En "vänster" eller en arbetarrörelse?

När vi tittar på dagens "vänsterrörelse", på dess diskussioner, dess pamfletter och dess framträdanden vid offentliga manifestationer, så är det en sak som slår oss gång på gång: den närmast totala frånvaron av arbetarklassen, dess intressen och dess mål. "Vänster"-grupper, parlamentariska liksom utomparlamentariska, talar vitt och brett om "anti-kapitalism", "antirasism", "antisexism", "antihomofobi", och t.o.m. om "klasskamp", men arbetarklassen - de miljoner unga och gamla som bebor landets arbetarförorter och sliter varje dag, långt borta från småborgarnas livsstilsproblem - den hålls på bekvämt avstånd. Eller, nu överdriver vi förstås: en del arbetare släpps in och tillåts stiga i "vänsterns" ledningshierarkier, på villkoret att de låter sig förborgerligas och hjälper till att lugna ner de arbetare som fortfarande är "bråkstakar" med löften om den "välfärd" som skall komma om de bara röstar på rätt parti, eller om de bara accepterar småborgarnas moraliska riktlinjer.

Brödupproret i Göteborg, 1917

I stället för en arbetarrörelse verkar vi ha fått en "vänster" som grundar sin politik på den härskande klassens myter om det "postindustriella samhället", och reducerar arbetarklassen till en bland flera s.k. "missgynnade" grupper, som skall "inkluderas" i kampen. Borgarklassen kan acceptera allehanda "marxistiska" analyser av samhället, men den vill till varje pris utplåna den grundläggande marxistiska principen, att arbetarklassen är den klass som skall ta makten, eftersom den är den enda klassen vars objektiva intressen är konsekvent revolutionära, den som "inte har något annat att förlora än sina bojor, men en värld att vinna". I stället för att de revolutionära intellektuella, oavsett klassbakgrund, förenar sig med arbetarklassen, ställer sig i dess tjänst och kämpar tillsammans med den, så "inbjuds" de proletära förortsungdomarna idag att delta i rörelsen under de småborgerliga intellektuellas ledning, under deras paroller och på deras villkor. För en sådan "vänster" är det bättre att arbetarna definieras som "rasifierade", ”svenskar” eller som "prekariat" än att de blir klassmedvetna proletärer och organiserar sig som klass för att ta makten. För en sådan "vänster" är upproren i förorterna något skrämmande som måste tyglas och tämjas med "välfärdsreformer" och "politiskt korrekt" uppfostran, eller möjligtvis "inkluderas" som ett användbart "mångkulturellt" inslag i reformsträvandena - vad som helst bara de inte utvecklas till en disciplinerad och organiserad kamp för att ta makten, en proletär revolution.

Ingen kan förneka att det inom "vänstern" även i Sverige finns en massa människor som kämpar hårt och ärligt för att vi skall kunna göra slut på utsugningen och bygga en annan värld. Problemet är att om vi tittar på dem som oftast dominerar och leder rörelserna, så finner vi samma fenomen hos de autonoma, hos vänsterpartiet och hos de s.k. kommunistpartierna (KP, SKP); de som dominerar i dessa grupper förfinar sina väl avvägda idéer om hur den framtida moraliskt upphöjda och "rättvisa", "antiauktoritära" revolutionen eller "demokratiska socialismen" borde se ut, men när klasshatet från förorterna stirrar dem i ansiktet ryggar de tillbaka. Den ene tar avstånd från "vänsterextremt våld", den andre från "auktoritär marxism", den tredje kallar upproriska arbetarungdomar i förorterna för "trasproletärer" och drömmer sig tillbaka till det socialdemokratiska "folkhemmet". Under tiden skrattar borgarna hela vägen till banken, och deras fascistiska vakthundar behöver inte ens ljuga när de kallar denna vänster för "kulturelit".

Husby 2013

Hur blev det då så här? Kortfattat kan man säga att den "vänster" vi har idag är vad som blev kvar när kappvändande intellektuella verkställde den härskande klassens order om att rensa ut marxismen, d.v.s. arbetarklassens ideologi. Den marxism som hade utvecklats genom att framgångsrikt praktiseras i den internationella arbetarklassens dagliga kamp och i socialistiska revolutioner i Sovjetunionen (fram till ’56) och Kina (fram till ’76) blev i det närmaste förbjuden, och alla nya generationer skulle vaccineras mot dess upproriska smitta. Kvar blev en "vänster" som påstår att den gjort sig av med det "föråldrade" och "dogmatiska", när den i själva verket gjort sig av med allt det revolutionära, och gått tillbaka till den småborgerliga och borgerliga "socialism" som vegeterade i sin egen hopplöshet innan marxismen och den revolutionära arbetarrörelsen uppstod en gång i tiden.

T.o.m. bland de mest militanta antifascister talas det idag om klassamhället som om det vore något som skapas av vissa regeringars "exkluderande" politik, och medan de försvarar rätten att använda våld i "självförsvar" mot fascister, så verkar kampen i övrigt ses som något slags diffust reformprojekt för "mänskliga rättigheter". D.v.s. allt annat än en proletär revolution, i vilken arbetarklassen skapar sin förtrupp, sitt parti, som vägleder hela klassen baserat på hela klassens erfarenheter, som enar arbetarklassen och folket kring en enhetlig linje och ett konkret program, som beväpnar klassen för att börja bygga arbetarstaten och samtidigt krossa borgarstaten, och som inte slutar kämpa förrän det inte längre finns några klasser eller någon utsugning.  Att det finns ett skikt av småborgerliga karriärister inom "vänstern", som skräms av tanken på arbetarstat och proletär revolution och inte vill förlora de privilegier som den imperialistiska staten erbjuder dem, det är ingenting nytt. Att just detta skikt har väldigt lätt för att hamna i ledande positioner inom rörelserna, det är heller ingenting nytt. Småborgarna och de intellektuella har en viktig roll, de är arbetarklassens självklara bundsförvanter – men problemet uppstår när man låter dem leda och forma rörelsen efter sin egen världsbild i stället för att vägledas av arbetarklassen och dess ideologi. Vi avslutar med att se vad Karl Marx, Lenin och Rosa Luxemburg hade att säga, då de slogs mot samma problem på sin tid:

"Programmet [för socialism] skall inte uppges utan endast uppskjutas - på obestämd tid. Man antar det, men egentligen inte för sig själv och för sin egen livstid utan postumt, som ett arvegods för barn och barnbarn. Under tiden inriktar man "hela sin kraft och energi" på allehanda futiliteter och på att sätta lappar här och var på den kapitalistiska samhällsordningen, så att det ändå skall se ut som om något skedde utan att bourgeoisien samtidigt blir förskräckt. (...)
Vi har sedan nära 40 år tillbaka i klasskampen sett historiens innersta drivkraft och speciellt framhållit klasskampen mellan bourgeoisien och proletariatet som den moderna sociala omvälvningens stora hävstång. Vi kan alltså omöjligt gå samman med folk som vill stryka denna klasskamp ur rörelsen. Vid grundandet av Internationalen formulerade vi stridsropet: Arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk. Vi kan alltså inte slå följe med folk som öppet förklarar att arbetarna är för obildade för att kunna befria sig själva utan först uppifrån måste befrias genom filantropiska stor- och småborgare. " (Marx  - cirkulärbrev) 

"Människor som uttalar sig till förmån för metoden att reformera lagstiftningen i stället för och i motsats till erövringen av den politiska makten och den sociala revolutionen, väljer i verkligheten inte en lugnare, stillsammare och långsammare väg till samma mål, utan ett annat mål. I stället för att ta ställning för etablerandet av ett nytt samhälle tar de ställning för det ytliga modifierandet av det gamla samhället." (Rosa Luxemburg) 

”Det är ett faktum att "borgerliga arbetarpartier" som politisk företeelse redan uppstått i alla avancerade kapitalistiska länder, att utan en energisk, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier - eller, om ni så vill, grupper, riktningar o.s.v. - det inte ens kan bli tal om kamp mot imperialismen, om marxism eller om socialistisk arbetarrörelse. Tjcheidzes grupp, Nasje Delo och Golos Truda i Ryssland samt OK-anhängarna i utlandet är inget annat än en variant av ett av dessa partier. Vi har inte den minsta anledning tro, att dessa partier kan försvinna före den sociala revolutionen. Tvärtom: ju närmare denna revolution kommer, ju starkare den flammar upp, ju tvärare och våldsammare övergångarna och sprången i dess förlopp blir, desto större roll kommer den revolutionära masströmmens kamp mot den opportunistiska, kälkborgerliga strömningen i arbetarrörelsen att spela.” (Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen)