Fascism av alla de slag

I och med den s.k. parlamentariska krisen och SD:s manöver i Riksdagen så har diskussionen blossat upp igen i borgerliga media angående huruvida SD är fascister eller inte. Diverse reaktionära"experter" har hävdat att SD inte kan vara fascister eftersom de inte vill avskaffa parlamentet, inte försöker genomföra någon militärkupp, inte vill upprätta rasbiologiska institut o.s.v. Liksom den intellektuella eliten i 30-talets Tyskland, som spelade en viktig roll i att bereda vägen för hitlerfascismens folkmord och erövringskrig, så försöker dessa "experter" klä in sitt försvar av fascismen i en påstådd "vetenskaplig objektivitet". Samtidigt ser vi hur den "vänster" som står på andra sidan i diskussionen faller i samma fälla, och stirrar sig blind på hotet från SD och de små fascistsekterna men blundar för den fascistiska politik som den härskande klassen redan genomför via de övriga partierna - en fascism som har en lång historia i Sverige.

En av "experterna" menar att "det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras". Detta är det klassiska borgerliga tricket för att dölja vad fascismen egentligen handlar om: ända sedan slutet av andra världskriget har den härskande klassen prackat på oss idén att fascismen är något slags mystiskt politiskt undantag, ett slags oförklarlig "ondska" som står utanför den "vanliga" politiken och som inte har något att göra med samhällsklasserna och deras olika motstridiga intressen. Enligt denna idé får i princip ingenting utöver Hitlertyskland och Mussolinis Italien kallas för fascism. Kort sagt, fascism betyder en gormande diktator, strikta uniformer och parlamentets avskaffande. Fascismens faktiska politik, vilka klassintressen den representerar, vad den innebär för borgarklassen respektive för arbetarklassen och de förtryckta folken - det vill de helst inte att vi gräver i. Då skulle vi nämligen upptäcka att fascismen kan uppträda i många olika former, med eller utan parlamentarism, med eller utan "karismatiska ledare", med eller utan rasbiologi, men att den alltid "råkar" dyka upp väldigt lägligt när den härskande borgarklassen behöver den.

De ideologiska rökridåerna för att dölja fascismens verkliga väsen har onekligen varit ganska framgångsrika, och har spritt sig fullständigt inom den "vänster" som lydigt gjorde sig av med marxismen (eller åtminstone dess mest väsentliga delar) när borgarna krävde det. Även i detta "postmarxistiska" träsk frodas en föreställning om att fascismen är något separat från övrig borgerlig politik; att "vanlig" borgerlig politik ändå befinner sig inom "demokratins ramar" och därför endast får bekämpas inom dessa ramar, d.v.s. de ramar som sätts upp av den borgerliga diktaturen. Eftersom denna "vänster" har förkastat den marxistiska, vetenskapliga uppfattningen om staten (att staten alltid är en klassdiktatur, oavsett om den använder parlamentariska val eller inte), så försöker den inbilla oss att borgarstaten är "hela folkets stat" (se not nedan), och att de parlamentariska valen på riktigt representerar folkviljan och utgör någon slags motsats till fascismen.

Fascismen och liberalismen - två sidor av samma mynt

Vad de inte vill se är att fascismen och liberalismen/parlamentarismen bara är två olika sätt för storbourgeoisien att utöva sin statsmakt. Även om det finns en motsättning mellan de två, så är det en motsättning mellan olika skiftande intressen INOM borgarklassen, och vilket av de två sätten den härskande klassen väljer att använda på en given tidpunkt avgörs inte av vilka partier som lyckas få flest röster. Det som avgör är storkapitalets konkreta ekonomiska och politiska behov: att öka sina profiter eller gå under i konkurrensen, att exploatera förtryckta nationer i tredje världen, att upprätthålla den "politiska stabiliteten" (d.v.s. förhindra att arbetarklassen och de förtryckta folken enar sig och gör uppror) o.s.v. Om de upplever att den liberala/parlamentariska formen inte längre uppfyller dessa krav tillräckligt väl, så kommer de att börja tillämpa någon form av fascism. Detta kan ske genom militärkupp, eller helt lagligt genom det parlamentariska systemet (såsom var fallet i Tyskland).

Borgarklassen och dess stat behöver inte heller nödvändigtvis släppa in fascisterna i maktens korridorer för att kunna dra nytta av dem. De kan låta beväpnade fascistgäng göra det "skitjobb" som inte ryms inom lagens ramar - våld och hot mot "extremvänstern", "medborgargarden" mot upprorisk arbetarklass (som i Husby), öppet rasistisk hetspropaganda etc. – samtidigt som samhällets "demokratiska" fasad upprätthålls och borgarna kan två sina händer. Precis som den borgerliga staten och dess olika "demokratiska" partier gjorde i Tyskland på 20-30-talet (se not #2 nedan), så babblar deras nutida svenska motsvarigheter om "kamp mot både höger- och vänsterextremismen", samtidigt som de i praktiken låter de fascistiska grupperna växa och arbeta relativt ostört i hopp om att de ska utplåna den enda "extremism" borgarna egentligen är rädda för: den som syftar till att störta borgarstaten i stället för att bevara den. Fascismen är aldrig någonsin ett hot mot borgarklassens makt och det imperialistiska systemet - den är tvärtom ett av dess verktyg för att behålla och utöva sin makt, och det är borgarklassen som bestämmer i vilken mån och på vilka sätt den vill använda detta verktyg: i parlamentet, i regeringsställning eller på gatorna och inom poliskåren.

Fascister från "Nationell Ungdom"
propagerar för "klassfred"

Det finns alltså ingenting som säger att borgarklassen inte kan använda fascismen samtidigt med parlamentariska, borgerligt demokratiska former, och det finns heller ingenting som säger att fascismen alltid måste använda sig av rasism och nationalism i de former vi är vana vid. Lite grovt uttryckt: ledaren för en fascistisk regim skulle mycket väl kunna vara en s.k. "rasifierad" kvinnlig statsminister som kallar sig både feminist, socialist och internationalist, så länge regimen lyckas använda sig av denna demagogi till att mobilisera en tillräckligt stor del av befolkningen till försvar för den borgerliga staten, "klassfreden", det kapitalistiska systemet och den våldsamma repressionen av de arbetare och förtryckta som föresätter sig att göra uppror. Utmärkande för fascismen är ju att den lyckas framställa sig som en "revolt", som en "folkrörelse" eller t.o.m. en "arbetarrörelse", när den egentligen syftar till att krossa alla revolter och trycka ner arbetarklassen och folket. Oavsett vilka myter och ideologier fascismen använder sig av, så syftar de till att mobilisera de olika mellanskikten i samhället, småborgare, intellektuella, arbetararistokrati, kriminella gäng etc., i en massrörelse mot arbetarklassen, för att bevara kapitalismen och öka borgarklassens profiter. För de utsugna på botten, som får betala det fascistiska kalaset, spelar det föga roll om regimen gillar bruna skjortor eller lila rättvisemärkta tröjor, eller huruvida den uppfyller några stela kriterier för vad som får eller inte får kallas fascism.

Antifascism är klasskamp

Det ledarskikt inom "vänstern" som gjort det till sin uppgift att försvara den borgerliga staten och dess parlament, kan följaktligen å ena sidan påpeka att fascismen är borgerlig och bekämpa några av dess mest uppenbara förespråkare (SD), samtidigt som den å andra sidan accepterar eller t.o.m. förespråkar och aktivt driver fram fascistisk politik i övrigt. Eftersom fascismen är ett av borgarklassens vapen i kampen mot arbetarklassen, så måste också antifascismen i grunden vara en fråga om klasskamp, om arbetarklassens kamp mot borgarklassen och det imperialistiska systemet. Andra samhällsklasser kan förstås också erbjuda värdefullt motstånd mot fascismen, t.ex. småbourgeoisien. Men så länge den gör det utifrån sina egna småborgerliga, liberala principer (i frånvaro av en antifascistisk arbetarrörelse som går i spetsen) så tenderar småborgarna att bara bekämpa fascismen om den hotar deras egna småborgerliga intressen: "individens frihet", "rätten att vara annorlunda" etc. Dessa liberala paroller står inte nödvändigtvis i motsättning till fascismen, de kan tvärtom användas av fascisterna i deras strävan att dra med sig just småbourgeoisien och garantera dess lojalitet med storbourgeoisien och dess stat (se t.ex. hur fascistoida politiker som Pim Fortuyn m.fl. använt sig av homosexuellas rättigheter m.m. för att skapa opinion för hetsen mot

muslimer; som en del av imperialismens propaganda för att rättfärdiga dess aggressionskrig i Mellanöstern och den rasistiska politiken i Europa).

SD-propaganda till försvar för den borgerliga ordningen,
mot kravallerna i Husby.

Hos de tänkare från "vänster" till höger som nu tvistar om olika definitioner av fascism finner man ett återkommande problem: att de på olika sätt förnekar eller döljer det mest grundläggande i fascismen: att fascismen är ett sätt för borgarklassen att försvara dess makt och dess utsugarsamhälle mot arbetarklassens revolution, att fascismen försöker skapa "klassfred" genom att ena olika samhällsskikt kring försvaret av den borgerliga staten och förhindra att dessa samhällsskikt i stället mobiliseras av arbetarklassen till kamp mot borgarklassen. När man hoppar över detta blir definitionerna meningslösa och tomma: "fascismens kärna är ultranationalismen" (jaha, men nationalism för vem, mot vem, och varför?), "fascismen bygger på att exkludera vissa grupper" (exkludera vilka grupper och varför?). "Vänster"-debattörernas resonemang mynnar oftast ut i att fascismen skall besegras genom att återupprätta det socialdemokratiska "välfärdssamhället", men att detta "folkhem" i sig var ett korporativt system och en regim som bl.a. förföljde kommunister (inkl. satte dem i koncentrationsläger) för att skapa "klassfred" och garantera kapitalismens fortlevnad, det skall man tydligen tala tyst om.

