Per-Albin, Mussolini och den proimperialistiska "vänstern"

I början på 1930-talet, samtidigt som många inom den svenska borgarklassen odlade nära kontakter med och inspirerades av den tyska hitlerfascismen, så inspirerades Per-Albin Hansson och det ledande skiktet inom socialdemokratin av den italienska fascismen, som de såg som ett lyckat exempel på hur man med korporativismen - den "tredje vägen" - skulle kunna säkra kapitalismens fortsatta utsugning och avvärja hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. I boken "Ett folk av mänsklig granit" av Marco Cantera Carlomagno beskrivs de omfattande kontakterna mellan det fascistiska Italien och det socialdemokratiska Folkhemmet, och här kan vi läsa hur de italienska fascisterna uppfattade läget i Sverige vid denna tid:

"[Det fascistiska Italiens envoyé i Stockholm] skrev om de framsteg, som fascismen gjort i den svenska opinionen (...) I dessa dokument behandlade den italienske envoyén i Stockholm de tre element, som under de närmaste åren skulle utgöra den röda tråden i legationens analys av den politiska utvecklingen i Sverige:
1) Korporativismens viktiga landvinningar i landet, särskilt bland regeringens ledande personer;
2) den beundran, som det fascistiska Italien väckte hos flera tongivande svenskar;
3) övertygelsen om att Sverige var ett nordiskt primus inter pares.
I Paternós och legationssekreterare Serena di Lapigios korrespondens till Rom framkom tanken om att den italienska regeringens politik funnit varma beundrare hos den svenska regeringens ledning åtskilliga gånger. Legionens politiska analys för hela året 1933 t.ex. bestod också av en uppräkning av alla de "framgångar", som fascismen haft i den svenska opinionen. Enligt rapportörerna hade denna ideologi en sådan dragningskraft i Sverige, att man nu kunde se hur nya mentala former med obestridliga analogier med den italienska fascismen växte fram inom viktiga sektorer inom allmänheten (...) Detta gällde såväl bland högermän som hos folk vilka tidigare varit motståndare till den italienska rörelsen. (...)
På så sätt fick fascismen tilltagande stöd bland såväl olika högerkrafter som ledande socialdemokrater. Om sympatierna högerifrån grundade sig i det faktum att fascismen hade lyckats stoppa den kommunistiska faran i efterkrigstidens Italien, berodde intresset vänsterifrån på den tredje vägens politik, som den italienska korporativismen innebar." 

Senare återger den italienske envoyén ett samtal med statsminister Per-Albin Hansson:

"När jag hade... tillfälle att påvisa för statsministern att de åtgärder som annonserades i hans program hade en fascistisk prägel tittade han mig i ögonen och svarade: 'och varför inte?'"

Detta är förstås en del av den svenska historien som makthavarna både till höger och "vänster" gärna vill sopa under mattan. Men idag är det högst berättigat att ställa sig frågan: finns det en motsvarande dragning till fascismen och den korporativa "tredje vägens" politik inom dagens "vänster" i Sverige och i andra länder? Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna hyllar Per-Albin och hans "folkhem", eller att fascisten Le Pen applåderar det reformistiska och socialchauvinistiska Syrizas
valseger? För den "vänster" som förkastat arbetarklassens revolution och ser imperialismen som oövervinnerlig, vad återstår annat än att återigen söka en "tredje väg" som inte skall krossa kapitalismen utan försöka rädda den med reformer? Själva kärnan i en sådan politik förändras inte av att man pyntar den med frasradikalt prat om "organisering underifrån", "gräsrötter" och "välfärd".

Dessa frågor är särskilt viktiga idag, när både den öppna fascismen och en korporativistiskt inriktad, socialchauvinistisk "vänster" tävlar om massornas gunst. Dessa två har flera grundläggande saker gemensamt: de syftar båda till att dra med sig en del av folket i en skenbart "upprorisk" rörelse, men som syftar till att försvara den borgerliga imperialistiska staten mot arbetarklassens uppror, och samtidigt trygga imperialismens exploatering av tredje världen. De vinner båda kapitalets förtroende genom att förfölja, fängsla och mörda de upproriska arbetarna och deras främsta representanter.

Den härskande klassen står idag inför ett läge där de arbetande folken, framför allt i tredje världens förtryckta nationer men också i de rika imperialistiska länderna, redan våldsamt reser sig mot det ruttnande systemet. För att hålla nere upproret behöver kapitalet å ena sidan fascism och öppen diktatur, repression, övervakning, förföljelser; men sådant tenderar samtidigt att alstra mer motstånd. Samtidigt drar de därför nytta av en "vänster"-rörelse som inte utgör något hot mot borgarklassens diktatur, men som kan fånga upp upprorsviljan och tämja den, leda den in på andra spår som är mindre farliga för borgarklassen, eller som t.o.m. kan tjäna dess syften. Behovet av både fascism och reformism ökar än mer när imperialisterna försöker rädda sitt herravälde genom mer erövrings- och omfördelningskrig; de måste till varje pris förhindra att det uppkommer en stark anti-imperialistisk rörelse, i vilken de imperialistiska ländernas arbetare förenar sig med de förtryckta nationernas arbetande folk mot imperialismens utsugning och dess ständiga folkmordskrig. Den "vänster" som idag antingen ger sitt tysta godkännande åt, eller rentav öppet försvarar, imperialisternas härjningar - är precis den "vänster" borgarna behöver. Idag ser vi denna proimperialistiska "vänster" representerad i ledningen för den parlamentariska såväl som den "frihetliga" vänstern; genom direkt stöd till imperialistiska folkmordskrig (t.ex. Libyen), genom förnekandet av imperialismens själva existens och genom en illa dold nylansering av "den vite mannens börda" - d.v.s. myten om det imperialistiska utsugarsystemets "goda" och "civiliserande" gärning i tredje världen.

Fascismen och den borgerliga, reformistiska "vänstern" uppstod båda ur borgarklassens behov av att slå tillbaka den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folkens befrielsekamp. De har ända sedan dess tävlat om vilken av dem som bäst kan förvalta kapitalets intressen, skapa "politisk stabilitet" och trycka ner arbetarklassen i tider av krig och revolution då det imperialistiska systemet sjunker allt djupare ner i sin kris, och då den liberala borgerliga demokratin inte längre klarar att upprätthålla ordningen. Idag står allehanda fascistiska och "socialistiska" grupperingar i kö för att axla denna uppgift, och de delar alla samma hat mot den "auktoritära" marxismen, mot den kämpande revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken.