Demokrati för borgarna, diktatur för arbetarklassen

Så var det dags igen för borgarklassen att försöka legitimera sin diktatur med valspektakel. "Rösta, rösta, rösta" ropar alla partierna i kör; det spelar nästan ingen roll vad vi röstar på, bara vi röstar - så att de kan fortsätta att påstå att det är folket som bestämmer. Och en viss grad av demokrati finns det ju i deras diktatur; olika skikt av borgarklassen får möjlighet att välja på vilket sätt de vill hantera imperialismens kris och hotet från arbetarklassen som gör uppror. Olika partier föreslår olika metoder för att skyla över klasskampen, trycka ner arbetarklassen och stabilisera systemet för att garantera borgarklassens profiter: antingen med fascistisk nationell chauvinism och rasism eller med "mänskliga rättigheter", "intersektionalitet" och "miljötänk", alternativt med hopplösa löften om en återgång till den socialdemokratiska "välfärden". Dessa partier baserar sig huvudsakligen på de missnöjda "mellanskikten"; småborgare och arbetararistokrater som är livrädda för att förlora sina krympande privilegier och skräckslagna inför arbetarklassens uppror.

Liksom så många gånger förr har de härskande delat in arbetarklassen i olika skikt som de försöker ställa mot varandra, och idag består klassens fattigaste och mest förtryckta skikt i Europa till stor del av invandrare från imperialismens halvkolonier i tredje världen, som förväntas finna sig tacksamt i sin status som andra klassens medborgare och hålla igång imperialismens ekonomi genom att utföra skitjobben. När det visar sig att de inte alls har för avsikt att vara underdåniga och tacksamma, så griper alla dessa "demokratiska" partier in med diverse åtgärdsförslag, antingen gammaldags rasistisk hets eller demagogi om "integration" och "mångfald" för att lära oss hur man blir en tacksam och välintegrerad slav - och en del av oss kanske t.o.m. kan få göra karriär i deras partier! Oavsett vilken av metoderna de förespråkar, så representerar de allihop - fascisterna, liberalerna och den borgerliga "vänstern" - det borgerliga systemets intressen, och de tjatar alla i kör om hur viktigt det är att 1) RÖSTA! och 2) för guds skull respektera den borgerliga statens våldsmonopol och spärra in de arbetare och antifascister som inte vänder andra kinden till.

Demokratin finns för dem som accepterar att leva under borgarklassens diktatur och fortfarande har något att vinna på att fjäska för herrarna. För arbetarklassen finns det ingen demokrati så länge utsugarna har makten. Det som en gång i tiden var en demokratisk rättighet, som arbetarklassen slogs hårt för att erövra, har borgarna, särskilt socialfascisterna, förvandlat till ett verktyg för deras diktatur. Det finns inget sätt att
rösta bort utsugningen. Det finns inget parti du kan rösta på som representerar arbetarklassens intressen, inget parti som vill eller kan ta makten från borgarklassen, upprätta arbetarklassens makt och bygga socialism. Om ett sådant parti fanns, om det fanns ett parti som bara så mycket som antydde att det menade allvar med att arbetarklassen inte behöver kapitalisterna och deras stat, att den kan bygga sin egen stat, sin egen polis och armé, sitt eget samhälle, så skulle detta parti omedelbart förbjudas och kallas för "totalitärt" och "extremistiskt", d.v.s. ungefär vad det socialdemokratiska arbetarpartiet kallades för ett århundrade sedan, innan det övergav marxismen och togs över av det ledarskikt som sålt sig till kapitalet.

De som har har börjat förstå detta är framför allt just de mest utsugna och förtryckta av oss, de som vet att valcirkusen är en angelägenhet för utsugarna, inte för arbetarklassen. Det räcker att titta på valdeltagandet i EU-valet i områden som t.ex. Rinkeby (ca 27%), Albyberget (23%), Lindängen (ca 30%) jämfört med snittet för hela landet (48%) och siffrorna i områden som Södermalm (62%) för att se vilka det är som vägrar välja "vilka representanter för förtryckarklassen som skall förtrycka dem", som Marx sade. Och för att vi har insett detta skall vi skämmas, menar borgarna och deras representanter. Genom att håna och fördöma oss, genom att hota oss med fascistpartiernas intåg i parlamenten, försöker de tvinga oss att rösta och ge legitimitet åt deras diktatur. Men det är vår demokratiska plikt att vägra.

LABYRINT - ARBETSMORAL

Här får ni en riktigt bra låt. Den känns passande i samband med vad vi skrev i föregående inlägg om hur vi arbetare ser på arbetet vs. hur arbetsskygga borgerliga intellektuella ser på det. 

Hardt och Negri - borgerlig auktoritet i stället för proletär

I introduktionen till vår blogg skrev vi en del om hur dagens "vänster" när den påstår sig vara "förnyande" ofta i själva verket bara har gjort sig av med arbetarrörelsens revolutionära och proletära arv, och följer en "vänsterideologi" skapad av borgerliga intellektuella i stället för att basera sig på arbetarklassen och dess erfarenheter, dess ideologi.

Många s.k. "vänsterradikala" säger idag att det är fel att basera sig på "gamla gubbar" som Marx, Lenin eller Mao. Att utgå från de teorier som arbetarklassen och dess ledare kommit fram till genom sina konkreta erfarenheter av proletär revolution kallar de för "dogmatism" eller "personkult". På ett sätt är det förståeligt, med tanke på hur många billiga karriärister och klassförrädare som utgett sig för att vara "marxister" - men frågan är, om dessa nya "revolutionärer" tar sådant förräderi som ursäkt för att förkasta den vetenskapliga socialismen, vad baserar de sig på i stället? Sina egna konkreta erfarenheter av revolutionärt arbete? Nya arbetarrörelser som sammanfattat sina erfarenheter i någon ny teori för arbetarklassens kamp?

Nej, inte ens det. Inom den "autonoma" eller anarkistiska delen av "vänstern" finner man en del av dem som mest ivrigt förkastar marxismens teorier om imperialismen, om vikten av att bygga arbetarklassens parti och arbetarstaten, etc. De säger att de är emot "auktoriteter", men om man gräver lite i deras politiska teorier så finner man att de inte alls förkastar alla auktoriteter eller alla "gamla gubbar". I stället för arbetarrörelsens förgrundsfigurer så skall vi enligt dessa "antiauktoritära" lyssna på sådana djupsinniga tänkare som Michael Hardt och Antonio Negri. De "autonomas" chefsideologer nämns inte alltid vid namn, men dessa två borgerliga "postmoderna" intellektuella har uppenbarligen blivit två av de främsta auktoriteterna för en stor del av dagens "utomparlamentariska vänster" - även om många som idag rabblar den nya tidens dogmer om "prekariat" eller "arbetskritik" förmodligen inte ens vet varifrån idéerna kommer.

En bra sammanfattning av "postmodernismen"

Vi tänker inte slösa vår tid på att i detalj kritisera Hardts och Negris närmast oläsliga filosofiska navelskåderier, men låt oss ge en kort bakgrund. Michael Hardt är en litteraturprofessor från USA. Antonio Negri är en italiensk professor i filosofi, som efter att ha rört sig i vänsterradikala kretsar under 70-talet blev en del av den "postmoderna" svängen tillsammans med andra djupingar som Derrida och Foucault på ett universitet i Frankrike. "Postmodernismen" är i korthet en strömning bland intellektuella som ackompanjerade
den borgerliga reaktionära offensiven mot arbetarklassen under 80-talet och framåt, och vars främsta syfte var att försöka "vederlägga" marxismen, ersätta den med gammalt idealistiskt flummeri från 1800-talet och rättfärdiga en våg av fanatisk antikommunism och borgerlig politik på världsnivå. En del av de "postmoderna" kallar sig t.o.m. "marxister" och "kommunister", men vad de faktiskt står för är raka motsatsen: reaktion i stället för revolution.

Vilka politiska idéer har då den "autonoma" vänstern hämtat från dessa rödvinsprofeter? Deras texter är minst sagt en röra av nonsensaktiga och motsägelsefulla påståenden, men i slutändan resulterar de ändå i några konkreta politiska ståndpunkter. Låt oss se på några av dem:

- Hardt och Negri baserar sig på den borgerliga lögnen att vi idag lever i ett "postindustriellt" samhälle, där "arbetarklassen inte längre existerar", eller har förvandlats till ett s.k. "prekariat", vilket inkluderar inte bara arbetare utan även "kreativa" småborgare och andra. Ordet "arbetarklass" används också, men omdefinieras för att kunna betyda vad som helst som passar den småborgerliga agendan och den borgerliga tidsandan. På så vis töms klasskampen på sitt innehåll för att ersättas av "upproriska ungdomskulturer", "mångfald" eller "individens frihet".