Ja, självklart är SD fascister. De är dessutom fascister av den gamla skolan; deras ansträngningar för att "förnya" fascismen och göra den "rumsren" är relativt ytliga och tafatta. Det som gör dem till fascister är dock inte det faktum att de har sitt ursprung i den öppna, hakkorsprydda fascismen, och inte deras ytliga likheter med 30-talsfascismen. Det som i grunden gör SD:s nationalism och rasism fascistiska är inte att de påminner oss om Hitler och Mussolini, utan att de har samma syften: att skapa "klassfred" och "nationell enhet" genom en massrörelse som riktar folkets vrede inte mot den härskande borgarklassen, utan mot de fattigaste och mest upproriska arbetarna. Att med rasism hetsa arbetare mot arbetare och slå ner alla ansatser till en revolutionär arbetarrörelse.

Men om vi som antifascister förstår vad fascismen är i grunden, vilken roll den spelar i klasskampen och att den kan vara flexibel vad gäller vilka myter och tricks den använder för att spela denna roll, så kan vi inte stirra oss blinda bara på SD och andra uppenbara brunskjortor. Vi måste i stället se att den fascism, som borgarklassen i Sverige och runtom i världen nu använder sig av mer och mer, kommer från flera håll samtidigt och kan se ut på många olika sätt. Vi har samlat några exempel här nedan.

Några exempel på fascistisk politik i Sverige (och vänsterns medlöperi):

• "Klassfred i stället för klasskamp": Den svenska "klassfreden", d.v.s. bevarandet av den borgerliga diktaturen genom det korporativa socialdemokratiska "folkhemmet"  och dess överenskommelser mellan storkapitalet och socialdemokratins pampar. ("Klassfred i stället för klasskamp" är ett klassiskt fascistisk slagord och en central del av fascismens politik: att få så många som möjligt att ställa sig bakom storkapitalet, dess diktatur och dess krig genom ett borgerligt "arbetarparti" vid makten, genom att locka en del av folket med "välfärd" och "ordning och reda" och med öppen diktatur trycka ner de som vägrar underordna sig. "Folkhemmets" grundare Per Albin Hansson sade att en av demokratins viktigaste uppgifter är att "ta död på klassandan". Vänsterpartiet är sedan länge en trogen medhjälpare till socialdemokratin, och "vänstern" i allmänhet har ännu inte gjort sig av med folkhemsnostalgin)

• Allt mer öppen diktatur: Polisens militarisering, skapandet av specialstyrkor att sätta in mot demonstrationer, övervakning och åsiktsregistrering av kommunister och andra obekväma personer (det mesta av detta har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Vänsterpartiet har på sin höjd kommit med symboliska invändningar, d.v.s. när de inte öppet har gett sitt stöd till sådana förföljelser - som nyligen med sina uttalanden om Revolutionära Fronten och "våldsbejakande vänsterextremister".)

• Rasism och "mångkultur" för att splittra arbetarklassen: Kapitalets utnyttjande av invandring (framför allt från de förtryckta länderna i tredje världen) skapar ett skikt av särskilt nedtryckt och rättslös arbetarklass, som p.g.a. sin utsatta situation hindras från att kämpa för sina rättigheter och ställs emot "svenska" arbetare. (Både den öppna rasismen och konceptet ”mångkultur" hjälper till att rättfärdiga/skönmåla denna exploatering och uppdelningen av arbetarklassen i skilda grupper ("kulturer").

• Krigshets: Liksom hitlerfascisterna motiverade den tyska imperialismens angreppskrig mot Polen, Sovjetunionen etc. med "humanitära skäl", så deltar Sverige idag i imperialistiska plundringskrig i tredje världen under liknande förevändningar. Öppen borgerlig nationalism såväl som argument om att "stödja kampen för demokrati" i de angripna länderna tjänar till att dra med sig folket i den imperialistiska krigshetsen. (svenska soldater i Afghanistan, Sveriges deltagande i angreppskriget mot Libyen etc. Vänsterpartiets delaktighet i detta är väl känd, och delar av dagens "vänster" ger sitt passiva stöd genom att helt enkelt förneka att imperialismen existerar.)

_______________________________________________ 

Not 1:

"Hela folkets stat" var ett begrepp som blev mest känt då det användes av Nikita Chrusjtjov och de andra revisionister som år 1956 genom en kupp tog kontrollen över Sovjetunionens Kommunistiska Parti och återinförde kapitalismen i landet. Samtidigt som de förvandlade den sovjetiska arbetarstaten till en borgerlig stat, så hävdade de att det "inte längre fanns några klasser" i landet, och att staten därför var "hela folkets stat". Detta sätt att dölja att staten är en klassdiktatur känns igen från Hitlertyskland och det fascistiska italien, liksom från den svenska "folkhems"-ideologin (vi rekommenderar Wikipedia-artikeln om det svenska folkhemmet, den är mycket läsvärd).

Not 2:

Ett exempel från Tyskland finner vi i Eve Rosenhafts bok "Beating the Fascists": "in the last years of the Weimar Republic, political activity was already encumbered by repeated local, provincial and national prohibitions on public gatherings and by bans on various radical publications and organizations. Aimed in principle at extremists of both right and left, these measures were applied with greater consistency and regularity to the Communists, as anti-subversive legislation had been throughout the Republic's history."

Borgarklassens hat mot arbetarstaten: "Kämpa men understå er inte att segra"

Under hela arbetarrörelsens kamp för att ta makten, bygga socialismen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns någon utsugning, så har det funnits personer som har övergett rörelsens långsiktiga och övergripande mål för att i stället vinna kortsiktiga och begränsade (och ofta personliga) fördelar, genom att på olika sätt anpassa rörelsen till vad som är acceptabelt för borgarklassen. I praktiken har detta alltid inneburit att förvandla arbetarklassens partier och organisationer till borgerliga sådana, som har gett upp kampen för att ta makten och i stället ägnar sig åt att försöka putsa lite på kapitalismens yta – och borgarklassen har haft stor nytta av dem för att lugna ner klasskampen och förlänga sitt herravälde ytterligare lite längre. 

De som på detta sätt överger arbetarrörelsens principer försöker ofta låtsas som om de står för något "nyskapande" gentemot den "dogmatiska" marxismen, men i verkligheten upprepar de samma gamla saker sedan 1800-talet: den "fredliga vägen" till socialismen, den "fredliga samlevnaden" i stället för kamp och revolution, borgerlig demokrati i stället för proletär demokrati etc. Vi kommunister kallar dessa personer för revisionister, eftersom de reviderar (skriver om, ändrar) arbetarrörelsens mest grundläggande mål och principer. Deras metoder och politiska idéer kan se lite olika ut, men det finns några saker som de alla har gemensamt; de marxistiska principer de hatar mest är nämligen precis de principer som är mest skrämmande för borgarklassen. En av de främsta av dessa är principen om proletariatets diktatur; d.v.s. att arbetarklassen inte kan ta över och reformera den borgerliga staten, utan måste krossa den och bygga en arbetarstat i stället. 

Kort sagt: för att kunna bygga ett socialistiskt samhälle där arbetarklassen styr över produktionen, politiken och kulturen, så måste den borgerliga diktaturen, baserad på borgarklassens väpnade styrkor, ersättas av en arbetarstat baserad på arbetarklassens väpnade styrkor, för att hindra borgarna från att ta tillbaka makten och återinföra kapitalismen. Alltså, i stället för hyrda knektar som skjuter på folket för att försvara en handfull utsugare, så beväpnar vi folket för att försvara socialismen och avskaffa all utsugning.

En av de som tidigt vände sig emot att arbetarna skulle upprätta sin egen stat var Karl Kautsky, som blev en av grundarna av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin som vi fortfarande dras med idag. Han hävdade att arbetarnas sovjeter (arbetarråd) var en bra sak, men att de inte fick bli en ”statsorganisation”. Liknande åsikter har vi under historien kunnat höra, och hör än idag, från ”frihetliga socialister” (anarkister) och andra som verkar föredra att leva under kapitalismen framför att göra det hårda och långsiktiga arbete som krävs för att störta den. De som vänder sig emot att arbetarklassen skall bygga sin egen stat försvarar i slutändan alltid den borgerliga staten, oavsett om de påstår sig vara "emot alla stater" eller om de påstår sig kunna reformera den nuvarande staten. För dem är socialismen en ouppnåelig utopi som man kan använda i sin propaganda; den verkliga socialistiska revolutionen är lika skrämmande för dem som den är för borgarklassen. Lenin behandlade frågan om sovjeterna och arbetarstaten i sin polemik mot Kautsky:

"'Den sovjetiska organisationsformen är alltså', sammanfattar Kautsky, 'en av vår tids viktigaste företeelser. Den lovar att bli av utslagsgivande betydelse i de stora avgörande strider mellan kapital och arbete som vi går tillmötes.

Men har vi rätt att kräva ännu mer av sovjeterna? Bolsjevikerna, som efter novemberrevolutionen 1917 [d.v.s. Oktoberrevolutionen] tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna fick majoritet i de ryska arbetardeputeradesovjeterna, övergick efter konstituerande församlingens upplösning till att göra sovjeterna, som dittills varit en kamporganisation för en klass, till en statsorganisation. De upphävde demokratin, som det ryska folket erövrat under marsrevolutionen [d.v.s. Februarirevolutionen]. I överensstämmelse härmed upphörde bolsjevikerna att kalla sig socialdemokrater. De kallar sig kommunister.' (S 33, kursiv av Kautsky)

 (…) Kautskys resonemang, som jag citerat i dess helhet, utgör kärnpunkten i hela frågan om sovjeterna. Kärnpunkten är just: skulle sovjeterna sträva efter att bli statsorganisationer (bolsjevikerna förde i april 1917 fram parollen "All makt åt sovjeterna", och på partikonferensen samma månad förklarade bolsjevikerna att de inte nöjde sig med en borgerligt parlamentarisk republik utan krävde en arbetar- och bonderepublik av Pariskommunens typ eller sovjettyp) eller skulle sovjeterna inte sträva efter detta, inte ta makten, inte bli statsorganisationer utan förbli "kamporganisationer" för en enda "klass" (som Martov uttryckte sig när han med sin oskyldiga önskan sökte försköna det faktum, att sovjeterna under mensjevikernas ledning var verktyg för arbetarnas underordnande under bourgeoisin).

 Kautsky har slaviskt upprepat Martovs ord. Han har tagit brottstycken ur bolsjevikernas teoretiska strid med mensjevikerna samt kritiklöst och meningslöst överfört dessa brottstycken till en allmänteoretisk, allmäneuropeisk grund. Resultatet blev en sådan smörja, att den skulle framkalla ett homeriskt skratt hos varje medveten rysk arbetare som stiftade bekantskap med Kautskys tidigare citerade resonemang.

 Samma skratt kommer Kautsky att möta från alla europeiska arbetares sida (med undantag av en klick inbitna socialimperialister), när vi förklarar för dem vad saken här rör sig om.

 Kautsky har gjort Martov en björntjänst genom att med utomordentlig åskådlighet fullfölja Martovs fel in absurdum. Låt oss se, till vilket resultat Kautsky i själva verket kommit.

 Sovjeterna omfattar alla lönarbetare. Proletariatets tidigare ekonomiska och politiska kampmetoder är otillräckliga mot finanskapitalet. Sovjeterna kommer att spela en väldig roll inte bara i Ryssland. De kommer att spela en utslagsgivande roll i de stora, avgörande striderna mellan kapital och arbete i Europa. Så säger Kautsky.

 Utmärkt. "De avgörande striderna mellan kapital och arbete" - avgör inte de frågan om vilken av dessa klasser som kommer att ta hand om statsmakten?

 Inte alls. Gud förbjude det.

 I de "avgörande" striderna får inte sovjeterna, som omfattar alla lönarbetare, bli en statsorganisation!

 Vad är då staten?

 Staten är ingenting annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra.

 Den undertryckta klassen, förtruppen för alla arbetande och utsugna i det nuvarande samhället, måste således sträva efter "avgörande strider mellan kapital och arbete", men får inte röra maskineriet för kapitalets undertryckande av arbetet! - Får inte krossa detta maskineri! - Får inte utnyttja sin allomfattande organisation för att undertrycka utsugarna!

 Storartat, förträffligt, herr Kautsky! "Vi" erkänner klasskampen - som alla liberaler erkänner den, d.v.s. utan att bourgeoisin störtas ...

 Här framträder klart Kautskys fullständiga brytning både med marxismen och med socialismen. Detta är faktiskt en övergång till bourgeoisin, som är beredd att tillåta vad som helst, bara inte att den av bourgeoisin förtryckta klassens organisationer förvandlas till statsorganisationer. Här kan Kautsky inte längre på något sätt rädda sin ståndpunkt, som vill försona allt och klara av alla djupa motsättningar med fraser.

 Antingen avvisar Kautsky varje övergång av statsmakten till arbetarklassen eller medger han att arbetarklassen övertar det gamla, borgerliga statsmaskineriet, men han går under inga omständigheter med på att arbetarklassen skall krossa och slå sönder det samt ersätta det med ett nytt, proletärt maskineri. Hur man än "tolkar" och "förklarar" Kautskys resonemang, så är det i båda fallen uppenbart att han bryter med marxismen och går över på bourgeoisins sida.

 Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx på tal om vilken stat den segerrika arbetarklassen behöver: "staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet". Nu framträder en person som gör anspråk på att fortfarande vara marxist och förklarar, att det i sin helhet organiserade proletariatet, som för den "avgörande kampen" mot kapitalet, inte får göra sin klassorganisation till statsorganisation. Kautsky har här ådagalagt den kolartro på staten, som i Tyskland, enligt vad Engels skrev 1891, "fortplantat sig ... till bourgeoisins allmänna medvetande och även till mången arbetare". Kämpa arbetare - därtill "samtycker" vår kälkborgare (det "samtycker" också borgaren till, ty arbetarna kämpar i varje fall, och det enda man kan göra är att tänka på hur man skall kunna bryta spetsen av deras svärd) - kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga "statsorganisationen" med en proletär "statsorganisation"!" (V.I. Lenin - Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, 1918)

"Mellanmål, midsommar, rashygien och Bofors"

Labyrint från Gottsunda är en av de musikgrupper som de senaste åren har levererat några av de mest träffsäkra uttalat politiska låtarna i Sverige på väldigt länge. Labyrints, Carlitos med fleras låttexter ger en betydligt mer sanningsenlig bild av Sverige idag än någon av universitetens alla "postmarxister" eller "queerteoretiker" lyckas prestera - förmodligen därför att de är texter skrivna av folk som faktiskt lever i den verklighet som den borgerliga "vänsterns" intellektuella ängsligt försöker förstå från sitt uppifrån-perspektiv. Låtar som Carlitos "Babylon brinner" utmärker sig även internationellt, och går längre än de flesta av sina nordamerikanska motsvarigheter i sitt avslöjande av borgarnas diktatur och politiska trixande ("Obama är en varg i fårakläder").

Just därför är det lite konstigt att dessa grupper fortfarande dras med den svenska Hip Hop-scenens gamla romantisering av Palme och "det gamla goda folkhems-Sverige".  Idén om att Sverige förr var något slags "halvsocialistiskt" välfärdsparadis, och att Palme var dess sista försvarare, verkar ha slagit rot inte bara hos de äldre generationerna (som ofta nostalgiskt selektivt väljer att glömma sosse-sveriges utsugning och förtryck), utan även hos de yngre, som knappast ens själva levde på den tiden (här är lite info om verklighetens Palme). Kanske är det inte så underligt ändå, med tanke på hur denna falska bild av Sverige som den "goda imperialistmakten" ständigt sprids av den reformistiska "vänsterns" pampar och karriärister; de som hoppas på att kunna hålla tillbaka upproret i arbetarförorterna genom att slänga åt dem lite mer smulor från de rikas bord. Och med tanke på hur fanatiskt och systematiskt kampen för arbetarklassens makt, för den socialistiska revolutionen, har smutskastats och brännmärkts, så blir väl de som drömmer om socialism tvungna att förlägga sina drömmar i det förgångna i stället för i framtiden. Så länge härskarna kan få folk att tro att det kanske trots allt är möjligt att få slut på utsugningen och förtrycket genom att rösta fram några "vänstersossar" och återupprätta "folkhemssverige", så kan de hålla upproret borta och rädda sin utsugarstat i några år till.

Nåväl, det är som Engels sade: "i ett land av politiska rörelser och arbetarrörelser, som är gammalt, är det självklart att de alltid har en mängd traditionellt nedärvt skräp, som vi nödvändigtvis och gradvis rensar bort.". De här illusionerna om det goda sosseverige tillhör det nedärvda skräpet, som arbetarklassen kommer att göra sig av med. Och det känns faktiskt som att Labyrint och deras kollegor är på väg åt rätt håll.

SWERJE

Så jävla lätt och tappa fokus,
i vårt land som behandlar oss med skam har nåt emot oss
Sverige fina Sverige, skog och betongblock
ängar och dalahästar, västar och pistolskott
Lagom e bäst, allemansrätt, och grova brott
acceptansens land, ingen funderar ens på motstånd
Sverige fina Sverige, hockey och fotboll
mellanmål, midsommar, rashygien och bofors
fylleslagsmålens land, folk dör för ingenting
kontrasternas land, folk dör av heroin
Sverige överflöd bling bling kokain och braja
Sverige existensminimum tvingad till och grinda
Sverige rasistssystem, spring spring från ajna
Sverige Astrid Lindgren, Tintin, och Mein Kampf
Du unga du fria när dom e fjällhöga,
pulver i kanyler dör i norden när dom själv mördar
Miljöförsöring och källsortering... Mmm
Barnfattigdom och överkonsumering
Neutralitet och natoaliering... Jag ser
Röd retorik ifrån en blå regering
Allting som vi har kvar
bara dubbelmoral
Vårat älskade Sverige är inte samma som det en gång var
Hör vårt rop hör vårt kall
Vi måste vända på allt
För vårat älskade Sverige är inte samma som det en gång var
Så vad hände med vårt land ja vad gick det fel
Ser mig runt, känner inte igen mig nå mer
Eller kan det vara så att jag börjar inse
det är hycklarnas land och länge varit det
Dags och tänka om på vilken väg och gå
inte samma plats vi växte upp när vi var små
eller kan det vara så att jag börjar förstå
det är hycklarnas land och länge varit så
Segregation, isolering, missär, miljonprogram getton
men dom kallar det bara nått annat namn... Svensson
Har bott här länge nu i vårat avlånga land
hjälpt till och bygga upp skiten, vart ska jag tagga nånstans
tagga själv bre
Om du inte diggar nya Sverige,
Det nya Sverige är den nya svensken svartskalle
förtryckta förnedrade folkmassor starta kravaller
Du gamla du fria, må hon vila i frid med palme
Nya Sverige, 10 kv ståldörr och galler,
Robin robbar banken i din hood med sin galle
Sverige, Sverige älskade fosterland jag svär ibland
hatar jag dig för att du aldrig gett oss en ärlig chans
Sverige är ett jämtställt, öppet och tolerant land
vi som bor här, vi som är svenskar vi är jämställda, öppna och toleranta.
Eeey eey ey yo dom vet att vi är vana
att få betala
tillbaka mer än dem har gett
Har alltid haft fett respekt för vårt land
men yo Sverige ditt äckliga sätt
Börjar göra folk galna
utanför stan jaa
Vi har krigat för att ta en del
hur länge ska ni fukka vårt land och sen säga yo
allting är blattarnas fel
Vakna snälla vakna för nu sover vårt land
hur ska du lära när du är så ignorant
Vakna snälla vakna, vakna nu om du kan
även om du hatar oss tar vi dig i vår famn
Så vad hände med vårt land ja vad gick det fel
Tittar runt mig, känner inte igen mig nå mer
Eller kan det vara så att jag börjar inse
det är hycklarnas land och länge varit det
Dags och tänka om på vilken väg och gå
inte samma plats vi växte upp när vi var små
eller kan det vara så att jag börjar förstå
det är hycklarnas land och länge varit så

Palestina, Sydafrika och den "goda imperialismen"

Sossarna och den "goda imperialismen"

Palestinavänner i Sverige och världen gläds nu åt att Sverige som första EU-land erkänner Palestina som stat. Glädjen är förståelig, men samtidigt så är det något som är lite "för bra för att vara sant" med denna sossarnas och den svenska statens godhjärtade välvilja. Erkännandet av Palestina funkar utmärkt för att ge den nya regeringen en välbehövlig PR-boost här hemma (i ett läge när de flesta redan insett att förhoppningarna om en återgång till "välfärden" inte kommer att infrias, och Löfven och co. redan deklarerat att Fas 3-slaveriet kommer att fortsätta). Dessutom så är det användbart både för svenska och nordamerikanska imperialister att framställa Sverige som en "god" och t.o.m. lite "vänstervriden" kraft i världen (det är därför ganska passande att Obama-regimen lite faderligt säger att Sveriges beslut är "premature" - men de fördömer det inte.)

Svenska makthavare kallar Sverige för en "humanitär stormakt". Vad de menar är bl.a. att Sverige, liksom Norge, Schweiz och några andra imperialistmakter, i stor utsträckning kombinerar sin sedvanliga utsugning och sitt sedvanliga mördande i tredje världens länder med s.k. "humanitära" och "demokratifrämjande" insatser. D.v.s. att samtidigt som Sverige skickar soldater för att skjuta ihjäl dem som motsätter sig imperialisternas vilja (t.ex. i Afghanistan), så bygger man även upp organisationer som skall påverka och forma ländernas politik, erbjuda "bistånd" i utbyte mot samarbete och undergräva olika revolutionära rörelser eller oregerliga inhemska grupper. Syftet är i slutändan att skapa gynnsamma förhållanden för svenska och andra imperialistiska storföretags exploatering. För en supermakt som USA, med dess väletablerade rykte som hämningslös massmördare, är det också praktiskt att ha "goda" länder som Sverige som mellanhänder när man vill ta kontrollen över länder i tredje världen (minns vad Malcolm X sade om denna "goda" imperialism).


Hur gick det i Sydafrika?

När det idag talas om Palestina, så är det många som uppmanar till att bojkotta Israel, och framhåller bojkotterna mot den sydafrikanska Apartheidregimen som en förebild. Framför allt Vänsterpartiet och sossarna brukar skryta skamlöst om hur de genom bojkottskampanjer och lobbyverksamhet hjälpte till att "störta apartheid". Men i sina hyllningar till Mandela och "regnbågsnationen" så berättar de inte hela historien. De nämner inte att samma kapitalister, som under årtionden sugit ut och mördat Sydafrikas arbetande folk, framför allt den svarta majoriteten, fick behålla alla sina rikedomar och all sin makt; de fascistiska slaktarna och torterarna gick fria i "fredens" och "försoningens" namn, och utsugningen och mördandet av folket fick inte bara fortsätta, utan intensifierades. Fattigdomen i Sydafrika blev större, inte mindre (det räcker att titta på FN:s egna rapporter). Kämpande arbetare mördas fortfarande (som i fallet Marikana 2012: 40 strejkande arbetare döda). Den enda skillnaden är att det sedan 1993 finns ett litet gäng svarta pampar som får vara med och suga ut folket, och att en del av de poliser som mördar folket är svarta.

I början av 90-talet hade svenska och övriga storkapitalister inte längre något att vinna på att försvara Apartheid. För att de svenska storföretagen skulle kunna etablera sig och exploatera Sydafrikas arbetarklass och naturresurser, och för att kunna hålla tillbaka de beväpnade och revolutionära arbetarna, så var Mandelas "regnbågsnation" betydligt mer ändamålsenlig än en rasideologisk regim som bara drog till sig onödig uppmärksamhet. Bojkotterna var ett störande problem som hotade profitintresset, men med hjälp av en respekterad figur som Mandela så kunde man inbilla omvärlden att rättvisan nu hade segrat i Sydafrika, och så upphörde alla bojkotter som genom ett trollslag. Utsugningen kunde fortsätta som förut, och för svenska storföretag ännu bättre än förut: läs vad Svenska ambassaden i Pretoria säger om svenska företags framgångar i Sydafrika.
Kort sagt: Regnbågsrevolutionen" var inte bara "otillräcklig", den var inte något "steg i rätt riktning" - den var en reaktionär, kontrarevolutionär manöver för att förhindra revolutionen i Sydafrika och garantera imperialisternas fortsatta profiter på det sydafrikanska folkets bekostnad.


Palestina: "fredlig lösning" för fortsatt utsugning?

I Palestina och Israel liksom i Sydafrika så styrs imperialistmakternas agerande av deras profitintresse och deras strategiska intressen. De har inget intresse av att stödja en sådan öppet rasistisk regim som den sionistiska i Israel för sakens egen skull. Vad de behöver är en regim som de kan lita på när det gäller att förvalta imperialismens intressen i regionen, och om de kan hitta en mer stabil lösning, en marionettregim med ett mer sympatiskt ansikte, som inte väcker omvärldens hat, så kan vi mycket väl få se en "regnbågsrevolution" i Israel och Palestina. Kanske en "tvåstatslösning" med "humana" och "demokratiska" (kanske t.o.m. s.k. "vänstervridna") regimer både i Palestina och Israel? Regimer som i ännu en "freds- och försoningsprocess" förlåter folkmordet på många tusen palestinier och hela den sionistiska terrorn? Som kanske ger palestinierna tillbaka en del av deras land (fast det egentligen blir imperialisterna som styr över det)? Liksom i Sydafrika så har den svenska imperialismen, dess stat och dess storföretag, stora intressen i området, och självklart hoppas de på att kunna få en större del av kakan genom att knyta till sig palestinska byråkratkapitalister. Kanske kan de precis som i Sydafrika ta hem storvinsten, om nya "demokratiska" regimer kan hålla tillbaka de revolutionära krafterna och inbilla omvärlden att rättvisan har segrat i Palestina?

Såhär skrev den förra regeringen om Sveriges intressen i Israel och Palestina:

"(...)Många av de stora svenska företagen, såsom IKEA, Ericsson och H&M, är etablerade i Israel. Handelsminister Ewa Björling besökte Israel 2008, och Israels dåvarande handelsminister Binyamin Ben Eliezer besökte Sverige 2010.

Handel med Palestina

På motsvarande sätt som med Israel har EU ett interimistiskt associeringsavtal med den palestinska sidan. Det är inte lika omfattande som avtalet med Israel, bl a beroende på begränsningar som har att göra med att Palestina ännu inte är en självständig stat. För att ytterligare underlätta den hittills begränsade handeln avser EU under 2011 att bevilja tullfrihet för alla palestinska varor som inte redan har det genom det befintliga avtalet. Ockupationen av de palestinska områdena, och inte minst den begränsade rörelsefriheten, utgör dock fortsatt en begränsande faktor för handeln med palestinska varor.

Som en del i det omfattande svenska stödet för palestinskt statsbyggande verkar regeringen för ökade svenska investeringar i de palestinska områdena och även för att främja kontakter mellan palestinska och israeliska företag, inte minst genom stöd till Palestine International Business Forum (PIBF). Handelsminister Ewa Björling besökte de palestinska områdena 2008."
(http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/160982)

Revolution i stället för försoning

Palestinas folk kommer aldrig att få tillbaka sitt land genom några "godhjärtade" imperialisters manövrar och "fredsavtal", utan endast genom revolution; genom att arbetarklassen går i spetsen för det nationella befrielsekriget, bygger upp en självständig ekonomi och militär och slänger ut sionisterna och alla imperialisterna från hela det palestinska territoriet. Endast så går det att bygga ett land som är till för det arbetande folket, oavsett religiösa eller "etniska" tillhörigheter. En av de bästa svenska texterna om Palestina är Staffan Beckmans "Palestina och USA-imperialismen" från 1969.
Där skriver han bl.a. såhär: "Ända från början var striden i Palestina en klasskamp mellan de krafter som representerade de egendomslösa massorna på ena sidan, och imperialismen, de med denna sammanlänkade arabregimerna och sionismen på den andra.". D.v.s. att den nationella befrielsekampen mot imperialismen och dess rasistiska regimer alltid är en fråga om klasskamp, och om den kampen skall undgå att falla i imperialisternas fällor och bli ett verktyg för deras profiter, så måste den ledas av arbetarklassen. I Beckmans bok finner vi också PFLP:s folkfrontsmanifest från 1968, där de visserligen framhåller de olyckliga exemplen Vietnam och Kuba (vars revolutioner stoppades när de underkastades den ryska socialimperialismen), men själva principen är helt riktig:

"Dessa [nationella revolutionära] regimer mobiliserar landets moraliska och materiella resurser för att lösa den nationella befrielsens och den demokratiska revolutionens problem – genom att undanröja borgarnas klassprivilegier och genom att bygga upp en materiell grund för ekonomiskt och politiskt oberoende. 

Ett sådant ekonomiskt och politiskt program kan mobilisera och beväpna alla klasser som har ett objektivt intresse för den nationella befrielsen och för striden mot imperialismen. Det är i en sådan situation som lösenordet ‘folkkrig’ får en konkret vetenskaplig betydelse; när majoriteten av folkets massor organiserar sig såväl i milis som i den reguljära armén för att trotsa imperialismen och dess förbundna. 

I våra länder är problemet annorlunda. Den palestinska och arabiska befrielserörelsen leddes av småborgarna. Det är alltså denna klass’ ideologi, program och insatser som har besegrats. Eftersom denna klass är lika rädd för att alliera sig med kapitalisterna som med folkets massor har den på det ekonomiska planet bara åstadkommit halvmesyrer. På grund av samma rädsla har den på det militära planet bara byggt upp reguljära arméer och undvikit att beväpna folkets massor. Det är i denna situation som småborgarna hamnade i krig, som de besegrades och skyndade sig att begära eld-upphör. De glömde sina egna paroller: ‘Folkkrig’, ‘Kamp för varje tumsbredd mark’."

Ferguson och folkets hat mot imperialiststaten

De folkliga protesterna i Ferguson, USA, efter att polisen den 9 augusti sköt ihjäl ännu en obeväpnad svart man - Michael Brown - har sedan dess fortsatt utan uppehåll. Protesterna har av den skräckslagna borgarstaten bemötts med en polismakt som i praktiken är en armé, militariserad, beväpnad och bepansrad för krig mot den egna befolkningen. För att trycka ner protesterna har polisen misshandlat och beskjutit demonstranter med tårgas och gummikulor, och flera journalister som bevakar händelserna har gripits. Liksom borgarklassen här i Europa så rör sig även de nordamerikanska utsugarna och deras stat i riktning mot mer reaktion, mer repression och allt mer öppen diktatur när klasskampen skärps.

Ferguson-demonstrant med
Palestinas flagga

Detta systematiska mördande av USA:s arbetarklass och fattiga befolkning, framför allt de svarta, tillsammans med arbetslösheten, fattigdomen och USA:s ständiga folkmords- och rövarkrig runtom i världen, ger nu upphov till allt mer organiserade protester över hela landet, och det märks tydligt att klassmedvetandet och den revolutionära antiimperialismen ännu lever hos landets arbetare och förtryckta.

Ett återkommande inslag i protesterna är demonstranter som bränner USA:s flagga - ett lysande sätt att visa sitt hat mot imperialiststaten. En intressant sak att fundera över: varför ser man inte demonstranter bränna svenska flaggor här hemma? När det någon gång händer så brukar andra inom "vänstern" reagera med bestörtning, som om det vore en kär ägodel som bränts upp. En del har argumenterat att en sådan handling "skrämmer bort folk", och så är det kanske. Men kanske bör man fundera lite över följande frågor: vilka är det i Sverige som håller flaggan så kär, och varför? Vad säger denna upprördhet om "vänsterns" förhållande till den svenska imperialiststaten? Och hur kommer det sig att de demonstrerande arbetarna och folket i Ferguson och runtom i USA inte känner någon sådan kärlek till "sin" imperialistiska utsugarstat och dess flagga?

Är det kanske så att det finns en idé om att Sverige är någon slags "god" imperialistmakt? D.v.s. att problemet i världen inte är imperialismen i sig, utan bara att vissa imperialister är "elaka"? Det leder ju i så fall till föreställningen att de imperialistiska staterna kan reformeras och på fredlig väg omvandlas till "socialistiska" stater (som Kautsky, Chrustjov, Teng Hsiao-Ping och andra renegater försökte inbilla oss). Det leder också till idén om att "goda" imperialistmakter "hjälper" de förtryckta nationerna i tredje världen; att de på något sätt skulle utgöra en välgörande, progressiv kraft i dessa länder - när sanningen är att imperialismen är själva orsaken till fattigdomen. Om sådana illusioner om borgarklassens välvilja fortfarande lever inom arbetarklassen, bör man i så fall uppmuntra dem eller bekämpa dem?

St. Louis, USA

Apropå IS, islamismen och imperialismen

Nu försöker de nordamerikanska imperialisterna än en gång väcka nytt liv i sitt "krig mot terrorismen" för att rättfärdiga sitt aggressionskrig mot länderna i tredje världen. I själva verket har imperialisterna sedan lång tid tillbaka sponsrat, främjat och använt sig av "islamismen" för att främja sina egna intressen i kampen för världsherraväldet, för att förhindra uppkomsten av proletära rörelser i de förtryckta nationerna, för att slå ner folkens uppror. Så är fallet även denna gång: den s.k. Islamiska Staten (IS) har både sponsrats ekonomiskt och beväpnats av USA genom dess allierade i Israel, Turkiet och Saudiarabien som en del av supermaktens pågående strävan att få kontroll över Mellanöstern och tränga tillbaka sina ryska imperialistiska rivaler. Samtidigt passar IS utmärkt för att, igen, skrämma befolkningen i de rika länderna med "terrorhotet" så att vi ska hålla oss lugna och acceptera imperialisternas "beskydd" och massmord runtom i världen. Med kriget mot den "islamistiska terrorism" som de själva har skapat vill imperialisterna också försöka rättfärdiga sitt folkmordskrig mot alla - religiösa eller inte - som på riktigt kämpar mot imperialismen i de muslimska länderna. Vi hittade de här mycket träffande raderna om islamismen i en not till Stalins text "On the Road to Nationalism":

"Pan-Islamism -- a reactionary religious and political ideology which arose in Turkey in the latter half of the nineteenth century among the landlords, the bourgeoisie and the clergy and later spread among the propertied classes of other Moslem peoples. It advocated the union into a single whole of all peoples professing the Moslem religion. With the aid of Pan-Islamism the ruling classes among the Moslem peoples tried to strengthen their positions and to strangle the revolutionary movement among the working people of the Orient. Today the U.S.-British imperialists use Pan-Islamism as a weapon in their preparations for an imperialist war against the U.S.S.R. and the People's Democracies, and for suppressing the national-liberation movement."

Marx om rasismen

Vi har skrivit en del här på bloggen om problemet med den borgerliga "antirasismen", och om att vi i stället behöver en proletär antirasism, baserad på arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot borgarklassen och imperialismen. Varför? Jo, därför att rasismen i sig är är både en produkt av klassamhället och ett sätt för borgarklassen att upprätthålla sin klassdiktatur. Det blir omöjligt att förstå och bekämpa rasismen om man inte förstår vad imperialismen är; hur borgarklassen i de rika imperialistiska länderna, t.ex. Sverige, suger ut de förtryckta nationerna i tredje världen, och hur borgarklassen ständigt skapar och håller rasismen vid liv för att splittra arbetarklassen. Här följer några stycken ur ett brev som Karl Marx skrev år 1870, där han med exemplet Irland förklarar väldigt tydligt hur detta fungerar. Och det är uppenbarligen minst lika giltigt idag som då det skrevs:

"Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren för dess moraliska maktställning - genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England. 

Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondbefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution." 

"Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot “niggrerna” i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap. 

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om." 

(Karl Marx, brev till S. Meyer och A. Vogt, 1870)

"Hälsningar till de som kämpar mot fascismen"
V. Koretsky 1937

Valet, "vänstern" och borgarstaten

Nu grubblas och funderas det inom "vänstern". Dess debattörer, skribenter och organisationer verkar fullkomligt chockerade över valresultatet och försöker desperat förklara varför det blev som det blev och vad man nu skall ta sig till. Efter en valcirkus där hela denna "vänster" - inte bara den reformistiska partivänstern utan även den anarkistiska/syndikalistiska och "utomparlamentariska" - kampanjat entusiastiskt för vikten av att "rösta bort alliansen" och "rösta bort fascismen", verkar de nu stå handfallna och förvirrade när folket inte nappade på sosseblockets valfläsk om "välfärd" i den utsträckning de förväntat sig, och situationen efter valet blivit ännu en bekräftelse på parlamentarismens kris. Faktum är ju nämligen att åtminstone ledarskikten inom dessa båda falanger av "vänstern" redan uteslutit och "tagit avstånd" från alla vägar utom den reformistiska; antingen genom att öppet svära trohet till borgarstaten och dess våldsmonopol eller genom att förkasta alla former av organisering som skulle kunna utgöra något verkligt hot mot nämnda stat och våldsmonopol.

En stor del av grubblerierna rör sig om SD:s valframgångar. "HUR kunde det hända att så många röstade på fascismen" frågar de sig upprört. Hur kunde folk rösta på ett parti som är så uppenbart rasistiskt och med rötter i den uttalade fascismen? Och det är förstås en väsentlig fråga att besvara (vi kommer att återkomma till den) - men det som är lite lustigt är ju att ingen av dem frågar sig hur så många kunde rösta på t.ex. sossarna - ett parti som attackerat och inskränkt arbetarklassens rättigheter år efter år, som gått i spetsen för både nedskärningar i vården, för övervakningssamhället och för Sveriges vapenförsäljning och imperialistiska

Träffande affisch från "Ingen människa
är illegal" i Göteborg

folkmordskrig i tredje världen. Detta ensidiga fokus på just SD:s och de små nassesekternas speciella variant av fascism är uttryck för en inskränkt form av "antirasism" som grundar sig på borgerliga, liberala principer, på floskler om "mångfald" och "tolerans", på bevarandet av olika gruppers "kulturella särart" och på kapitalets behov av billig arbetskraft, i stället för en antifascism grundad på alla arbetares gemensamma intressen, oavsett nationalitet, gentemot borgarklassen och de imperialistiska staterna, inklusive den svenska.


Att tala om SD som ett "hot mot demokratin" blir alltså lite missriktat; det förutsätter ju att man erkänner det befintliga systemet som en legitim demokrati. Man missar att den fascistiska politiken i imperialiststaten Sverige redan är ett faktum, och den har inte förverkligats genom SD utan genom de övriga riksdagspartierna: hetskampanjen och repressionen mot antifascister, förföljelserna av flyktingar (REVA), den statliga rasistiska terrorn mot arbetarbefolkningen i förorterna och den imperialistiska aggressionen utomlands - dessa saker har de alla (inklusive Vänsterpartiet) godkänt och genomfört; SD:s roll är snarare att popularisera de härskandes rasistiska politik och få den att framstå som "folklig". Den växande fascismen är inte någon slags sjukdom som uppstår hos den "missnöjda pöbeln" i kristider eller som ett resultat av "Alliansens politik"; den kommer tvärtom uppifrån, den är ett resultat av att den härskande klassen i allt högre grad försöker rädda den fallfärdiga kapitalismen genom fascistisk politik och genom att vända arbetare mot arbetare. Då är frågan, ska vi verkligen bekämpa fascismen genom att föreslå andra sätt att rädda kapitalismen, borgarstaten och parlamentarismen ur krisen - med "fördelningspolitik", som t.ex. Salka Sandén verkar mena? Eller skall vi återuppta den revolutionära arbetarrörelsens väg, d.v.s. en gång för alla vända ryggen åt den reformistiska återvändsgränden, organisera oss och göra vad som krävs för att störta det här systemet? Om vi är antifascister, ska vi verkligen låta borgarna sätta dagordningen med sin hycklande "antirasism", ska vi "gilla olika" och legitimera systemet genom att bara bekämpa vissa av fascismens representanter? Eller skall vi i stället utgå ifrån att vi som arbetare faktiskt är lika; att vi alla, oavsett var vi kommer ifrån och oavsett kön, har samma intressen; att de som i verkligheten är "olika" oss är borgarna som suger ut oss?

Nu är det visserligen fler och fler som talar om att "vänsterns" och "antirasismens" strategier har misslyckats, och att de måste omvärderas och kritiseras. Det börjar gå upp för en del att en "vänster" som utnämner "vita heteromän" till fiender knappast bidrar till skapandet av någon ny arbetarrörelse, och att det faktum att en del av arbetarklassen låter sig luras av fascisterna är ett tydligt bevis på att de existerande s.k. arbetarrörelserna uppenbarligen inte gör vad de borde göra (för att dra till med en underdrift). Men dessa "radikala" ideologer, "vänsterns" ledarskikt och intellektuella auktoriteter, från ”vänsterpartierna” och Allt åt Alla till Aftonbladet,
Arena och Arbetaren, hur mycket de än talar om behovet av "utomparlamentarisk" kamp, hur mycket de än talar om "klasskamp" eller t.o.m. "revolution", så erbjuder de fortfarande ingen utväg ur den parlamentariska och reformistiska återvändsgränden. De talar om "bristen på visioner" för arbetarrörelsen, men hur kan de själva erbjuda några visioner om ett annat samhälle när deras karriärer som politiker och vänsterintellektuella är bundna till den härskande klassen, dess stat och dess parti- och presstöd?

Marx blir arresterad
i Bryssel 1841

Problemet är just detta; att de allihop när det kommer till kritan krampaktigt håller fast vid den borgerliga staten, hur mycket de än "kritiserar" den eller vill "förändra" den. Oavsett om dessa den nutida "vänsterns" ledarfigurer är vänsterpartister eller "frihetliga" anarkosyndikalister, så är de allihop rörande eniga med både liberaler och fascister i sitt förkastande av det som de kallar den "auktoritära" marxismen, d.v.s. den som håller fast vid det Kommunistiska Manifestet som sitt politiska program, den som vägledde alla arbetarklassens stora segrar under 18- och 1900-talet, och därmed skrämde borgarna till den grad att de tvingades göra eftergifter gentemot arbetarklassen även i de kapitalistiska länderna. Borgarklassen kan som sagt villigt acceptera alla möjliga s.k. "marxistiska" och "socialistiska" teorier; det enda som skrämmer kapitalet på allvar är den verkliga marxismen, den som från Marx och framåt insisterat på att arbetarklassen i varje land måste skapa sin förtrupp, sitt parti, för att ge klassen politisk vägledning och ena den, för att kunna organisera oss i stor skala och beväpna oss på det sätt som krävs för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, därför att det är förutsättningen för att kunna skapa ett samhälle utan klasser, där ingen stat längre behövs.

Himmelska Fridens Torg 1989:
demonstranter hyllar Mao i protest
mot regimen

Vad vi ser idag är en ”vänster” som med hull och hår har svalt de härskandes propaganda om att socialismen ”misslyckades”, att marxismen är ”föråldrad” och måste ersättas med ”nya” teorier och ”nya” former av sociala rörelser, och att den nutida kapitalismen – imperialismen – inte går att besegra utan bara kan "modifieras". Men denna propaganda är inte baserad på fakta, utan på borgerlig reaktionär ideologi. De enorma framgångarna för arbetarklassen och folken i de socialistiska länderna förminskas inte av det faktum att nya borgare (på 50-talet i Sovjetunionen, efter Maos död i Kina o.s.v.) förkastade marxismen och återinförde kapitalismen i dessa länder. Att ta dessa tillfälliga borgerliga segrar som bevis för att de sovjetiska och kinesiska kommunisterna ”hade fel”, är ungefär som att säga att cykeln är en misslyckad uppfinning för att någon lyckats slå sönder en cykel, eller att den tidiga svenska arbetarrörelsen ”hade fel” för att reformistiska sossepampar sedan tog över ledningen. Dessa klassförrädares maktövertaganden visar tvärtom tydligt vilka det är som har intresse av att bekämpa och förvränga de marxistiska principerna. Idag kämpar miljontals arbetare och fattiga bönder i Asien, Latinamerika och andra delar av världen mot de borgerliga "förnyarna" av marxismen för att återta den revolutionära vägen med vetenskaplig socialism, för att med sina revolutionära partier och folkarméer upprätta arbetarklassens makt och slänga ut imperialisterna.

Men i sitt avståndstagande från detta arbetarklassens revolutionära arv är den svenska partivänsterns toppar fullständigt eniga med representanterna för den anarkosyndikalistiska, "frihetliga" eller "rådskommunistiska" falangen. För de förstnämnda ligger fokus på att vinna röster åt sina respektive partier, men de erkänner även behovet av en "utomparlamentarisk" kamp för att påverka opinionen och hantera oroväckande upprorsstämningar. För de "frihetliga" handlar allt om den "utomparlamentariska" kampen för att reformera samhället "lokalt" och "gradvis", men de ser idag även den parlamentariska vänstern som ett slags nödvändigt komplement. Det är t.ex. intressant att se hur Daniel Wiklander i Arbetaren verkar hoppas på att denna "rörelse underifrån" skall leda till uppkomsten av nya reformistiska partier, som skall nå "betydligt större valframgångar än dagens vänsterpartier". Det verkar alltså som att partier som organisationsform numera är OK även för de "frihetliga", men notera att de förutsätts vara parlamentariska, d.v.s. agera inom ramarna för det borgerliga systemet. Det enda denna nutida "vänster" enhälligt vänder sig emot är tydligen det revolutionära arbetarpartiet, det som förkastar borgarnas stat och parlament, det som byggs för att störta systemet, inte för att reformera det; för att arbetarklassen skall ta makten, inte för att i oändlighet försöka ”påverka den underifrån”.

Allt Åt Alla – demokratireformer eller revolution?

Förbundet Allt Åt Alla lade i dagarna upp en rolig hemsida med ett online-spel där man kan kasta tårtor på riksdagspolitikerna. Tillsammans med spelet finns en text från AÅA där förbundet förklarar sin syn på valet, Riksdagen och demokratin. Till en början låter det väldigt bra:

"Allt åt alla Stockholm har gjort det här spelet för att påminna dig om en rätt viktig sak. Hur du än röstar i riksdagsvalet blir du inte av med kapitalismen och dess systematiska underskott av demokratiskt inflytande. Vi vill ha mer demokrati och mer frihet, vi vill ha revolution och folkstyre på riktigt!"

Ja, det stämmer ju! Hur du än röstar så röstar du för fortsatt kapitalism och utsugning, där har AÅA helt rätt. Men när man läser vidare så finner man några avgörande luckor i deras resonemang:

AÅA skriver att "Grundtanken att vi inte klarar av att styra över oss själva har dock alltid levt kvar". Det låter som om bristen på demokrati beror på att själva formen för hur samhället styrs är bristfällig, och att denna form leder till att vissa områden "hålls utanför demokratins kontroll", t.ex. arbetslivet och produktionen av varor och tjänster. "I dessa domäner förväntas vi underkasta oss företags och kapitalägares makt, det är odemokratiskt och vår tids feodalsystem" skriver AÅA. D.v.s. att borgarklassen har makten över oss därför att det parlamentariska systemet inte är tillräckligt demokratiskt utformat? Och om vi bara hittar på ett mer demokratiskt system (direktdemokrati?) så kan vi rösta bort borgarnas makt? Om vi bara organiserar oss lokalt på egen hand så kan vi strunta i borgarnas system och leva som vi vill? Det låter ju så enkelt och behagligt, som rena middagsbjudningen – så man undrar varför världens förtryckta inte har gjort det här för länge sedan.

Vi som är marxister utgår från en materialistisk världsåskådning. Det innebär t.ex. att vi förstår att formerna för det politiska styret (en del av överbyggnaden) bara är verktyg för det ekonomiska systemet (basen), för den klass som har makten. Så länge ett samhälle är ett klassamhälle så är det alltid en diktatur - och den klass som har makten baserar alltid sin makt på en stat, vilket väsentligen betyder beväpnad polis och militär som har uppgiften att skydda den härskande klassens makt och egendom med alla medel. Denna diktatur upprätthålls också genom att den härskande klassen kontrollerar utbildningsväsendet, media och kultur och på så vis får makt över befolkningens kunskaper, tankar och åsikter. Så länge de känner att de har tillräcklig kontroll över det politiska livet i landet, så kan borgarna välja att tillåta olika grader av demokrati och yttrandefrihet inom sin diktatur, och de kan unna sig att kompromissa lite med olika befolkningsskikt som ställer krav, när det är nödvändigt för att skapa "politisk stabilitet". Men om någon på allvar hotar eller uppmanar till att ta ifrån dem deras rikedomar och deras makt så stiger - utan undantag - beväpnad polis och militär fram för att tillintetgöra hotet. Den som vill störta denna härskande klass och bygga ett samhälle där de arbetande har makten över sina liv på riktigt, måste alltså störta den borgerliga staten, d.v.s. väsentligen dess väpnade styrkor. Man kan tycka att det verkar som en svår och obehaglig uppgift, men man kommer inte runt den genom att låtsas som om den inte finns.

Allt Åt Alla skriver att "Vi måste pröva oss fram ett steg i taget. Givet är att den demokratiska kontrollen över samhället måste utökas till att gälla alla viktiga beslutsområden, så att inte enskilda kapitalstarka individer eller företag kan bestämma över viktiga delar av våra liv." Vi kan inte tolka det på annat sätt än att vi, enligt AÅA, redan lever i en demokrati, men att den måste "utökas"? Det är kanske därför AÅA, trots det roliga tårtkastningsspelet, inte uppmanar till bojkott av det borgerliga valspektaklet, utan tycker att "pest är trots allt betydligt bättre än kolera". Det är kanske också därför AÅA inte säger något om hur man skall organisera sig för att störta den borgerliga staten, utan begränsar sig till den kamp som är möjlig att föra utan att behöva konfrontera borgarnas stat: "ta makten över våra trädgårdar", "hjälpa varandra att utvecklas som människor", "starta egna kulturhus" o.s.v.

Detta handlar om just det som vi skrev om i vårt inlägg om "lokalt självstyre". Det är inget fel på att organisera sig lokalt, kämpa för reformer, "gerillaodla på hyresvärdens gräsmatta" eller upprätta solidaritetskassor, och det är verkligen inget fel på att strejka vilt. Alla dessa saker kan verkligen tjäna till att bygga upp en revolutionär arbetarrörelse och vinna viktiga delsegrar mot borgarna - men dessa kampformer i sig kommer aldrig att kunna störta den borgerliga staten. Precis som Lenin påpekade, så kan borgarklassen tolerera sådana lokala initiativ så länge de inte hotar deras egendom och deras system i grunden. D.v.s. att så fort en rörelse på allvar föresätter sig att ta ifrån kapitalisterna deras fabriker och deras rikedomar, så kommer denna att skoningslöst mötas av polis och militär ("kapitalets här"!). En rörelse som inte från början är byggd för denna konfrontation, kommer inte heller att bli något mer än en begränsad, reformistisk "oppositionsrörelse". Borgarklassens stat, dess diktatur, är inte någon illusion som bara har makt över oss för att vi tror att den har det - den är en högst verklig, fysisk och våldsam diktatur, och de kommer inte att släppa den ifrån sig utan strid. En bra paroll som anarkisterna brukar använda är "klasskrig"; men frågan är om de själva tar den på allvar.

"En revolution är inte som en middagsbjud­ning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så för­finad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan." (Mao Tse-tung)

Den europeiska borgarklassen rustar för krig mot den egna befolkningen

Ibland, mitt bland alla tomma fraser och all lögnpropaganda, så talar den härskande klassen plötsligt klarspråk. Vi återger här en liten men mycket talande notis från Aftonbladet, som visar att Europas borgerskap vet varthän sakernas tillstånd är på väg, och förbereder sig för att slå ner alla former av folkligt uppror med hjälp av sedvanligt våld och terror. Det allt mer skamlösa polisvåldet i t.ex. Sverige, hetsjakten på "vänsterextrema", det ständiga flödet av fanatisk antikommunism i media, främjandet av diverse fascistgrupper i parlamenten och på gatorna, krigshetsen mot folken i tredje världen och för det imperialistiska omfördelningskriget - allt detta är uttryck för hur kapitalet i desperation tänker försöka rädda sitt sjunkande skepp. Vad de har planerat för Europas och världens närmaste framtid är MER fattigdom, MER utsugning, MER folkmords- och erövringskrig i tredje världen; och de gör sig därför nu redo för att skoningslöst slå ner allt motstånd. Utsugarklassens behov av fascism för att hålla folket nere är inneboende i imperialismen och de använder sig av den när de behöver det, oavsett vilka partier som sitter i ländernas parlament och regeringar.

Aftonbladet 2014-09-02
EU:s militär tränar för krig mot de fattiga

Sverige stöttar principen att ”skydda de rika från spänningar och problem”

I Grekland har både polis och militär satts in mot protesterande under de senaste åren.
”Djupgående ojämlikhet i ekonomiska, politiska och sociala resurser… förvärras av globalisering och nyliberala processer.” ”Vi står inför ökande, explosiva spänningar i de fattigaste befolkningsskikten.”
Det förutspår EU:s European Institute for Security Studies i studierna Urban Violence and Humanitarian Challenges och Perspectives for European Defense 2020. Vad vill de göra åt det, då?
Jo, skicka armén på de fattiga, naturligtvis. EU:s militära styrkor kommer i framtiden allt mer att få uppgiften ”att skydda de rika från spänningar och problem som kommer från de fattiga”.

Den senare studien, med förord av utrikeskommissionären Catherine Ashton, har ett långt bidrag av Tomas Ries, lektor på Försvarshögskolan och rådgivare till Carl Bildt. ”Allt medan andelen av världens befolkning som är fattig och frustrerad ökar, kommer spänningen mellan denna värld och de rikas värld att öka … eftersom vi knappast kommer kunna avhjälpa orsaken till problemen till 2020 … måste vi skydda oss”, skriver han.
Han nämner strejker bland sopåkare i Neapel och brandmän i Storbritannien som exempel på den sorts ”infrastrukturhotande” konflikter som EU måste förbereda sig för mer av. Militären kommer allt mer att användas för ”polisuppgifter”. Det kan ”ifrågasättas moraliskt”, medger han men ”det finns ingen väg runt det”. Under de senaste åren har militär mycket riktigt satts in mot strejker i Grekland och Spanien.

Deutschland Rundfunk, som uppmärksammade studierna i juli, konstaterar att Lissabonfördragets artikel 222 kan tolkas så att EU-länders väpnade styrkor kan skickas till ett annat land vid sociala oroligheter. Flera träningsläger har byggts upp, bland annat en modellstad med 520 byggnader nära Magdeburg, där trupper från flera europeiska länder har tränat på att bemöta folkuppror, rapporterar radiokanalen.

Jon Weman

Diktatur på arbetsplatsen

Vi fick nyligen ett mail av en läsare som hade lite funderingar kring demokrati och diktatur, apropå vår artikel "Demokrati för borgarna, diktatur för arbetarklassen". Framför allt tyckte läsaren i fråga att det skulle vara bra att illustrera ämnet med lite mer konkreta exempel från arbetarklassens verklighet, och nämnde bl.a. frågan om s.k. "demokrati på arbetsplatsen". Vi instämmer helt och fullt. Här är ett utdrag ur mailet:

"Cheferna pratar ofta om hur viktigt det är att vi anställda ska säga vad vi tycker, att vi måste säga ifrån om vi tycker något är dåligt. Titt som tätt har vi små möten med de närmaste cheferna där vi får "prata av oss". Ett par gånger har vi fått enkäter där vi (anonymt) får svara på frågor om hur nöjda eller missnöjda vi är med olika saker på jobbet (bl.a. hur nöjda eller missnöjda vi var med vår lön, om vi tyckte att det fanns tillräckligt med personal för att göra ett bra jobb osv.) Det där sista är det roligaste av allt, det säger ju sig självt att just de två frågorna är de som folk är mest missnöjda med, för låga löner och för lite personal som leder till stress och utslitning. Sen håller de ett möte där vi ska "diskutera" punkterna i enkäten - och chefen förklarar att just de två punkterna (om lönerna och om bemanningen) är de som inte går att göra något åt, så de är inte ens lönt att diskutera..."

Vi är nog många som känner igen det här från våra egna jobb. De babblar om "demokrati" och "medbestämmande", men när det kommer till de mest grundläggande frågorna, de som är mest avgörande för oss arbetare och för hur arbetsplatsen fungerar, så tar det stopp. Där gäller inte längre "demokratin", utan den öppna, skamlösa diktaturen. Och precis på samma sätt fungerar det när det gäller samhället i stort: vi kan rösta om olika förslag kring hur kapitalismen ska fungera "bättre" (hur "välfärden" skall fördelas), men när det gäller vilket samhällssystem vi skall ha, vem som skall äga produktionsmedlen, vilken klass som skall ha makten - då är det diktatur som gäller, oavsett vilka partier som vinner valet.

Ådalen '31 - Apropå borgarstatens våld och socialdemokratins förräderi

Idag är det inte årsdagen av Ådalen '31. Men vi har andra goda skäl att minnas borgarstatens dödliga våld mot arbetarrörelsen.

Ur filmen "Ådalen 31"

Den 14 maj 1931 i Ådalen, Hälsingland, sköt svensk militär ihjäl 5 strejkande arbetare och skadade ytterligare 5. Arbetarna genomförde sedan året innan en rad strejker och protester mot lönesänkningar och mot det strejkbryteri som organiserades av kapitalisterna. Natten till den 14 maj samlades arbetarna för att handgripligen, med stenar och med sina egna händer, sätta stopp för strejkbryteriet som nu skyddades av både polis och militär. På dagen den 14 beslutade arbetarna om strejk vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen, och inledde ett demonstrationståg. Militären beslöt att ingripa genom att skjuta skarpt, varvid 5 arbetare dödades och 5 skadades. Deras ursäkt var att de "såg vapen i demonstranternas händer", vilket visade sig vara en lögn.

Socialdemokraternas ledning med Per Albin Hansson i spetsen, hade redan "tagit avstånd" från strejken och arbetarnas protester. Efter morden på de 5 arbetarna fortsatte dessa pampar att troget ställa sig på kapitalets sida, och försökte lägga skulden för morden på arbetarna själva, och framför allt på kommunisterna.

"Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida."
(Per Albin Hansson, den 15 maj 1931)

Den 19 maj organiserade kommunisterna en demonstration i Stockholm under parollen "Ned med mördarregeringen". Återigen ingrep polisen för att med våld trycka ner demonstrationen. 11 kamrater åtalades, varav tio "dömdes till mellan 2 och 8 månaders straffarbete. För olydigt skriveri om ådalshändelserna i vänsterpress utdömdes fängelsestraff mellan åtta och tre månader för sex personer. In alles utdömdes 3 451 dagars straffarbete eller husarrest. 21 av dem gällde officerarna, 3 430 av dem gällde arbetarna" (Wikipedia)

MALMÖ: FASCISMEN RIDER IGEN

Borgarstatens politik: skräm folket till lydnad, isolera och utplåna upprorsmakarna

"Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem! (…)
Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror." (Axel Danielsson, 5 juni 1890)

Socialdemokraten Axel Danielssons ord (se hela hans uttalande här nedan) kommer från tiden före den svenska klasskompromissen och "välfärden", som under ett drygt halvsekel lyckades tämja klasskampen i landet och rädda borgarklassens stat från risken att störtas av en beväpnad arbetarrörelse. Denna "svenska modell" kunde förstås aldrig på riktigt lösa motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalisterna. Den kunde aldrig vara något mer än en tillfällig kompromiss, som borgarna tvingats till av just de stenkastande, rasande massor som Danielsson talar om; liksom av deras kamrater i andra länder som visade att arbetarklassen - med klassmedvetande, organisation, vapen och röda arméer - kunde störta borgarna och gripa makten.  Idag, 2014, då borgarna och reformisterna tror sig ha lyckats med att trycka tillbaka och pacificera arbetarklassen både i Sverige och världen, så är det slut på kompromissandet, och den ohöljda, skamlösa kapitalistiska utsugningens alla effekter, dess kriser, dess fattigdom och dess rövarkrig, blir återigen allt mer uppenbara och akuta även i lilla Sverige. Då börjar arbetarklassen och alla förtryckta, trots att de under årens lopp  har berövats sina organisationer, sitt klassmedvetande och sin internationella enighet, att resa sig igen, och borgarna och deras stat svarar liksom förr med skoningslöst våld och släpper återigen fram de fascistiska stormtrupperna och hela arsenalen av nationalistisk och rasistisk lögnpropaganda för att förhindra att de som börjat resa sig drar med sig ännu fler. Upproret skall kvävas i sin linda.


Fascistisk offensiv mot arbetarklassen

När öppet fascistiska grupper nu tillåts hålla låda på gator och torg i hela landet; när man låter dem inta Jönköping på 1 maj, när man låter dem hålla "valmöte" med massivt polisbeskydd i samma stad där de nyligen försökt mörda antifascister på öppen gata, samtidigt som statsministern skamlöst försöker underblåsa de fascistiska krafterna med sitt tal om "kostnaderna för flyktingmottagandet", så måste man vara närmast sinnesslö för att inte uppfatta allt detta som en högst medveten fascistisk offensiv från statens sida - inte bara mot "vänsteraktivister", utan mot hela den svenska arbetarklassen.

I december förra året genomförde beväpnade fascister en planerad attack mot barn, vuxna och gamla i Kärrtorp i Stockholm med uppenbar avsikt att döda. Polisen kände till fascisternas planer i förväg, men valde att inte ge demonstranterna det skydd som krävdes. De antifascister som var villiga och kapabla att försvara demonstranterna och driva bort fascisterna, och därmed förmodligen räddade människors liv, dömdes till upp till 6 års fängelse. Ledaren för fascisternas attack slapp undan med några månader. Notera också att polisen några veckor före fascistattacken hade genomfört en omfattande kampanj av razzior och gripanden mot antifascisterna i stockholmsområdet.  Några månader efter Kärrtorpsattacken försökte fascister från SvP mörda en grupp antifascister i Malmö. Polisen på plats valde att omedelbart släppa ledaren för fascisternas attack. Han åkte genast vidare till Ukraina, där han nu kämpar för ett "ariskt" Ukraina tillsammans med de ukrainska fascister som enligt Carl Bildt har "samma värderingar" som Bildt själv. Alla dessa händelser föregicks som bekant av att polisen kallblodigt avrättade en oskyldig man i Husby, vilket bara var toppen på ett isberg av rasistisk polisterror mot arbetarbefolkningen i landets förorter. Den som mot hela denna bakgrund (och för övrigt mot bakgrund av hela klasskampens historia) hävdar att det är omotiverat, "barnsligt" eller "extremistiskt" när vi arbetare inte uppfattar polisen som våra beskyddare; den som vägrar förstå varför antifascister väljer att maskera sig och beväpna sig i ett läge då både fascister och poliser fotograferar och kartlägger oss för att mörda eller fängsla oss, den måste vara fullständigt förblindad av kärlek och tilltro till den borgerliga staten och dess "demokrati".


Polisterrorn i Malmö

Det är i detta sammanhang man måste se polisens brutala våld - rena mordförsök - mot de antifascistiska demonstranterna i Malmö den 23 augusti. Alla som var där (inklusive de av oss på Järnbastionen som deltog) kunde omedelbart se att detta inte var frågan om inkompetens eller om några poliser som blivit "trängda" eller "rädda". Polisen uppträdde under hela händelsen samlat och kontrollerat, och när de slog ner demonstranter med batonger, körde över en demonstrant med pansarbil och upprepade gånger red sina hästar över liggande demonstranter, så skedde det ordnat, disciplinerat och tveklöst på order uppifrån. Detta var så uppenbart att inte ens de chockade journalisterna från borgarpressen kunde undgå att se det. 

Vad var då syftet? Hur kommer det sig att staten nu väljer att trappa upp våldet och tydligt deklarera inför hela landet att de är beredda att använda dödligt våld mot människor som demonstrerar? Jo, därför att de redan sett att allt fler "vanliga människor" ansluter sig och demonstrerar sida vid sida med de s.k. "vänsterextremisterna" - inte bara mot fascismen, utan mot fattigdomen, utsugningen och mot den svenska imperialismens krig, d.v.s. samma saker som världens arbetare alltid har kämpat mot på liv och död. Arbetarklassens förtroende för den borgerliga staten och den parlamentariska "demokratin" minskar mer och mer för varje dag. De fattigaste och mest förtryckta arbetarna gör redan uppror ute i förorterna, 10 000 malmöbor demonstrerade i mars i år under parollen "Antifascism är självförsvar" o.s.v. I detta läge väljer borgarna i Sverige, liksom i Ferguson, Ukraina och Gaza, att sända ut en tydlig signal: alla upprorsmakare, och alla som väljer att gå vid upprorsmakarnas sida, kan när som helst misshandlas, tillfångatas eller mördas av polis eller beväpnade fascister; "så går det för den som sätter sig upp mot staten" är budskapet som nu förmedlas till hela landet genom bilderna av människor under hästhovar och blod som rinner på asfalten.


Våldet skall skrämma oss till lydnad, och skrämma arbetarklassen och folket i sin helhet från att gå samman med dem som "gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna" som Axel Danielsson uttryckte det. Och som vanligt åtföljs våldet av en massiv propagandakampanj för att övertyga befolkningen om att det är de "vänsterextrema" och "invandringen" som är hotet - inte fascisterna, inte den kapitalistiska utsugningen, inte sjukvårdens förfall, inte polisen som skyddar borgarna och mördar arbetare. Med hjälp av pamparna och karriäristerna inom socialdemokratin och "vänstern" försöker borgarna till varje pris skapa (och har redan lyckats skapa) en konstgjord klyfta mellan de "vanliga fredliga" arbetarna och de "våldsbejakande", d.v.s. de argaste och de mest klassmedvetna. Det är också just därför borgarna är så angelägna om att bygga upp en "antirasistisk" rörelse över klassgränserna - d.v.s. en "intersektionalistisk" rörelse som omfattar allt från arbetare till borgare, som står för "tolerans" och "mångkultur" i stället för att utgå från klasskampen, som "tar avstånd från det politiska våldet" och givetvis inte blir något annat än en borgerlig rörelse som snarare främjar rasismen än bekämpar den.


Antifascism är klasskamp

Från manifestation mot
polisvåldet i Malmö, 25/8

I verkligheten går klyftan i detta land mellan arbetare och borgare. Arbetarklassen kan omöjligen kämpa tillsammans med borgarklassen mot fascism och rasism; den som kan bara en gnutta historia vet att det är en skrattretande idé. När en del inom "vänstern", som här Jonas Lundgren i Clarté, då talar om behovet av en "en bredare organisering som inkluderar alla antirasistiska krafter (…)som motvikt till eventuella effektsökande stenkastare" så måste man fråga sig vad de menar: talar de om den marxistiska politiken att ena alla förtryckta (småborgare, intellektuella etc.) under arbetarklassens ledning i kamp mot kapitalet och dess stat - eller talar de om nämnda "intersektionalistiska" rörelse, som enar sig med borgarklassen, utesluter "stenkastarna" och svär trohet till borgarklassens våldsmonopol? När en del inom "vänstern" talar om att närma sig "vanliga människor", vilka människor menar de? Om vi antar att de menar arbetarklassen, borde det då inte vara rimligt att i första hand närma sig klassens fattigaste, mest förtryckta och mest upproriska "vanliga människor", vilka som bekant inte är de som skräms bort av några smällare och maskerade ansikten? Den s.k. "våldsbejakande" vänstern (detta komiska ord), de maskerade s.k. "proffsdemonstranterna", är inte någon enhetlig grupp. Den består av både unga och äldre arbetare med varierande grader av politiskt medvetande, likväl som människor med akademisk/småborgerlig bakgrund, även de med varierande grader och sorter av politiskt medvetande. Det som förenar dem alla är ett glödande klasshat mot utsugningen och förtrycket och ett förkastande av den borgerliga staten och dess våldsmonopol - d.v.s. samma saker som förenade de stenkastare Axel Danielsson hyllade år 1890. Man kan kritisera både det ena och det andra hos dessa kamrater (som vi ofta gör på denna blogg), men  att "ta avstånd från det politiska våldet", det hör till borgarklassen och dess springpojkar, inte arbetarklassen.


Den strategi som den härskande klassen nu tillämpar syftar till att socialt och politiskt isolera alla som kan tänkas hota borgarklassens diktatur, för att hindra att de utövar inflytande på arbetarklassen i övrigt, och för att bereda vägen för  att kunna fängsla och mörda dem utan att stöta på allt för mycket motstånd. Att förbereda opinionen för kommande lagstiftning och massiva ingripanden mot "extremvänstern". Att främja en "vänster" som passivt ser på, eller t.o.m. aktivt deltar i förföljelser och mord på revolutionärer och kommunister. Detta är den fascistiska strategi som redan har använts otaliga gånger runtom i världen, både under "höger"- och "vänster"-regimer. Det svenska storkapitalet har inga planer på att ge mer "inflytande" åt arbetarklassen, eller förbättra "välfärden" i någon nämnvärd utsträckning, oavsett vem som vinner valet. Som Reinfeldts tal så tydligt visade, så har de tänkt sig att under de kommande åren bjuda oss på mer fattigdom, mer utsugning och mer imperialistiska krig, vilket kräver att alla upprorstendenser isoleras och utplånas innan de blir ett hot på riktigt. Fascismen kommer inte genom att SD, SvP eller SMR kommer till makten - den kommer genom att kapitalisterna lyckas lura eller tvinga tillräckligt många att ställa sig på deras sida och "ta avstånd" från arbetarklassens och de förtryckta folkens uppror.Men fascismen betyder inte att borgarklassen är stark - den betyder att den är svag, att den desperat kämpar för att rädda sitt döende system. Vi har alltså ingen anledning att misströsta, utan all anledning att kämpa hårdare. 

____________________________________________________________

Massans Makt

5:e Juni, 1890, Axel Danielsson, Socialdemokrat

Man vet icke vad massan är, förrän man sett gatukravall.

Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta denna dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandra sig i ett vilt rytande.

Massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ.
Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem!

De synas icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. Och är de så dåliga som spetsborgaren gärna tror? Vi, som tryckt deras händer i mörka bakgator och sett dem i de svarta ögonen, kunna ej tro på deras onda natur. De äro tillgängliga för alla mänskliga känslor och kunna mer än skolade socialister gripas av entusiasm  för ett högre mål.

Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror.

Dessa oorganiserade, okända, ovänliga kunna dock behärskas av ett ord, en lösen, fullkomligare än de organiserade. För en Marat, som bodde i källarvalv och svalt för att slippa sälja sig, gingo de i döden.

Och de äro alldeles lika i Malmö, som i Paris.

___________________________________________________________


Här är ett par uttalanden från organisationer som deltog i kampen på Limhamns torg:

Skåne mot rasism

Mangla