I morgon skall Sveriges Riksdag rösta om det s.k. värdlandsavtalet med NATO. Det är ett avtal som i korthet innebär att den militära alliansen under USA:s befäl skall kunna placera ut soldater och vapen i Sverige och föra krig från svensk mark och med svenskt militärt deltagande. Avtalet är bara ytterligare ett steg närmare ett formellt svenskt medlemskap; i praktiken deltar Sverige redan i NATO:s krig och stora förberedelser för ett nytt europeiskt krig genomförs redan på svensk mark.
Trots en intensiv kampanj av skräckpropaganda och krigshets för att manipulera opinionen så visar alla undersökningar att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning säger nej till detta utökade samarbete med NATO, men vad folket vill är förstås inte något som bekymrar Riksdagens politiker. Alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har uppgett att de kommer att rösta ja till värdlandsavtalet. SD har i skrivande stund deklarerat att de inte kommer att stödja V:s krav på att skjuta upp omröstningen; enligt Åkesson är partiet motståndare till både värdlandsavtalet och Vänsterpartiets krav på "vilandeförklaring".
Vad betyder då dessa ställningstaganden? Varför är alla dessa liberaler, socialdemokrater och andra så villiga att överge Sveriges påstådda "neutralitet", öppet ansluta sig till den största supermaktens krigsplaner och i praktiken förbereda Sveriges deltagande i ett nytt europeiskt storkrig? Svaret är att dessa partier i slutändan inte är något annat än representanter för den lilla klick av monopolkapitalister som har den verkliga makten i Sverige, och den dominerande fraktionen av den svenska borgarklassen är allierad med den nordamerikanska imperialismen därför att det är den allians som bäst tjänar de svenska imperialisternas profitintressen, inte minst deras vapenförsäljning och deras utsugning av arbetskraft och naturtillgångar i de förtryckta nationerna (inte minst i Östeuropa). Skälen är till stor del desamma som när denna borgarklass och dess Riksdag beslutade att låta den tyska imperialismens hitlerfascister använda svensk mark för sina trupp- och vapentransporter.
Men vad betyder då SD:s och V:s "motstånd" mot värdlandsavtalet? Representerar dessa partier det svenska folkets motstånd mot USA och dess krigsplaner? Är deras ställningstagande ett uttryck för "antiimperialism"? Eller är det kanske så, som de övriga reaktionärerna försöker inbilla oss, att de som motsätter sig USA:s och NATO:s planer är "extremister" som motsätter sig den "demokrati" och "frihet" som USA påstås företräda? Nej, ingenting av detta har något med verkligheten att göra. I verkligheten är både SD och V lika mycket representanter för borgarklassen som de övriga partierna, men de måste båda ta hänsyn till de grupper som utgör deras viktigaste bas, d.v.s. även de delar av borgarklassen och småbourgeoisien vars ekonomiska och politiska intressen inte är kopplade till USA och dess krig.
Liksom i de större europeiska imperialistmakterna, framför allt Tyskland och Frankrike, så finns det i Sverige delar av borgarklassen som förespråkar eller överväger en rysk-europeisk imperialistisk allians för att utmana den nordamerikanska supermaktens hegemoni. Exempel på detta är t.ex. Göran Perssons uttalanden om Rysslands roll i Syrien och den tyske socialdemokratiske f.d. Rikskanslern Helmut Schmidts ställningstaganden, liksom en del av de fascistiska grupperingarnas "pro-ryska" ståndpunkt. Detta motstånd mot USA:s hegemoni har ingenting med "antiimperialism" att göra, precis som USA:s och dess allierades krigspropaganda inte har någonting att göra med att bekämpa "Putins förtryck" eller att "försvara demokratin". Vad det handlar om är imperialistmakter som - i skiftande allianser - på nytt behöver dela upp världen emellan sig med hjälp av krig, och som vanligt sker det på arbetarklassens och de förtryckta folkens bekostnad. Och samtidigt som dessa imperialister kämpar mot varandra till döds för att roffa åt sig en större del av kakan, så samarbetar de på alla sätt när det gäller att hetsa mot och bekämpa arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp.
I fallet SD så är majoriteten av partiets medlemmar och väljare NATO-vänliga (SD och moderaterna är de partier som har den största andelen NATO-positiva), men det finns också en stark fraktion inom partiet som, i likhet med de franska fascisterna i Front National, representerar den del av borgarklassen som har mer att vinna på en allians med den ryska imperialismen. SD:s "motstånd" mot värdlandsavtalet är förmodligen i huvudsak en kompromiss för att inte stöta bort denna fraktion, men det råder ingen tvekan om att partiet fortfarande väljer att luta sig mot den dominerande USA-trogna borgarklassen. Partiets vacklan i sista minuten är ett uttryck för den opportunism som är typisk för fascister, och ett uttryck för en vacklan hos den svenska borgarklassens fraktioner.
På ett liknande sätt måste även Vänsterpartiet ta hänsyn till sin väljarbas och framför allt till de olika delar av borgarklassen och småbourgeoisien som partiet förlitar sig på för att få vara med och mingla i maktens korridorer. Å ena sidan måste Vänsterpartiet försöka behålla stödet från de väljare som fortfarande vill bekämpa imperialismen; partiet måste därför upprätthålla en "antiimperialistisk" retorik för att dölja det faktum att partiet i verkligheten representerar just den svenska imperialismen och stödjer dess allians med USA och dess bombkrig i tredje världen. Å andra sidan så representerar även vänsterpartiet i viss mån de delar av borgarklassen som ser en allians med den ryska imperialismen som en bättre häst att satsa på när det gäller att garantera framtida profiter. Som vi har varit inne på tidigare: fascister och borgerlig reformistisk "vänster" har det gemensamt att de båda alltid representerar imperialismen, oavsett vilka olika imperialistmakter de för tillfället vill alliera sig med. Trots sina flirtar med rysk imperialism och trots sin falska "antiimperialistiska" retorik, så tar dock både SD och V fortfarande tydligt ställning för den svenska imperialismens allians med den största imperialistiska supermakten USA och dess folkmordskrig, även om de försöker dölja det med tal om "FN-mandat" och "neutralitet".
