Diktatur på arbetsplatsen

Vi fick nyligen ett mail av en läsare som hade lite funderingar kring demokrati och diktatur, apropå vår artikel "Demokrati för borgarna, diktatur för arbetarklassen". Framför allt tyckte läsaren i fråga att det skulle vara bra att illustrera ämnet med lite mer konkreta exempel från arbetarklassens verklighet, och nämnde bl.a. frågan om s.k. "demokrati på arbetsplatsen". Vi instämmer helt och fullt. Här är ett utdrag ur mailet:

"Cheferna pratar ofta om hur viktigt det är att vi anställda ska säga vad vi tycker, att vi måste säga ifrån om vi tycker något är dåligt. Titt som tätt har vi små möten med de närmaste cheferna där vi får "prata av oss". Ett par gånger har vi fått enkäter där vi (anonymt) får svara på frågor om hur nöjda eller missnöjda vi är med olika saker på jobbet (bl.a. hur nöjda eller missnöjda vi var med vår lön, om vi tyckte att det fanns tillräckligt med personal för att göra ett bra jobb osv.) Det där sista är det roligaste av allt, det säger ju sig självt att just de två frågorna är de som folk är mest missnöjda med, för låga löner och för lite personal som leder till stress och utslitning. Sen håller de ett möte där vi ska "diskutera" punkterna i enkäten - och chefen förklarar att just de två punkterna (om lönerna och om bemanningen) är de som inte går att göra något åt, så de är inte ens lönt att diskutera..."

Vi är nog många som känner igen det här från våra egna jobb. De babblar om "demokrati" och "medbestämmande", men när det kommer till de mest grundläggande frågorna, de som är mest avgörande för oss arbetare och för hur arbetsplatsen fungerar, så tar det stopp. Där gäller inte längre "demokratin", utan den öppna, skamlösa diktaturen. Och precis på samma sätt fungerar det när det gäller samhället i stort: vi kan rösta om olika förslag kring hur kapitalismen ska fungera "bättre" (hur "välfärden" skall fördelas), men när det gäller vilket samhällssystem vi skall ha, vem som skall äga produktionsmedlen, vilken klass som skall ha makten - då är det diktatur som gäller, oavsett vilka partier som vinner valet.

Ådalen '31 - Apropå borgarstatens våld och socialdemokratins förräderi

Idag är det inte årsdagen av Ådalen '31. Men vi har andra goda skäl att minnas borgarstatens dödliga våld mot arbetarrörelsen.

Ur filmen "Ådalen 31"

Den 14 maj 1931 i Ådalen, Hälsingland, sköt svensk militär ihjäl 5 strejkande arbetare och skadade ytterligare 5. Arbetarna genomförde sedan året innan en rad strejker och protester mot lönesänkningar och mot det strejkbryteri som organiserades av kapitalisterna. Natten till den 14 maj samlades arbetarna för att handgripligen, med stenar och med sina egna händer, sätta stopp för strejkbryteriet som nu skyddades av både polis och militär. På dagen den 14 beslutade arbetarna om strejk vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen, och inledde ett demonstrationståg. Militären beslöt att ingripa genom att skjuta skarpt, varvid 5 arbetare dödades och 5 skadades. Deras ursäkt var att de "såg vapen i demonstranternas händer", vilket visade sig vara en lögn.

Socialdemokraternas ledning med Per Albin Hansson i spetsen, hade redan "tagit avstånd" från strejken och arbetarnas protester. Efter morden på de 5 arbetarna fortsatte dessa pampar att troget ställa sig på kapitalets sida, och försökte lägga skulden för morden på arbetarna själva, och framför allt på kommunisterna.

"Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida."
(Per Albin Hansson, den 15 maj 1931)

Den 19 maj organiserade kommunisterna en demonstration i Stockholm under parollen "Ned med mördarregeringen". Återigen ingrep polisen för att med våld trycka ner demonstrationen. 11 kamrater åtalades, varav tio "dömdes till mellan 2 och 8 månaders straffarbete. För olydigt skriveri om ådalshändelserna i vänsterpress utdömdes fängelsestraff mellan åtta och tre månader för sex personer. In alles utdömdes 3 451 dagars straffarbete eller husarrest. 21 av dem gällde officerarna, 3 430 av dem gällde arbetarna" (Wikipedia)

MALMÖ: FASCISMEN RIDER IGEN

Borgarstatens politik: skräm folket till lydnad, isolera och utplåna upprorsmakarna

"Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem! (…)
Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror." (Axel Danielsson, 5 juni 1890)

Socialdemokraten Axel Danielssons ord (se hela hans uttalande här nedan) kommer från tiden före den svenska klasskompromissen och "välfärden", som under ett drygt halvsekel lyckades tämja klasskampen i landet och rädda borgarklassens stat från risken att störtas av en beväpnad arbetarrörelse. Denna "svenska modell" kunde förstås aldrig på riktigt lösa motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalisterna. Den kunde aldrig vara något mer än en tillfällig kompromiss, som borgarna tvingats till av just de stenkastande, rasande massor som Danielsson talar om; liksom av deras kamrater i andra länder som visade att arbetarklassen - med klassmedvetande, organisation, vapen och röda arméer - kunde störta borgarna och gripa makten.  Idag, 2014, då borgarna och reformisterna tror sig ha lyckats med att trycka tillbaka och pacificera arbetarklassen både i Sverige och världen, så är det slut på kompromissandet, och den ohöljda, skamlösa kapitalistiska utsugningens alla effekter, dess kriser, dess fattigdom och dess rövarkrig, blir återigen allt mer uppenbara och akuta även i lilla Sverige. Då börjar arbetarklassen och alla förtryckta, trots att de under årens lopp  har berövats sina organisationer, sitt klassmedvetande och sin internationella enighet, att resa sig igen, och borgarna och deras stat svarar liksom förr med skoningslöst våld och släpper återigen fram de fascistiska stormtrupperna och hela arsenalen av nationalistisk och rasistisk lögnpropaganda för att förhindra att de som börjat resa sig drar med sig ännu fler. Upproret skall kvävas i sin linda.


