Upp trälar uti alla stater

Idag på klassens dag sjunger arbetare i hela världen vår hymn, Internationalen, i demonstrationståg och på massmöten, i revolutionära stödbaser, i folkkommittéer och i vilda strejker. T.o.m. de mest förborgerligade "socialister" inser att skulle man inte längre sjunga Internationalen på Första maj, då skulle deras klassförräderi bli alltför uppenbart.

Första maj i Sundsvall 1890. Bl.a. Axel Danielsson deltog.

Det är tyvärr sällan det fästs någon större vikt vid vad det är man faktiskt sjunger; vad sångens text faktiskt säger. Oftast sjungs en förkortad version med bara två eller tre verser, och då kan det ju vara intressant att titta på vilka verser det är som väljs bort. Den mest kända svenska versionen är en översättning från 1902, som redan då fick femte versen bortcensurerad på order av Hjalmar Branting. Just den femte versen, som handlar om arbetarklassens kamp - och väpnade kamp - mot kapitalets plundrings- och folkmordskrig, kunde förstås inte tillåtas av de "socialistiska" pampar som svurit trohet till den borgerliga staten, dess väpnade styrkor och dess krig. Och med tanke på den nutida borgerliga "vänsterns" ideologi och politik, så är det kanske inte så konstigt att de inte heller gärna vill sjunga om att "skjuta våra generaler".

En annan vers som ofta "glöms bort" är den fjärde. Förmodligen är det de två första raderna som blir svåra att sjunga för de "socialister" som ägnar sig åt att försvara den borgerliga staten i stället för att organisera störtandet av den. "Vi under skatter digna ner" sjunger arbetarna, medan reformisterna säger som Mona Sahlin och Anders Borg: "det är häftigt att betala skatt".

Här är hela texten, i Henrik Menanders översättning från 1902 (vers 5 och 6 av andra översättare):


Internationalen

Text: E Pottier

Svensk text: Henrik Menander (1902)

1.

Manila, Filippinerna, Första maj 2016:
Arbetare slåss mot polis för att ta sig fram till USA:s
ambassad, i en demonstration för högre löner, bättre
arbetsvillkor och mot imperialismen.

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

2.
I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar står oss bli.

Bangladesh, Första maj 2016:
Arbetare i beklädnadsindustrin demonstrerar.

Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

3.
I sin förgudning avskyvärda,
månn' guldets kungar nån'sin haft

Paris, Frankrike, Första maj 2016:
Arbetare i kamp mot borgarstaten

ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

4.
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner!
Den rike inga plikter trycka,
den arme inger rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

5.
(Översättning Elon Lindström och Sten Sjöberg)
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

6.
Arbetare i stad, på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättningen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

Apropå kriminalitet och "medborgargarden"

Idag liksom förr pågår en ständig hetskampanj mot arbetarungdomen för att motivera krav på fler poliser, bättre skjutvapen och större befogenheter åt polisen, mer övervakning, kort sagt mer statlig repression mot arbetarklassen för att slå vakt om den borgerliga ordningen och utsugarsystemet. Argumenten är de gamla vanliga: ungdomarna är "våldsamma", "kriminella", "ouppfostrade" och "narkomaner"; men idag kompletteras det hela - nu även i Sverige - med rasistisk hets från både staten och fascistgängen, och de senare har som bekant nyligen försökt dra igång sina egna fascistiska "medborgargarden" för att "skydda vanliga hederliga svenskar" mot de påstådda horderna av "muslimska" kriminella från förorten. På det hela taget rör det sig om en fascistisk kampanj mot arbetarklassen, pådriven av staten och genomförd med hjälp av fascistiska stormtrupper som inte begränsas av lagens trånga ramar.

Men är då inte våldtäkter, droger och överfall ett problem för alla, även för arbetarklassen? Jo, det är ett problem som liksom hela kapitalismens elände drabbar framför allt arbetarklassen - och just därför kan vi inte bekämpa det genom att förlita oss på kapitalisternas stat och på dess fascistpolis, vars uppgift är att hålla oss nere och skydda kapitalet från arbetarklassens uppror, och givetvis kan vi inte heller förlita oss på fascistgängen som går i borgarstatens ledband. För att försvara sig mot borgarstaten och bekämpa droghandel, våldtäkter och maffiagäng, så behöver arbetarklassen organisera sig och lösa problem på egen hand. Här följer några översatta utdrag ur texten Capitalism Plus Dope Equals Genocide av Michael Cetewayo Tabor från Black Panther Party i USA, som gjorde viktiga erfarenheter på detta område:


KAPITALISM PLUS KNARK LIKA MED FOLKMORD

"Det avskyvärda och sadistiska programmet för att förinta svarta människors mänsklighet, som inleddes för 400 år sedan av pengagalna slavägare och som har fortsatt med oförändrad intensitet till idag, är överlagt och systematiskt. Det genomförs i syfte att rättfärdiga och underlätta utsugningen av oss. Eftersom verkligheten i vår objektiva existens verkade bekräfta de rasistiska doktrinerna från den vita överhögheten och dess motsvarighet, den svarta underlägsenheten, och eftersom vi saknade en förståelse av vårt tillstånd, så internaliserade vi våra förtryckares rasistiska propaganda. Vi började tro att vi var av naturen underlägsna de vita. Dessa känslor av underlägsenhet gav upphov till en känsla av självhat som tar sig uttryck i självdestruktiva beteendemönster. Eländet i vårt lidande, vår känsla av maktlöshet och desperation skapade i våra sinnen en benägenhet att använda vilken som helst substans som skapar euforiska illusioner. Vi har en tendens att använda vad som helst som låter oss lida i fred. Vi har utvecklat ett flyktkomplex. Detta flyktkomplex är självdestruktivt.

Den depraverade kapitalistiska-rasistiska förtryckaren utnyttjar dessa psykologiska och känslomässiga svagheter så mycket de bara kan. Förtryckaren uppmuntrar oss att delta i alla slags självdestruktiva aktiviteter. Våra självdestruktiva beteendemönster och våra flykttendenser utgör en profitkälla för kapitalisterna. Genom att försvaga, splittra och förstöra oss stärker de också förtryckaren och låter honom föreviga sin dominans över oss.

Michael Cetewayo Tabor 

Inbördes gängbråk är ett direkt uttryck för ett självdestruktivt beteendemönster. Det är också en form av flykt genom vilken svarta ungdomar släpper lös sitt raseri, sin frustration och desperation mot varandra i stället för att ta itu med den verkliga fienden. Patologisk religiositet eller fanatisk hängivenhet åt religion är i grunden en flykt, eftersom det uppmuntrar offret att koncentrera sin uppmärksamhet, sin energi och sitt hopp om frälsning och frihet kring en tvivelaktig, mystisk kraft. Den hindrar oss från att konfrontera de verkliga orsakerna till vårt elände och vår nöd. Den uppmuntrar oss att fokusera vår uppmärksamhet på en himmelsk utopi i stället för att se till att skaffa oss vad vi behöver här på jorden. Den tjänar också som en profitkälla för de religiösa bluffmakare, predikare och präster som utnyttjar den."

"Droghandeln är utan tvivel en av de mest vinstgivande kapitalistiska aktiviteterna. Dess profiter uppgår till miljarder. Internationellt och inrikes kontrolleras handeln och distributionen av heroin i sista hand av Cosa Nostra, d.v.s. maffian. [...]
Med tanke på kapitalistens rovdjursaktiga och glupska natur, borde det inte vara någon överraskning att så kallade legitima affärsmän är djupt involverade i droghandeln. Kapitalister drivs av en omättlig profithunger. De gör vad som helst för pengar. Den organiserade brottslighetens och de "legitima kapitalisternas" aktiviteter är så oupplösligt sammankopplade, så fullständigt sammanvävda, att varje åtskillnad mellan dem från vår synvinkel är fullständigt akademisk."

"Kännetecknande för klass- och rasmässigt förtryck är den härskande klassens politik att hjärntvätta de förtryckta till att acceptera förtrycket. Till en början genomförs detta program genom att illvilligt sätta skräck i de förtrycktas sinnen och så frön av underlägsenhet i deras själar. Men när de objektiva förhållandena och maktbalansen blir mer fördelaktig för de förtryckta och mer negativa för förtryckaren, så blir det nödvändigt för förtryckaren att modifiera sitt program och ta till mer subtila och lömska metoder för att upprätthålla sin makt. Förtryckaren försöker att få de förtryckta att psykologiskt tappa balansen genom att kombinera en politik av brutal repression med spektakulära gester av välvilja och tjänstvillighet.

Eftersom de svarta har övergett "medborgarrätts"-tidens icke-funktionella och ineffektiva taktiker och nu har beslutat sig för att uppnå sin långt senkomna befrielse med alla nödvändiga medel, så har det blivit nödvändigt för förtryckaren att sätta in fler ockupationsstyrkor mot den svarta kolonin. Förtryckaren, särskilt i New York, inser att detta inte kan göras öppet utan att öka den revolutionära glöden bland de svarta i kolonin. Därför behöver de en förevändning för att placera fler grisar i ghettot.

Och vilken är denna förevändning? Den låter såhär: Ansvarsfulla ledare inom de svarta samhällena har rapporterat, och deras rapporter överensstämmer med polisens slutsatser, att de svarta samhällena håller på att ödeläggas av brottslighet, rån, inbrott, mord och kaos. Gatorna är osäkra, affärer hemsöks av beväpnade rånare, handeln fungerar inte. Stadshuset är eniga med de svarta boende i att huvudorsaken till denna hemska situation är narkomanerna som plundrar oskyldiga människor. Ja, narkomanerna bär skulden för den ständigt stigande brottsligheten. Och Stadshuset kommer att lyssna på den svarta befolkningens desperata rop på mer beskydd - skicka in mer polis!

Att offren för denna pest bär ansvaret för de flesta brotten i de svarta ghettona är ett faktum. Att svarta narkomaner begår de flesta av dessa rån, inbrott och stölder mot svarta i de svarta områdena kan inte förnekas. Men innan vi desperat börjar hoppa och skrika om mer polisbeskydd, bör vi komma ihåg vem som spred pesten i Harlem, Bedford Stuyvesant och de andra svarta samhällena. Vi bör komma ihåg vem som i slutändan profiterar på svarta människors drogberoende. Vi bör komma ihåg att polisen är främmande fientliga trupper som den härskande klassen skickar in i de svarta kolonierna, inte för att skydda svarta människors liv, utan för att skydda kapitalisternas ekonomiska intressen och privategendom, och för att säkerställa att de svarta håller sig på sin plats. Rockefeller och Lindsay bryr sig inte ett skvatt om svarta människors liv. Och om vi inte vet vid det här laget hur polisen känner för oss, så är vi riktigt illa ute."