Jämför följande uttalanden från de två partierna, och observera att de "fredsbevarande insatser" de talar om i själva verket betyder deltagande i imperialistisk aggression för att bevaka och utvidga kapitalets exploatering av förtryckta nationer, såsom vi sett i Irak, Libyen, Afghanistan för att bara nämna några få exempel. FN agerar i dessa sammanhang som stödtrupper och "förkläde" för imperialismens styrkor.
"Genom att stärka vårt eget försvar, genom att fullt ut verka för ett nordiskt försvarssamarbete och genom partnerskapet för fred med NATO tar Sverige sitt säkerhetspolitiska ansvar. När Sverige återfått ett existensförsvar är det rimligt att Sverige åter bidrar med militärt bistånd i fredsskapande och fredsbevarande insatser med FN-mandat bakom." (Sverigedemokraterna - ur "Kraftsatsning på försvaret")
"Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande." (Vänsterpartiet om NATO)
"Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag" (Jonas Sjöstedt i Norrbottenskuriren)
tisdag 24 maj 2016
måndag 16 maj 2016
Den Stora Proletära Kulturrevolutionen 50 år!
Den 16 maj 1966 publicerades Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés "Cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen", vilket ofta räknas som ett startskott för Kulturrevolutionen som varade fram till Mao Tsetungs död 1976. Med denna kulturrevolution, förmodligen den största revolutionära massmobiliseringen någonsin, reste sig den kinesiska arbetarklassen och folket - under ledning av kommunisterna med Mao i spetsen - i kamp mot de partipampar, borgerliga intellektuella och byråkrater som försökte använda kommunistpartiet och den socialistiska staten för att återupprätta kapitalismens utsugarsystem, på samma sätt som byråkraterna gjort under Chrustjovs och de övriga revisionisternas ledning i Sovjetunionen fr.o.m. 1956.
Genom att analysera erfarenheterna av arbetarklassens kamp i hela världen, och framför allt i Sovjetunionen och Kina, förstod Mao Tsetung och de kinesiska kommunisterna att även om arbetarklassen tagit makten, störtat borgarklassen och byggt upp den socialistiska staten, så är socialismen fortfarande inte ett klasslöst samhälle. Borgarklassen existerar fortfarande både i världen runtomkring och i det egna landet, och dess världsbild och dess tankar utövar fortfarande inflytande även inom arbetarklassen och dess parti. Klasskampen mellan arbetarklass och borgarklass fortsätter alltså även under socialismen, ända tills dess att det inte längre finns några klasser. Medan arbetarklassen kämpar för att bygga upp socialismen med kommunismen - det klasslösa samhället - som mål, så kommer det oundvikligen att finnas auktoriteter inom de egna leden som inte vill gå framåt utan bakåt, som vill använda arbetarstaten för att värna om egna privilegier i stället för att fortsätta revolutionen.
Kulturrevolutionen i Kina är beviset på att arbetarklassen, när den leds av sitt Parti och beväpnar sig med sin proletära, vetenskapliga ideologi, har allt som krävs för att fortsätta revolutionen och krossa dessa försök att återupprätta kapitalismen. Även om denna första kulturrevolution avbröts och revisionisterna lyckades återupprätta kapitalismen i Kina, så vet vi att det bara är tillfälligt. Deras utsugarsystem är genomruttet och de arbetande massorna reser sig emot det i Kina liksom i hela världen. Vi kommer att störta utsugarna, vi kommer att bygga socialism igen, och vi kommer att fortsätta med proletära kulturrevolutioner tills det inte längre finns någon utsugning eller några klasser i världen.
"Just när vi inledde motoffensiven mot bourgeoisiens vildsinta attack, lade författarna till utkastet fram slagordet 'alla är likställda inför sanningen'. Detta är ett borgerligt slagord. Genom att fullständigt förneka sanningens klasskaraktär, använder de detta slagord för att skydda bourgeoisien och gå emot proletariatet, gå emot marxism-leninismen, och gå emot Mao Tse-tungs tänkande. I kampen mellan proletariatet och bourgeoisien, mellan marxismens sanning och bourgeoisiens och alla andra utsugarklassers bedrägligheter, så segrar antingen östanvinden över västanvinden eller så segrar västanvinden över östanvinden, och det finns absolut ingenting sådant som likställdhet. Kan någon likställdhet tillåtas i sådana grundläggande frågor som proletariatets kamp mot bourgeoisien, proletariatets diktatur över bourgeoisien, proletariatets diktatur i överbyggnaden, inklusive alla kulturens olika sfärer, och proletariatets fortsatta ansträngningar för att rensa ut de representanter för bourgeoisien som har nästlat sig in i det kommunistiska partiet och viftar med "röda fanor" för att motsätta sig den röda fanan? I årtionden har den gamla linjens socialdemokrater, och i mer än tio år de nutida revisionisterna, aldrig tillåtit proletariatet likställdhet med bourgeoisien. De förnekar fullständigt att de tusentals åren av människans historia är en historia av klasskamp. De förnekar fullständigt proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, den proletära revolutionen mot bourgeoisien, och proletariatets diktatur över bourgeoisien. De är tvärtom bourgeoisiens och imperialismens trogna lakejer. Tillsammans med bourgeoisien och imperialismen klamrar de sig fast vid den borgerliga ideologin av förtryck och utsugning av proletariatet och vid det kapitalistiska systemet, och de motsätter sig den marxist-leninistiska ideologin och det socialistiska systemet. De är en samling kontrarevolutionärer som motsätter sig det kommunistiska partiet och folket. Deras kamp emot oss är en kamp på liv och död, och det är inte fråga om någon likställdhet. Därför kan inte heller vår kamp emot dem vara något annat än en kamp på liv och död, och vårt förhållande till dem kan inte på något sätt vara ett likställt sådant. Det är tvärtom ett förhållande av en klass som förtrycker en annan, d.v.s. proletariatets diktatur över bourgeoisien. Det kan inte finnas någon annan slags förhållande, så som ett så kallat likställt förhållande, eller ett förhållande av fredlig samexistens mellan de utsugande och de utsugna klasserna, eller av vänlighet eller storsinthet."
(Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen, 16 maj 1966.)*
*Originaltexten på engelska: Circular of the Central Committee of the Communist Party of China on the Great Proletarian Cultural Revolution
 |
| "Arbetarklassen måste leda allt" (Affisch från kulturrevolutionen) |
Kulturrevolutionen i Kina är beviset på att arbetarklassen, när den leds av sitt Parti och beväpnar sig med sin proletära, vetenskapliga ideologi, har allt som krävs för att fortsätta revolutionen och krossa dessa försök att återupprätta kapitalismen. Även om denna första kulturrevolution avbröts och revisionisterna lyckades återupprätta kapitalismen i Kina, så vet vi att det bara är tillfälligt. Deras utsugarsystem är genomruttet och de arbetande massorna reser sig emot det i Kina liksom i hela världen. Vi kommer att störta utsugarna, vi kommer att bygga socialism igen, och vi kommer att fortsätta med proletära kulturrevolutioner tills det inte längre finns någon utsugning eller några klasser i världen.
__________________________
UR KKP:s "CIRKULÄR OM DEN STORA PROLETÄRA
KULTURREVOLUTIONEN", 16 MAJ 1966:
"Just när vi inledde motoffensiven mot bourgeoisiens vildsinta attack, lade författarna till utkastet fram slagordet 'alla är likställda inför sanningen'. Detta är ett borgerligt slagord. Genom att fullständigt förneka sanningens klasskaraktär, använder de detta slagord för att skydda bourgeoisien och gå emot proletariatet, gå emot marxism-leninismen, och gå emot Mao Tse-tungs tänkande. I kampen mellan proletariatet och bourgeoisien, mellan marxismens sanning och bourgeoisiens och alla andra utsugarklassers bedrägligheter, så segrar antingen östanvinden över västanvinden eller så segrar västanvinden över östanvinden, och det finns absolut ingenting sådant som likställdhet. Kan någon likställdhet tillåtas i sådana grundläggande frågor som proletariatets kamp mot bourgeoisien, proletariatets diktatur över bourgeoisien, proletariatets diktatur i överbyggnaden, inklusive alla kulturens olika sfärer, och proletariatets fortsatta ansträngningar för att rensa ut de representanter för bourgeoisien som har nästlat sig in i det kommunistiska partiet och viftar med "röda fanor" för att motsätta sig den röda fanan? I årtionden har den gamla linjens socialdemokrater, och i mer än tio år de nutida revisionisterna, aldrig tillåtit proletariatet likställdhet med bourgeoisien. De förnekar fullständigt att de tusentals åren av människans historia är en historia av klasskamp. De förnekar fullständigt proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, den proletära revolutionen mot bourgeoisien, och proletariatets diktatur över bourgeoisien. De är tvärtom bourgeoisiens och imperialismens trogna lakejer. Tillsammans med bourgeoisien och imperialismen klamrar de sig fast vid den borgerliga ideologin av förtryck och utsugning av proletariatet och vid det kapitalistiska systemet, och de motsätter sig den marxist-leninistiska ideologin och det socialistiska systemet. De är en samling kontrarevolutionärer som motsätter sig det kommunistiska partiet och folket. Deras kamp emot oss är en kamp på liv och död, och det är inte fråga om någon likställdhet. Därför kan inte heller vår kamp emot dem vara något annat än en kamp på liv och död, och vårt förhållande till dem kan inte på något sätt vara ett likställt sådant. Det är tvärtom ett förhållande av en klass som förtrycker en annan, d.v.s. proletariatets diktatur över bourgeoisien. Det kan inte finnas någon annan slags förhållande, så som ett så kallat likställt förhållande, eller ett förhållande av fredlig samexistens mellan de utsugande och de utsugna klasserna, eller av vänlighet eller storsinthet."
(Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen, 16 maj 1966.)*
*Originaltexten på engelska: Circular of the Central Committee of the Communist Party of China on the Great Proletarian Cultural Revolution
lördag 14 maj 2016
85 år sedan morden i Ådalen: vi glömmer aldrig
Idag den 14 maj är det på dagen 85 år sedan den svenska borgarstatens väpnade styrkor öppnade eld mot de strejkande fabriksarbetarnas demonstrationståg i Ådalen och mördade den 20-åriga fabriksarbetaren Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, 22-årige arbetaren Evert Nygren, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år. Den svenska arbetarklassen kommer aldrig att glömma Ådalen-kamraternas kamp mot utsugarna och deras stat, i deras vilda strejk med de kommunistiska arbetarna i spetsen. Vi kommer inte heller att glömma hur de reformistiska, borgerliga "arbetarledarna", Per Albin Hansson och de övriga klassförrädarna i Riksdagen och det socialdemokratiska partiet, lydigt spelade sin roll som borgarklassens lakejer, fördömde de revolutionära arbetarnas kamp och legitimerade borgarstatens mord.
måndag 9 maj 2016
Om kommunalismen: "Låt småbourgeoisien bygga sitt bo"
En del som kallar sig "socialister" eller t.o.m. "kommunister" propagerar idag för den s.k. "kommunalismen" som en påstådd "revolutionär strategi": i stället för att störta de reaktionära staterna och bygga arbetarstaterna, med revolutionärt krig under ledning av arbetarklassen, som är den marxistiska strategin, så skall man enligt "kommunalisterna" fredligt bygga upp små inspirerande öar av "lokalt självstyre" utan att angripa den borgerliga staten och de imperialistiska utsugarna. Tidigare brukade de framhålla de mexikanska Zapatisterna som exempel, men då det projektet liksom inte ledde någonstans så satsar man nu i stället på Öcalans "demokratiska konfederalism" som idag tillämpas av PYD i Syrien (med både amerikanska och ryska imperialisters goda vilja). Vi kommer att återkomma till frågan om denna "kommunalism" mer utförligt framöver, men låt oss tills vidare se vad Lenin sade om de här teorierna redan 1907:
"Ett annat av Plechanovs* argument lyder: 'I form av lokala självstyrande organ som kommer att äga jorden, skall kommunaliseringen skapa ett bålverk mot reaktionen. Och ett mycket kraftfullt bålverk kommer det att bli'. Detta är inte sant. Aldrig och ingenstans har lokalt självstyre varit ett bålverk mot reaktionen under kapitalismens epok, och kan inte heller vara det. Kapitalismen leder oundvikligen till centralisering av statsmakten, och varje lokalt självstyre kommer otvivelaktigt att kuvas om statsmakten är reaktionär. [...] Låt småbourgeoisien skynda sig att "bygga sitt bo" i de fredliga kommunerna i det framtida demokratiska Ryssland. Proletariatets uppgift är att organisera massorna, inte för detta syfte utan för den revolutionära kampen, för den fullständiga demokratiseringen idag och den socialistiska revolutionen i morgon."
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den ryska revolutionen)
_____________________________________
* Georgi Plechanov var en av dem som tidigt övergav marxismen och revolutionen, ställde sig på imperialismens sida och blev en av förgrundsfigurerna för den reformistiska socialdemokratins klassförräderi.
söndag 1 maj 2016
Upp trälar uti alla stater
Idag på klassens dag sjunger arbetare i hela världen vår hymn, Internationalen, i demonstrationståg och på massmöten, i revolutionära stödbaser, i folkkommittéer och i vilda strejker. T.o.m. de mest förborgerligade "socialister" inser att skulle man inte längre sjunga Internationalen på Första maj, då skulle deras klassförräderi bli alltför uppenbart.
Det är tyvärr sällan det fästs någon större vikt vid vad det är man faktiskt sjunger; vad sångens text faktiskt säger. Oftast sjungs en förkortad version med bara två eller tre verser, och då kan det ju vara intressant att titta på vilka verser det är som väljs bort. Den mest kända svenska versionen är en översättning från 1902, som redan då fick femte versen bortcensurerad på order av Hjalmar Branting. Just den femte versen, som handlar om arbetarklassens kamp - och väpnade kamp - mot kapitalets plundrings- och folkmordskrig, kunde förstås inte tillåtas av de "socialistiska" pampar som svurit trohet till den borgerliga staten, dess väpnade styrkor och dess krig. Och med tanke på den nutida borgerliga "vänsterns" ideologi och politik, så är det kanske inte så konstigt att de inte heller gärna vill sjunga om att "skjuta våra generaler".
En annan vers som ofta "glöms bort" är den fjärde. Förmodligen är det de två första raderna som blir svåra att sjunga för de "socialister" som ägnar sig åt att försvara den borgerliga staten i stället för att organisera störtandet av den. "Vi under skatter digna ner" sjunger arbetarna, medan reformisterna säger som Mona Sahlin och Anders Borg: "det är häftigt att betala skatt".
Här är hela texten, i Henrik Menanders översättning från 1902 (vers 5 och 6 av andra översättare):
Internationalen
Text: E Pottier
Svensk text: Henrik Menander (1902)
1.
Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
2.
I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar står oss bli.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
3.
I sin förgudning avskyvärda,
månn' guldets kungar nån'sin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
4.
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner!
Den rike inga plikter trycka,
den arme inger rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
5.
(Översättning Elon Lindström och Sten Sjöberg)
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
6.
Arbetare i stad, på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättningen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
 |
| Första maj i Sundsvall 1890. Bl.a. Axel Danielsson deltog. |
En annan vers som ofta "glöms bort" är den fjärde. Förmodligen är det de två första raderna som blir svåra att sjunga för de "socialister" som ägnar sig åt att försvara den borgerliga staten i stället för att organisera störtandet av den. "Vi under skatter digna ner" sjunger arbetarna, medan reformisterna säger som Mona Sahlin och Anders Borg: "det är häftigt att betala skatt".
Här är hela texten, i Henrik Menanders översättning från 1902 (vers 5 och 6 av andra översättare):
Internationalen
Text: E Pottier
Svensk text: Henrik Menander (1902)
1.
 |
| Manila, Filippinerna, Första maj 2016: Arbetare slåss mot polis för att ta sig fram till USA:s ambassad, i en demonstration för högre löner, bättre arbetsvillkor och mot imperialismen. |
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
2.
I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar står oss bli.
 |
| Bangladesh, Första maj 2016: Arbetare i beklädnadsindustrin demonstrerar. |
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
3.
I sin förgudning avskyvärda,
månn' guldets kungar nån'sin haft
 |
| Paris, Frankrike, Första maj 2016: Arbetare i kamp mot borgarstaten |
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
4.
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner!
Den rike inga plikter trycka,
den arme inger rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
5.
(Översättning Elon Lindström och Sten Sjöberg)
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
6.
Arbetare i stad, på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättningen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
onsdag 27 april 2016
Apropå kriminalitet och "medborgargarden"
Idag liksom förr pågår en ständig hetskampanj mot arbetarungdomen för att motivera krav på fler poliser, bättre skjutvapen och större befogenheter åt polisen, mer övervakning, kort sagt mer statlig repression mot arbetarklassen för att slå vakt om den borgerliga ordningen och utsugarsystemet. Argumenten är de gamla vanliga: ungdomarna är "våldsamma", "kriminella", "ouppfostrade" och "narkomaner"; men idag kompletteras det hela - nu även i Sverige - med rasistisk hets från både staten och fascistgängen, och de senare har som bekant nyligen försökt dra igång sina egna fascistiska "medborgargarden" för att "skydda vanliga hederliga svenskar" mot de påstådda horderna av "muslimska" kriminella från förorten. På det hela taget rör det sig om en fascistisk kampanj mot arbetarklassen, pådriven av staten och genomförd med hjälp av fascistiska stormtrupper som inte begränsas av lagens trånga ramar.
Men är då inte våldtäkter, droger och överfall ett problem för alla, även för arbetarklassen? Jo, det är ett problem som liksom hela kapitalismens elände drabbar framför allt arbetarklassen - och just därför kan vi inte bekämpa det genom att förlita oss på kapitalisternas stat och på dess fascistpolis, vars uppgift är att hålla oss nere och skydda kapitalet från arbetarklassens uppror, och givetvis kan vi inte heller förlita oss på fascistgängen som går i borgarstatens ledband. För att försvara sig mot borgarstaten och bekämpa droghandel, våldtäkter och maffiagäng, så behöver arbetarklassen organisera sig och lösa problem på egen hand. Här följer några översatta utdrag ur texten Capitalism Plus Dope Equals Genocide av Michael Cetewayo Tabor från Black Panther Party i USA, som gjorde viktiga erfarenheter på detta område:
KAPITALISM PLUS KNARK LIKA MED FOLKMORD
"Det avskyvärda och sadistiska programmet för att förinta svarta människors mänsklighet, som inleddes för 400 år sedan av pengagalna slavägare och som har fortsatt med oförändrad intensitet till idag, är överlagt och systematiskt. Det genomförs i syfte att rättfärdiga och underlätta utsugningen av oss. Eftersom verkligheten i vår objektiva existens verkade bekräfta de rasistiska doktrinerna från den vita överhögheten och dess motsvarighet, den svarta underlägsenheten, och eftersom vi saknade en förståelse av vårt tillstånd, så internaliserade vi våra förtryckares rasistiska propaganda. Vi började tro att vi var av naturen underlägsna de vita. Dessa känslor av underlägsenhet gav upphov till en känsla av självhat som tar sig uttryck i självdestruktiva beteendemönster. Eländet i vårt lidande, vår känsla av maktlöshet och desperation skapade i våra sinnen en benägenhet att använda vilken som helst substans som skapar euforiska illusioner. Vi har en tendens att använda vad som helst som låter oss lida i fred. Vi har utvecklat ett flyktkomplex. Detta flyktkomplex är självdestruktivt.
Den depraverade kapitalistiska-rasistiska förtryckaren utnyttjar dessa psykologiska och känslomässiga svagheter så mycket de bara kan. Förtryckaren uppmuntrar oss att delta i alla slags självdestruktiva aktiviteter. Våra självdestruktiva beteendemönster och våra flykttendenser utgör en profitkälla för kapitalisterna. Genom att försvaga, splittra och förstöra oss stärker de också förtryckaren och låter honom föreviga sin dominans över oss.
Inbördes gängbråk är ett direkt uttryck för ett självdestruktivt beteendemönster. Det är också en form av flykt genom vilken svarta ungdomar släpper lös sitt raseri, sin frustration och desperation mot varandra i stället för att ta itu med den verkliga fienden. Patologisk religiositet eller fanatisk hängivenhet åt religion är i grunden en flykt, eftersom det uppmuntrar offret att koncentrera sin uppmärksamhet, sin energi och sitt hopp om frälsning och frihet kring en tvivelaktig, mystisk kraft. Den hindrar oss från att konfrontera de verkliga orsakerna till vårt elände och vår nöd. Den uppmuntrar oss att fokusera vår uppmärksamhet på en himmelsk utopi i stället för att se till att skaffa oss vad vi behöver här på jorden. Den tjänar också som en profitkälla för de religiösa bluffmakare, predikare och präster som utnyttjar den."
"Droghandeln är utan tvivel en av de mest vinstgivande kapitalistiska aktiviteterna. Dess profiter uppgår till miljarder. Internationellt och inrikes kontrolleras handeln och distributionen av heroin i sista hand av Cosa Nostra, d.v.s. maffian. [...]
Med tanke på kapitalistens rovdjursaktiga och glupska natur, borde det inte vara någon överraskning att så kallade legitima affärsmän är djupt involverade i droghandeln. Kapitalister drivs av en omättlig profithunger. De gör vad som helst för pengar. Den organiserade brottslighetens och de "legitima kapitalisternas" aktiviteter är så oupplösligt sammankopplade, så fullständigt sammanvävda, att varje åtskillnad mellan dem från vår synvinkel är fullständigt akademisk."
"Kännetecknande för klass- och rasmässigt förtryck är den härskande klassens politik att hjärntvätta de förtryckta till att acceptera förtrycket. Till en början genomförs detta program genom att illvilligt sätta skräck i de förtrycktas sinnen och så frön av underlägsenhet i deras själar. Men när de objektiva förhållandena och maktbalansen blir mer fördelaktig för de förtryckta och mer negativa för förtryckaren, så blir det nödvändigt för förtryckaren att modifiera sitt program och ta till mer subtila och lömska metoder för att upprätthålla sin makt. Förtryckaren försöker att få de förtryckta att psykologiskt tappa balansen genom att kombinera en politik av brutal repression med spektakulära gester av välvilja och tjänstvillighet.
Eftersom de svarta har övergett "medborgarrätts"-tidens icke-funktionella och ineffektiva taktiker och nu har beslutat sig för att uppnå sin långt senkomna befrielse med alla nödvändiga medel, så har det blivit nödvändigt för förtryckaren att sätta in fler ockupationsstyrkor mot den svarta kolonin. Förtryckaren, särskilt i New York, inser att detta inte kan göras öppet utan att öka den revolutionära glöden bland de svarta i kolonin. Därför behöver de en förevändning för att placera fler grisar i ghettot.
Och vilken är denna förevändning? Den låter såhär: Ansvarsfulla ledare inom de svarta samhällena har rapporterat, och deras rapporter överensstämmer med polisens slutsatser, att de svarta samhällena håller på att ödeläggas av brottslighet, rån, inbrott, mord och kaos. Gatorna är osäkra, affärer hemsöks av beväpnade rånare, handeln fungerar inte. Stadshuset är eniga med de svarta boende i att huvudorsaken till denna hemska situation är narkomanerna som plundrar oskyldiga människor. Ja, narkomanerna bär skulden för den ständigt stigande brottsligheten. Och Stadshuset kommer att lyssna på den svarta befolkningens desperata rop på mer beskydd - skicka in mer polis!
Att offren för denna pest bär ansvaret för de flesta brotten i de svarta ghettona är ett faktum. Att svarta narkomaner begår de flesta av dessa rån, inbrott och stölder mot svarta i de svarta områdena kan inte förnekas. Men innan vi desperat börjar hoppa och skrika om mer polisbeskydd, bör vi komma ihåg vem som spred pesten i Harlem, Bedford Stuyvesant och de andra svarta samhällena. Vi bör komma ihåg vem som i slutändan profiterar på svarta människors drogberoende. Vi bör komma ihåg att polisen är främmande fientliga trupper som den härskande klassen skickar in i de svarta kolonierna, inte för att skydda svarta människors liv, utan för att skydda kapitalisternas ekonomiska intressen och privategendom, och för att säkerställa att de svarta håller sig på sin plats. Rockefeller och Lindsay bryr sig inte ett skvatt om svarta människors liv. Och om vi inte vet vid det här laget hur polisen känner för oss, så är vi riktigt illa ute."
Men är då inte våldtäkter, droger och överfall ett problem för alla, även för arbetarklassen? Jo, det är ett problem som liksom hela kapitalismens elände drabbar framför allt arbetarklassen - och just därför kan vi inte bekämpa det genom att förlita oss på kapitalisternas stat och på dess fascistpolis, vars uppgift är att hålla oss nere och skydda kapitalet från arbetarklassens uppror, och givetvis kan vi inte heller förlita oss på fascistgängen som går i borgarstatens ledband. För att försvara sig mot borgarstaten och bekämpa droghandel, våldtäkter och maffiagäng, så behöver arbetarklassen organisera sig och lösa problem på egen hand. Här följer några översatta utdrag ur texten Capitalism Plus Dope Equals Genocide av Michael Cetewayo Tabor från Black Panther Party i USA, som gjorde viktiga erfarenheter på detta område:
KAPITALISM PLUS KNARK LIKA MED FOLKMORD
"Det avskyvärda och sadistiska programmet för att förinta svarta människors mänsklighet, som inleddes för 400 år sedan av pengagalna slavägare och som har fortsatt med oförändrad intensitet till idag, är överlagt och systematiskt. Det genomförs i syfte att rättfärdiga och underlätta utsugningen av oss. Eftersom verkligheten i vår objektiva existens verkade bekräfta de rasistiska doktrinerna från den vita överhögheten och dess motsvarighet, den svarta underlägsenheten, och eftersom vi saknade en förståelse av vårt tillstånd, så internaliserade vi våra förtryckares rasistiska propaganda. Vi började tro att vi var av naturen underlägsna de vita. Dessa känslor av underlägsenhet gav upphov till en känsla av självhat som tar sig uttryck i självdestruktiva beteendemönster. Eländet i vårt lidande, vår känsla av maktlöshet och desperation skapade i våra sinnen en benägenhet att använda vilken som helst substans som skapar euforiska illusioner. Vi har en tendens att använda vad som helst som låter oss lida i fred. Vi har utvecklat ett flyktkomplex. Detta flyktkomplex är självdestruktivt.
Den depraverade kapitalistiska-rasistiska förtryckaren utnyttjar dessa psykologiska och känslomässiga svagheter så mycket de bara kan. Förtryckaren uppmuntrar oss att delta i alla slags självdestruktiva aktiviteter. Våra självdestruktiva beteendemönster och våra flykttendenser utgör en profitkälla för kapitalisterna. Genom att försvaga, splittra och förstöra oss stärker de också förtryckaren och låter honom föreviga sin dominans över oss.
 |
| Michael Cetewayo Tabor |
"Droghandeln är utan tvivel en av de mest vinstgivande kapitalistiska aktiviteterna. Dess profiter uppgår till miljarder. Internationellt och inrikes kontrolleras handeln och distributionen av heroin i sista hand av Cosa Nostra, d.v.s. maffian. [...]
Med tanke på kapitalistens rovdjursaktiga och glupska natur, borde det inte vara någon överraskning att så kallade legitima affärsmän är djupt involverade i droghandeln. Kapitalister drivs av en omättlig profithunger. De gör vad som helst för pengar. Den organiserade brottslighetens och de "legitima kapitalisternas" aktiviteter är så oupplösligt sammankopplade, så fullständigt sammanvävda, att varje åtskillnad mellan dem från vår synvinkel är fullständigt akademisk."