Fascistisk offensiv mot arbetarklassen

När öppet fascistiska grupper nu tillåts hålla låda på gator och torg i hela landet; när man låter dem inta Jönköping på 1 maj, när man låter dem hålla "valmöte" med massivt polisbeskydd i samma stad där de nyligen försökt mörda antifascister på öppen gata, samtidigt som statsministern skamlöst försöker underblåsa de fascistiska krafterna med sitt tal om "kostnaderna för flyktingmottagandet", så måste man vara närmast sinnesslö för att inte uppfatta allt detta som en högst medveten fascistisk offensiv från statens sida - inte bara mot "vänsteraktivister", utan mot hela den svenska arbetarklassen.

I december förra året genomförde beväpnade fascister en planerad attack mot barn, vuxna och gamla i Kärrtorp i Stockholm med uppenbar avsikt att döda. Polisen kände till fascisternas planer i förväg, men valde att inte ge demonstranterna det skydd som krävdes. De antifascister som var villiga och kapabla att försvara demonstranterna och driva bort fascisterna, och därmed förmodligen räddade människors liv, dömdes till upp till 6 års fängelse. Ledaren för fascisternas attack slapp undan med några månader. Notera också att polisen några veckor före fascistattacken hade genomfört en omfattande kampanj av razzior och gripanden mot antifascisterna i stockholmsområdet.  Några månader efter Kärrtorpsattacken försökte fascister från SvP mörda en grupp antifascister i Malmö. Polisen på plats valde att omedelbart släppa ledaren för fascisternas attack. Han åkte genast vidare till Ukraina, där han nu kämpar för ett "ariskt" Ukraina tillsammans med de ukrainska fascister som enligt Carl Bildt har "samma värderingar" som Bildt själv. Alla dessa händelser föregicks som bekant av att polisen kallblodigt avrättade en oskyldig man i Husby, vilket bara var toppen på ett isberg av rasistisk polisterror mot arbetarbefolkningen i landets förorter. Den som mot hela denna bakgrund (och för övrigt mot bakgrund av hela klasskampens historia) hävdar att det är omotiverat, "barnsligt" eller "extremistiskt" när vi arbetare inte uppfattar polisen som våra beskyddare; den som vägrar förstå varför antifascister väljer att maskera sig och beväpna sig i ett läge då både fascister och poliser fotograferar och kartlägger oss för att mörda eller fängsla oss, den måste vara fullständigt förblindad av kärlek och tilltro till den borgerliga staten och dess "demokrati".


Polisterrorn i Malmö

Det är i detta sammanhang man måste se polisens brutala våld - rena mordförsök - mot de antifascistiska demonstranterna i Malmö den 23 augusti. Alla som var där (inklusive de av oss på Järnbastionen som deltog) kunde omedelbart se att detta inte var frågan om inkompetens eller om några poliser som blivit "trängda" eller "rädda". Polisen uppträdde under hela händelsen samlat och kontrollerat, och när de slog ner demonstranter med batonger, körde över en demonstrant med pansarbil och upprepade gånger red sina hästar över liggande demonstranter, så skedde det ordnat, disciplinerat och tveklöst på order uppifrån. Detta var så uppenbart att inte ens de chockade journalisterna från borgarpressen kunde undgå att se det. 

Vad var då syftet? Hur kommer det sig att staten nu väljer att trappa upp våldet och tydligt deklarera inför hela landet att de är beredda att använda dödligt våld mot människor som demonstrerar? Jo, därför att de redan sett att allt fler "vanliga människor" ansluter sig och demonstrerar sida vid sida med de s.k. "vänsterextremisterna" - inte bara mot fascismen, utan mot fattigdomen, utsugningen och mot den svenska imperialismens krig, d.v.s. samma saker som världens arbetare alltid har kämpat mot på liv och död. Arbetarklassens förtroende för den borgerliga staten och den parlamentariska "demokratin" minskar mer och mer för varje dag. De fattigaste och mest förtryckta arbetarna gör redan uppror ute i förorterna, 10 000 malmöbor demonstrerade i mars i år under parollen "Antifascism är självförsvar" o.s.v. I detta läge väljer borgarna i Sverige, liksom i Ferguson, Ukraina och Gaza, att sända ut en tydlig signal: alla upprorsmakare, och alla som väljer att gå vid upprorsmakarnas sida, kan när som helst misshandlas, tillfångatas eller mördas av polis eller beväpnade fascister; "så går det för den som sätter sig upp mot staten" är budskapet som nu förmedlas till hela landet genom bilderna av människor under hästhovar och blod som rinner på asfalten.


Våldet skall skrämma oss till lydnad, och skrämma arbetarklassen och folket i sin helhet från att gå samman med dem som "gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna" som Axel Danielsson uttryckte det. Och som vanligt åtföljs våldet av en massiv propagandakampanj för att övertyga befolkningen om att det är de "vänsterextrema" och "invandringen" som är hotet - inte fascisterna, inte den kapitalistiska utsugningen, inte sjukvårdens förfall, inte polisen som skyddar borgarna och mördar arbetare. Med hjälp av pamparna och karriäristerna inom socialdemokratin och "vänstern" försöker borgarna till varje pris skapa (och har redan lyckats skapa) en konstgjord klyfta mellan de "vanliga fredliga" arbetarna och de "våldsbejakande", d.v.s. de argaste och de mest klassmedvetna. Det är också just därför borgarna är så angelägna om att bygga upp en "antirasistisk" rörelse över klassgränserna - d.v.s. en "intersektionalistisk" rörelse som omfattar allt från arbetare till borgare, som står för "tolerans" och "mångkultur" i stället för att utgå från klasskampen, som "tar avstånd från det politiska våldet" och givetvis inte blir något annat än en borgerlig rörelse som snarare främjar rasismen än bekämpar den.


Antifascism är klasskamp

Från manifestation mot
polisvåldet i Malmö, 25/8

I verkligheten går klyftan i detta land mellan arbetare och borgare. Arbetarklassen kan omöjligen kämpa tillsammans med borgarklassen mot fascism och rasism; den som kan bara en gnutta historia vet att det är en skrattretande idé. När en del inom "vänstern", som här Jonas Lundgren i Clarté, då talar om behovet av en "en bredare organisering som inkluderar alla antirasistiska krafter (…)som motvikt till eventuella effektsökande stenkastare" så måste man fråga sig vad de menar: talar de om den marxistiska politiken att ena alla förtryckta (småborgare, intellektuella etc.) under arbetarklassens ledning i kamp mot kapitalet och dess stat - eller talar de om nämnda "intersektionalistiska" rörelse, som enar sig med borgarklassen, utesluter "stenkastarna" och svär trohet till borgarklassens våldsmonopol? När en del inom "vänstern" talar om att närma sig "vanliga människor", vilka människor menar de? Om vi antar att de menar arbetarklassen, borde det då inte vara rimligt att i första hand närma sig klassens fattigaste, mest förtryckta och mest upproriska "vanliga människor", vilka som bekant inte är de som skräms bort av några smällare och maskerade ansikten? Den s.k. "våldsbejakande" vänstern (detta komiska ord), de maskerade s.k. "proffsdemonstranterna", är inte någon enhetlig grupp. Den består av både unga och äldre arbetare med varierande grader av politiskt medvetande, likväl som människor med akademisk/småborgerlig bakgrund, även de med varierande grader och sorter av politiskt medvetande. Det som förenar dem alla är ett glödande klasshat mot utsugningen och förtrycket och ett förkastande av den borgerliga staten och dess våldsmonopol - d.v.s. samma saker som förenade de stenkastare Axel Danielsson hyllade år 1890. Man kan kritisera både det ena och det andra hos dessa kamrater (som vi ofta gör på denna blogg), men  att "ta avstånd från det politiska våldet", det hör till borgarklassen och dess springpojkar, inte arbetarklassen.


Den strategi som den härskande klassen nu tillämpar syftar till att socialt och politiskt isolera alla som kan tänkas hota borgarklassens diktatur, för att hindra att de utövar inflytande på arbetarklassen i övrigt, och för att bereda vägen för  att kunna fängsla och mörda dem utan att stöta på allt för mycket motstånd. Att förbereda opinionen för kommande lagstiftning och massiva ingripanden mot "extremvänstern". Att främja en "vänster" som passivt ser på, eller t.o.m. aktivt deltar i förföljelser och mord på revolutionärer och kommunister. Detta är den fascistiska strategi som redan har använts otaliga gånger runtom i världen, både under "höger"- och "vänster"-regimer. Det svenska storkapitalet har inga planer på att ge mer "inflytande" åt arbetarklassen, eller förbättra "välfärden" i någon nämnvärd utsträckning, oavsett vem som vinner valet. Som Reinfeldts tal så tydligt visade, så har de tänkt sig att under de kommande åren bjuda oss på mer fattigdom, mer utsugning och mer imperialistiska krig, vilket kräver att alla upprorstendenser isoleras och utplånas innan de blir ett hot på riktigt. Fascismen kommer inte genom att SD, SvP eller SMR kommer till makten - den kommer genom att kapitalisterna lyckas lura eller tvinga tillräckligt många att ställa sig på deras sida och "ta avstånd" från arbetarklassens och de förtryckta folkens uppror.Men fascismen betyder inte att borgarklassen är stark - den betyder att den är svag, att den desperat kämpar för att rädda sitt döende system. Vi har alltså ingen anledning att misströsta, utan all anledning att kämpa hårdare. 

____________________________________________________________

Massans Makt

5:e Juni, 1890, Axel Danielsson, Socialdemokrat

Man vet icke vad massan är, förrän man sett gatukravall.

Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta denna dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandra sig i ett vilt rytande.

Massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ.
Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem!

De synas icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. Och är de så dåliga som spetsborgaren gärna tror? Vi, som tryckt deras händer i mörka bakgator och sett dem i de svarta ögonen, kunna ej tro på deras onda natur. De äro tillgängliga för alla mänskliga känslor och kunna mer än skolade socialister gripas av entusiasm  för ett högre mål.

Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror.

Dessa oorganiserade, okända, ovänliga kunna dock behärskas av ett ord, en lösen, fullkomligare än de organiserade. För en Marat, som bodde i källarvalv och svalt för att slippa sälja sig, gingo de i döden.

Och de äro alldeles lika i Malmö, som i Paris.

___________________________________________________________


Här är ett par uttalanden från organisationer som deltog i kampen på Limhamns torg:

Skåne mot rasism

Mangla

Lenin om "lokalt självstyre" vs. kamp för makten

Vi har skrivit en del här om hur gamla småborgerliga idéer om socialismen har återvänt inom den s.k. "vänstern" samtidigt som den proletära, vetenskapliga socialismen, d.v.s. marxismen, av en del småborgerliga intellektuella ses som något obekvämt och jobbigt som man gärna vill glömma bort. En av dessa trendiga idéer, som presenteras som om den vore något "nytt och fräscht", är idén om "lokalt självstyre". Det är förstås ingenting dåligt med "lokalt självstyre" i sig, men det beror på vad man menar. Ett "lokalt självstyre" som del av ett revolutionärt sammanhang, som tjänar till att störta borgarklassens stat och upprätta arbetarstaten vore ju en sak - men problemet är att när dagens reformistiskt eller "antiauktoritärt" sinnade "vänster" marknadsför "lokalt självstyre", ofta kopplat till paroller om "självorganisering underifrån" och liknande, så gör den det med den mer eller mindre uttalade avsikten att ersätta kampen för makten, d.v.s. revolutionen, med illusioner om att införa socialismen "gradvis" och "lokalt" (se även vårt inlägg om Hardt och Negri). De vill helt enkelt slippa ta itu med den mer komplicerade frågan om hur man organiserar sig för att ta makten på riktigt, och tror sig ha uppfunnit något nyskapande när de i själva verket bara upprepar idéer som redan det tidiga 1900-talets arbetarrörelse övergav eftersom de inte fungerade. De här teorierna om "lokalt självstyre" florerar idag både inom den anarkistiska och den parlamentariska, öppet reformistiska "vänstern" i de imperialistiska länderna, men tillämpas också av en del mindre väpnade grupper i tredje världen, som försvarar sitt "lokala självstyre", men aldrig blir något hot mot varken den inhemska borgarklassens stater eller imperialismen. I vissa fall används de t.o.m. av den reaktionära staten som fascistiska medborgargarden mot revolutionära styrkor. Såhär skrev Lenin om det "lokala självstyret", som på den tidpunkten ofta kallades för "kommunal socialism":

"Västvärldens borgerliga intelligentsia, liksom de engelska fabianerna, upphöjer den kommunala socialismen till en särskild "trend" just därför att den drömmer om social fred, om klassförsoning, och försöker avleda allmänhetens uppmärksamhet bort från de grundläggande frågorna i det ekonomiska systemet i dess helhet, och från statens struktur i dess helhet, till mindre frågor om lokalt självstyre. Vad gäller punkterna i den första kategorin, så framträder klass-antagonismerna allra tydligast; det är den sfär som, liksom vi har visat, påverkar själva fundamenten för bourgeoisiens klassherravälde. Det är således inom den sfären som den småborgerliga, reaktionära utopin om att införa socialismen bit för bit är särskilt hopplös. Uppmärksamheten förflyttas till den sfär som rör mindre lokala frågor, och riktas då inte mot frågan om bourgeoisiens klassherravälde eller till frågan om detta herraväldes huvudsakliga verktyg, utan mot frågan om att fördela de smulor som kastas ned av den rika bourgeoisien för "befolkningens behov". Givetvis, eftersom uppmärksamheten fokuseras på sådana frågor som spenderandet av futtiga summor (i jämförelse med det totala mervärdet och bourgeoisiens totala statsutgifter), som bourgeoisien själv är villig att lägga åt sidan för allmänhetens hälsa (Engels påpekade i Bostadsfrågan att bourgeoisien själv är rädd för spridandet av epidemier i städerna) eller för utbildning (bourgeoisien måste ha utbildade arbetare som kan anpassas till en hög teknisk nivå), och så vidare, så är det möjligt inom sfären för sådana mindre frågor att fortsätta orera om "social fred", om det skadliga i klasskampen, o.s.v. Vad kan det finnas för klasskamp om bourgeoisien själv spenderar pengar på "befolkningens behov", på allmänhetens hälsa, på utbildning? Vad finns det för behov av social revolution om det är möjligt att genom lokala självstyrande organ, gradvis, steg för steg utöka det "kollektiva ägandet", och "socialisera" produktionen: hästspårvagnarna, slakthusen, som den hedervärde Y. Larin så relevant hänvisar till?

Denna "trends" småborgerliga opportunism ligger i det faktum att folk glömmer de trånga ramarna för den s.k. "kommunala socialismen" (i verkligheten kommunal kapitalism, som de engelska socialdemokraterna riktigt påpekar i sin tvist med fabianerna). De glömmer att så länge som bourgeoisen härskar som klass så kan den inte tillåta något intrång, ens från den "kommunala" synvinkeln, på dess herraväldes verkliga fundament; att om bourgeoisien tillåter, tolererar "kommunal socialism", så är det för att denna inte rör vid dess herraväldes fundament, inte inkräktar på de viktiga källorna till dess rikedom, utan bara går så långt som till de lokala utgifternas trånga sfär, vilken bourgeoisien själv låter "befolkningen" styra över. Den behöver inte mer än en ytlig bekantskap med den "kommunala socialismen" i västvärlden för att veta att vilket som helst försök från de socialistiska kommunernas sida att överskrida gränsen för sina normala, d.v.s. mindre, obetydliga aktiviteter, som inte ger någon betydande lättnad åt arbetarna, vilket som helst försök att inkräkta på kapitalet, utan undantag kommer att blockeras på det mest empatiska sätt av de centrala myndigheterna, av den borgerliga staten."
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den första ryska revolutionen, 1905-1907) [Vår översättning från engelska]

Reinfeldts vädjan: "Slicka uppåt, sparka neråt"

Samtidigt som den svenska staten just nu upplåter gator och torg i hela landet åt fascistgänget SvP, och sätter in stora polisstyrkor för att skydda nassarna mot folkets protester, så verkar statsministern ha bestämt sig för att fascisterna behöver ytterligare en extra skjuts framåt. De hycklande orden om "öppenhet" kan inte dölja det uppenbara: att när man deklarerar inför Sveriges folk att de kommer få det (ännu) sämre och att det beror på att det kommer fler flyktingar, så är det ett solklart försök att gynna de fascistiska krafterna i landet. Kontentan är: när folk får det sämre, när arbetarklassens rättigheter attackeras mer och mer och de rikaste blir allt rikare på de arbetandes bekostnad samtidigt som upproret kokar i arbetarförorterna - då gäller det att till varje pris vända uppmärksamheten bort från utsugarna som har makten. Då gäller det att sälja den absurda lögnen att det är "kostnaderna för flyktingmottagandet" som gör att folk får det sämre, när verkligheten är att dessa kostnader är en futtig bråkdel av de mångmiljardprofiter som den svenska borgarklassen håvar in genom den allt mer intensiva utsugningen av arbetarklassen både i Sverige och i de förtryckta nationerna ("låglöneländerna"). Men det är klart, för en del är det bekvämare att skylla på invandringen än att, Gud förbjude, bråka med herrarna där uppe. Reinfeldt vädjar i själva verket inte alls till "öppenhet" och medmänsklighet - han vädjar, liksom SD och SvP, till de skikt inom befolkningen som är mest benägna att "slicka uppåt och sparka neråt" i hopp om att de skall hjälpa honom att upprätthålla "lag och ordning" och förhindra att det skapas en medveten arbetarrörelse som kan hota den svenska borgarklassen och imperialiststaten.


De övriga delarna av det borgerliga etablissemanget, inklusive den borgerliga "vänstern" (se den här kommentaren från ETC:s chefredaktör) verkar hittills inte ha några invändningar mot Reinfeldts bruna upprop. Man kan väl anta att de privilegierade borgerliga intellektuella från höger till "vänster" är ganska nöjda med att förflytta fokus bort från klasskampen, och i stället förvandla det hela till en fråga om "tolerans" och "mångfald". Och kanske hoppas de på att, med fascistgruppernas frammarsch som förevändning, köra ännu en offensiv mot "extremismen" och låsa in ännu fler obekväma antifascister.

Ännu tydligare blir sammanhanget när Reinfeldt i sitt tal pratar om att "bekämpa terrorism och sekterism" (men bara "till viss del" med militära medel) och säger att "Sverige måste utveckla banden till USA" med tanke på "den oro och turbulens som Ryssland skapar i sin närregion". Alltså, om vi skall sammanfatta statsministerns mysiga "sommartal": Sverige skall bli en ännu mer trogen allierad i USA:s aggressionskrig mot tredje världen och bistå supermakten i dess förberedelser för ett stort imperialistiskt omfördelningskrig. De människor som tvingas fly när USA (och Sverige) bombar sönder deras länder skall Sverige ta emot, men bara för att kunna trycka ner och suga ut dem maximalt samtidigt som man med gammaldags rasism ("invandringskritik") hetsar arbetare mot arbetare så att Wallenberg & Co kan fortsätta att "verka men inte synas". Och så sveper vi in alltihop i ett glittrigt omslagspapper av "mångfald" och "tolerans". För att citera AC/DC: "Dirty deeds, done dirt cheap".

LEVE PALESTINA! LEVE INTIFADAN! LEVE DET PALESTINSKA FOLKETS BEFRIELSEKRIG!

Just nu genomför Israels mördarstyrkor, med stöd av den nordamerikanska imperialismen och dess allierade, ytterligare en våg av massmord mot Palestinas folk. Hittills har de sedan den 8 juli mördat 1317 palestinska män, kvinnor och barn i Gaza (enligt palestinska myndigheter), och många tusen är skadade och hemlösa. Men Palestinas folk ger inte upp: ockupanterna och utsugarna tror att de kan dränka motståndet i hopplöshet och skräck, men effekten blir den motsatta; Palestinas folk svarar dem med mer motstånd, mer bomber och mer raketer mot ockupanterna, och bland världens arbetare och förtryckta kokar hatet mot de israeliska mördarna. Det internationella stödet är stort och brett, men vad som behövs är inte bara bojkotter och fördömanden av Israels våld, utan en konsekvent rörelse till stöd för det palestinska nationella befrielsekriget, ett stödarbete som måste vara oberoende av och göras i motsättning till de imperialistiska staterna och organisationerna och alla deras "fredsplaner" och uppgörelser över det palestinska folkets huvuden. Ett sådant stödarbete kan inte heller behandla frågan om Israels ockupation av Palestina som någon slags "etnisk" eller "religiös" konflikt, skild från det internationella sammanhanget, utan måste se att Israel agerar som verktyg för i första hand USA:s imperialism, och att samtliga imperialistmakter, inklusive Sverige, betraktar Palestina som ett potentiellt byte. EU och andra imperialistiska organ kommer aldrig att ge någon frihet åt Palestina; friheten kan bara erövras av Palestinas folk genom ihärdig befrielsekamp, och det är denna kamp som behöver omvärldens stöd.


Befrielsekriget och klasskampen

Det är en självklarhet för oss som kommunister och revolutionärer att ge vårt ovillkorliga stöd till det palestinska motståndet i dess helhet och dess militära aktioner mot ockupanterna. Samtidigt är det ett faktum att det palestinska motståndet har en rad problem som måste lösas för att kunna föra befrielsekriget till seger och upprätta en sant självständig palestinsk stat på hela det palestinska territoriet. Liksom alla folk så består det palestinska folket av klasser, vilka har olika förhållanden till imperialismen, till de sionistiska inkräktarna och motståndet mot dessa. All erfarenhet av befrielsekrig mot imperialistiska ockupanter visar att den enda klass som i längden förmår leda ett sådant krig till seger, utan att förråda folket till förmån för den ena eller andra utsugaren, är arbetarklassen. För det palestinska motståndet, och för alla oss som vill se Palestinas folk segra, är det alltså nödvändigt att analysera frågan utifrån ett klassperspektiv. D.v.s. studera de olika palestinska organisationernas klasskaraktär, historia och utveckling, deras förhållande till den kommunistiska rörelsen i världen liksom till de revisionister som tog makten i Sovjetunionen och senare i Kina; och även se de islamistiska och arabnationalistiska gruppernas roll; deras klasskaraktär och deras förhållande till de olika imperialistmakterna etc.


PFLP, då och nu

Ett sätt att börja sätta sig in i dessa frågor är att läsa uttalanden och dokument från PFLP (Folkfronten för Palestinas Befrielse), en organisation som ursprungligen deklarerade sin avsikt att utveckla befrielsekriget som långvarigt folkkrig, och såg kampen inte bara som en kamp mot Israels ockupation utan mot imperialismen generellt, och i första hand USA. Sedan dess har organisationen försvagats och övergivit många av sina ursprungliga ståndpunkter, samtidigt som religiösa organisationer som Hamas i stället har intagit en ledande roll. Nyligen publicerade PFLP för första gången på Internet ett av sina grundläggande dokument från organisationens tredje nationella kongress 1972, och det är intressant läsning. Några korta utdrag:

"We view the Palestinian liberation struggle as a long-term people’s war extending over tens of years. It cannot achieve victory except through a people’s revolutionary struggle. Such a struggle must be led by a revolutionary organization, itself built through struggle, and must be based on a revolutionary, theoretical perspective together with a proletarian determination which knows no despair." 

"American interests in the Arab area are basic and have both material and strategic value. They also form an indispensable source to the dominant imperialist power, and an essential link in the chain of its economical domination in other parts of the world. For example, although American investments in Arab oil constitute only 2.5 per cent of the total American investment abroad, they, nevertheless, provide the US with 45 per cent of the total revenue it receives from its foreign investments. The American companies reaped in 1968 from their exploitation of Arab oil a new profit of 2418 million dollars. Furthermore, America trade with the Arab world achieved in 1969 a surplus in its trade balance of 545 million dollars. This figure represents 34.2% of the total foreign trade balance of the U.S.
These passing examples about American companies alone are mere indicators regarding the way in which the Arab world is being pillaged by imperialism. Nevertheless, profits of non-American Western companies from Arab oil in the extracting stage alone, totalled one thousand million dollars in 1968. This accordingly returns to the pockets of dominant American monopolies in Western Europe. Western monopolies achieve a profit on invested capital that reaches nearly 65%. This is the highest in the world. In addition, there is a strategic value to this pillage. It is symbolized glaringly by the fact that most of the fuel used by American forces in its aggressive war in Indochina is derived directly from the oil refineries in the Saudi part of “Ras Tannura” which is controlled by American oil companies.
This exploitative reality briefly exemplified above is reflected in serious American designs to crush any national liberation movement which has the potential to carry out a struggle to put an end to this situation."

Imperialistiska fredsavtal och palestinska kapitalister

Vad gäller klasskampen i Palestina rekommenderar vi den här artikeln, som handlar om palestinska kapitalister och deras förhållande både till Israel och till befrielsekampen. Vi som är marxister vet att så länge en nationell befrielserörelse leds med fast hand av arbetarklassen, så kan även vissa skikt av kapitalister (den s.k. nationella bourgeoisien) spela en roll i det antiimperialistiska motståndet - men dessa kapitalister kan förstås inte anförtros någon ledande roll eller tillåtas utöva något inflytande på rörelsens politik. I det

"Fredsavtal" i imperialisternas
intresse

sammanhanget är det intressant att läsa vad artikeln skriver om just kapitalisternas roll i Palestina: "Since Oslo [Osloavtalet 1993, en "fredsöverenskommelse" mellan Israel och Palestina, under imperialismens ledning], and particularly in recent years, the influence of Palestinian capitalists in the occupied territory has been rising in an unprecedented manner." Alltså: samtidigt som det palestinska motståndet försvagades av "fredsavtal" utformade av imperialisterna, så vacklade palestinska marxistiska organisationer och övergav sina principer, de religiösa organisationerna gick framåt och den palestinska borgarklassens inflytande ökade mer än någonsin tidigare.

"Utan formell ledare" - Om auktoritet, klasskamp och ideologi

Nu är vi tillbaka efter en tids aktiviteter på annat håll. Vi ser att AFA (Antifascistisk aktion) nu lanserar sin egen nyhetsportal. Vi hoppas förstås att den kommer att kunna bidra till att stärka den antifascistiska rörelsen i landet, men vi tänkte också ta tillfället i akt att skriva lite om auktoritet och ledarskap. Så här skriver AFA:

"Lokalgrupperna är självbestämmande över sin egen verksamhet med direktdemokratiska beslut, utan någon formell ledare eller hierarkisk beslutsordning. Denna struktur är den mest demokratiska, avsaknaden av centralt styre gör dock att det ibland kan vara svårt att få löpande information om vad andra AFA-grupper runt om i landet arbetar med för tillfället. Därför lanserar vi nu en gemensam portal för samtliga lokalgrupper som är anslutna till AFA-nätverket, vilket gör att det blir lättare att nå ut med aktuell information till andra antifascister, samt möjliggör en smidigare kanal för spridning av information till både allmänheten och media."

Det är en intressant formulering: "utan någon formell ledare". Skall det tolkas som ett erkännande av att AFA har informella ledare? Den autonoma rörelsen eller den s.k. "frihetliga socialismen" (d.v.s. anarkismen) tar ju avstånd från allt som är "auktoritärt", och brukar hävda att deras rörelse inte har några ledare ("No Gods, No Masters"). Man behöver ju dock inte vara något geni för att inse att det i verkligheten alltid finns ledare, d.v.s. personer som går i spetsen, fungerar som förebilder och utformar rörelsens politiska linje, formulerar dess uttalanden i olika frågor o.s.v. Sådana ledare uppstår oundvikligen i varje grupp av människor, och det är inte något att hetsa upp sig över; frågan är inte om man har ledare eller inte, frågan är vad dessa ledare står för, i vilken politisk riktning de leder gruppen och vilken världsbild de lär ut till nya generationer av aktivister. Kort sagt, vilket klassintresse de objektivt sett representerar. Vi har själva genom åren träffat på anarkistiska ledare (givetvis "informella", som aldrig skulle erkänna att de är just ledare) av de mest varierande politiska kulörer, allt ifrån de som dras till reaktionens brunsvarta färger till de som närmar sig revolutionens röda.

Problemet är att när man inte erkänner att detta ideologiska och politiska ledarskap existerar, utan låtsas som om organisationens/nätverkets politiska linje helt enkelt har uppstått genom något slags spontan konsensus mellan alla som deltar i rörelsen, så är man inte riktigt ärlig. Man döljer nämligen det faktum att det i själva verket - i ALLA rörelser - pågår en kamp, klasskamp, mellan olika politiska linjer, och att vilken av dessa linjer som får dominera i organisationen i sista ledet beror på vilka personer som lyckats få ledande/inflytelserika positioner, eller mer exakt: vilken ideologi och politik dessa personer representerar. I borgerliga (inkl. fascistiska) organisationer brukar ledande positioner tillfalla dem som bäst lyckas armbåga sig fram i den individuella konkurrensen: de som har mest "utstrålning", de som bäst lyckas intrigera bort eller förinta sina konkurrenter, de som av olika skäl lyckas bli "populära", och i slutändan: de som bäst lyckas övertyga den härskande klassen om att de är de bäst lämpade att förvalta dess intressen. I proletära organisationer brukar ledande positioner tillfalla dem som representerar hela arbetarklassens kort- och långsiktiga intressen och vinner klassens förtroende genom att visa detta i praktiken, i hårt osjälviskt revolutionärt arbete. Arbetarklassen skapar sådana ledare genom att härda dem i ständig ideologisk och politisk kamp, genom att borgerliga, arbetarfientliga tendenser uppmärksammas och kritiseras när de dyker upp hos ledande personer, genom kritik och självkritik.

Att majoriteten av deltagarna i en politisk rörelse når "konsensus" om en viss politisk inriktning, betyder inte automatiskt att denna är "korrekt". Bara för att en rörelse kallar sig t.ex. "arbetarrörelse"  och kanske t.o.m. har arbetare som medlemmar, så innebär det inte automatiskt att det dominerande tänkandet bland dess medlemmar motsvarar arbetarklassens intressen. Marx sade en gång "den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna". Vad menas med detta? Jo, helt enkelt att den klass som har makten i ett samhälle (under kapitalismen är det borgarklassen) genom sitt ägande av produktionsmedlen, sitt våldsmonopol och sin makt över media, utbildning och kultur - samt årtusenden av klassamhällets invanda tankemönster - är den klass som har makten att forma HELA befolkningens tankar. Samtidigt pågår klasskampen, och det uppstår idéer som motsätter sig den härskande klassens idéer  - men dessa revolutionära tankar befinner sig i underläge och kan inte få övertaget och bli dominerande förrän de också har bakom sig en rörelse med egna väpnade styrkor, egna produktionsmedel, massmedia etc. Och vidare: om dessa revolutionära idéer inte utgår från en analys av HELA klassens objektiva läge och intressen (runtom i landet och i världen), utan bara från tankarna och behoven hos en liten grupp arbetare på den lokala orten eller arbetsplatsen (vilket blir resultatet av att inte ha någon enhetlig allmän linje eller någon central ledning), så kommer de inte kunna leda till något mer än kortsiktiga lokala reformer eller proteströrelser som med lätthet krossas eller assimileras av kapitalisterna. Vad de däremot inte kommer leda till är makten åt arbetarklassen.

Ett exempel: vi vet att det som motsvarar arbetarklassens objektiva intresse är att störta borgarklassen och genomföra en socialistisk revolution. Men skulle vi idag genomföra en omröstning bland Sveriges arbetare så skulle majoriteten förmodligen inte rösta för ett sådant förslag. Varför? Jo, därför att deras uppfattning om socialism och revolution har formats av ett borgerligt skolväsende och borgerliga media, och resultatet i en sådan omröstning skulle alltså med stor sannolikhet inte motsvara arbetarklassens ideologi utan borgarklassens. Direktdemokrati är alltså inte alltid nödvändigtvis det mest demokratiska, även om det kan vara det under andra omständigheter (när borgarklassens inflytande är brutet, när den är förhindrad att utöva sin auktoritet).

Proletärt ledarskap. (Ur filmen om
Ernst Thälmann, "Sohn seiner Klasse")

Av detta följer att det är de mest klassmedvetna och mest konsekvent revolutionära arbetarnas uppgift att gå i täten, att bekämpa de borgerliga idéerna och sprida klassmedvetandet och den vetenskapliga socialismen, d.v.s. att bli de ledare som klassen behöver. Att ta avstånd från denna arbetarklassens auktoritet betyder i verkligheten att försvara den auktoritet som borgarklassen utövar över oss hela tiden, överallt, i vardagen liksom i politiska organisationer av alla slag. Att förkasta all auktoritet med hänvisning till att "makt korrumperar" är att utgå ifrån en borgerlig idealistisk syn på politiken i stället för den proletära materialistiska synen, som säger att det är kapitalismen och det borgerliga tänkandet som korrumperar, inte någon slags allmän "mänsklig natur" eller "maktgalenskap".

I den antifascistiska rörelsen, precis som i alla rörelser, så är det ganska lätt att se att vissa idéer och personer vid olika tidpunkter kommer upp till ytan och blir dominerande i organisationerna/nätverken, d.v.s. att vissa personer är drivande i att hävda bestämda politiska linjer för hur arbetet skall gå till och vad det skall leda till. De agerar kort sagt som ledare och utövar auktoritet, oavsett vad de själva kallar det. Den väsentliga frågan är som sagt huruvida en ledare driver en borgerlig eller proletär linje. Det är inget konstigt om det inom en arbetarrörelse finns en mängd personer som är både karismatiska, drivna och intelligenta, och därför ofta får ledande positioner, men som i grunden står för en borgerlig världsbild och politik och innerst inne är livrädda för hela konceptet revolution och proletär makt. Det skulle tvärtom vara mycket konstigt om det INTE fanns sådana personer. Om det inte förs en ständig medveten kamp inom rörelsen för att skilja borgerliga och småborgerliga idéer från proletära, så tenderar det borgerliga inflytandet att bli dominerande och i längden undergräva rörelsens mål. Direktdemokrati och konsensus fungerar inte som garantier mot borgerligt inflytande - de kan tvärtom användas för att ge de borgerliga idéerna ett "demokratiskt" skimmer, precis som den borgerliga statens riksdags- och kommunalval används för att inbilla oss att "folket har valt" att samhället skall fungera som det gör.

Vi marxister hymlar inte om våra ledare; vi är för auktoritet, så länge det är proletär auktoritet, och vi är för en "hierarkisk beslutsordning" som gör det möjligt att bygga de organisationer vi behöver för att besegra klassfienden och dess väpnade styrkor. Och ju mer vi lyckas krossa borgarnas auktoritet, både dess stat och dess djupt rotade ideologiska inflytande, ju mer det proletära klassmedvetandet slår rot och arbetarklassens stat konsolideras, desto mer utrymme får vi för direktdemokrati.

"De [antiauktoritära] kräver, att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande. Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner, alltså de mest auktoritära medel man kan tänka sig; och om kampen inte skall vara förgäves, måste det segrande paritet hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära. Hade Pariskommunen kunnat hålla sig längre än en dag, om den inte hade använt sig av det väpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin? Kan vi inte tvärtom förebrå den, att inte i tillräcklig grad använt sig av den?
Alltså, antingen - eller: antingen vet auktoritetsfienderna inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast förvirring; eller också vet de det, och i så fall förråder de den proletära rörelsen. I båda fallen tjänar de endast reaktionen." (F. Engels)

"Avslutningsvis några ord om "auktoriteter". Marxister kan inte anamma de pseudorevolutionära abstrakta intellektuella radikalernas vanliga ståndpunkt: 'inga auktoriteter'.
Nej, arbetarklassen för en hård och orubblig kamp för fullständig befrielse i hela världen och den behöver auktoriteter, men givetvis bara i samma mening som unga arbetare behöver erfarenheterna hos beprövade kämpar mot förtryck och utsugning, hos personer som är bevandrade i revolutionära traditioner och som är politiskt vidsynta. Proletariatet i alla länder behöver auktoriteten hos proletariatets världsomfattande kamp. Vi behöver auktoriteten hos den internationella socialdemokratins* teoretiker för att göra det möjligt för oss att på ett riktigt sätt förstå vårt partis program och taktik. Men denna auktoritet har naturligtvis inget gemensamt med den borgerliga vetenskapens och politiska polisens officiella auktoritet. Det är en auktoritet som har uppnåtts under den mer varierade kamp som har förts i den socialistiska världsarméns led. Oavsett hur viktig denna auktoritet kan vara för att bredda horisonten för de som är indragna i kampen, så vore det otillåtligt att i arbetarpartiet påstå att den omedelbara politikens praktiska och konkreta frågor kan lösas av någon som befinner sig långt bort. Den yttersta auktoriteten i alla sådana frågor kommer alltid att vara den kollektiva andan hos de progressiva klassmedvetna arbetare som är direkt indragna i kampen i varje land." (V.I. Lenin - Förord till den ryska översättningen av Kautskys "Den ryska revolutionens drivkrafter och dess framtidsutsikter")

* D.v.s. den revolutionära socialdemokratin, före de socialchauvinistiska ledarnas svek och uppkomsten av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin.