Kvinnokamp och klasskamp

Kampen för kvinnans frigörelse har alltid varit omöjlig att skilja från klasskampen. I varje revolution där en förtryckt klass störtat en härskande klass och erövrat den politiska makten, har också kvinnorna stigit fram för att kämpa mot den patriarkala utsugningen och förtrycket, ända sedan klassamhällets uppkomst. Så skedde t.ex. under de borgerliga revolutionerna, då kvinnor organiserade sig och kämpade för sina rättigheter; men samtidigt med att borgarklassen förvandlades till en reaktionär, kontrarevolutionär klass vars politik syftar till att upprätthålla borgarnas diktatur över arbetarklassen, så pressades kvinnorörelsen tillbaka och dess innehåll förändrades. Det blev snart tydligt att borgarklassen inte kan gå i spetsen för kvinnans frigörelse; att kapitalismen är ett system som reproducerar och befäster kvinnoförtrycket i stället för att avskaffa det.

Kvinnodagen firas i Bangladesh

Det föll därför på den revolutionära arbetarrörelsen att driva fram kvinnokampen, och den var redan från början en central del av marxisternas teori och praktik. Friedrich Engels visade i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att förtrycket av kvinnan inte var någon separat eller underordnad fråga i förhållande till klasskampen, utan att detta förtryck i själva verket var det första exemplet på utsugning och klassförtryck i historien: "den första klassmotsättning, som uppträder i historien sammanfaller med utvecklingen av antagonismen mellan man och kvinna i par-äktenskapet och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga".

Kommunisternas ståndpunkt har därför alltid varit att kvinnans frigörelse bara är möjlig genom att arbetarklassen tar makten, bygger socialism och slutligen avskaffar utsugningen och privategendomen - men också att arbetarklassens revolution är omöjlig utan att arbetarkvinnorna reser sig och kämpar sida vid sida med männen mot kapitalet och mot patriarkatet. På denna grund steg den revolutionära arbetarrörelsen, de kommunistiska partierna och de socialistiska länderna fram som förebilder för förtryckta kvinnor i hela världen. Kvinnodagen den 8 mars instiftades på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin (datumet valdes till minne av kvinnornas kamp under den ryska februarirevolutionen mot det imperialistiska kriget), och är en central högtid för hela den internationella kommunistiska rörelsen. De ryska bolsjevikernas ledare Lenin fortsatte att tillämpa och utveckla Marx och Engels linje i kvinnofrågan, och avslöjade borgarnas och reformisternas patriarkala hyckleri. Den kinesiska revolutionens ledare Mao Tse-tung engagerade sig i kvinnofrågan redan i sin ungdom, och i Kina (framför allt under Kulturrevolutionen) gjorde kvinnorna stora framsteg i kampen för sin frigörelse, för socialismen, mot patriarkatet och mot den borgerliga linjen inom kommunistpartiet.

Med dessa framsteg för den revolutionära, proletära kvinnokampen blev det också allt tydligare hur den skilde sig från sina borgerliga och småborgerliga motsvarigheter. Den peruanske kommunisten José Carlos Mariátegui (1894-1930), grundare av Perus Kommunistiska Parti, sammanfattade frågan om feminismen på följande sätt:

"Ingen bör bli förvånad om alla kvinnor inte går samman i en enda feministisk rörelse. Feminismen har ovillkorligen flera olika färger, flera tendenser. I feminismen kan man urskilja tre grundläggande tendenser, tre grundfärger; borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina egna krav på olika sätt. Den borgerliga kvinnan förenar feminismen med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på framtidens samhälle. Klasskampen - ett historiskt faktum och inte bara ett teoretiskt påstående - återspeglas på den feministiska scenen. Kvinnor, liksom män, är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte alla utkämpa samma strid sida vid sida. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet."

Det är ganska tydligt att den feminism som dominerar idag är den borgerliga och den småborgerliga feminismen. I stället för en feminism som syftar till att fullständigt krossa borgarnas välde och patriarkatet, ser vi idag en feminism som syftar till att dra uppmärksamheten bort från klasskampen, och dra in arbetarkvinnorna i en rörelse "över klassgränserna", en rörelse för och av borgarklassen. En borgerlig feminism som vill att vi skall slava under "fler kvinnliga chefer" och skamlöst använder kvinnokampen som förevändning för imperialistiska aggressionskrig i tredje världen (samtidigt som de mördar kvinnor, män och barn på löpande band och trycker ner varje upprorisk kvinnorörelse som går emot deras intressen). En småborgerlig feminism som gör kvinnokampen till en karriärmöjlighet, som har individualismen som ledstjärna, som ställer arbetarklassens kvinnor i skymundan för att i stället fokusera på diverse utsatta "marginalgrupper" - och eftersom den inte på allvar har för avsikt att avskaffa kapitalismen så kan den inte heller på allvar föresätta sig att krossa patriarkatet.

Det finns alltså ett akut behov av en proletär kvinnorörelse, som kämpar för att krossa allt kvinnoförtryck, som bekämpar imperialismens ruttna patriarkala kultur såväl som den borgerliga och småborgerliga feminismen. Kampen mot kvinnoförtrycket måste föras även inom arbetarklassens led, men då i syfte att ena klassen, inte splittra den.

Här finns några av de viktigaste marxistiska texterna om kvinnofrågan:

Friedrich Engels - Familjens, privategendomens och statens ursprung, 1884

V.I. Lenin - Om kvinnans frigörelse (samlade texter, pdf)

Perus Kommunistiska Parti - Marxism, Mariategui and the women's movement, 1975 (engelska)