Hitlers möte med arbetarklassen

Det blir som sagt mycket om fascismen nu. Faktum är att det är ganska nyttigt att läsa Hitlers "Mein Kampf" för den som vill förstå vad fascismen är. Kanske inte så konstigt att borgarna i många länder förbjöd boken efter kriget, så att de kunde sprida sin egen efterkonstruerade definition av fascismen. I det här första citatet ser vi ett ganska komiskt exempel på Hitlers möte med arbetarklassen (han tvingades nämligen själv jobba med händerna under en period i sin ungdom). Samtidigt får vi här en ganska slående bild av det politiska medvetandet hos det tidiga 1900-talets arbetarklass, som är intressant att jämföra med dagens.

"Under middagsrasten gick en del av arbetarna till kaféerna i närheten, under det andra stannade kvar på arbetsplatsen och därstädes förtärde sitt mestadels magra middagsmål. Det var de gifta, vilkas hustrur komma till dem med soppan i sina trasiga kärl. Mot slutet av veckan blev deras antal allt större; varför, förstod jag först senare. Och nu pratades det politik.
Jag drack min flaska mjölk och åt min brödbit på något avstånd från de andra, studerade försiktigt min nya omgivning och funderade över mitt olyckliga öde. Likväl fick jag höra mer än nog; och ofta syntes det mig, som om man med avsikt flyttade sig närmare mig, för att på så sätt få mig intresserad. I varje fall var det, jag fick höra, ägnat att på det högsta uppröra mig. Man förkastade allt: nationen, som en uppfinning av "kapitalisterna" - hur ofta fick jag bara inte höra det ordet - fosterlandet, som överklassens medel att utsuga arbetarna; lagens auktoritet, som medel att undertrycka proletariatet; skolan, som ett institut att tukta slavmaterialet men också slavägarna; religionen, som medel till fördummande av arbetarklassen; moralen, som tecken på enfaldigt tålamod o. s. v. Det fanns faktiskt ingenting, som inte blev smutskastat på samma förfärliga sätt."

Och i citatet nedan illustrerar Hitler en av fascismens viktigaste beståndsdelar: avlägsnandet av "missförhållanden" för att förhindra att arbetarna dras till den revolutionära marxismen (notera att den socialdemokrati Hitler talar om här är socialdemokratin före den Andra Internationalens förräderi, alltså när den fortfarande var arbetarklassens Parti):

"Miljoner arbetare voro säkerligen i grund och botten till en början motståndare till det socialdemokratiska partiet men besegrades i sitt motstånd genom det ofta vansinniga sätt, på vilket man hos de borgerliga partierna tog ställning till varje social fordran. Det helt enkelt dumma tillbakavisandet av alla försök till bättring i arbetsförhållandena, till skyddsanordningar vid maskinerna, begränsningen av minderårig arbetskraft och hjälp åt kvinnan, åtminstone de månader, då hon bär den blivande medborgaren under sitt hjärta, alla sådana fall av ynkligt sinnelag hälsades med tacksamhet av socialdemokratien och bidrog till att driva massorna rakt in i dess nät. Vårt politiska "borgarstånd" kan aldrig gottgöra sina försyndelser härvidlag. Ty genom att göra motstånd mot alla försök till avlägsnandet av sociala missförhållanden sådde det hat och bekräftade skenbart de påståenden, som gjordes av hela nationens dödsfiende, att det socialdemokratiska partiet var det enda, som företrädde det arbetande folkets intressen."

En av de funktioner fascisterna fyller är som "borgerliga arbetarpartier", vilka förvaltar den borgerliga diktaturen ännu mer brutalt och skoningslöst än deras nutida socialdemokratiska motsvarigheter. För den stora massan av det arbetande folket innebar "nationalsocialismen", liksom alla fascistiska regimer, avskaffandet av deras rättigheter och förföljelser och massmord på arbetarklassens främsta representanter, kommunisterna och de fackligt aktiva.

John Heartfield: "Verktyg i Guds hand?
Marionett i Thyssens hand!"
(Fritz Thyssen, ägare av Tysklands största
stålkoncern och en av nazisternas främsta
finansiärer och anhängare)

Vem dödade Carlos?

För snart ett år sedan, den 13 maj 2013, sköt svensk polis ihjäl Lenine Relvas-Martin, pensionär i Husby. Det var ingenting annat än en avrättning. Händelsen är bara ett av många liknande fall, där den svenska borgarstatens polis agerar domare och bödel mot de mest försvarslösa och förtryckta. Det är en av flera händelser som visar hur den borgerliga diktaturen i landet fascistiseras, hur den allt mer tillämpar öppen och hämningslös repression och dödligt våld mot arbetarklassens mest nedtryckta skikt, samtidigt som den låter fascister som SD och SvP driva "invandringsfrågan" för att försöka få med sig övriga skikt inom det arbetande folket i den fascistiska hetsen.

Björn Afzelius låt "Vem dödade Carlos" handlar om ett annat sådant fall: polisens mord på Osmo Vallo 1995. 

Carlos var stökig, berusad och dum
Han blev inte insläppt för att han var full
När dörrvakten bad honom gå utan gnäll
Så gav Carlos vakten en smäll

Vakten var utsliten, stressad och varm
Och urless på diskots förbannade larm
Och trött på att ständigt bli kallad för gris;
Så han låt skicka efter polis

Polisen i Stockholm en sen lördagsnatt
Har annat att göra än hjälpa en vakt
Därute sker misshandel, knivrån och dråp
I en takt snuten aldrig rår på

Men dom tog sej till klubben och gjorde sin plikt;
Och att lägga der Carlos var gjort på ett kick
Han domnade bort av ett omänskligt tryck
När snutarna klev på hans rygg

Carlos är död, ingen vet vad som hänt
I gryningen låg han där kall i sin cell
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Ett dödsfall som ingen förstår

Polisläkar'n skrev en summarisk attest
Över Carlos som dog i polisens arrest
Man antog att ynglingen kvävde sej själv
När han sov i sin ensamma cell

För ordningens skull blev det dock obduktion
Den bestod denna gång i att inget blev gjort
Man godkänte det som polisläkar'n sagt
Och Carlos var nu blott en akt

Man ringde till Carlos'mor på Södermalm
Och bad henne snarast se till att ta hand
Om sonen som låg med en lapp om sin fot
I bårhusets kyl under jord

Men mamman som flytt från en svart diktatur
Hon kände till allt om polisens tortyr
Hon svara': "Här blir det ingenting gjort
Förr'n jag vet hur min ende son dog"

Carlos är död, ingen vet vad som hänt
I gryningen låg han där kall i sin cell
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Ett dödsfall som ingen förstår

Kristina från Kungsholmen satt i sitt kök
Med halvljummet kaffe och hemrullad rök
Och tänkte på det hon bevittnat igår
På en klubb dit hon brukade gå

Hon såg för sitt inre hur Carlos slogs ner
Och bakbands och se'n hur poliserna klev
Omkring på hans rygg tills man hörde ett kras
När nå'nting i pojken bröts av

Hon måste få veta om allt slutat väl
Så hon ringde till sist till arrestens befäl
Och när det stod klart att det gått som hon trott
Så fråga' hon var Carlos bott

Hon for hem till mamman och sa' som det var
Att Carlos blev dödad när ryggen gick av
Tillsammans beslöt dom att hjälpa varann
För här måste sanningen fram

Carlos är död, någon vet vad som hänt
I gryningen låg han där kall i sin cell
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Men någon har börjat förstå

När en anmärkning mot en polis kommer in
Behandlas den som om den alls inte finns
En invandrarkvinna som stämt en polis
Får vänta tills någon har tid

Processen i tingsrätten gick på en kvart
Och rätten slog fast det som läkarna sagt
Kristina var en, men poliserna två
Och det fanns inga fler vittnesmål

Kristina och mamman beslöt att få fatt
På flera personer som varit på plats
Så Carlos fick stanna i bårhusets kyl
För nu börja' tiden bli dyr

När dörrvakten hörde hur allting var fatt
Så nämnde han andra som varit på plats
Och snart fanns det flera som kunde gå ed
På det som dom alla fått se

Carlos är död, många vet vad som hänt
I gryningen låg han där kall i sin cell
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Men många har börjat förstå

Hovrätten krävde en ny obduktion
Och Carlos kom äntligen upp ovan jord
Och snart stod det klart hur man miste sitt liv
Och mamman fick äntligen frid

Men vem ska man döma, vem bär denna skuld?
Är det Carlos som bråkade när han var full?
Är det dörrvakten eller en våldsam polis
Eller gästerna som stod bredvid?

Är det läkar'n på häktet, eller vakterna där?
Kan det va' obducenten som undvek besvär?
Är det tingsrätten som gick på läkarnas ord?
Eller var det ett kollektivt mord?

När svenskar blir mördade undersöks allt
Men när svartskallar omkommer tar man det kallt
Och med Carlos kom sanningen äntligen fram
Först när folk börja' hjälpa varann

Carlos är död, alla vet vad som hänt
I gryningen låg han där kall i sin cell
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Men äntli'n kan alla förstå

Carlos är död, alla vet vad som hänt
I gryningen låg han där kall i sin cell
Man fann inget blod och man fann inga sår;
Men alla kan ändå förstå

”Maximalister” och fascister i samma båt

Det blir mycket om fascister och Ukraina nu, men det verkar behövas. Sveriges autonomas ”officiella organ”, motkraft.net, har för vana att publicera texter och nyheter från alla möjliga håll utan att kommentera eller ta ställning till dem. Ibland dyker det upp viktiga revolutionära texter, men ibland hoppas man verkligen att sidans redaktion inte håller med om allt de lägger upp. Häromdagen fann vi där en text från en rysk grupp vid namn "gruppen kommunisterna - maximalisterna", som i likhet med Carl Bildt kallar fascistpartiet Svoboda för ett "borgerligt demokratiskt parti", och menar att "fighters från 'högra sektorn' förtjänar sin plats i revolutionen".

