Om sprängningarna i Malmö: "kriminalitet" eller klasskamp?

Som ni kanske har hört så skedde det under december månad en rad sprängningar i malmöförorten Rosengård. Och inte vilka sprängningar som helst: vid tre tillfällen, senast på själva julafton, detonerades sprängladdningar i anslutning till fastighetsbolaget Victoria Parks kontor i området Herrgården. Detta tillsammans med en sprängning mot Rättscentrum (Tingsrätten) i Malmö fick t.o.m. polisen att spärra av polishuset vid Davidshalls Torg på juldagen.

Efter explosionen på julafton

Arbetarområdet Rosengård, och särskilt Herrgården, har som bekant präglats av hård klasskamp under många års tid. De senaste årens ständiga rasistiska polisterror, fastighetsbolagen som berikar sig på att låta folk leva bland mögel och kackerlackor, samt den allmänna offensiven mot arbetarklassen i hela Sverige, allt detta har rosengårdsborna besvarat med våldsamma protester, med eld, krut och stenar mot både statsapparaten och de privata företagen. Protesterna har i huvudsak varit spontana och oorganiserade, och det har hänt att de har drabbat fel människor, men det förändrar inte det faktum att protesterna och klasshatet mot fascistpolisen och bostadsmaffian är i högsta grad motiverade och rättfärdiga. Precis som i andra arbetarförorter runtom i landet så finns det dessutom tecken på en ökande politisk medvetenhet i protesterna (och vad gäller inställningen till den svenska staten så verkar nivån på den politiska medvetenheten vara betydligt högre i arbetarförorten än den är inom den utomparlamentariska och den parlamentariska "vänstern"). Som Mao sade: Det är rätt att göra uppror!

Borgarna och deras statsapparat är förstås livrädda för att dessa protester skall växa, och särskilt rädda är de för att de skall bli mer organiserade, medvetna och konstruktiva - och kanske vinna sympatier även utanför de egna förorterna. Precis som i Ferguson, USA, i London eller i Paris, så kör makthavarna därför stenhårt med det vanliga gamla snacket om att det bara är "kriminella", "huliganer" eller "ouppfostrade ungdomar" som ligger bakom. Inför den växande "sociala oron" försöker de desperat isolera de mest upproriska arbetarna från de övriga, för att få de övriga att ta 

Rosengård 2008

avstånd från protesterna och försvara den borgerliga ordningen. I detta projekt har borgarstaten god hjälp av både fascisternas rasistiska hetskampanj och av en "vänster" som babblar om "intersektionalitet", "mångfald" och "välfärd" och som för länge sedan har vänt ryggen åt allt som har med arbetarklassens uppror och revolution att göra (nu när t.o.m. en del som kallar sig "kommunister" fördömer arbetarnas uppror så kan det vara värt att påminna om Axel Danielssons ord från 1890, som vi publicerat här tidigare).

Särskilt lustigt är det att läsa Malmöpolisens uttalanden om sprängningarna från presskonferensen den 30 december. Trots att de verkligen envist försöker banka in i våra huvuden att det är ett "kriminellt gäng" som ligger bakom sprängningarna och att det inte finns några politiska motiv, så läcker liksom verkligheten igenom mellan raderna. "De har försökt bygga ett samhälle i samhället" är det första farbror polisen nämner när han ska beskriva hur "kriminella" dessa personer är. Och ja det är ju klart, för borgarstaten finns det knappast något mer kriminellt än att försöka bygga ett samhälle utanför deras utsugarsystem, och dessutom ha mage att försvara det handgripligen.

Polisen säger nu att de "arbetar med två möjliga motivbilder", och att "den ena gäller ett vräkningsärende som är kopplat till den kriminella gruppen". Nu vet vi visserligen ingenting om vilka personer som ligger bakom de här händelserna eller i vilken mån (eller på vilket sätt) de kan sägas vara "kriminella", men vad gäller möjliga motiv så kan det ju vara intressant att sätta in det hela i sitt sammanhang. De boende på Rosengård, och särskilt på Herrgården, har under åratal utsatts för en alldeles särskild typ av organiserad kriminalitet, nämligen de olika fastighetsbolag, s.k. slumvärdar, som inte bara spekulerar i fattigdom och berikar sig genom att låta folk bo i hälsofarliga lägenheter, utan dessutom bevakar, förföljer och vräker familjer från deras hem för att "upprätthålla ordningen". Victoria Park, som tog över bostäderna i Herrgården i maj 2014, har hittills hunnit vräka 15personer/familjer. Alltså: föreställ dig att först bo i den ena bostadsmaffians mögel och kackerlackor i några år, och sedan se dina vänner och släktingar bli utslängda på gatan av nästa bostadsmaffia  - allt detta samtidigt som polisen behandlar dig som en brottsling och kallar dig "apa" och du förväntas vara tacksam och bli "integrerad". Så kanske "motivbilden" blir lite mindre mystisk, så att säga.

Affisch från Black Panther Party,
ca 1970. Läs texten på bilden!

Polisens andra möjliga motivbild är ännu mer bisarr; den går ut på att "kriminella tjänar på att sprida social oro genom sprängningarna". Återigen så kan det vara lämpligt att titta tillbaka på historien och sätta in saker i sitt sammanhang. I verkligheten så har polisen, kanske framför allt i USA men också i Sverige och andra länder, en lång historia av att samarbeta med just kriminella gäng för att bekämpa uppror i fattiga områden. Kriminella gäng har oftast inte alls något intresse av att sprida "social oro", eftersom sådan oro stör deras verksamhet och drar till sig polisens uppmärksamhet. Organiserade revolutionärer i arbetarområden (t.ex. Black Panthers i USA) har också ofta (inklusive med vapenmakt) bekämpat de kriminella gängen, samtidigt som polisen har anlitat kriminella som

angivare för att slå ner upprorsmakarna och sett till att sprida droger i områdena för att pacificera dem.

Ett exempel från Sverige på sådant samarbete mellan polis och kriminella gäng är den berömda "Reclaim Rosengård"-händelsen 2009, där flera personer har vittnat om hur polisen samarbetade med både lokala religiösa auktoriteter och individer ur ett känt kriminellt gäng för att anordna den lilla "motdemonstration" som med våld försökte stoppa "Reclaim"-demonstrationen. Polisens avsikt var tydlig: att sprida idén att "rosengårdsborna vill inte ha något bråk med polisen", när i själva verket de flesta av de rosengårdsbor som närvarade anslöt sig till "Reclaim" och den påföljande gatustriden mot polisen. Av någon underlig anledning svalde de autonoma det här polistricket med hull och hår, och i stället för att framhäva "Reclaim Rosengård" som den framgång den faktiskt var, så kritiserade de sin egen demonstration i efterhand och en del har t.o.m. använt händelsen som ett argument för anarkisternas nya "icke-konfrontativa" linje i förhållande till stat och polis (och i så fall var det ju en särdeles lyckad manöver från polisens sida).

Om någon nu tror att vi sitter och hittar på allt det här, så kan vi rekommendera att läsa polisens egen "Metodhandbok för samverkan mot social oro", där de beskriver sin utstuderade strategi för att bekämpa uppror. Där kan man läsa både om deras samarbete med religiösa auktoriteter och med kriminella gäng:

"I samband med våldsamheter har det även varit framgångsrikt att ta hjälp av religiösa samfund för att lugna ned ungdomarna. I London har samverkan mellan moskén i White Chapel och polisen pågått sedan mitten av 2000-talet då det första initiativet till samverkan togs av Imamen för den största moskén. Det är också Imamen som är kontaktperson gentemot polisen."

Vad gäller samarbetet med de kriminella gängen så försöker de framställa det som ett "misstag":

"Vid några av tidigare oroligheter har samhällsföreträdare tagit hjälp av individer och grupperingar i syfte att lugna ner ungdomarna i tron att de var goda krafter. Dock har dessa grupper senare visat sig tillhöra kriminella element något som resulterade i att krafterna sedan ansett att samhällsföreträdarna stått dem i skuld."

Om vi däremot studerar historien lite, så ser vi att den borgerliga statens samarbete med kriminella gäng inte är något misstag, utan en medveten och systematisk metod.

Gott nytt år!

Vi hade mycket att göra i december, så det blev inte så mycket skrivet här på bloggen - men nu är vi tillbaka i det nya året och snart kommer fler inlägg om aktuella ämnen. Under tiden bjuder vi på en låt av Public Enemy!

Fascism av alla de slag

I och med den s.k. parlamentariska krisen och SD:s manöver i Riksdagen så har diskussionen blossat upp igen i borgerliga media angående huruvida SD är fascister eller inte. Diverse reaktionära"experter" har hävdat att SD inte kan vara fascister eftersom de inte vill avskaffa parlamentet, inte försöker genomföra någon militärkupp, inte vill upprätta rasbiologiska institut o.s.v. Liksom den intellektuella eliten i 30-talets Tyskland, som spelade en viktig roll i att bereda vägen för hitlerfascismens folkmord och erövringskrig, så försöker dessa "experter" klä in sitt försvar av fascismen i en påstådd "vetenskaplig objektivitet". Samtidigt ser vi hur den "vänster" som står på andra sidan i diskussionen faller i samma fälla, och stirrar sig blind på hotet från SD och de små fascistsekterna men blundar för den fascistiska politik som den härskande klassen redan genomför via de övriga partierna - en fascism som har en lång historia i Sverige.

En av "experterna" menar att "det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras". Detta är det klassiska borgerliga tricket för att dölja vad fascismen egentligen handlar om: ända sedan slutet av andra världskriget har den härskande klassen prackat på oss idén att fascismen är något slags mystiskt politiskt undantag, ett slags oförklarlig "ondska" som står utanför den "vanliga" politiken och som inte har något att göra med samhällsklasserna och deras olika motstridiga intressen. Enligt denna idé får i princip ingenting utöver Hitlertyskland och Mussolinis Italien kallas för fascism. Kort sagt, fascism betyder en gormande diktator, strikta uniformer och parlamentets avskaffande. Fascismens faktiska politik, vilka klassintressen den representerar, vad den innebär för borgarklassen respektive för arbetarklassen och de förtryckta folken - det vill de helst inte att vi gräver i. Då skulle vi nämligen upptäcka att fascismen kan uppträda i många olika former, med eller utan parlamentarism, med eller utan "karismatiska ledare", med eller utan rasbiologi, men att den alltid "råkar" dyka upp väldigt lägligt när den härskande borgarklassen behöver den.

De ideologiska rökridåerna för att dölja fascismens verkliga väsen har onekligen varit ganska framgångsrika, och har spritt sig fullständigt inom den "vänster" som lydigt gjorde sig av med marxismen (eller åtminstone dess mest väsentliga delar) när borgarna krävde det. Även i detta "postmarxistiska" träsk frodas en föreställning om att fascismen är något separat från övrig borgerlig politik; att "vanlig" borgerlig politik ändå befinner sig inom "demokratins ramar" och därför endast får bekämpas inom dessa ramar, d.v.s. de ramar som sätts upp av den borgerliga diktaturen. Eftersom denna "vänster" har förkastat den marxistiska, vetenskapliga uppfattningen om staten (att staten alltid är en klassdiktatur, oavsett om den använder parlamentariska val eller inte), så försöker den inbilla oss att borgarstaten är "hela folkets stat" (se not nedan), och att de parlamentariska valen på riktigt representerar folkviljan och utgör någon slags motsats till fascismen.

Fascismen och liberalismen - två sidor av samma mynt

Vad de inte vill se är att fascismen och liberalismen/parlamentarismen bara är två olika sätt för storbourgeoisien att utöva sin statsmakt. Även om det finns en motsättning mellan de två, så är det en motsättning mellan olika skiftande intressen INOM borgarklassen, och vilket av de två sätten den härskande klassen väljer att använda på en given tidpunkt avgörs inte av vilka partier som lyckas få flest röster. Det som avgör är storkapitalets konkreta ekonomiska och politiska behov: att öka sina profiter eller gå under i konkurrensen, att exploatera förtryckta nationer i tredje världen, att upprätthålla den "politiska stabiliteten" (d.v.s. förhindra att arbetarklassen och de förtryckta folken enar sig och gör uppror) o.s.v. Om de upplever att den liberala/parlamentariska formen inte längre uppfyller dessa krav tillräckligt väl, så kommer de att börja tillämpa någon form av fascism. Detta kan ske genom militärkupp, eller helt lagligt genom det parlamentariska systemet (såsom var fallet i Tyskland).

Borgarklassen och dess stat behöver inte heller nödvändigtvis släppa in fascisterna i maktens korridorer för att kunna dra nytta av dem. De kan låta beväpnade fascistgäng göra det "skitjobb" som inte ryms inom lagens ramar - våld och hot mot "extremvänstern", "medborgargarden" mot upprorisk arbetarklass (som i Husby), öppet rasistisk hetspropaganda etc. – samtidigt som samhällets "demokratiska" fasad upprätthålls och borgarna kan två sina händer. Precis som den borgerliga staten och dess olika "demokratiska" partier gjorde i Tyskland på 20-30-talet (se not #2 nedan), så babblar deras nutida svenska motsvarigheter om "kamp mot både höger- och vänsterextremismen", samtidigt som de i praktiken låter de fascistiska grupperna växa och arbeta relativt ostört i hopp om att de ska utplåna den enda "extremism" borgarna egentligen är rädda för: den som syftar till att störta borgarstaten i stället för att bevara den. Fascismen är aldrig någonsin ett hot mot borgarklassens makt och det imperialistiska systemet - den är tvärtom ett av dess verktyg för att behålla och utöva sin makt, och det är borgarklassen som bestämmer i vilken mån och på vilka sätt den vill använda detta verktyg: i parlamentet, i regeringsställning eller på gatorna och inom poliskåren.

Fascister från "Nationell Ungdom"
propagerar för "klassfred"

Det finns alltså ingenting som säger att borgarklassen inte kan använda fascismen samtidigt med parlamentariska, borgerligt demokratiska former, och det finns heller ingenting som säger att fascismen alltid måste använda sig av rasism och nationalism i de former vi är vana vid. Lite grovt uttryckt: ledaren för en fascistisk regim skulle mycket väl kunna vara en s.k. "rasifierad" kvinnlig statsminister som kallar sig både feminist, socialist och internationalist, så länge regimen lyckas använda sig av denna demagogi till att mobilisera en tillräckligt stor del av befolkningen till försvar för den borgerliga staten, "klassfreden", det kapitalistiska systemet och den våldsamma repressionen av de arbetare och förtryckta som föresätter sig att göra uppror. Utmärkande för fascismen är ju att den lyckas framställa sig som en "revolt", som en "folkrörelse" eller t.o.m. en "arbetarrörelse", när den egentligen syftar till att krossa alla revolter och trycka ner arbetarklassen och folket. Oavsett vilka myter och ideologier fascismen använder sig av, så syftar de till att mobilisera de olika mellanskikten i samhället, småborgare, intellektuella, arbetararistokrati, kriminella gäng etc., i en massrörelse mot arbetarklassen, för att bevara kapitalismen och öka borgarklassens profiter. För de utsugna på botten, som får betala det fascistiska kalaset, spelar det föga roll om regimen gillar bruna skjortor eller lila rättvisemärkta tröjor, eller huruvida den uppfyller några stela kriterier för vad som får eller inte får kallas fascism.

Antifascism är klasskamp

Det ledarskikt inom "vänstern" som gjort det till sin uppgift att försvara den borgerliga staten och dess parlament, kan följaktligen å ena sidan påpeka att fascismen är borgerlig och bekämpa några av dess mest uppenbara förespråkare (SD), samtidigt som den å andra sidan accepterar eller t.o.m. förespråkar och aktivt driver fram fascistisk politik i övrigt. Eftersom fascismen är ett av borgarklassens vapen i kampen mot arbetarklassen, så måste också antifascismen i grunden vara en fråga om klasskamp, om arbetarklassens kamp mot borgarklassen och det imperialistiska systemet. Andra samhällsklasser kan förstås också erbjuda värdefullt motstånd mot fascismen, t.ex. småbourgeoisien. Men så länge den gör det utifrån sina egna småborgerliga, liberala principer (i frånvaro av en antifascistisk arbetarrörelse som går i spetsen) så tenderar småborgarna att bara bekämpa fascismen om den hotar deras egna småborgerliga intressen: "individens frihet", "rätten att vara annorlunda" etc. Dessa liberala paroller står inte nödvändigtvis i motsättning till fascismen, de kan tvärtom användas av fascisterna i deras strävan att dra med sig just småbourgeoisien och garantera dess lojalitet med storbourgeoisien och dess stat (se t.ex. hur fascistoida politiker som Pim Fortuyn m.fl. använt sig av homosexuellas rättigheter m.m. för att skapa opinion för hetsen mot

muslimer; som en del av imperialismens propaganda för att rättfärdiga dess aggressionskrig i Mellanöstern och den rasistiska politiken i Europa).

SD-propaganda till försvar för den borgerliga ordningen,
mot kravallerna i Husby.

Hos de tänkare från "vänster" till höger som nu tvistar om olika definitioner av fascism finner man ett återkommande problem: att de på olika sätt förnekar eller döljer det mest grundläggande i fascismen: att fascismen är ett sätt för borgarklassen att försvara dess makt och dess utsugarsamhälle mot arbetarklassens revolution, att fascismen försöker skapa "klassfred" genom att ena olika samhällsskikt kring försvaret av den borgerliga staten och förhindra att dessa samhällsskikt i stället mobiliseras av arbetarklassen till kamp mot borgarklassen. När man hoppar över detta blir definitionerna meningslösa och tomma: "fascismens kärna är ultranationalismen" (jaha, men nationalism för vem, mot vem, och varför?), "fascismen bygger på att exkludera vissa grupper" (exkludera vilka grupper och varför?). "Vänster"-debattörernas resonemang mynnar oftast ut i att fascismen skall besegras genom att återupprätta det socialdemokratiska "välfärdssamhället", men att detta "folkhem" i sig var ett korporativt system och en regim som bl.a. förföljde kommunister (inkl. satte dem i koncentrationsläger) för att skapa "klassfred" och garantera kapitalismens fortlevnad, det skall man tydligen tala tyst om.

Ja, självklart är SD fascister. De är dessutom fascister av den gamla skolan; deras ansträngningar för att "förnya" fascismen och göra den "rumsren" är relativt ytliga och tafatta. Det som gör dem till fascister är dock inte det faktum att de har sitt ursprung i den öppna, hakkorsprydda fascismen, och inte deras ytliga likheter med 30-talsfascismen. Det som i grunden gör SD:s nationalism och rasism fascistiska är inte att de påminner oss om Hitler och Mussolini, utan att de har samma syften: att skapa "klassfred" och "nationell enhet" genom en massrörelse som riktar folkets vrede inte mot den härskande borgarklassen, utan mot de fattigaste och mest upproriska arbetarna. Att med rasism hetsa arbetare mot arbetare och slå ner alla ansatser till en revolutionär arbetarrörelse.