Medlemmar av Black Panther Party

Mer om den borgerliga "antirasismen"

Efter vårt senaste inlägg om den borgerliga "antirasismen" har vi plockat fram lite fler historiska och nutida exempel för att ge lite historisk bakgrund och förklara fenomenet. Poängen är att denna borgerliga "antirasism" inte bara är otillräcklig eller ineffektiv i kampen mot rasismen, utan att den objektivt sett tjänar samma intressen som fascismen och rasismen - borgarklassens intressen - oavsett i vilken grad olika enskilda företrädare för denna typ av "antirasism" är medvetna om det. För att förstå hur detta hänger samman så är det för det första avgörande att förstå att fascism och rasism i grunden inte har sin rot i ideologiska frågor, i "intolerans", "nationalism" eller "främlingsfientlighet", utan i materiella intressen, i kapitalismens - d.v.s. imperialismens - behov av att upprätthålla och öka sin utsugning av och sin makt över arbetarklassen i varje land och de förtryckta folken i tredje världen. Fascism och rasism tjänar som borgarklassens ideologiska och politiska verktyg för att hålla arbetarklassen nere genom att ställa arbetare mot arbetare, lösa upp och förhindra arbetarklassens enighet på nationell och internationell nivå och i stället främja lojalitet gentemot den imperialistiska oligarkin, dess statsapparater och dess exploatering av och aggressionskrig mot de förtryckta länderna. Notera att fascism och rasism inte är de enda verktygen de använder, utan att även liberalismen, individualismen och myten om den borgerliga "demokratin" och de "mänskliga rättigheterna" används för samma syften.

Inom den rasistiska ideologi och politik som den härskande klassen odlat sedan den började erövra och suga ut kolonier runtom i världen, så har det alltid funnits utrymme för ett visst mått av s.k. "medmänsklighet": slavägare som förespråkade en "mildare" behandling av slavarna, enskilda kapitalister under hitlerfascismen som motsatte sig utrotningen av deras judiska slavarbetare etc. Denna typ av "medmänsklighet" har aldrig syftat till att avskaffa utsugningen eller rasismen, utan är i verkligheten en del av denna rasism, ett sätt att legitimera den och kamouflera den.


Borgerlig "antirasism" efter Andra världskriget: totalitarismteorin och sionismen

Henry Ford med sina vänner
Hitler och Göring

Den imperialistiska borgarklassen, som i huvudsak hade gett sitt öppna och entusiastiska (ekonomiska och politiska) stöd till både Hitlertyskland och Mussolinis Italien*, tvingades efter fascismens nederlag i Andra världskriget till viss del hitta nya sätt att legitimera den imperialistiska utsugningen, dess rasistiska ordning och den kontrarevolutionära repressionen. Den öppna och uttalade fascismen och rasismen hade krossats och avslöjats, och den härskande klassen behövde ett nytt ideologiskt "omslagspapper" för att försöka rädda det kapitalistiska systemets anseende och fortsätta exploatera, förtrycka och mörda som förut. De började därför lansera en ny form av borgerlig "antifascism" och "antirasism" som i själva verket syftade till att rättfärdiga utsugar- och förtryckarsystemet och till att hetsa mot de krafter som stod i spetsen för kampen mot fascismen, d.v.s. den revolutionära arbetarrörelsen, kommunisterna, de socialistiska länderna och den nationella befrielserörelsen mot imperialismen. I detta syfte började de prångla ut teorin om den s.k. "totalitarismen"; ett ovetenskapligt idealistiskt hopkok för att dölja fascismens borgerliga klasskaraktär och smutskasta socialismen genom att bunta ihop dem under beteckningen "totalitarism". Borgarklassen skulle nu två sina händer och låtsas som om fascismen, kriget och folkmordet inte alls var deras projekt; kapitalismen skulle nu glorifieras med fraser om "medmänsklighet", "frihet" och "mångkultur", som idag har ersatt de rasbiologiska argumenten när det gäller att t.ex. rättfärdiga utnyttjandet av rättslös invandrad arbetskraft.

Som en del av denna borgerliga "antirasism", i nära samarbete med den judiska sionistiska borgarklassen, utnyttjade (de engelska och senare de nordamerikanska) imperialisterna skamlöst de tyska imperialisternas massmord på judar i sin propaganda för etablerandet av den judiska staten Israel, som de avsåg att använda som en bas för imperialismens intressen i Mellanöstern och hela tredje världen**. Nu bestämdes det att antisemitismen (i betydelsen hets mot judar) skulle ses som en extraordinärt ondskefull form av rasism, och folkmordet på judar som ett slags historiskt undantag, som inte får jämföras med något av kapitalismens övriga folkmord. Denna påstådda kamp mot "antisemitismen" återkommer ständigt i imperialismens propaganda när det gäller att dölja och rättfärdiga kapitalets övriga massmord på förtryckta folk och revolutionärer och kommunister. Rasistiskt förtryck och massmord, såsom vi ser t.ex. i Israels ockupation av Palestina, legitimeras med borgerlig "antirasism", med myten om den ”västerländska civilisationen” och de ”mänskliga rättigheterna”.

Borgerlig "antirasism" och antikommunism i statlig regi

År 2003 skapade den svenska imperialistiska staten en särskild statlig myndighet för att sprida denna borgerliga "antirasism", det s.k. "Forum för levande historia". Detta är alltså en statlig myndighet med uppgiften att politiskt styra forskning och utbildning inom historia och samhällsvetenskap enligt den "sanning" som den härskande klassen slagit fast; och den följer ganska exakt det mönster för borgerlig "antirasism" som vi har beskrivit. "Med utgångspunkt i förintelsen" påstår sig Forumet vilja "främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter" och motverka dem som förnekar förintelsen eller "försvarar ideologin bakom folkmordet". Notera då att myndigheten i sina informationstexter inte nämner ett ord om den svenska borgarklassens stöd till Hitlertyskland eller den svenska statens nuvarande vänskapliga relationer med uttalade fascister och antisemiter t.ex. i Baltikum och Ukraina. De nämner i förbigående några andra exempel på folkmord och "intolerans", men inte ett ord om imperialismens folkmord i Korea och Sydöstasien (miljontals döda), det USA-ledda massmordet på revolutionärer och kommunister i Indonesien (minst en miljon döda), eller om de idag pågående imperialistiska folkmordskrigen i Mellanöstern. Däremot tog det inte lång tid förrän Forum för levande historia deklarerade sitt verkliga syfte: att "informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten" - d.v.s. att fortsätta den antikommunistiska kampanj som hitlerfascisterna varit spjutspets för och som USA och övriga imperialistmakter sedan tog över ansvaret för.

Resultatet av denna borgerliga "antirasism" i statlig regi ser vi tydligt idag: den öppna fascismen och rasismen tillåts växa, och hetsen mot "vänsterextremister" och invandrare främjas och intensifieras. Den antirasistiska "vänstern" låter sig ledas i den borgerliga statens koppel och blir därmed passiviserad, oskadliggjord och används t.o.m. i direkt kontrarevolutionärt syfte. 2008 hyllade EXPO:s chefredaktör Richard Slätt den borgerliga "antirasismen" och manade till kamp mot "vänsterextremismen": "När tidskriften Mana kallar integrationsministern för husneger och menar att judarna ligger bakom en förintelse av palestinier, ett tema som är centralt för den samtida antisemitismen – då ser vi tack och lov liberaler och andra inom borgerligheten som sätter hårt mot hårt (...) Vi ser en vänster framför oss som fullständigt tappat fokus i antirasismen. Senaste numret av Magasinet Neo uppmärksammar hur ABF hyr ut lokaler till vänsterextremister utan att se några större problem med det...". Vi har redan i vår förra artikel visat hur EXPO:s nuvarande chefredaktör Daniel Poohl fortsätter på samma linje, att i "antirasismens" namn fördöma alla som ifrågasätter borgarstaten och dess propaganda. ”Det finns ingen ’maktelit’, du kan lita på staten och makthavarna, låt oss bekämpa ’extremisterna’ och ’terroristerna’ med alla medel” är det ständiga budskapet från denna typ av ”antirasister”.  Precis som i Tyskland på 20- och 30-talet så används "kampen mot både höger- och vänsterextremism" mer och mer för att främja fascismen och bekämpa borgarklassens verkliga fiender: den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folken.

Med utgångspunkt i teorin om "totalitarismen" närmar sig liberalerna alltmer öppet fascismen för att bekämpa arbetarklassen. Roten till rasismen, enligt dessa teorier, är inte borgarklassens imperialistiska utsugarsystem, utan "kollektivismen": "Individen har upphört att existera som en egen aktör och är bara en del av ett kollektiv. Det är just detta som är rasism - att inte se individen utan bara gruppen", som en annan borgerlig "antirasist" skriver. Liberaler och konservativa må tycka att fascismen är skrämmande och vulgär, men när de upplever att den revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken hotar deras privilegier och det kapitalistiska systemet, så väljer de fascismen. Detta bekräftas av all historisk erfarenhet, och det gäller för övrigt även till stor del de opportunister, reformister och anarkister som utger sig för att representera arbetarrörelsen.

Som vi skrev i vår förra artikel i ämnet så strävar den härskande klassen efter att ta kontrollen över antifascismen och kampen mot rasismen, och ställa dem under statlig kontroll för att oskadliggöra dem och utnyttja dem för sina egna syften. De har idag till stor del lyckats med detta; fascisterna (som i verkligheten är kapitalets stormtrupper mot arbetarklassen) framställs som "revolutionärer", medan "vänstern" (som påstår sig bekämpa det rådande systemet) inkorporeras i borgarstatens ideologiska och politiska maskineri. Detta sker till viss del spontant, genom den skamlösa opportunismen och karriärismen i "vänsterns" ledande skikt, men också genom systematiska propagandakampanjer och t.o.m. direkt infiltration; det aktuella fallet med SÄPO-informatören och "vänsteraktivisten" Martin Fredriksson, med kopplingar till EXPO, AFA och Allt åt Alla, är ett tydligt exempel.

Vad som behövs i detta läge är en antifascistisk och antirasistisk kamp som utgår från en fast och medveten klassposition och baserar sig på arbetarklassens vetenskapliga ideologi i stället för på borgarklassens ruttna gamla liberalism och de reformistiska pamparnas opportunism. En sådan proletär antifascism och en konsekvent kamp mot imperialismen är vad som behövs både för att handfast slå tillbaka fascisterna på gatorna och för att organisera störtandet av det system som gång på gång ger upphov till rasism, fascism, krig och folkmord i profitens tjänst.

_____________________________________________

* Läs mer om familjen Wallenbergs stöd till Hitler här, och om socialdemokraternas medverkan här . Vad gäller socialdemokratins kopplingar till den italienska fascismen, se den här artikeln. Andra exempel är Henry Fords väl dokumenterade politiska och ekonomiska stöd till hitlerfascismen, liksom Churchills utläggningar om den "judisk-bolsjevikiska sammansvärjningen" och de europeiska (inklusive den svenska) kungafamiljernas hitlersympatier. En bra bok om den svenska borgarklassens stöd till fascismen är Karl N Alvar Nilssons Svensk Överklassnazism.

** Mer om detta finns att läsa här och här.

Bertolt Brecht om "opartiskhet"

"Ingen kan stå över de kämpande klasserna, eftersom ingen kan stå över människorna. Samhället har inget gemensamt språkrör, så länge det är kluvet i kämpande klasser. För konsten innebär 'att vara opartisk' bara att tillhöra den härskande klassen." (Bertolt Brecht)

Bertolt Brecht (1898 - 1956)

Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos

Rasismen och den borgerliga "antirasismen" - två sidor av samma mynt

Vi har ofta återkommit till frågan om dagens borgerliga och småborgerliga "antirasism" och om det akuta behovet av en arbetarklassens antifascism och antirasism. D.v.s. en kamp mot fascismen och rasismen som inte utgår från borgarklassens behov, dess liberalism och dess hyckleri om "demokrati", utan från arbetarklassens och de förtryckta folkens revolutionära kamp för att störta alla de reaktionära staterna och hela det imperialistiska systemet. Vi har försökt visa hur kapitalet i sin profitjakt behöver både invandring och "invandringskritisk" rasistisk hets: för att utnyttja invandrare som en särskilt nedtryckt och exploaterad del av arbetarklassen och hetsa arbetare mot arbetare. Kort sagt, kapitalisterna behöver ha invandrare till Sverige, men de behöver också kunna reglera vilka invandrare som kommer och hur många, och de behöver förhindra att de invandrade arbetarna står upp för sina rättigheter och förenar sig med resten av arbetarklassen. Detta sammanfattas på ett utmärkt sätt i Mikael Nybergs artikel Apartheid light - den nya svenska modellen, där han bl.a. skriver så här:

"Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan"

När den mest intensivt utsugna och förtryckta delen av arbetarklassen gör uppror mot borgarstaten, så som vi sett under de senaste åren i arbetarkvarteren t.ex. i USA, i Frankrike, i England och i Sverige, så spelar de fascistiska grupperna och den fascistiska propagandan också en viktig roll för att mobilisera diverse samhällsskikt, inklusive vissa delar av arbetarklassen, till försvar för den borgerliga staten och den rådande ordningen. Hur mycket fascister som SD eller SMR än försöker framställa sig som "rebeller" mot "eliten", så handlar deras politik, deras "medborgargarden" och allt deras våld om att bevara systemet, om att försöka trygga sina egna hotade privilegier genom att erbjuda Wallenberg & co. ett sätt att kontrollera, splittra och hålla nere den bråkiga "pöbeln". Hetspropagandan mot "muslimer" (och generellt mot folken i de förtryckta nationerna) har inte sitt ursprung hos SD och de övriga s.k. "högerextremisterna" utan är en del av hela den borgerliga propagandan om "västerländsk civilisation" och "demokrati" för att rättfärdiga utplundringen av tredje världens förtryckta länder. Rasismen har inte sitt ursprung i rasistiska idéer, utan i imperialismens ekonomi, i dess produktionsförhållanden. De rasistiska idéerna finns därför att kapitalet behöver dem, för att upprätthålla och utöka utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. 


Den borgerliga "antirasismen": borgerlig ideologi i kapitalets tjänst

Hur förhåller sig då den borgerliga och småborgerliga "antirasismen" till allt detta? Vilka funktioner fyller den, vilket klassintresse representerar den och vad är det för ideologi den sprider? Bortsett från den öppet borgerliga politik som uttryckligen förespråkar fri invandring i exploateringssyfte (med lägre löner, tillfälliga uppehållstillstånd etc.), så ser vi hur hela den statligt sanktionerade, liberala och "vänster"-reformistiska s.k. "antirasismen" även den syftar till att försvara samma intressen som fascisterna försvarar. Liksom fascismen så syftar denna "antirasism" till klassförsoning genom en "mångkulturell" variant av borgerlig nationalism: "vi är alla svenskar"*. Fascism och rasism målas upp som ett slags "ondska" som uppstår bland den "intoleranta pöbeln", och de borgerliga politiker och intellektuella som idag sprider rasistisk propaganda i riksdagen och på ledarsidorna anklagas för att ha "gett efter för pöbeln" - d.v.s. rasismen påstås än en gång komma "underifrån". Det faktum att de rasistiska idéerna och hetspropagandan både historiskt och idag kommer från borgarklassen och dess köpta "elit" av akademiker, det försöker man dölja till varje pris. På så vis gör dessa "antirasister" fascisterna en stor tjänst, genom att hjälpa dem att framställa sig som "rebeller", som "arbetarrörelse" och genom att precis som fascisterna själva fokusera på "etnicitet" och "kultur" i stället för på klasskamp.

Några typiska exempel på denna borgerliga "antirasism" finner vi på tidningen Expos blogg. Där skriver Niclas Nilsson t.ex. att "Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre" och att lösningen är att "de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster" måste "formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden".  Det rör sig alltså om en "antirasism" som inte syftar till att störta det system som skapat rasismen och fortsätter att reproducera den, utan till att bevara systemet och förhindra att folk gör uppror mot det. I ett annat blogginlägg kopplar Daniel Poohl rasismen till "konspirationsteoretiker" som "vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Detta är en idé som idag spritt sig inom den "frihetliga" och den reformistiska "vänstern": under förevändningen att bekämpa de facto reaktionära konspirationsteorier ("Illuminati", "ZOG" etc.) så attackerar man i själva verket alla som ifrågasätter den härskande klassens ideologi och propaganda.

Pekar du på imperialisternas (i detta fall de nordamerikanska imperialisternas) systematiska planer för att kontrollera världspolitiken och opinionen genom sina think-tanks, säkerhetstjänster och diverse NGO:s, deras otaliga och väl dokumenterade militärkupper och "färgrevolutioner", så är du en "foliehatt". Avslöjar du borgarpressens lögner och krigshets så är du en "konspirationsteoretiker". Poohl skriver "konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Enligt "antirasister" som Daniel Poohl så måste vi alltså, för att bekämpa rasismen, lära oss förstå att "saker händer av en slump" och inte hålla på och snoka i makthavarnas planer. Vi ska inte vända oss emot "makteliten", utan mot dem som ifrågasätter borgarklassens diktatur, dess massmedia, dess "vetenskapliga objektivitet" och dess "parlamentariska demokrati".

I ytterligare en artikel skriver Poohl att "...så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverige-demokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." Enligt Poohl är problemet alltså inte att SD ljuger och att deras lögner är utformade för att tjäna borgarklassens utsugning av arbetarklassen - nej, problemet är tydligen själva idén att det överhuvud taget finns en sanning. Den ideologi som Poohl här marknadsför som "antirasistisk" är samma "postmoderna" reaktionära smörja som sedan 70-80-talet berett vägen för fascismens återkomst med hjälp av fanatisk antikommunism och kunskapsrelativism. Det är inte det imperialistiska systemet och dess utsugning och förtryck vi ska bekämpa, utan de "totalitära idéerna" och alla som ifrågasätter den borgerliga ordningen.


"Antirasismen" till försvar för systemet och borgarstaten

På detta sätt får människor idag lära sig att "antirasism" är liktydigt med att lydigt underordna sig det rådande systemet, att svära trohet till borgarklassens s.k. "demokrati" och dess våldsmonopol. Enligt de borgerliga "antirasisterna" är problemet med fascisterna inte att de försvarar utsugar- och förtryckarsystemet, utan att de "tar lagen i egna händer". Även denna ståndpunkt har slagit rot inom en stor del av den s.k. "vänstern", och påverkat även de (före detta?) militanta antifascisternas politik. Även där har borgarklassen lyckats plantera in idén att om vi trotsar borgarstatens våldsmonopol så blir vi "likadana som fascisterna", och att vi därför nu uteslutande måste ägna oss åt fredlig "organisering". Kampen mot fascism och rasism uppfattas inte längre som en kamp mot borgarstaten, för arbetarklassens makt, utan som en kamp mot "ondskefulla idéer", mot det som borgarna kallar "auktoritära" och "våldsbejakande" ideologier. Den imperialistiska storbourgeoisien, d.v.s. de största, rikaste och mest blodbesudlade kapitalisterna och deras imperialistiska stater, behandlas nu i praktiken av den revisionistiska och anarkistiska "vänstern" som en allierad, en bundsförvant i kampen mot allt som samma borgare kallar för "totalitärt" eller "antidemokratiskt". Detta syns också i denna "vänsters" nuvarande stöd till imperialismens "krig mot terrorismen": nu är det ISIS, Assad, Ryssland m.fl. som är "det onda imperiet", medan de största folkmördarna, de nordamerikanska imperialisterna, mer eller mindre uttalat ses som "frihetens" och "demokratins" försvarare. Det är som någon sade om fascisterna: "de är som en hund i koppel, som skäller på vem husse än säger åt dem att skälla på, men som aldrig någonsin skulle få för sig att skälla på husse". Liknelsen stämmer idag tyvärr även på en stor del av "vänstern".

Arbetarklassen och de klass-medvetna, revolutionära anti-fascisterna har ingenting att vinna på att underordna sig eller acceptera denna liberala, borgerliga s.k. "antirasism". Den objektiva sanningen är att fascismen och rasismen helt och hållet är borgarklassens skapelser och tjänar borgarklassens ekonomiska och politiska intressen. De fascistiska rörelserna i historien - och idag - har alltid finansierats, främjats och styrts av en eller annan fraktion av storbourgeoisien, och mobiliserar huvudsakligen småbourgeoisien, arbetararistokratin och trasproletariatet för att gå kapitalets ärenden och bekämpa arbetarklassen. Periodvis har borgarna lyckats smitta delar av arbetarklassen med sin rasism och vända arbetare mot arbetare, men ju mer klassmedveten klassen har blivit, ju mer den har förstått sin historiska roll och tagit till sig marxismen - arbetarklassens vetenskapliga ideologi - desto mer har den genomskådat fascismens och rasismens borgerliga väsen och gått i spetsen för kampen mot dem. Fascismen och rasismen, liksom liberalismen och hyckleriet om de "mänskliga rättigheterna" och den "västerländska demokratin", är delar av en och samma borgerliga ideologi och tjänar som vapen i borgarklassens klasskrig mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

En avdelning av tyska Roter Frontkämpferbund (Röda
frontkämpeförbundet), arbetarklassens antifascistiska
väpnade skyddskår bildad av Tysklands Kommunistiska
 Parti 1924. 

______________________________________________

* Här kan det vara bra att komma ihåg de fascistiska regimer där rasismen inte har haft någon viktig roll i den fascistiska politiken: i Mussolinis fascistiska Italien och Francos Spanien var det inte "rasen" som spelade roll, utan nationen i sig: "vi är alla italienare" eller "vi är alla spanjorer".

YPG ger syrisk flygbas till USA - om YPG och "vänsterns" stöd till imperialismens krig

Enligt uppgifter från Al-Jazeera har den kurdiska gerillan YPG nyligen skänkt ett flygfält i Syrien till USA, för att användas som bas för supermaktens aggressionskrig: "Flygfältet blir den första USA-kontrollerade flygbasen i Syrien, och har tidigare kontrolleras av USA- och Sverige-stödda kurdiska YPG. Flygfältet ligger nära Syriens gräns mot Irak och Turkiet. 'Enligt en överenskommelse med YPG har USA fått kontroll över flygplatsen. Syftet med affären är stödja SDF genom att tillhandahålla vapen och en flygbas för USA stridsflygplan' berättade medieaktivisten Taj Kordsh från SDF för Al Jazeera i tisdags." (http://jinge.se/mediekritik/kurdiska-peshmerga-driver-bort-araber-later-usa-fa-flygbas-i-norra-syrien.htm)

Kurdisk och Yankee-flagga på
gränsen mellan Irak och Syrien

Detta är ytterligare ett exempel på hur de kurdiska YPG-styrkorna (en gren av PKK) nu helt öppet gjort sig till ett verktyg för USA:s folkmords- och plundringskrig i Syrien och hela Mellanöstern. PKK, som en gång i tiden vann det kurdiska folkets stöd genom att kalla till krig mot imperialismen och upprätta ett självständigt Kurdistan, har numera uttryckligen tagit ställning för imperialismens s.k. "västerländska civilisation" och dess "krig mot terrorismen" (d.v.s. dess plundringskrig), samt övergivit alla planer på både självständighet och socialistisk revolution - och detta gäller av allt att döma såväl PYD/YPG i Syrien som PKK i Turkiet, liksom deras motsvarighet i Iran. Det kurdiska folkets rättfärdiga kamp för sin frihet och självständighet, mot imperialismens utsugning och den reaktionära turkiska statens förtryck, säljs nu ut till högstbjudande av PKK:s ledarskikt till förmån för de rika ländernas kapitalister och deras intressen i regionen.

Den revisionistiska "vänstern" för det imperialistiska kriget

USA släppte 23 144 bomber över
muslimska länder bara under 2015

Hur går tankarna egentligen inom den europeiska "vänster" som nu okritiskt hyllar YPG och t.o.m. uppmanar den svenska imperialiststaten att skicka trupper till Syrien? Hur gick vi från några av de största antikrigsdemonstrationerna någonsin - mot USA:s invasion av Irak 2003 - till en "vänster" som stämmer in i borgarklassens krigshets och kräver MER bomber, MER trupper till imperialismens krig? Marknadsföringen av YPG (och framför allt dess kvinnliga avdelning YPJ) som en "civiliserad", "västvänlig", "demokratisk" gerilla i kamp mot den "barbariska", "fanatiska" ISIS och "diktatorn" Assad har uppenbarligen spelat en roll i att få denna "vänster" att stämma in i imperialisternas krigshets.

Det faktum att det är just imperialisternas utsugning och krig som är orsaken till misären och våldet i Mellanöstern och hela tredje världen, det pratas det inte längre om. Nu är det "terroristerna" och den "primitiva kulturen" som är problemet: de "västerländska demokraterna" måste återigen uppfostra de stackars barbarerna med bomber, napalm och tygellös kapitalistisk exploatering. Denna borgerliga koloniala världsbild, som för övrigt är grunden till hela rasismen, omfamnas även till fullo av den s.k. "vänster" som övergett alla planer på att störta systemet och i stället ägnar sig åt att försöka rädda det med reformer eller "kommunalism"*.

Hur krigsmotståndet tystnade

När de breda folkmassorna gör motstånd mot imperialismen och dess krig, både i tredje världen och i de imperialistiska länderna, så är det ett verkligt problem för imperialisterna. De massiva protesterna mot USA:s plundringskrig under Bush-regimen, liksom avslöjandena av deras krigsbrott och lögnerna om "Saddams massförstörelsevapen" hotade att undergräva supermaktens auktoritet, inte minst bland befolkningen i Europa.

Sverige, mars 2003: 20 000 elever strejkade i protest mot
USA:s angrepp på Irak

Med "demokraten" och "fredspristagaren" Obama i spetsen inledde USA:s härskande klass en stor PR-kampanj; supermaktens image skulle putsas upp med allt från tomma löften om "välfärdsreformer" till "gay rights" och borgarklassens reaktionära och liberala varianter av feminism och s.k. "mångkultur". Det fungerade över förväntan. Många av de rika ländernas småborgare och intellektuella rättade in sig i ledet och såg ljuset: nu var det minsann rätt och riktigt att bomba Afghanistan "för kvinnornas skull" eller bomba Libyen och Syrien "för demokratins skull". Att alla dessa krig aldrig någonsin har handlat om något annat än att skydda och utöka de största kapitalisternas rikedomar genom erövring, utplundring och omfördelning av länderna i tredje världen - det ville man inte längre höra talas om. Sådant prat ansågs nu vara "föråldrat" och "dogmatiskt".

I detta sammanhang är det tydligt vilken roll rörelser som PKK/YPG spelar. "Vänster"-rörelser som uttryckligen har förkastat marxismen och arbetarklassens revolution såväl som det nationella befrielsekriget mot imperialismen**. Som bekämpar reaktionära hantlangare som ISIS eller den turkiska staten, men lydigt underordnar sig de största krigsförbrytarna, imperialisterna som står bakom alltihop. Och allt detta, återigen, marknadsfört med liberal ideologi, "västerländsk demokrati" och småborgerlig essentialistisk feminism*** (i motsats till proletär ideologi, socialistisk revolution och proletär feminism för att avskaffa privategendomen och patriarkatet på riktigt).

Arbetarklassen och de förtryckta folken mot imperialismens krig

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, kanske att när det gäller att göra motstånd mot imperialismens krig så kan vi inte förlita oss på de fortfarande privilegierade samhällsskikten i de rika länderna, och inte på de skikt i de förtryckta länderna som hoppas på egna privilegier genom att försvara imperialismens intressen. Även om många inom dessa skikt fortfarande kan ta ställning mot imperialismen, så är det i första hand arbetarklassen, och framför allt de mest utsugna och förtryckta arbetarna, som inte har något att vinna på att fjäska för herrarna men desto mer att vinna på att störta hela deras system. De härskande imperialisterna kan uppenbarligen manipulera opinionen med ideologiska och politiska PR-kampanjer, men i grunden ligger det materiella intresset. De klasser och skikt som fortfarande får sin trygghet och sina privilegier garanterade av t.ex. den svenska imperialismen kommer knappast att vara de mest villiga att störta detta system, hur mycket de än sveper in sin reformism i fina ord om "revolution" eller "antikapitalism".  Det är tvärtom där man finner dem som är mest mottagliga för kapitalets propaganda, antingen den handlar om "västerländsk demokrati" eller om "de farliga muslimerna", och oavsett om den kommer från amerikanska, europeiska, ryska eller kinesiska imperialister.

Det som krävs för att få stopp på dessa oändliga plundringskrig och folkmord är att arbetarklassen i de imperialistiska länderna förenar sin kamp med arbetarnas och de förtryckta folkens kamp i hela världen, och vänder gevären mot imperialisterna, d.v.s. de största monopolkapitalisterna och deras stater, såsom huvudfiende. Det innebär att försvara varje förtryckt nation mot imperialistisk aggression, att stödja varje nations befrielsekrig mot imperialismen och rätt till självbestämmande, eftersom detta är förutsättningen för att kunna försvaga och krossa imperialismen och genomföra revolutionen i varje land. USA:s imperialism är idag fortfarande den största förbrytaren och utsugaren i världen och det största hindret för arbetarklassens revolution och folkens befrielse, men imperialismen går inte att besegra genom att sätta sitt hopp till någon annan imperialistmakt i stället (såsom den ryska, den kinesiska, den tyska eller den svenska), utan bara genom att förlita sig på våra, d.v.s. arbetarklassens och de förtryckta folkens, egna krafter i kamp mot alla imperialisterna.


_______________________________________________________

Noter:

* "Kommunalism": Idén om att bygga upp "socialistiska" eller "demokratiska" samhällen på lokal nivå utan att krossa utsugarklassernas stat, och utan att bygga upp någon egen stat. Leder i verkligheten till att underordna sig den gamla staten och framför allt imperialismen, och bli en del av deras system, vilket har demonstrerats av t.ex. zapatisterna i Mexico och nu av YPG i Syrien. Läs om hur Lenin avslöjade den "kommunala socialismen" här. 

** Här finns några läsvärda artiklar om PKK:s och YPG:s föränderliga ideologi och politik:
"Den goda gerillan - det kurdiska folkets kamp, PKK/PYD och imperialismen"
"Stalinist Caterpillar into Libertarian Butterfly? The Evolving Ideology of the PKK"
"PKK and the imperialism"

*** Essentialistisk feminism: en feminism som anser att män och kvinnor är fundamentalt olika av naturen, t.ex. att män är "naturligt aggressiva" medan kvinnor är "naturligt fredliga", och ser patriarkatet och kvinnoförtrycket som något skilt från klassamhället och privategendomen. Denna idé är typisk för den borgerliga och småborgerliga feminismen, medan den proletära feminismen förkastar idén om den "mänskliga naturen" och därmed också den "manliga" och den "kvinnliga" naturen. Den feminism som förs fram av PKK:s och YPG:s ledning är tydligt essentialistisk.