- Enligt Hardt och Negri existerar inte imperialismen, och kapitalismen "har inget centrum". Detta leder till två slutsatser: 1) då inte kapitalismen har något centrum, så behöver inte heller arbetarklassen något centrum, d.v.s. att vår kamp skall reduceras till enbart lokala, spontana kamper i stället för en välorganiserad och disciplinerad kamp på nationell och internationell nivå för att erövra makten och störta borgarstaterna och hela imperialismen. 2) Imperialismen har ersatts av en "imperiell ordning" som enligt Hardt och Negri har en positiv roll i världen(!) Nationella befrielsekamper, som t.ex. det palestinska folkets kamp mot Israels ockupation och folkmord, är enligt de här gubbarna något "förlegat" och "förtryckande". Hardt och Negri tar i praktiken ställning framför allt för den imperialistiska staten USA och dess allierade, d.v.s. de största utsugarna och massmördarna i världen, vilka beskrivs som en positiv kraft. "No gods, no masters - except the imperialist bourgeoisie"?

- Enligt Hardts och Negris s.k. "autonomistiska marxism" så bör arbetarklassen inte organisera sig som tidigare, i partier och fackföreningar, utan i stället "göra motstånd" mot kapitalismen med floskler om "självorganisering underifrån" och liknande. Det kanske låter mysigt, men innebär i praktiken att borgarklassens attacker och allt mer intensiva utsugning inte skall bemötas med organiserad konfrontation eller genom att slåss för att ta makten. Enligt Hardt och Negri kan man i stället "tvinga" fram förändringar av det kapitalistiska systemet genom olika former av civil olydnad, t.ex. att spontant vägra arbeta. På det hela taget är detta en maskerad reformism, en politisk linje utformad för småborgare som vill vara "revolutionärer" under några år i sin ungdom men sedan hitta sin bekväma nisch inom det kapitalistiska systemet - en linje som går ut på att för alltid vara "i opposition" men aldrig störta kapitalismen i verkligheten.

- Hardt och Negri har inte uppfunnit idén om "arbetskritik" och "basinkomst" (den kommer från borgerliga ekonomer), men de tillhör dess förespråkare. I stället för att arbetarklassen skall ta makten över produktionen, befria arbetet från löneslaveriet, förvandla det till allas vårt gemensamma arbete och öka produktionen för hela samhällets bästa - så skall vi enligt de "arbetskritiska" sträva efter att slippa arbeta. Idén grundar sig på den absurda idén att "det inte längre finns lika mycket arbete att utföra" (när det i själva verket råder planerad underbemanning på i stort sett varenda arbetsplats), och förutsätter en "basinkomst" finansierad av den borgerliga staten (genom utsugningen av arbetarna, och framför allt av folken i tredje världens förtryckta nationer). Kort sagt, en politisk linje utformad för de småborgerliga skikt i de rika länderna vars värsta mardröm är att tvingas ner i arbetarklassen, få skit under naglarna och behöva underordna sig arbetarklassens organisatoriska disciplin. Även om borgarna skulle genomföra en sådan fördelningsreform som "basinkomsten" är, så kommer den under imperialismen aldrig tillåtas bli något som stärker arbetarklassen. För att kunna förverkliga kommunismens princip – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – och lösa motsättningen mellan manuellt och intellektuellt arbete måste vi först störta borgarklassen, bygga socialism och frigöra de enorma produktivkrafter som idag hålls tillbaka av kapitalismen. Som Marx skrev i Kritik av Gothaprogrammet: “I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!”

Hardt och Negris idéer är de som idag är på modet, såväl inom den trendiga akademikervänstern och bland parlamentariska "vänsterpartier" som jagar röster för sina karriärer inom det imperialistiska systemet, som bland de "autonoma". De framställer sig som "nyskapande" och "antiauktoritära", men ersätter (och bekämpar) i verkligheten bara arbetarklassens auktoritet med borgerlig auktoritet, en auktoritet som de själva hoppas vara med och utöva.

____________________________________

Många av de frågor vi här tagit upp reds ut på ett lysande sätt i följande texter. I motsats till Hardts och Negris postmoderna alster så är de allihop klara, tydliga och framför allt baserade på verkligheten:

F. Engels - Om auktoritet

J. Stalin - Anarchism or Socialism?

Mikael Nybergs artiklar om Hardt och Negri:

Kalkonmarxismen

Strunt är strunt

Nyttan med Empire

Begreppsgymnastik

MER ÄN 300 GRUVARBETARE DÖDA I TURKIET - - Mördade för profitens skull

Minst 301 gruvarbetare i Soma, Turkiet har dödats till följd av explosionen i kolgruvan Imbat tisdagen den 13 maj. Många av de arbetare som inte dödades av explosionen och elden blev instängda i gruvan och dog en långsam död p.g.a. syrebrist och rökförgiftning. Representanter för gruvarbetarna säger att olyckan är ett direkt resultat av privatiseringarna och användandet av bemanningsföretag, samt bristen på starka
fackföreningar. Dödsfallen i gruvindustrin ökar p.g.a. det massiva trycket på arbetarna att producera så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Det har också framkommit att ägarna till gruvan i Soma har kopplingar till premiärministern Recep Tayyip Erdoğans parti.

Händelsen har ytterligare spätt på de folkliga protesterna mot den turkiska regimen och staten, som skamlöst låter det arbetande folket dö för att öka utsugarnas profiter. Erdoğan själv säger att "detta är sånt som händer i kolgruvor. Det finns ingenting som heter olycksfritt arbete" och illustrerar cyniskt med exempel från olyckor vid engelska kolgruvor på 1800-talet. Han passar samtidigt på att varna för "extremister" som försöker "utnyttja katastrofen för att vanära hans regering". Budskapet är tydligt: vi arbetare skall finna oss i att dö för att göra borgarna ännu rikare; det är så det alltid har varit och så skall det fortsätta att vara, och den som opponerar sig är "extremist".

De allra högsta nivåerna av arbetsrelaterade olyckor och dödsfall ser vi i de förtryckta nationerna i tredje världen, de s.k. "låglöneländerna" där de stora imperialistiska företagen väljer att förlägga en stor del av sin produktion och där de kan suga ut arbetarklassen mer intensivt (som på 1800-talet enligt Erdogans eget uttalande). I imperialistiska länder som Sverige kan de fortfarande unna sig att upprätthålla en relativt sett säkrare arbetsmiljö, inte minst för att försöka bibehålla de inhemska arbetarnas förtroende för systemet och förhindra att t.ex. den svenska arbetarklassen enar sig med sina klassbröder i tredje världen och gör uppror.

Men den internationella arbetarklassen är en och samma över hela världen. Dessa mord på arbetare i Turkiet och i varje annat land är mord på våra klassbröder. För oss finns det ingen "acceptabel nivå" av dödsfall i profitens tjänst. Även i Sverige ökar antalet dödsfall i olyckor på arbetet. Enligt en rapport från LO dog 45 personer förra året i arbetsplatsolyckor, och minst 1400 per år beräknas dö p.g.a. arbetsrelaterade sjukdomar, olyckor och självmord. FN-organet ILO beräknar att  två miljoner arbetare i världen dör varje år i arbetsrelaterade olyckor och sjukdomar (och notera att alla dessa siffror kommer från borgerliga källor; siffrorna är sannolikt betydligt högre).

Arbetare attackerar det turkiska
regeringspartiets kontor i Soma,
Turkiet, onsdagen den 14 maj

Precis som de turkiska arbetarna nu säger, så är dessa dödsfall inga tillfälligheter och ingenting som arbetarklassen kommer att finna sig i. De är rena mord, dödsfall som kapitalisterna räknar kallt med i sina profitkalkyler. Medan de köpta reformistiska "arbetarpartierna" och de gula fackföreningarna på sin höjd lyckas genomdriva några skärpta säkerhetsföreskrifter eller tillsätta några kommittéer, så betyder dessa i praktiken ingenting när arbetet skall utföras enligt dagens fordistiska "lean"-principer, med allt mindre personal och i allt högre tempo. Och när vi under hot om avsked piskas till högre effektivitet och det blir omöjligt att tillämpa säkerhetsföreskrifterna, så läggs skulden för olyckorna på oss själva i stället för på utsugarna som håvar in pengarna.

___________

För att läsa mer om "lean"-principen och den intensifierade utsugningen i världen de senaste årtiondena rekommenderar vi Mikael Nybergs bok "kapitalet.se", samt hans artikel om de allt vanligare olyckorna i den svenska järnvägen.

Black Panthers och det socialistiska Kina

Såhär sade Black Panthers-ledaren Huey Newton då han besökte Kina år 1971, mitt under pågående Kulturrevolution:

Huey Newton, Black Panther Party

"Everything I saw in China demonstrated that the People’s Republic is a free and liberated territory with a socialist government (...) To see a classless society in operation is unforgettable."

Nu var ju det socialistiska Kina (1949-1976) visserligen inte något klasslöst samhälle, utan ett samhälle som med arbetarklassens makt och med proletär kulturrevolution byggde socialism och fortsatte klasskampen för att gå vidare mot det klasslösa samhället. Men citatet är ett av många exempel på den enorma inspiration som den kinesiska revolutionen (och framför allt Kulturrevolutionen) var för revolutionärer över hela världen, och inte minst för de svartas kamp i USA. En inspiration som reaktionärerna till varje pris vill utrota minnet av. Medborgarrättskämpen Robert F. Williams uttalade sig så här om Mao Tse-tung:

Robert F. Williams och
Mao Tse-tung

"This is the era of Mao Tse-Tung, the era of world revolution and the Afro-American's struggle for liberation is a part of an invincible world-wide movement.  Chairman Mao was the first world leader to elevate our people's struggle to the fold of the world revolution."

Som vi skrivit om tidigare, så närmade sig Malcolm X marxismen under slutet av sitt liv och visade tydligt att han förstod vad sann antiimperialism innebär. Så här sade han i en intervju:

"I go for Mao Tse-tung much more than Nehru because I think that Nehru brought his country up in a beggar’s role. Their roles, the role of India and its reliance upon the West during the years since it got its supposed independence, has it today just as helpless and dependent as it was when it first got its independence. Whereas in China, the Chinese fought for their independence. They became militant right from the outstart, and today they’re...even though they aren’t loved, they are, they are respected. Though the West doesn’t love them, the West respects them. Now, the West doesn’t respect India, but it loves India". (Malcolm X)

I augusti 1963 gjorde Mao Tse-tung ett uttalande om de svartas kamp i USA:

Statement Supporting the American Negroes in Their Just Struggle Against Racial Discrimination by U.S. Imperialism

USA:s och EU:s fascistregim mördar Ukrainas antifascister

Den 2 maj mördades mer än 40 antifascister i Odessa av fascister från "Högra Sektorn", utsända av USA:s och EU:s marionettregering i Kiev för att slå ner upproret mot deras regim. Fascisterna drev in antifascisterna i Fackföreningarnas hus och tände därefter eld på byggnaden med bensinbomber. Minst 40 antifascister brändes ihjäl eller dog av rökförgiftning. Flera som lyckades ta sig ut ur den brinnande byggnaden slogs ihjäl på marken utanför av fascister med påkar och batonger. Vi kommunister hälsar dessa kämpar som gett sina liv i kampen mot fascisterna; må dessa mördare få känna på vårt klasshat.

Kvinna i Slavyansk kämpar mot
fascisterna från Kiev

Imperialisterna i USA och EU försvarar cyniskt denna massaker, och hela den fascistiska terrorn, med förevändningen att folket, som runtom i Ukraina gör motstånd mot imperialisternas kuppregim och deras fascistiska mördare, är "ryska agenter". Som alltid så omgärdar imperialisterna sitt mördande med en ständig ström av desinformation, rykten etc. för att kontrollera världsopinionen; bl.a. spreds ett falskt antisemitiskt flygblad som påstods komma från "Folkrepubliken Donetsk". För att förminska det faktum att deras
fotsoldater är fascister, vill imperialisterna naturligtvis hävda att "det finns fascister på båda sidor".

Vad är då sanningen? Det är naturligtvis svårt att få överblick över situationen; läget är komplicerat, med å ena sidan det arbetande folkets genuina motstånd och hat mot fascisterna och imperialisterna, och å andra sidan USA:s, EU:s och Rysslands imperialistiska manövrar, som också i olika grad lyckas utnyttja folkets kampvilja för sina egna syften. USA-imperialismen och dess fascistregim är utan tvekan idag det huvudsakliga hotet mot det ukrainska folkets liv, oberoende och frihet, och det finns en rad både historiska och högst aktuella ekonomiska skäl till att folket i östra Ukraina sätter sitt hopp till Rysslands beskydd. Men det betyder inte att den ryska imperialismen på något sätt skulle utgöra en progressiv kraft i Ukraina; de ryska imperialisterna har i grunden samma mål som de amerikanska och europeiska: att kontrollera Ukraina och suga ut dess folk och naturtillgångar, liksom att göra geostrategiska framstötar i kampen med de övriga imperialisterna om världsherraväldet.

Liksom USA och EU använder sig av fascister för sina syften, så tvekar inte heller Putin-regimen att göra detsamma, och det är inte alls osannolikt att ryska agenter och styrkor finns på plats i Ukraina för att påverka utvecklingen i en riktning som är fördelaktig för de ryska imperialisterna. Att rasistiska och fascistiska idéer har fått en viss spridning bland folket i landet är också ett faktum, som vittnar om hur arbetarklassens klassmedvetande under lång tid brutits ner, först i Sovjetunionen och Östeuropa under revisionisternas diktatur 1956-1991, sedan under de olika imperialisternas plundring fram tills idag, ett klassmedvetande som i många fall ersatts av nationell chauvinism och korporativism.

Demonstranter från Borotba

Med detta sagt är det dock uppenbart en ren lögn att det antifascistiska motståndet mot kuppregimen i Kiev skulle bestå huvudsakligen av "ryska agenter" eller folk som blivit köpta av den ryska imperialismen. Det är tydligt att det rör sig om ett stort folkligt motstånd och klasshat mot fascisterna och USA:s och EU:s imperialism - en kamp som måste stödjas av alla proletära och revolutionära krafter i världen. Organisationer som "Borotba", vilka verkar ha en ledande roll på flera platser, förklarar sig vilja bekämpa även den ryska imperialismen. Det är också det som kommer att vara avgörande för hela det ukrainska motståndet; huruvida det förmår upprätthålla sitt oberoende i förhållande till alla imperialistmakter eller inte. Vad gäller Borotba, "Folkrepubliken Donetsk" och hela rörelsen generellt, så är det oklart vad som är deras politiska program; även om de bedriver ett rättfärdigt motstånd idag, så är frågan vad de har för politisk agenda i övrigt. Skall de bemöta fascism och rasism med liberalism och borgerliga "mänskliga rättigheter", eller med proletärt klassmedvetande? Kämpar de för parlamentariska val under fortsatt borgerlig diktatur, eller för
uppbyggandet av en beväpnad revolutionär organisation under ledning av proletariatet, kapabel att störta borgarklassen och upprätta arbetarklassens och folkets makt?

Hur förhåller sig vänstern i Ukraina och internationellt idag till denna massaker på antifascister och till situationen i Ukraina generellt? Internationellt ser vi ett brett och omfattande stöd till dem som i Ukraina idag kämpar mot kuppregimen i Kiev; AFA Stockholms uttalande är ett bra och glädjande exempel. Men, som vi har nämnt tidigare här på bloggen så finns det i Ukraina och på andra platser anarkistgrupper som har drivit sin småborgerliga "anti-anti-imperialism" så långt att de skyller mordbranden och allt det fascistiska våldet på "stalinister" och "pro-ryska separatister" - de ställer sig alltså uttryckligen på samma sida som t.ex. Carl Bildt, Svenskarnas Parti och mördarna i Washington. Sådana grupper, som i det här fallet "Autonomous Workers Union", tar avstånd från kampen mot imperialismen med förevändningen att det "inte är riktig klasskamp". För dem existerar inte den internationella arbetarklassens kamp mot dess största fiender, den nordamerikanska imperialismen och alla de övriga imperialistmakterna, utan bara en småaktig, lokal, begränsad kamp om förhållandena på den egna orten eller fabriken. Det är en politik som gravt underskattar den internationella arbetarklassens potential, förnekar dess historiska uppgift och kapitulerar inför klassfienden.

I det sammanhanget är det intressant att läsa vad Aleksej Sachnin (vänsteraktivist på flykt i Sverige undan Putinregimen) skriver: "[det påstås] att det ukrainska socialistpartiet Borotba, som deltar i kampen mot den nya högerregimen i Kiev, finansieras med pengar från Moskva. Källan för dessa anklagelser mot Borotba är ett par små ukrainska anarkistgrupper och en liten trotskistisk sekt, som i sin tur bara härmar vad den borgerliga regeringen i Kiev och deras fascistiska stormtrupper i Högra sektorn också basunerar ut om oppositionella i östra Ukraina." (läs hela Sachnins artikel här).

Ett par andra läsvärda artiklar i ämnet är Johan Ehrenbergs i ETC och den här av någon som heter Vladimir Golstein.

Dead Prez och Lenin om staten och revolutionen

Låten "Police State" av hip hop-gruppen Dead Prez börjar med ett utdrag ur ett tal av en viss Chairman Omali Yeshitela, som tydligen är grundare av rörelsen the Uhuru Movement. Vi vet inte mycket om Omali eller Uhuru-rörelsen, men vad han säger i det här stycket är en ganska bra sammanfattning av marxismens uppfattning om staten, och tyder på att Omali har läst en del Lenin.

Såhär säger Chairman Omali:


You have the emergence in human society 
Of this thing that's called the State
What is the State? The State is this organized bureaucracy
It is the police department. It is the Army, the Navy
It is the prison system, the courts, and what have you
This is the State it is a repressive organization
But the state and gee, well, you know, 
You've got to have the police, cause.. 
If there were no police, look at what you'd be doing to yourselves!
You'd be killing each other if there were no police! 
But the reality is
The police become necessary in human society 
Only at that junction in human society 
Where it is split between those who have and those who ain't got


Vi kan bara hålla med. I Staten och revolutionen skriver Lenin bl.a.:

"Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga." (V.I. Lenin - Staten och revolutionen)

"Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en "ordning", som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar." (ibid.)

Och sedan fortsätter han med att tala om hur de falska, borgerliga "socialisterna" - mensjevikerna, revisionisterna - förvränger marxismen och påstår att staten inte alls är någon förtrycksapparat, utan ett medel för att "försona" klasserna. Dessa småborgerliga "demokrater" påstår alltså att den borgerliga staten kan användas för att lösa konflikten mellan "those who have and those who ain't got". Vi kommunister och alla arbetare som får känna på borgarstatens förföljelser vet att det är lögn.

"Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas "försoning" genom "staten". Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om "försoning". Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socalistisk fraseologi." (ibid.)

Att fundera över: vilka "småborgerliga demokrater med nästan-socialistisk fraseologi" finns det idag i Sverige som menar att den borgerliga staten skall användas för att "försona klasserna"? Vilka finns det inom "vänstern" som försvarar den borgerliga statens våldsmonopol?

Kommunisternas inställning till antisemitism

Med tanke på vad som utspelas i Ukraina och Ryssland, och med tanke på hur borgarklassen idag använder sig av den rasistiska fascismen i Europa och världen, så kan det vara intressant att klargöra hur kommunisterna ser på frågan. Här följer två stycken av Lenin och ett kort citat av Stalin om antisemitismen, men samma principer gäller förstås all rasism, t.ex.  den som utsugarna och deras springpojkar idag riktar mot de arabiska folken eller "muslimerna". Vårt fördömande och vårt klasshat mot den sionistiska ultrareaktionära staten Israel är inte "antisemitism", utan är en självklar del av vår kamp mot imperialismen och står i överensstämmelse med vad Lenin säger här nedan om "judisk nationell kultur".

"Antisemitism betyder att sprida fientlighet mot judarna. När den avskyvärda tsaristiska monarkin genomlevde sina sista dagar försökte den hetsa okunniga arbetare och bönder mot judarna. I förbund med godsägarna och kapitalisterna organiserade den tsaristiska polisen pogromer mot judarna. Godsägarna och kapitalisterna försökte rikta de nödlidande arbetarnas och böndernas hat mot judarna. Även i andra länder ser vi ofta hur kapitalisterna underblåser hat mot judarna för att bedra arbetarna, och avleda deras uppmärksamhet från det arbetande folkets verkliga fiende, kapitalet. Hatet mot judarna lever bara kvar i de länder där godsägarnas och kapitalisternas slaveri har skapat bottenlös okunnighet bland arbetarna och bönderna. Bara de mest okunniga och kuvade människor kan tro på de lögner och det förtal som sprids om judarna. Det är en kvarleva från gamla feodala tider, då prästerna brände kättare på bål, bönderna levde i slaveri och folket var kuvat och stumt. Denna gamla, feodala okunnighet är på väg att försvinna, folkets ögon håller på att öppnas.
Det är inte judarna som är det arbetande folkets fiender. Det är kapitalisterna i alla länder som är arbetarnas fiender. Det finns arbetare bland judarna, och de utgör majoriteten. De är våra bröder, vilka precis som vi är förtryckta av kapitalet, de är våra kamrater i kampen för socialismen. Det finns kulaker, utsugare och kapitalister bland judarna, precis som bland ryssar och bland folk i alla länder. Kapitalisterna försöker så och underblåsa hat mellan arbetarna av olika tro, nationalitet och ras. De som inte arbetar hålls kvar vid makten av kapitalets makt och styrka. Rika judar, precis som rika ryssar och de rika i alla länder, står i förbund för att förtrycka, kuva, råna och splittra arbetarna.
Skam över den avskyvärda tsarismen som plågade och förföljde judarna. Skam över de som underblåser hat mot judarna, som underblåser hat mot andra nationer.
Länge leve den broderliga förtröstan och kampförbundet mellan arbetare i alla länder i kampen för att störta kapitalet."