Men om vi som antifascister förstår vad fascismen är i grunden, vilken roll den spelar i klasskampen och att den kan vara flexibel vad gäller vilka myter och tricks den använder för att spela denna roll, så kan vi inte stirra oss blinda bara på SD och andra uppenbara brunskjortor. Vi måste i stället se att den fascism, som borgarklassen i Sverige och runtom i världen nu använder sig av mer och mer, kommer från flera håll samtidigt och kan se ut på många olika sätt. Vi har samlat några exempel här nedan.

Några exempel på fascistisk politik i Sverige (och vänsterns medlöperi):

• "Klassfred i stället för klasskamp": Den svenska "klassfreden", d.v.s. bevarandet av den borgerliga diktaturen genom det korporativa socialdemokratiska "folkhemmet"  och dess överenskommelser mellan storkapitalet och socialdemokratins pampar. ("Klassfred i stället för klasskamp" är ett klassiskt fascistisk slagord och en central del av fascismens politik: att få så många som möjligt att ställa sig bakom storkapitalet, dess diktatur och dess krig genom ett borgerligt "arbetarparti" vid makten, genom att locka en del av folket med "välfärd" och "ordning och reda" och med öppen diktatur trycka ner de som vägrar underordna sig. "Folkhemmets" grundare Per Albin Hansson sade att en av demokratins viktigaste uppgifter är att "ta död på klassandan". Vänsterpartiet är sedan länge en trogen medhjälpare till socialdemokratin, och "vänstern" i allmänhet har ännu inte gjort sig av med folkhemsnostalgin)

• Allt mer öppen diktatur: Polisens militarisering, skapandet av specialstyrkor att sätta in mot demonstrationer, övervakning och åsiktsregistrering av kommunister och andra obekväma personer (det mesta av detta har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Vänsterpartiet har på sin höjd kommit med symboliska invändningar, d.v.s. när de inte öppet har gett sitt stöd till sådana förföljelser - som nyligen med sina uttalanden om Revolutionära Fronten och "våldsbejakande vänsterextremister".)

• Rasism och "mångkultur" för att splittra arbetarklassen: Kapitalets utnyttjande av invandring (framför allt från de förtryckta länderna i tredje världen) skapar ett skikt av särskilt nedtryckt och rättslös arbetarklass, som p.g.a. sin utsatta situation hindras från att kämpa för sina rättigheter och ställs emot "svenska" arbetare. (Både den öppna rasismen och konceptet ”mångkultur" hjälper till att rättfärdiga/skönmåla denna exploatering och uppdelningen av arbetarklassen i skilda grupper ("kulturer").

• Krigshets: Liksom hitlerfascisterna motiverade den tyska imperialismens angreppskrig mot Polen, Sovjetunionen etc. med "humanitära skäl", så deltar Sverige idag i imperialistiska plundringskrig i tredje världen under liknande förevändningar. Öppen borgerlig nationalism såväl som argument om att "stödja kampen för demokrati" i de angripna länderna tjänar till att dra med sig folket i den imperialistiska krigshetsen. (svenska soldater i Afghanistan, Sveriges deltagande i angreppskriget mot Libyen etc. Vänsterpartiets delaktighet i detta är väl känd, och delar av dagens "vänster" ger sitt passiva stöd genom att helt enkelt förneka att imperialismen existerar.)

_______________________________________________ 

Not 1:

"Hela folkets stat" var ett begrepp som blev mest känt då det användes av Nikita Chrusjtjov och de andra revisionister som år 1956 genom en kupp tog kontrollen över Sovjetunionens Kommunistiska Parti och återinförde kapitalismen i landet. Samtidigt som de förvandlade den sovjetiska arbetarstaten till en borgerlig stat, så hävdade de att det "inte längre fanns några klasser" i landet, och att staten därför var "hela folkets stat". Detta sätt att dölja att staten är en klassdiktatur känns igen från Hitlertyskland och det fascistiska italien, liksom från den svenska "folkhems"-ideologin (vi rekommenderar Wikipedia-artikeln om det svenska folkhemmet, den är mycket läsvärd).

Not 2:

Ett exempel från Tyskland finner vi i Eve Rosenhafts bok "Beating the Fascists": "in the last years of the Weimar Republic, political activity was already encumbered by repeated local, provincial and national prohibitions on public gatherings and by bans on various radical publications and organizations. Aimed in principle at extremists of both right and left, these measures were applied with greater consistency and regularity to the Communists, as anti-subversive legislation had been throughout the Republic's history."

Borgarklassens hat mot arbetarstaten: "Kämpa men understå er inte att segra"

Under hela arbetarrörelsens kamp för att ta makten, bygga socialismen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns någon utsugning, så har det funnits personer som har övergett rörelsens långsiktiga och övergripande mål för att i stället vinna kortsiktiga och begränsade (och ofta personliga) fördelar, genom att på olika sätt anpassa rörelsen till vad som är acceptabelt för borgarklassen. I praktiken har detta alltid inneburit att förvandla arbetarklassens partier och organisationer till borgerliga sådana, som har gett upp kampen för att ta makten och i stället ägnar sig åt att försöka putsa lite på kapitalismens yta – och borgarklassen har haft stor nytta av dem för att lugna ner klasskampen och förlänga sitt herravälde ytterligare lite längre. 

De som på detta sätt överger arbetarrörelsens principer försöker ofta låtsas som om de står för något "nyskapande" gentemot den "dogmatiska" marxismen, men i verkligheten upprepar de samma gamla saker sedan 1800-talet: den "fredliga vägen" till socialismen, den "fredliga samlevnaden" i stället för kamp och revolution, borgerlig demokrati i stället för proletär demokrati etc. Vi kommunister kallar dessa personer för revisionister, eftersom de reviderar (skriver om, ändrar) arbetarrörelsens mest grundläggande mål och principer. Deras metoder och politiska idéer kan se lite olika ut, men det finns några saker som de alla har gemensamt; de marxistiska principer de hatar mest är nämligen precis de principer som är mest skrämmande för borgarklassen. En av de främsta av dessa är principen om proletariatets diktatur; d.v.s. att arbetarklassen inte kan ta över och reformera den borgerliga staten, utan måste krossa den och bygga en arbetarstat i stället. 

Kort sagt: för att kunna bygga ett socialistiskt samhälle där arbetarklassen styr över produktionen, politiken och kulturen, så måste den borgerliga diktaturen, baserad på borgarklassens väpnade styrkor, ersättas av en arbetarstat baserad på arbetarklassens väpnade styrkor, för att hindra borgarna från att ta tillbaka makten och återinföra kapitalismen. Alltså, i stället för hyrda knektar som skjuter på folket för att försvara en handfull utsugare, så beväpnar vi folket för att försvara socialismen och avskaffa all utsugning.