Vi ska inte göra någon djupgående analys av texten ifråga, men vi tror det kan vara viktigt att påpeka några saker:

Att hata den ryska imperialismen och dess högsta representant Putin är både förståeligt och helt rättfärdigt - men att ta det som ursäkt för att bortse från den nordamerikanska och tyska imperialismens roll i Ukraina och deras redan väldokumenterade roll i "Maidan"-protesterna och den nu genomförda kuppen, det är knappast "revolutionärt" eller "proletärt". En grupp som kallar en statskupp, dirigerad av den största imperialistiska supermakten, för "en folklig, borgerligt demokratisk revolution", är knappast någon grupp som representerar arbetarklassen, oavsett hur mycket de påstår sig stå på det arbetande folkets sida.

Dessa "maximalister" tillhör av allt att döma den typ av anarkister som kallar sig "rådskommunister", d.v.s. sådana som påstår att Oktoberrevolutionen 1917 visserligen var en proletär revolution, men att bolsjevikerna under ledning av Lenin "svek" revolutionen genom att upprätta arbetarklassens stat och ställa revolutionen under bolsjevikpartiets ledning. Nu är det ju dock ett ovedersägligt faktum, att om kommunisterna hade tillämpat dessa anarkisters idéer, så hade revolutionen för det första omedelbart krossats av den inhemska reaktionen samt av de angripande imperialistmakterna, och för det andra hade den knappast kunnat utvecklas till något annat än kapitalism under nya herrar. Så ser verkligheten ut för dem som gör revolution på riktigt, i motsats till dem som föredrar att drömma ”antiauktoritära” drömmar under imperialiststaternas trygga paraply.

Det skulle ärligt talat inte vara förvånande om de här ”maximalisterna” är ännu en av de "protestgrupper" som imperialismen skapat och finansierat under sina "färgrevolutioner", men även om så inte är fallet så blir resultatet ändå i princip detsamma. "Revolutionärer" som vill bekämpa den ena imperialistmakten genom att öppna sitt land för andra imperialistmakter, som säger att de vill införa "socialism" i det egna landet men försonar sig med den idag största och mest aggressiva imperialistmakten - de är inga revolutionärer. Den som inte vill organisera arbetarklassen och folket med den disciplin, den grad av centralism och den proletära auktoritet som krävs för att försvara revolutionen och dess oberoende gentemot ALLA imperialistmakter, blir så illa tvungen att liera sig med någon av dem och låta sin "revolution" bli ett frasradikalt, kontrarevolutionärt jippo under imperialisternas beskydd.

Anmärkningar: Dessa ”maximalister” har av allt att döma även i Ryssland gjort det till sin politik att samarbeta med fascister. Ett liknande fall finner vi här. Samma problem som vi nämnt ovan gäller även där. Vad gäller Ukraina så finns en bra text här - om vi bortser från Myrdals sedvanliga hyllningar till de svenska socialfascisterna.

En "vänster" eller en arbetarrörelse?

När vi tittar på dagens "vänsterrörelse", på dess diskussioner, dess pamfletter och dess framträdanden vid offentliga manifestationer, så är det en sak som slår oss gång på gång: den närmast totala frånvaron av arbetarklassen, dess intressen och dess mål. "Vänster"-grupper, parlamentariska liksom utomparlamentariska, talar vitt och brett om "anti-kapitalism", "antirasism", "antisexism", "antihomofobi", och t.o.m. om "klasskamp", men arbetarklassen - de miljoner unga och gamla som bebor landets arbetarförorter och sliter varje dag, långt borta från småborgarnas livsstilsproblem - den hålls på bekvämt avstånd. Eller, nu överdriver vi förstås: en del arbetare släpps in och tillåts stiga i "vänsterns" ledningshierarkier, på villkoret att de låter sig förborgerligas och hjälper till att lugna ner de arbetare som fortfarande är "bråkstakar" med löften om den "välfärd" som skall komma om de bara röstar på rätt parti, eller om de bara accepterar småborgarnas moraliska riktlinjer.

Brödupproret i Göteborg, 1917

I stället för en arbetarrörelse verkar vi ha fått en "vänster" som grundar sin politik på den härskande klassens myter om det "postindustriella samhället", och reducerar arbetarklassen till en bland flera s.k. "missgynnade" grupper, som skall "inkluderas" i kampen. Borgarklassen kan acceptera allehanda "marxistiska" analyser av samhället, men den vill till varje pris utplåna den grundläggande marxistiska principen, att arbetarklassen är den klass som skall ta makten, eftersom den är den enda klassen vars objektiva intressen är konsekvent revolutionära, den som "inte har något annat att förlora än sina bojor, men en värld att vinna". I stället för att de revolutionära intellektuella, oavsett klassbakgrund, förenar sig med arbetarklassen, ställer sig i dess tjänst och kämpar tillsammans med den, så "inbjuds" de proletära förortsungdomarna idag att delta i rörelsen under de småborgerliga intellektuellas ledning, under deras paroller och på deras villkor. För en sådan "vänster" är det bättre att arbetarna definieras som "rasifierade", ”svenskar” eller som "prekariat" än att de blir klassmedvetna proletärer och organiserar sig som klass för att ta makten. För en sådan "vänster" är upproren i förorterna något skrämmande som måste tyglas och tämjas med "välfärdsreformer" och "politiskt korrekt" uppfostran, eller möjligtvis "inkluderas" som ett användbart "mångkulturellt" inslag i reformsträvandena - vad som helst bara de inte utvecklas till en disciplinerad och organiserad kamp för att ta makten, en proletär revolution.

Ingen kan förneka att det inom "vänstern" även i Sverige finns en massa människor som kämpar hårt och ärligt för att vi skall kunna göra slut på utsugningen och bygga en annan värld. Problemet är att om vi tittar på dem som oftast dominerar och leder rörelserna, så finner vi samma fenomen hos de autonoma, hos vänsterpartiet och hos de s.k. kommunistpartierna (KP, SKP); de som dominerar i dessa grupper förfinar sina väl avvägda idéer om hur den framtida moraliskt upphöjda och "rättvisa", "antiauktoritära" revolutionen eller "demokratiska socialismen" borde se ut, men när klasshatet från förorterna stirrar dem i ansiktet ryggar de tillbaka. Den ene tar avstånd från "vänsterextremt våld", den andre från "auktoritär marxism", den tredje kallar upproriska arbetarungdomar i förorterna för "trasproletärer" och drömmer sig tillbaka till det socialdemokratiska "folkhemmet". Under tiden skrattar borgarna hela vägen till banken, och deras fascistiska vakthundar behöver inte ens ljuga när de kallar denna vänster för "kulturelit".

Husby 2013

Hur blev det då så här? Kortfattat kan man säga att den "vänster" vi har idag är vad som blev kvar när kappvändande intellektuella verkställde den härskande klassens order om att rensa ut marxismen, d.v.s. arbetarklassens ideologi. Den marxism som hade utvecklats genom att framgångsrikt praktiseras i den internationella arbetarklassens dagliga kamp och i socialistiska revolutioner i Sovjetunionen (fram till ’56) och Kina (fram till ’76) blev i det närmaste förbjuden, och alla nya generationer skulle vaccineras mot dess upproriska smitta. Kvar blev en "vänster" som påstår att den gjort sig av med det "föråldrade" och "dogmatiska", när den i själva verket gjort sig av med allt det revolutionära, och gått tillbaka till den småborgerliga och borgerliga "socialism" som vegeterade i sin egen hopplöshet innan marxismen och den revolutionära arbetarrörelsen uppstod en gång i tiden.

T.o.m. bland de mest militanta antifascister talas det idag om klassamhället som om det vore något som skapas av vissa regeringars "exkluderande" politik, och medan de försvarar rätten att använda våld i "självförsvar" mot fascister, så verkar kampen i övrigt ses som något slags diffust reformprojekt för "mänskliga rättigheter". D.v.s. allt annat än en proletär revolution, i vilken arbetarklassen skapar sin förtrupp, sitt parti, som vägleder hela klassen baserat på hela klassens erfarenheter, som enar arbetarklassen och folket kring en enhetlig linje och ett konkret program, som beväpnar klassen för att börja bygga arbetarstaten och samtidigt krossa borgarstaten, och som inte slutar kämpa förrän det inte längre finns några klasser eller någon utsugning.  Att det finns ett skikt av småborgerliga karriärister inom "vänstern", som skräms av tanken på arbetarstat och proletär revolution och inte vill förlora de privilegier som den imperialistiska staten erbjuder dem, det är ingenting nytt. Att just detta skikt har väldigt lätt för att hamna i ledande positioner inom rörelserna, det är heller ingenting nytt. Småborgarna och de intellektuella har en viktig roll, de är arbetarklassens självklara bundsförvanter – men problemet uppstår när man låter dem leda och forma rörelsen efter sin egen världsbild i stället för att vägledas av arbetarklassen och dess ideologi. Vi avslutar med att se vad Karl Marx, Lenin och Rosa Luxemburg hade att säga, då de slogs mot samma problem på sin tid:

"Programmet [för socialism] skall inte uppges utan endast uppskjutas - på obestämd tid. Man antar det, men egentligen inte för sig själv och för sin egen livstid utan postumt, som ett arvegods för barn och barnbarn. Under tiden inriktar man "hela sin kraft och energi" på allehanda futiliteter och på att sätta lappar här och var på den kapitalistiska samhällsordningen, så att det ändå skall se ut som om något skedde utan att bourgeoisien samtidigt blir förskräckt. (...)
Vi har sedan nära 40 år tillbaka i klasskampen sett historiens innersta drivkraft och speciellt framhållit klasskampen mellan bourgeoisien och proletariatet som den moderna sociala omvälvningens stora hävstång. Vi kan alltså omöjligt gå samman med folk som vill stryka denna klasskamp ur rörelsen. Vid grundandet av Internationalen formulerade vi stridsropet: Arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk. Vi kan alltså inte slå följe med folk som öppet förklarar att arbetarna är för obildade för att kunna befria sig själva utan först uppifrån måste befrias genom filantropiska stor- och småborgare. " (Marx  - cirkulärbrev) 

"Människor som uttalar sig till förmån för metoden att reformera lagstiftningen i stället för och i motsats till erövringen av den politiska makten och den sociala revolutionen, väljer i verkligheten inte en lugnare, stillsammare och långsammare väg till samma mål, utan ett annat mål. I stället för att ta ställning för etablerandet av ett nytt samhälle tar de ställning för det ytliga modifierandet av det gamla samhället." (Rosa Luxemburg) 

”Det är ett faktum att "borgerliga arbetarpartier" som politisk företeelse redan uppstått i alla avancerade kapitalistiska länder, att utan en energisk, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier - eller, om ni så vill, grupper, riktningar o.s.v. - det inte ens kan bli tal om kamp mot imperialismen, om marxism eller om socialistisk arbetarrörelse. Tjcheidzes grupp, Nasje Delo och Golos Truda i Ryssland samt OK-anhängarna i utlandet är inget annat än en variant av ett av dessa partier. Vi har inte den minsta anledning tro, att dessa partier kan försvinna före den sociala revolutionen. Tvärtom: ju närmare denna revolution kommer, ju starkare den flammar upp, ju tvärare och våldsammare övergångarna och sprången i dess förlopp blir, desto större roll kommer den revolutionära masströmmens kamp mot den opportunistiska, kälkborgerliga strömningen i arbetarrörelsen att spela.” (Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen)

10 000 demonstrerar mot fascism i Malmö

Demonstrationen i Malmö den 16 mars var onekligen en kraftfull manifestation av folkets hat mot fascismen. När 10 000 demonstrerar under parollen "antifascism är självförsvar" så visar det att fler och fler har sett att vi inte kan lita på den borgerliga staten när det gäller att försvara folket mot fascisterna, utan att vi måste ta oss rätten att handgripligen själva driva tillbaka fascistsvinen. Men vi som tar allt det där pratet om revolution och antifascism på allvar kan förstås inte nöja oss med den euforiska känslan av enighet som en sådan här demonstration skapar. Om vi skall komma vidare och kunna erbjuda något verkligt motstånd så måste vi också prata om vad det är vi egentligen är eniga om, och vad vi inte är eniga om. Skall vi bekämpa fascism så måste vi enas om vad fascismen är för något, och vill vi göra revolution så måste vi enas om vad revolution är för något. Det finns många viktiga frågor som blivit högaktuella i och med fascisternas attacker och de antifascistiska manifestationerna, och vi kommer här att försöka ta upp dem efter hand. Men låt oss börja med att ta några kortfattade frågor om just fascismen.

Malmö mot fascism, den 16 mars 2014.

Vad är problemet med fascismen? Vad är den för något och varför skall man bekämpa den? Är problemet med fascismen att den är våldsam? De borgerligt "demokratiska" staterna är knappast mindre våldsamma, och de fattiga som gör uppror runtom i världen kan omöjligen heller ta på sig silkesvantarna om de vill uppnå någonting. Vårt ställningstagande mot fascismen kan alltså inte i grunden handla om att fascismen är "våldsam". Är då problemet att den är "antidemokratisk"? Det är väl ganska uppenbart för var och en att det knappast är folket som har makten varken i Sverige eller något annat s.k. "demokratiskt" land, och hela den "demokratiska västvärlden" ägnar sig idag åt att avlyssna sin befolkning samt låsa in och tortera oppositionella i koncentrationsläger. Att säga att SD eller SvP är "hot mot demokratin" blir alltså smått bisarrt. Är problemet kanske att fascismen är rasistisk? Vi lever redan i en värld där miljarder av människor i Afrika, Asien och Latinamerika lever i djup fattigdom därför att deras länder sugs ut av en handfull imperialistmakter, och de härskande pratar om "tolerans" och "mångkultur" samtidigt som de mördar fattiga människor på löpande band. I en sådan värld är rasistisk politik och rasistiska teorier oundvikliga; de går inte att få bort varken genom "upplysningskampanjer" eller genom att göra sig av med dem som bedriver rasistisk propaganda, utan bara genom att de förtryckta folken reser sig och störtar imperialisterna.

Nej, grundproblemet med fascismen är att den syftar till att till varje pris bevara den imperialistiska ordningen, bevara utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. Dels genom ohämmat våld och diktatur mot alla som hotar denna ordning, d.v.s. framför allt mot den organiserade arbetarrörelsen, men också, och detta är själva tricket, genom att ena så stora grupper som möjligt MOT revolutionen och FÖR den bestående ordningen: "klassfred i stället för klasskamp" är fascismens ständiga slagord.

John Heartfield: Goebbels klär ut
Hitler till Marx

För att skapa en sådan "klassfred" kan fascismen använda sig av olika verktyg. Nationalism och rasism är sådana verktyg ("vi arier tillsammans mot barbarerna"), men det är inte det enda. För att dra med sig så många som möjligt så måste fascisterna också låtsas att de kämpar mot kapitalism och utsugning, och slår därför ofta till symboliskt mot några få utvalda, särskilt "omoraliska" och "onda" kapitalister, samtidigt som de själva försvarar och finansieras av de största kapitalisterna. För att det hela skall fungera måste fascisterna också kunna erbjuda någon grad av "välfärd" åt en del av befolkningen - en välfärd som finansieras genom intensifierad utsugning av folken i de erövrade länderna (inklusive öppet slaveri, som i fallet med slavarbetskraften i det naziockuperade Östeuropa) och av den inhemska arbetarklassen (vars motstånd slagits ner, framför allt genom att mörda kommunisterna). Allt detta är själva poängen med fascismens korporativism - och nu kanske någon plötsligt förstår varför vi kommunister kallar socialdemokratin för "socialfascism".

Om vi förstår vad som är själva syftet med fascismen, och att dess nationalism, rasism etc. bara är verktyg för att uppnå detta syfte, så måste vi också förstå att verktygen kan förändras. Fascister behöver inte nödvändigtvis använda sig av rasism för att avleda uppmärksamheten från klasskampen, om de upptäcker att de kan uppnå samma effekt genom att prata om "mångkultur" och "mänskliga rättigheter" (se vårt tidigare inlägg om Svoboda). Imperialisterna behöver inte nödvändigtvis använda sig av de gamla myterna om den "onde ryssen" eller den "primitive negern" för att rättfärdiga sina erövringskrig, om de kan uppnå samma effekt genom "Gay rights"-kampanjer, eller genom att hävda att de försvarar förtryckta kvinnor i Afghanistan samtidigt som de begår massmord på landets män, kvinnor och barn. Proteströrelser runtom i världen, t.o.m. en del "antikapitalistiska" sådana, är redan infiltrerade, och i vissa fall helt dirigerade, av så kallade NGO:s och diverse organisationer skapade eller finansierade av imperialisterna för att gå deras ärenden. Det kräver att vi som är revolutionärer och antifascister höjer vårt medvetande för att inte låta oss luras.

Loggan på flaggan tillhör organisationen OTPOR, styrd
och finansierad av CIA genom dess "National Endowment
for Democracy". OTPOR har dykt upp såväl i "Occupy
Wall Street som i Serbien och Ukraina.

Om vi antifascister låter oss begränsas till att bara bekämpa de fascister som ropar Heil Hitler eller vill kasta ut invandrarna, så riskerar vi också att låta utsugarsvinen som har makten använda oss för sina syften. Fascisternas enda konstanta, verkliga fiende är den organiserade klassmedvetna arbetarklassen och de förtryckta folken i tredje världen som beväpnar sig och gör revolution, och fascisterna kommer alltid använda alla möjliga tricks för att försöka få alla andra samhällsskikt med sig på sin sida i kampen mot denna fiende.

Snälla regnbågsfascister i Ukraina

I anknytning till vårt förra inlägg om Ukraina kommer här ett närmast skrattretande exempel på hur imperialisterna i USA och Europa försöker rentvå de ukrainska fascisternas image, denna gång i borgarblaskan Aftonbladet. En Svoboda-fascist, en jude, en HBT-aktivist och en ryss låter sig intervjuas tillsammans, och intygar inför världen att de minsann är de bästa av vänner, och att det ju inte alls är några fascister som tagit makten i landet. Och även om nassarna inte är så förtjusta i bögar och anarkister, så blev de alla ”goda vänner när de byggde barrikader tillsammans”. Här kan man för övrigt läsa om en f.d. israelisk soldat som under ”Euromaidan” ledde en särskild enhet under fascisternas befäl.

”Fackföreningar, liberaler, vänstern, till och med homosexuella var med på torget. Vi har andra idéer än de. Vi är höger och nationalister. Men vi kritiserar inte våra vänner från revolutionen” säger fascisten. Mer tydligt kan det knappast bli: i den ukrainska ”revolution” som USA och EU har finansierat och dirigerat från första början, så är alla välkomna – så länge de utför den uppgift imperialisterna har anlitat dem för, att slänga ut ryssarna och öppna landet för ”västmakternas” utsugning av dess arbetande folk och naturtillgångar. Och, rent propagandamässigt, mobilisera så mycket stöd som möjligt runtom i världen för USA:s krigshets mot sina ryska imperialistrivaler i kampen om världsherraväldet.

Men, nazister som inte hatar judar och bögar och anarkister, hur kan det vara möjligt!?, kanske någon undrar. Men då har man missat vad själva poängen med fascismen är. Fascisternas uppgift är alltid att gå den imperialistiska borgarklassens ärenden. Svoboda och ”Högra sektorn”, liksom Hitlers eller Mussolinis fascister, är inga ”revolutionärer”, de är imperialisternas, storföretagens, oligarkernas nickedockor och lejda mördare i kriget mot arbetarklassen och alla som hotar utsugarnas profiter. Vad gäller rasismen och böghatet så är fascisterna flexibla; judar, muslimer, bögar och anarkister är inga fiender så länge de också går samma imperialisters ärenden. Fascisternas enda verkliga, konstanta fiende är den organiserade arbetarklassen, som inte låter sig köpas för varken dollar, euro eller rubel.

Motstånd mot fascismen i Ukraina?

Ukrainska antifascistiska
partisaner, 1944

Vi som hoppas på att Ukrainas folk skall befria sig från både amerikanska, europeiska och ryska imperialister och från fascistsvinen som nu tagit makten, försöker förstås ta reda på vad det är som händer i landet: finns det något folkligt motstånd mot fascisterna? Finns det någon revolutionär rörelse värd namnet, som inte svansar efter varken USA, EU eller Ryssland? Det är inte lätt att hitta tillförlitlig information; den svenska pressen stämmer helhjärtat in i krigshetsen från Washington, och i den mån någon ifrågasätter ”västvärldens” propaganda så är det framför allt ryska media, vilka förstås i grunden representerar den ryska imperialismens intressen. Borgarna och deras intellektuella springpojkar, även många av dem som kallar sig ”vänster”, försöker som vanligt lura folket att ta parti för den ena eller andra imperialistmakten när de gör sig redo att, förr eller senare, skicka ut arbetare som ska döda andra arbetare i ännu ett stort rövarkrig för att dela upp världen mellan sig.

En del skribenter talar hoppfullt om den ”ukrainska vänstern”, men hur ligger det egentligen till?  Vad var det för en ”vänster” som deltog i ”Euromaidan-protesterna”, och vad gör den i så fall idag, när fascister kommit till makten genom en statskupp dirigerad av den nordamerikanska imperialismen? Vi hittar t.ex. den här artikeln, där ukrainska aktivister berättar om sina erfarenheter under protesterna. Vad vi kan utläsa av artiklar som denna är att de ”autonoma” eller anarkistiska aktivisterna på det hela taget är splittrade, oorganiserade och under protesterna i princip har blandat sig med de fascistiska grupperna och agerat som en del av den rörelse som leddes av dessa fascister och finansierades och dirigerades av USA och Tyskland. En av de intervjuade kommer från en organisation vid namn ”Borotba” (Kamp), som tar avstånd från detta svansande efter fascisterna och förklarar sig vilja kämpa inte bara mot fascisterna utan mot alla de imperialistmakter (USA, EU, Ryssland) som slåss om att få suga ut Ukraina. De har en rad intressanta uttalanden på sin hemsida, men frågan är om de är villiga och kapabla att bygga den slags organisation som krävs för att uppnå de mål de talar om. Det skall onekligen bli intressant att följa utvecklingen.

Fascistpartiets Svobodas ledare Oleh Tyahnybok
tillsammans med USA-imperialismens representanter
Victoria Nuland och John McCain

Många, speciellt anarkisterna, pratar som vanligt om att ”organisera underifrån”, vilket vi förstås har hört många gånger förut. De kallar den marxistiska arbetarrörelsen ”auktoritär”, de tar avstånd från det ”leninistiska elitpartiet”, och försvarar i stället ”decentralisering” och ”individuell frihet”. Vi ser tydligt vad en sådan hållning innebär i praktiken när vi läser om de ”autonomas” deltagande i Euromaidan: de som inte förmår organisera sig med disciplin och med en egen principfast ledning, blir i praktiken inget annat än nyttiga idioter under imperialisternas och fascisternas befäl.

Utan att ha gjort någon mer ingående analys av läget i Ukraina, så kan man ändå konstatera några ofrånkomliga fakta: De fiender Ukrainas folk står inför är inga mindre än den nordamerikanska imperialismen, världens hegemoniska militära och ekonomiska supermakt, dess allierade (och rivaler) de europeiska imperialistmakterna (framför allt Tyskland), den ryska imperialismen, fortfarande en militär supermakt, samt den ukrainska reaktionen i form av imperialistlakejerna och de fascistiska mördarna som nu sitter vid makten i Kiev. Att framgångsrikt kunna bekämpa dessa fiender är uppenbarligen omöjligt om man inte bygger upp en väpnad, disciplinerad organisation, som tveklöst håller fast vid sitt politiska och ekonomiska oberoende gentemot alla inhemska kapitalister och utländska imperialister, och är kapabel att erövra statsmakten i landet, en armé som leds av arbetarklassens mest konsekventa och principfasta representanter. Utan en sådan organisation blir allt prat om socialism och självständighet i Ukraina bara tomt prat. Vi kommer att följa händelserna och återkommer med fler inlägg i ämnet.

Välkommen till Järnbastionen

Vi välkomnar härmed våra läsare till denna nya blogg, som vi kommer att ägna åt att titta på alla möjliga ämnen; politik, arbete, film, aktuella händelser i Sverige och i världen, ja kort sagt lite allt möjligt. Vår idé är att göra detta utifrån ett annat perspektiv än det som är vanligt idag, nämligen utifrån världens arbetares och förtryckta folks perspektiv i stället för borgarnas och de borgerliga intellektuellas perspektiv.

Det råder minst sagt revolutionära stämningar i världen idag, ja t.o.m. på sina håll i det "trygga och fredliga Sverige". Överallt reser sig de arbetande folken mot alltmer intensiv utsugning och förtryck, och utsugarna som har makten blir tvungna att hitta sätt att hantera det, kontrollera det för att upprätthålla den nuvarande ordningen, både genom öppen diktatur (mord, övervakning, tortyr etc.) och genom "demokratiska metoder" (opinionsbildning, kontroll över utbildning, media etc.). Den härskande borgarklassen måste se till att ha så många som möjligt av undersåtarna på sin sida i sin strävan att hålla nere upproret i det egna landet och i de förtryckta nationerna i tredje världen, och i sin konkurrens med andra makter om världsherraväldet. Ett gammalt beprövat sätt är att hålla sig med en borgerlig s.k. "vänster", en s.k. "arbetarrörelse" som utger sig för att bekämpa kapitalismen och representera det arbetande folket, men som i verkligheten bara går borgarnas ärenden - den svenska socialdemokratin är ett välkänt exempel.

Den del av arbetarrörelsen som under andra hälften av 1800-talet övergav alla de borgerliga och småborgerliga socialisternas och anarkisternas utopiska drömmande, och i stället tog itu med hur arbetarrörelsen konkret skall uppnå sina mål, var den som sammanfattades och vägleddes av marxismen, och dess program var det Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels. Kampen fortsatte förstås, och rörelsen skulle delas fler gånger: en del lät sig köpas och valde att anpassa arbetarrörelsen till det borgerliga systemet, till den borgerliga ”respektabiliteten” och till de kapitalistiska imperiernas behov, medan andra höll fast vid Manifestet och arbetarrörelsens mål: att arbetarklassen skall ta makten för att kunna avskaffa utsugningen och klassamhället. När klassförrädarna i den Andra Internationalen, de som blev dagens socialdemokrater, ställde sig bakom imperialisternas krig och utsugning av tredje världen, och t.o.m. gjorde sin ”arbetarrörelse” beroende av detta system och integrerad i det, så höll kommunisterna fast vid Manifestet och arbetarrörelsens mål, och tillämpade vad Lenin kallade socialismens grundprincip: ”ett folk, som förtrycker andra folk, kan inte vara fritt”.

Vi som gör den här bloggen anser att de mål och principer som slogs fast i det Kommunistiska Manifestet, och som sedan tillämpades av arbetarklassen i revolutioner och i socialistisk uppbyggnad i stora delar av världen, fortfarande är fullt giltiga. Vi menar att orsaken till att det idag inte finns någon enad och stark arbetarrörelse i Sverige eller världen, är att de som utger sig för att representera arbetarklassen, ja t.o.m. de flesta av de som kallar sig "revolutionärer" eller "kommunister", har övergett just dessa mål och principer, och i stället anpassat sig till vad som är acceptabelt för dem som har makten. Speciellt i länder som Sverige, d.v.s. imperialistiska länder vars hela ekonomi är baserad på att suga ut inte bara den inhemska arbetarklassen, utan de arbetande folken i tredje världen, ser vi en ”vänster” som är en DEL av detta system i stället för dess motsats. En ”vänster” som har övergett alla tankar på att arbetarklassen skall ta makten och avskaffa kapitalismen, avskaffa hela det imperialistiska världssystemet, och i stället hoppas på att kunna rädda detta fallfärdiga system med lite mer ”välfärd”, så att arbetarna här hemma förlitar sig på de svenska monopolkapitalisternas ”goda vilja” i stället för att ena sig med arbetarklassen och de förtryckta folken i resten av världen.  En ”vänster” som för länge sedan slutat handla om arbetarklassens intressen och kamp för makten, och i stället sprider de myter den lärt sig på de borgerliga universiteten; att ”arbetarklassen inte finns längre”, att ”marxismen har misslyckats”; en ”vänster” som därför nu i stället ägnar sig åt att ”förbättra” diverse förtryckta ”marginalgruppers” prekära situation och allt möjligt annat de kan komma på för att försöka få bort arbetarklassen och de förtryckta folken ur ekvationen.

Vi avslutar detta inlägg med att citera vad Marx och Engels skrev i Manifestet, under avsnittet ”den konservativa eller borgerliga socialismen”, för det är onekligen ganska träffande när vi talar om dagens ”vänster”:

”En del av bourgeoisin önskar avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets bestånd.
Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.
(…)
Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma såsom någonting förhatligt.”