(Ur Lenin - tal (grammofoninspelning) 1919: "Antijudiska pogromer", Collected Works,
band 29, s 252-253. Översättning från engelska, Göran Källqvist.)

"Judisk nationell kultur är rabbinernas och borgarnas paroll, våra fienders paroll. Men det finns andra element i den judiska kulturen och i judendomens hela historia. Av de 10,5 miljoner judarna i hela världen lever något mer än hälften i Galizien och Ryssland, efterblivna och halvt barbariska länder, som med våld håller judarna i en status som en kast. Den andra hälften lever i den civiliserade världen, och där är judarna inte en segregerad kast. Där har de stora universellt progressiva dragen i den judiska kulturen klart gjort sig gällande: dess internationalism, dess lyhördhet för epokens progressiva rörelser (procenten judar i de demokratiska och proletära rörelserna är överallt större än procenten judar inom den totala befolkningen).
Den som direkt eller indirekt ställer upp parollen om judisk ”nationell kultur” är (vilka goda avsikter han än må ha) en fiende till proletariatet, en anhängare till det gamla och det kastmässiga inom judendomen, en medhjälpare åt rabbinerna och borgarna. De judiska marxister däremot som förenar sig med de ryska, de litauiska, de ukrainska o a arbetarna i internationalistiska marxistiska organisationer och gör sin insats (på ryska likaväl som på jiddisch) för att skapa arbetarrörelsens internationalistiska kultur, dessa judar fullföljer – tvärtemot Bunds separatism judendomens bästa traditioner genom att bekämpa parollen om nationell kultur."

(Ur Lenin - Kritiska anmärkningar i nationella frågan, 1913)

"Nationell och rasmässig chauvinism är en rest från misantropiska seder som kännetecknar kannibalismens period. Antisemitism, som en extrem form av rasmässig chauvinism, är kannibalismens farligaste restprodukt.
Antisemitism tjänar till utsugarnas fördel som en åskledare som avleder de slag som det arbetande folket riktar mot kapitalismen. Antisemitismen är farlig för det arbetande folket då den är en falsk väg som leder dem bort från den riktiga vägen och leder dem in i djungeln. Således kan kommunister, såsom konsekventa internationalister, inte vara något annat än oförsonliga, svurna fiender till antisemitismen."

(Stalin - januari 1931, vår egen översättning från engelska)

Malcolm X om imperialismens "mjuka makt"

Vi har haft mycket att göra i samband med Första maj, men nu är vi tillbaka, och hoppas ni alla har haft ett bra firande av arbetarklassens dag!

En person som har haft enorm betydelse för de svartas kamp i USA är Malcolm X. Även om han inte var
marxist eller kommunist, utan muslim och svart nationalist, så närmade han sig under sina sista år marxismens ståndpunkter och började fokusera allt mer på frågor om imperialismen och klasskampen. Kort tid därefter blev han mördad. Stycket nedan är ett utdrag ur hans tal den 14 februari 1965 vid Ford Auditorium i Detroit, och berör något som vi tagit upp här på bloggen tidigare: imperialisternas s.k. "soft power", d.v.s. "mjuka" metoder - NGO:er, "demokratiprojekt", "freds- och försoningskommisioner" etc. - som de använder parallellt med mord och terror för att upprätthålla och utvidga sin utsugning och dominans runtom i världen.

"When the ball was passed to the United States, it was passed at the time when John Kennedy came into power. He picked it up and helped to run it. He was one of the shrewdest backfield runners that history has ever recorded. He surrounded himself with intellectuals -- highly educated, learned, and well-informed people. And their analysis told him that the government of America was confronted with a new problem. And this new problem stemmed from the fact that Africans were now awakened, they were enlightened, and they were fearless, they would fight. So this meant that the Western powers couldn't stay there by force. And since their own economies, the European economy and the American economy, was based upon their continued influence over the African continent, they had to find some means of staying there. So they used the "friendly" approach. They switched from the old, open colonial, imperialistic approach to the benevolent approach. They came up with some benevolent colonialism, philanthropic colonialism, humanitarianism, or dollarism. Immediately everything was Peace Corps, Crossroads, "We've got to help our African brothers." Pick up on that. Can't help us in Mississippi. Can't help us in Alabama, or Detroit, out here in Dearborn where some real Ku Klux Klan live."