En av de som tidigt vände sig emot att arbetarna skulle upprätta sin egen stat var Karl Kautsky, som blev en av grundarna av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin som vi fortfarande dras med idag. Han hävdade att arbetarnas sovjeter (arbetarråd) var en bra sak, men att de inte fick bli en ”statsorganisation”. Liknande åsikter har vi under historien kunnat höra, och hör än idag, från ”frihetliga socialister” (anarkister) och andra som verkar föredra att leva under kapitalismen framför att göra det hårda och långsiktiga arbete som krävs för att störta den. De som vänder sig emot att arbetarklassen skall bygga sin egen stat försvarar i slutändan alltid den borgerliga staten, oavsett om de påstår sig vara "emot alla stater" eller om de påstår sig kunna reformera den nuvarande staten. För dem är socialismen en ouppnåelig utopi som man kan använda i sin propaganda; den verkliga socialistiska revolutionen är lika skrämmande för dem som den är för borgarklassen. Lenin behandlade frågan om sovjeterna och arbetarstaten i sin polemik mot Kautsky:

"'Den sovjetiska organisationsformen är alltså', sammanfattar Kautsky, 'en av vår tids viktigaste företeelser. Den lovar att bli av utslagsgivande betydelse i de stora avgörande strider mellan kapital och arbete som vi går tillmötes.

Men har vi rätt att kräva ännu mer av sovjeterna? Bolsjevikerna, som efter novemberrevolutionen 1917 [d.v.s. Oktoberrevolutionen] tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna fick majoritet i de ryska arbetardeputeradesovjeterna, övergick efter konstituerande församlingens upplösning till att göra sovjeterna, som dittills varit en kamporganisation för en klass, till en statsorganisation. De upphävde demokratin, som det ryska folket erövrat under marsrevolutionen [d.v.s. Februarirevolutionen]. I överensstämmelse härmed upphörde bolsjevikerna att kalla sig socialdemokrater. De kallar sig kommunister.' (S 33, kursiv av Kautsky)

 (…) Kautskys resonemang, som jag citerat i dess helhet, utgör kärnpunkten i hela frågan om sovjeterna. Kärnpunkten är just: skulle sovjeterna sträva efter att bli statsorganisationer (bolsjevikerna förde i april 1917 fram parollen "All makt åt sovjeterna", och på partikonferensen samma månad förklarade bolsjevikerna att de inte nöjde sig med en borgerligt parlamentarisk republik utan krävde en arbetar- och bonderepublik av Pariskommunens typ eller sovjettyp) eller skulle sovjeterna inte sträva efter detta, inte ta makten, inte bli statsorganisationer utan förbli "kamporganisationer" för en enda "klass" (som Martov uttryckte sig när han med sin oskyldiga önskan sökte försköna det faktum, att sovjeterna under mensjevikernas ledning var verktyg för arbetarnas underordnande under bourgeoisin).

 Kautsky har slaviskt upprepat Martovs ord. Han har tagit brottstycken ur bolsjevikernas teoretiska strid med mensjevikerna samt kritiklöst och meningslöst överfört dessa brottstycken till en allmänteoretisk, allmäneuropeisk grund. Resultatet blev en sådan smörja, att den skulle framkalla ett homeriskt skratt hos varje medveten rysk arbetare som stiftade bekantskap med Kautskys tidigare citerade resonemang.

 Samma skratt kommer Kautsky att möta från alla europeiska arbetares sida (med undantag av en klick inbitna socialimperialister), när vi förklarar för dem vad saken här rör sig om.

 Kautsky har gjort Martov en björntjänst genom att med utomordentlig åskådlighet fullfölja Martovs fel in absurdum. Låt oss se, till vilket resultat Kautsky i själva verket kommit.

 Sovjeterna omfattar alla lönarbetare. Proletariatets tidigare ekonomiska och politiska kampmetoder är otillräckliga mot finanskapitalet. Sovjeterna kommer att spela en väldig roll inte bara i Ryssland. De kommer att spela en utslagsgivande roll i de stora, avgörande striderna mellan kapital och arbete i Europa. Så säger Kautsky.

 Utmärkt. "De avgörande striderna mellan kapital och arbete" - avgör inte de frågan om vilken av dessa klasser som kommer att ta hand om statsmakten?

 Inte alls. Gud förbjude det.

 I de "avgörande" striderna får inte sovjeterna, som omfattar alla lönarbetare, bli en statsorganisation!

 Vad är då staten?

 Staten är ingenting annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra.

 Den undertryckta klassen, förtruppen för alla arbetande och utsugna i det nuvarande samhället, måste således sträva efter "avgörande strider mellan kapital och arbete", men får inte röra maskineriet för kapitalets undertryckande av arbetet! - Får inte krossa detta maskineri! - Får inte utnyttja sin allomfattande organisation för att undertrycka utsugarna!

 Storartat, förträffligt, herr Kautsky! "Vi" erkänner klasskampen - som alla liberaler erkänner den, d.v.s. utan att bourgeoisin störtas ...

 Här framträder klart Kautskys fullständiga brytning både med marxismen och med socialismen. Detta är faktiskt en övergång till bourgeoisin, som är beredd att tillåta vad som helst, bara inte att den av bourgeoisin förtryckta klassens organisationer förvandlas till statsorganisationer. Här kan Kautsky inte längre på något sätt rädda sin ståndpunkt, som vill försona allt och klara av alla djupa motsättningar med fraser.

 Antingen avvisar Kautsky varje övergång av statsmakten till arbetarklassen eller medger han att arbetarklassen övertar det gamla, borgerliga statsmaskineriet, men han går under inga omständigheter med på att arbetarklassen skall krossa och slå sönder det samt ersätta det med ett nytt, proletärt maskineri. Hur man än "tolkar" och "förklarar" Kautskys resonemang, så är det i båda fallen uppenbart att han bryter med marxismen och går över på bourgeoisins sida.

 Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx på tal om vilken stat den segerrika arbetarklassen behöver: "staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet". Nu framträder en person som gör anspråk på att fortfarande vara marxist och förklarar, att det i sin helhet organiserade proletariatet, som för den "avgörande kampen" mot kapitalet, inte får göra sin klassorganisation till statsorganisation. Kautsky har här ådagalagt den kolartro på staten, som i Tyskland, enligt vad Engels skrev 1891, "fortplantat sig ... till bourgeoisins allmänna medvetande och även till mången arbetare". Kämpa arbetare - därtill "samtycker" vår kälkborgare (det "samtycker" också borgaren till, ty arbetarna kämpar i varje fall, och det enda man kan göra är att tänka på hur man skall kunna bryta spetsen av deras svärd) - kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga "statsorganisationen" med en proletär "statsorganisation"!" (V.I. Lenin - Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, 1918)

"Mellanmål, midsommar, rashygien och Bofors"

Labyrint från Gottsunda är en av de musikgrupper som de senaste åren har levererat några av de mest träffsäkra uttalat politiska låtarna i Sverige på väldigt länge. Labyrints, Carlitos med fleras låttexter ger en betydligt mer sanningsenlig bild av Sverige idag än någon av universitetens alla "postmarxister" eller "queerteoretiker" lyckas prestera - förmodligen därför att de är texter skrivna av folk som faktiskt lever i den verklighet som den borgerliga "vänsterns" intellektuella ängsligt försöker förstå från sitt uppifrån-perspektiv. Låtar som Carlitos "Babylon brinner" utmärker sig även internationellt, och går längre än de flesta av sina nordamerikanska motsvarigheter i sitt avslöjande av borgarnas diktatur och politiska trixande ("Obama är en varg i fårakläder").

Just därför är det lite konstigt att dessa grupper fortfarande dras med den svenska Hip Hop-scenens gamla romantisering av Palme och "det gamla goda folkhems-Sverige".  Idén om att Sverige förr var något slags "halvsocialistiskt" välfärdsparadis, och att Palme var dess sista försvarare, verkar ha slagit rot inte bara hos de äldre generationerna (som ofta nostalgiskt selektivt väljer att glömma sosse-sveriges utsugning och förtryck), utan även hos de yngre, som knappast ens själva levde på den tiden (här är lite info om verklighetens Palme). Kanske är det inte så underligt ändå, med tanke på hur denna falska bild av Sverige som den "goda imperialistmakten" ständigt sprids av den reformistiska "vänsterns" pampar och karriärister; de som hoppas på att kunna hålla tillbaka upproret i arbetarförorterna genom att slänga åt dem lite mer smulor från de rikas bord. Och med tanke på hur fanatiskt och systematiskt kampen för arbetarklassens makt, för den socialistiska revolutionen, har smutskastats och brännmärkts, så blir väl de som drömmer om socialism tvungna att förlägga sina drömmar i det förgångna i stället för i framtiden. Så länge härskarna kan få folk att tro att det kanske trots allt är möjligt att få slut på utsugningen och förtrycket genom att rösta fram några "vänstersossar" och återupprätta "folkhemssverige", så kan de hålla upproret borta och rädda sin utsugarstat i några år till.

Nåväl, det är som Engels sade: "i ett land av politiska rörelser och arbetarrörelser, som är gammalt, är det självklart att de alltid har en mängd traditionellt nedärvt skräp, som vi nödvändigtvis och gradvis rensar bort.". De här illusionerna om det goda sosseverige tillhör det nedärvda skräpet, som arbetarklassen kommer att göra sig av med. Och det känns faktiskt som att Labyrint och deras kollegor är på väg åt rätt håll.

SWERJE

Så jävla lätt och tappa fokus,
i vårt land som behandlar oss med skam har nåt emot oss
Sverige fina Sverige, skog och betongblock
ängar och dalahästar, västar och pistolskott
Lagom e bäst, allemansrätt, och grova brott
acceptansens land, ingen funderar ens på motstånd
Sverige fina Sverige, hockey och fotboll
mellanmål, midsommar, rashygien och bofors
fylleslagsmålens land, folk dör för ingenting
kontrasternas land, folk dör av heroin
Sverige överflöd bling bling kokain och braja
Sverige existensminimum tvingad till och grinda
Sverige rasistssystem, spring spring från ajna
Sverige Astrid Lindgren, Tintin, och Mein Kampf
Du unga du fria när dom e fjällhöga,
pulver i kanyler dör i norden när dom själv mördar
Miljöförsöring och källsortering... Mmm
Barnfattigdom och överkonsumering
Neutralitet och natoaliering... Jag ser
Röd retorik ifrån en blå regering
Allting som vi har kvar
bara dubbelmoral
Vårat älskade Sverige är inte samma som det en gång var
Hör vårt rop hör vårt kall
Vi måste vända på allt
För vårat älskade Sverige är inte samma som det en gång var
Så vad hände med vårt land ja vad gick det fel
Ser mig runt, känner inte igen mig nå mer
Eller kan det vara så att jag börjar inse
det är hycklarnas land och länge varit det
Dags och tänka om på vilken väg och gå
inte samma plats vi växte upp när vi var små
eller kan det vara så att jag börjar förstå
det är hycklarnas land och länge varit så
Segregation, isolering, missär, miljonprogram getton
men dom kallar det bara nått annat namn... Svensson
Har bott här länge nu i vårat avlånga land
hjälpt till och bygga upp skiten, vart ska jag tagga nånstans
tagga själv bre
Om du inte diggar nya Sverige,
Det nya Sverige är den nya svensken svartskalle
förtryckta förnedrade folkmassor starta kravaller
Du gamla du fria, må hon vila i frid med palme
Nya Sverige, 10 kv ståldörr och galler,
Robin robbar banken i din hood med sin galle
Sverige, Sverige älskade fosterland jag svär ibland
hatar jag dig för att du aldrig gett oss en ärlig chans
Sverige är ett jämtställt, öppet och tolerant land
vi som bor här, vi som är svenskar vi är jämställda, öppna och toleranta.
Eeey eey ey yo dom vet att vi är vana
att få betala
tillbaka mer än dem har gett
Har alltid haft fett respekt för vårt land
men yo Sverige ditt äckliga sätt
Börjar göra folk galna
utanför stan jaa
Vi har krigat för att ta en del
hur länge ska ni fukka vårt land och sen säga yo
allting är blattarnas fel
Vakna snälla vakna för nu sover vårt land
hur ska du lära när du är så ignorant
Vakna snälla vakna, vakna nu om du kan
även om du hatar oss tar vi dig i vår famn
Så vad hände med vårt land ja vad gick det fel
Tittar runt mig, känner inte igen mig nå mer
Eller kan det vara så att jag börjar inse
det är hycklarnas land och länge varit det
Dags och tänka om på vilken väg och gå
inte samma plats vi växte upp när vi var små
eller kan det vara så att jag börjar förstå
det är hycklarnas land och länge varit så

Palestina, Sydafrika och den "goda imperialismen"

Sossarna och den "goda imperialismen"

Palestinavänner i Sverige och världen gläds nu åt att Sverige som första EU-land erkänner Palestina som stat. Glädjen är förståelig, men samtidigt så är det något som är lite "för bra för att vara sant" med denna sossarnas och den svenska statens godhjärtade välvilja. Erkännandet av Palestina funkar utmärkt för att ge den nya regeringen en välbehövlig PR-boost här hemma (i ett läge när de flesta redan insett att förhoppningarna om en återgång till "välfärden" inte kommer att infrias, och Löfven och co. redan deklarerat att Fas 3-slaveriet kommer att fortsätta). Dessutom så är det användbart både för svenska och nordamerikanska imperialister att framställa Sverige som en "god" och t.o.m. lite "vänstervriden" kraft i världen (det är därför ganska passande att Obama-regimen lite faderligt säger att Sveriges beslut är "premature" - men de fördömer det inte.)

Svenska makthavare kallar Sverige för en "humanitär stormakt". Vad de menar är bl.a. att Sverige, liksom Norge, Schweiz och några andra imperialistmakter, i stor utsträckning kombinerar sin sedvanliga utsugning och sitt sedvanliga mördande i tredje världens länder med s.k. "humanitära" och "demokratifrämjande" insatser. D.v.s. att samtidigt som Sverige skickar soldater för att skjuta ihjäl dem som motsätter sig imperialisternas vilja (t.ex. i Afghanistan), så bygger man även upp organisationer som skall påverka och forma ländernas politik, erbjuda "bistånd" i utbyte mot samarbete och undergräva olika revolutionära rörelser eller oregerliga inhemska grupper. Syftet är i slutändan att skapa gynnsamma förhållanden för svenska och andra imperialistiska storföretags exploatering. För en supermakt som USA, med dess väletablerade rykte som hämningslös massmördare, är det också praktiskt att ha "goda" länder som Sverige som mellanhänder när man vill ta kontrollen över länder i tredje världen (minns vad Malcolm X sade om denna "goda" imperialism).


Hur gick det i Sydafrika?

När det idag talas om Palestina, så är det många som uppmanar till att bojkotta Israel, och framhåller bojkotterna mot den sydafrikanska Apartheidregimen som en förebild. Framför allt Vänsterpartiet och sossarna brukar skryta skamlöst om hur de genom bojkottskampanjer och lobbyverksamhet hjälpte till att "störta apartheid". Men i sina hyllningar till Mandela och "regnbågsnationen" så berättar de inte hela historien. De nämner inte att samma kapitalister, som under årtionden sugit ut och mördat Sydafrikas arbetande folk, framför allt den svarta majoriteten, fick behålla alla sina rikedomar och all sin makt; de fascistiska slaktarna och torterarna gick fria i "fredens" och "försoningens" namn, och utsugningen och mördandet av folket fick inte bara fortsätta, utan intensifierades. Fattigdomen i Sydafrika blev större, inte mindre (det räcker att titta på FN:s egna rapporter). Kämpande arbetare mördas fortfarande (som i fallet Marikana 2012: 40 strejkande arbetare döda). Den enda skillnaden är att det sedan 1993 finns ett litet gäng svarta pampar som får vara med och suga ut folket, och att en del av de poliser som mördar folket är svarta.

I början av 90-talet hade svenska och övriga storkapitalister inte längre något att vinna på att försvara Apartheid. För att de svenska storföretagen skulle kunna etablera sig och exploatera Sydafrikas arbetarklass och naturresurser, och för att kunna hålla tillbaka de beväpnade och revolutionära arbetarna, så var Mandelas "regnbågsnation" betydligt mer ändamålsenlig än en rasideologisk regim som bara drog till sig onödig uppmärksamhet. Bojkotterna var ett störande problem som hotade profitintresset, men med hjälp av en respekterad figur som Mandela så kunde man inbilla omvärlden att rättvisan nu hade segrat i Sydafrika, och så upphörde alla bojkotter som genom ett trollslag. Utsugningen kunde fortsätta som förut, och för svenska storföretag ännu bättre än förut: läs vad Svenska ambassaden i Pretoria säger om svenska företags framgångar i Sydafrika.
Kort sagt: Regnbågsrevolutionen" var inte bara "otillräcklig", den var inte något "steg i rätt riktning" - den var en reaktionär, kontrarevolutionär manöver för att förhindra revolutionen i Sydafrika och garantera imperialisternas fortsatta profiter på det sydafrikanska folkets bekostnad.


Palestina: "fredlig lösning" för fortsatt utsugning?

I Palestina och Israel liksom i Sydafrika så styrs imperialistmakternas agerande av deras profitintresse och deras strategiska intressen. De har inget intresse av att stödja en sådan öppet rasistisk regim som den sionistiska i Israel för sakens egen skull. Vad de behöver är en regim som de kan lita på när det gäller att förvalta imperialismens intressen i regionen, och om de kan hitta en mer stabil lösning, en marionettregim med ett mer sympatiskt ansikte, som inte väcker omvärldens hat, så kan vi mycket väl få se en "regnbågsrevolution" i Israel och Palestina. Kanske en "tvåstatslösning" med "humana" och "demokratiska" (kanske t.o.m. s.k. "vänstervridna") regimer både i Palestina och Israel? Regimer som i ännu en "freds- och försoningsprocess" förlåter folkmordet på många tusen palestinier och hela den sionistiska terrorn? Som kanske ger palestinierna tillbaka en del av deras land (fast det egentligen blir imperialisterna som styr över det)? Liksom i Sydafrika så har den svenska imperialismen, dess stat och dess storföretag, stora intressen i området, och självklart hoppas de på att kunna få en större del av kakan genom att knyta till sig palestinska byråkratkapitalister. Kanske kan de precis som i Sydafrika ta hem storvinsten, om nya "demokratiska" regimer kan hålla tillbaka de revolutionära krafterna och inbilla omvärlden att rättvisan har segrat i Palestina?

Såhär skrev den förra regeringen om Sveriges intressen i Israel och Palestina:

"(...)Många av de stora svenska företagen, såsom IKEA, Ericsson och H&M, är etablerade i Israel. Handelsminister Ewa Björling besökte Israel 2008, och Israels dåvarande handelsminister Binyamin Ben Eliezer besökte Sverige 2010.

Handel med Palestina

På motsvarande sätt som med Israel har EU ett interimistiskt associeringsavtal med den palestinska sidan. Det är inte lika omfattande som avtalet med Israel, bl a beroende på begränsningar som har att göra med att Palestina ännu inte är en självständig stat. För att ytterligare underlätta den hittills begränsade handeln avser EU under 2011 att bevilja tullfrihet för alla palestinska varor som inte redan har det genom det befintliga avtalet. Ockupationen av de palestinska områdena, och inte minst den begränsade rörelsefriheten, utgör dock fortsatt en begränsande faktor för handeln med palestinska varor.

Som en del i det omfattande svenska stödet för palestinskt statsbyggande verkar regeringen för ökade svenska investeringar i de palestinska områdena och även för att främja kontakter mellan palestinska och israeliska företag, inte minst genom stöd till Palestine International Business Forum (PIBF). Handelsminister Ewa Björling besökte de palestinska områdena 2008."
(http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/160982)

Revolution i stället för försoning

Palestinas folk kommer aldrig att få tillbaka sitt land genom några "godhjärtade" imperialisters manövrar och "fredsavtal", utan endast genom revolution; genom att arbetarklassen går i spetsen för det nationella befrielsekriget, bygger upp en självständig ekonomi och militär och slänger ut sionisterna och alla imperialisterna från hela det palestinska territoriet. Endast så går det att bygga ett land som är till för det arbetande folket, oavsett religiösa eller "etniska" tillhörigheter. En av de bästa svenska texterna om Palestina är Staffan Beckmans "Palestina och USA-imperialismen" från 1969.
Där skriver han bl.a. såhär: "Ända från början var striden i Palestina en klasskamp mellan de krafter som representerade de egendomslösa massorna på ena sidan, och imperialismen, de med denna sammanlänkade arabregimerna och sionismen på den andra.". D.v.s. att den nationella befrielsekampen mot imperialismen och dess rasistiska regimer alltid är en fråga om klasskamp, och om den kampen skall undgå att falla i imperialisternas fällor och bli ett verktyg för deras profiter, så måste den ledas av arbetarklassen. I Beckmans bok finner vi också PFLP:s folkfrontsmanifest från 1968, där de visserligen framhåller de olyckliga exemplen Vietnam och Kuba (vars revolutioner stoppades när de underkastades den ryska socialimperialismen), men själva principen är helt riktig:

"Dessa [nationella revolutionära] regimer mobiliserar landets moraliska och materiella resurser för att lösa den nationella befrielsens och den demokratiska revolutionens problem – genom att undanröja borgarnas klassprivilegier och genom att bygga upp en materiell grund för ekonomiskt och politiskt oberoende. 

Ett sådant ekonomiskt och politiskt program kan mobilisera och beväpna alla klasser som har ett objektivt intresse för den nationella befrielsen och för striden mot imperialismen. Det är i en sådan situation som lösenordet ‘folkkrig’ får en konkret vetenskaplig betydelse; när majoriteten av folkets massor organiserar sig såväl i milis som i den reguljära armén för att trotsa imperialismen och dess förbundna. 

I våra länder är problemet annorlunda. Den palestinska och arabiska befrielserörelsen leddes av småborgarna. Det är alltså denna klass’ ideologi, program och insatser som har besegrats. Eftersom denna klass är lika rädd för att alliera sig med kapitalisterna som med folkets massor har den på det ekonomiska planet bara åstadkommit halvmesyrer. På grund av samma rädsla har den på det militära planet bara byggt upp reguljära arméer och undvikit att beväpna folkets massor. Det är i denna situation som småborgarna hamnade i krig, som de besegrades och skyndade sig att begära eld-upphör. De glömde sina egna paroller: ‘Folkkrig’, ‘Kamp för varje tumsbredd mark’."

Ferguson och folkets hat mot imperialiststaten

De folkliga protesterna i Ferguson, USA, efter att polisen den 9 augusti sköt ihjäl ännu en obeväpnad svart man - Michael Brown - har sedan dess fortsatt utan uppehåll. Protesterna har av den skräckslagna borgarstaten bemötts med en polismakt som i praktiken är en armé, militariserad, beväpnad och bepansrad för krig mot den egna befolkningen. För att trycka ner protesterna har polisen misshandlat och beskjutit demonstranter med tårgas och gummikulor, och flera journalister som bevakar händelserna har gripits. Liksom borgarklassen här i Europa så rör sig även de nordamerikanska utsugarna och deras stat i riktning mot mer reaktion, mer repression och allt mer öppen diktatur när klasskampen skärps.

Ferguson-demonstrant med
Palestinas flagga

Detta systematiska mördande av USA:s arbetarklass och fattiga befolkning, framför allt de svarta, tillsammans med arbetslösheten, fattigdomen och USA:s ständiga folkmords- och rövarkrig runtom i världen, ger nu upphov till allt mer organiserade protester över hela landet, och det märks tydligt att klassmedvetandet och den revolutionära antiimperialismen ännu lever hos landets arbetare och förtryckta.

Ett återkommande inslag i protesterna är demonstranter som bränner USA:s flagga - ett lysande sätt att visa sitt hat mot imperialiststaten. En intressant sak att fundera över: varför ser man inte demonstranter bränna svenska flaggor här hemma? När det någon gång händer så brukar andra inom "vänstern" reagera med bestörtning, som om det vore en kär ägodel som bränts upp. En del har argumenterat att en sådan handling "skrämmer bort folk", och så är det kanske. Men kanske bör man fundera lite över följande frågor: vilka är det i Sverige som håller flaggan så kär, och varför? Vad säger denna upprördhet om "vänsterns" förhållande till den svenska imperialiststaten? Och hur kommer det sig att de demonstrerande arbetarna och folket i Ferguson och runtom i USA inte känner någon sådan kärlek till "sin" imperialistiska utsugarstat och dess flagga?

Är det kanske så att det finns en idé om att Sverige är någon slags "god" imperialistmakt? D.v.s. att problemet i världen inte är imperialismen i sig, utan bara att vissa imperialister är "elaka"? Det leder ju i så fall till föreställningen att de imperialistiska staterna kan reformeras och på fredlig väg omvandlas till "socialistiska" stater (som Kautsky, Chrustjov, Teng Hsiao-Ping och andra renegater försökte inbilla oss). Det leder också till idén om att "goda" imperialistmakter "hjälper" de förtryckta nationerna i tredje världen; att de på något sätt skulle utgöra en välgörande, progressiv kraft i dessa länder - när sanningen är att imperialismen är själva orsaken till fattigdomen. Om sådana illusioner om borgarklassens välvilja fortfarande lever inom arbetarklassen, bör man i så fall uppmuntra dem eller bekämpa dem?

St. Louis, USA