräver en radikal förändring av både samhällelig praxis och moral. Men denna kamp kommer att sluta i fullständig seger för kommunismen.

V.I. Lenin
Den 4 mars 1920
Pravda den 8 mars 1920 (specialutgåva)