"Kännetecknande för klass- och rasmässigt förtryck är den härskande klassens politik att hjärntvätta de förtryckta till att acceptera förtrycket. Till en början genomförs detta program genom att illvilligt sätta skräck i de förtrycktas sinnen och så frön av underlägsenhet i deras själar. Men när de objektiva förhållandena och maktbalansen blir mer fördelaktig för de förtryckta och mer negativa för förtryckaren, så blir det nödvändigt för förtryckaren att modifiera sitt program och ta till mer subtila och lömska metoder för att upprätthålla sin makt. Förtryckaren försöker att få de förtryckta att psykologiskt tappa balansen genom att kombinera en politik av brutal repression med spektakulära gester av välvilja och tjänstvillighet.
Eftersom de svarta har övergett "medborgarrätts"-tidens icke-funktionella och ineffektiva taktiker och nu har beslutat sig för att uppnå sin långt senkomna befrielse med alla nödvändiga medel, så har det blivit nödvändigt för förtryckaren att sätta in fler ockupationsstyrkor mot den svarta kolonin. Förtryckaren, särskilt i New York, inser att detta inte kan göras öppet utan att öka den revolutionära glöden bland de svarta i kolonin. Därför behöver de en förevändning för att placera fler grisar i ghettot.
Och vilken är denna förevändning? Den låter såhär: Ansvarsfulla ledare inom de svarta samhällena har rapporterat, och deras rapporter överensstämmer med polisens slutsatser, att de svarta samhällena håller på att ödeläggas av brottslighet, rån, inbrott, mord och kaos. Gatorna är osäkra, affärer hemsöks av beväpnade rånare, handeln fungerar inte. Stadshuset är eniga med de svarta boende i att huvudorsaken till denna hemska situation är narkomanerna som plundrar oskyldiga människor. Ja, narkomanerna bär skulden för den ständigt stigande brottsligheten. Och Stadshuset kommer att lyssna på den svarta befolkningens desperata rop på mer beskydd - skicka in mer polis!
Att offren för denna pest bär ansvaret för de flesta brotten i de svarta ghettona är ett faktum. Att svarta narkomaner begår de flesta av dessa rån, inbrott och stölder mot svarta i de svarta områdena kan inte förnekas. Men innan vi desperat börjar hoppa och skrika om mer polisbeskydd, bör vi komma ihåg vem som spred pesten i Harlem, Bedford Stuyvesant och de andra svarta samhällena. Vi bör komma ihåg vem som i slutändan profiterar på svarta människors drogberoende. Vi bör komma ihåg att polisen är främmande fientliga trupper som den härskande klassen skickar in i de svarta kolonierna, inte för att skydda svarta människors liv, utan för att skydda kapitalisternas ekonomiska intressen och privategendom, och för att säkerställa att de svarta håller sig på sin plats. Rockefeller och Lindsay bryr sig inte ett skvatt om svarta människors liv. Och om vi inte vet vid det här laget hur polisen känner för oss, så är vi riktigt illa ute."
 |
| Medlemmar av Black Panther Party |
torsdag 31 mars 2016
Mer om den borgerliga "antirasismen"
Efter vårt senaste inlägg om den borgerliga "antirasismen" har vi plockat fram lite fler historiska och nutida exempel för att ge lite historisk bakgrund och förklara fenomenet. Poängen är att denna borgerliga "antirasism" inte bara är otillräcklig eller ineffektiv i kampen mot rasismen, utan att den objektivt sett tjänar samma intressen som fascismen och rasismen - borgarklassens intressen - oavsett i vilken grad olika enskilda företrädare för denna typ av "antirasism" är medvetna om det. För att förstå hur detta hänger samman så är det för det första avgörande att förstå att fascism och rasism i grunden inte har sin rot i ideologiska frågor, i "intolerans", "nationalism" eller "främlingsfientlighet", utan i materiella intressen, i kapitalismens - d.v.s. imperialismens - behov av att upprätthålla och öka sin utsugning av och sin makt över arbetarklassen i varje land och de förtryckta folken i tredje världen. Fascism och rasism tjänar som borgarklassens ideologiska och politiska verktyg för att hålla arbetarklassen nere genom att ställa arbetare mot arbetare, lösa upp och förhindra arbetarklassens enighet på nationell och internationell nivå och i stället främja lojalitet gentemot den imperialistiska oligarkin, dess statsapparater och dess exploatering av och aggressionskrig mot de förtryckta länderna. Notera att fascism och rasism inte är de enda verktygen de använder, utan att även liberalismen, individualismen och myten om den borgerliga "demokratin" och de "mänskliga rättigheterna" används för samma syften.
Inom den rasistiska ideologi och politik som den härskande klassen odlat sedan den började erövra och suga ut kolonier runtom i världen, så har det alltid funnits utrymme för ett visst mått av s.k. "medmänsklighet": slavägare som förespråkade en "mildare" behandling av slavarna, enskilda kapitalister under hitlerfascismen som motsatte sig utrotningen av deras judiska slavarbetare etc. Denna typ av "medmänsklighet" har aldrig syftat till att avskaffa utsugningen eller rasismen, utan är i verkligheten en del av denna rasism, ett sätt att legitimera den och kamouflera den.
Borgerlig "antirasism" efter Andra världskriget: totalitarismteorin och sionismen
Den imperialistiska borgarklassen, som i huvudsak hade gett sitt öppna och entusiastiska (ekonomiska och politiska) stöd till både Hitlertyskland och Mussolinis Italien*, tvingades efter fascismens nederlag i Andra världskriget till viss del hitta nya sätt att legitimera den imperialistiska utsugningen, dess rasistiska ordning och den kontrarevolutionära repressionen. Den öppna och uttalade fascismen och rasismen hade krossats och avslöjats, och den härskande klassen behövde ett nytt ideologiskt "omslagspapper" för att försöka rädda det kapitalistiska systemets anseende och fortsätta exploatera, förtrycka och mörda som förut. De började därför lansera en ny form av borgerlig "antifascism" och "antirasism" som i själva verket syftade till att rättfärdiga utsugar- och förtryckarsystemet och till att hetsa mot de krafter som stod i spetsen för kampen mot fascismen, d.v.s. den revolutionära arbetarrörelsen, kommunisterna, de socialistiska länderna och den nationella befrielserörelsen mot imperialismen. I detta syfte började de prångla ut teorin om den s.k. "totalitarismen"; ett ovetenskapligt idealistiskt hopkok för att dölja fascismens borgerliga klasskaraktär och smutskasta socialismen genom att bunta ihop dem under beteckningen "totalitarism". Borgarklassen skulle nu två sina händer och låtsas som om fascismen, kriget och folkmordet inte alls var deras projekt; kapitalismen skulle nu glorifieras med fraser om "medmänsklighet", "frihet" och "mångkultur", som idag har ersatt de rasbiologiska argumenten när det gäller att t.ex. rättfärdiga utnyttjandet av rättslös invandrad arbetskraft.
Som en del av denna borgerliga "antirasism", i nära samarbete med den judiska sionistiska borgarklassen, utnyttjade (de engelska och senare de nordamerikanska) imperialisterna skamlöst de tyska imperialisternas massmord på judar i sin propaganda för etablerandet av den judiska staten Israel, som de avsåg att använda som en bas för imperialismens intressen i Mellanöstern och hela tredje världen**. Nu bestämdes det att antisemitismen (i betydelsen hets mot judar) skulle ses som en extraordinärt ondskefull form av rasism, och folkmordet på judar som ett slags historiskt undantag, som inte får jämföras med något av kapitalismens övriga folkmord. Denna påstådda kamp mot "antisemitismen" återkommer ständigt i imperialismens propaganda när det gäller att dölja och rättfärdiga kapitalets övriga massmord på förtryckta folk och revolutionärer och kommunister. Rasistiskt förtryck och massmord, såsom vi ser t.ex. i Israels ockupation av Palestina, legitimeras med borgerlig "antirasism", med myten om den ”västerländska civilisationen” och de ”mänskliga rättigheterna”.
Borgerlig "antirasism" och antikommunism i statlig regi
År 2003 skapade den svenska imperialistiska staten en särskild statlig myndighet för att sprida denna borgerliga "antirasism", det s.k. "Forum för levande historia". Detta är alltså en statlig myndighet med uppgiften att politiskt styra forskning och utbildning inom historia och samhällsvetenskap enligt den "sanning" som den härskande klassen slagit fast; och den följer ganska exakt det mönster för borgerlig "antirasism" som vi har beskrivit. "Med utgångspunkt i förintelsen" påstår sig Forumet vilja "främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter" och motverka dem som förnekar förintelsen eller "försvarar ideologin bakom folkmordet". Notera då att myndigheten i sina informationstexter inte nämner ett ord om den svenska borgarklassens stöd till Hitlertyskland eller den svenska statens nuvarande vänskapliga relationer med uttalade fascister och antisemiter t.ex. i Baltikum och Ukraina. De nämner i förbigående några andra exempel på folkmord och "intolerans", men inte ett ord om imperialismens folkmord i Korea och Sydöstasien (miljontals döda), det USA-ledda massmordet på revolutionärer och kommunister i Indonesien (minst en miljon döda), eller om de idag pågående imperialistiska folkmordskrigen i Mellanöstern. Däremot tog det inte lång tid förrän Forum för levande historia deklarerade sitt verkliga syfte: att "informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten" - d.v.s. att fortsätta den antikommunistiska kampanj som hitlerfascisterna varit spjutspets för och som USA och övriga imperialistmakter sedan tog över ansvaret för.
Resultatet av denna borgerliga "antirasism" i statlig regi ser vi tydligt idag: den öppna fascismen och rasismen tillåts växa, och hetsen mot "vänsterextremister" och invandrare främjas och intensifieras. Den antirasistiska "vänstern" låter sig ledas i den borgerliga statens koppel och blir därmed passiviserad, oskadliggjord och används t.o.m. i direkt kontrarevolutionärt syfte. 2008 hyllade EXPO:s chefredaktör Richard Slätt den borgerliga "antirasismen" och manade till kamp mot "vänsterextremismen": "När tidskriften Mana kallar integrationsministern för husneger och menar att judarna ligger bakom en förintelse av palestinier, ett tema som är centralt för den samtida antisemitismen – då ser vi tack och lov liberaler och andra inom borgerligheten som sätter hårt mot hårt (...) Vi ser en vänster framför oss som fullständigt tappat fokus i antirasismen. Senaste numret av Magasinet Neo uppmärksammar hur ABF hyr ut lokaler till vänsterextremister utan att se några större problem med det...". Vi har redan i vår förra artikel visat hur EXPO:s nuvarande chefredaktör Daniel Poohl fortsätter på samma linje, att i "antirasismens" namn fördöma alla som ifrågasätter borgarstaten och dess propaganda. ”Det finns ingen ’maktelit’, du kan lita på staten och makthavarna, låt oss bekämpa ’extremisterna’ och ’terroristerna’ med alla medel” är det ständiga budskapet från denna typ av ”antirasister”. Precis som i Tyskland på 20- och 30-talet så används "kampen mot både höger- och vänsterextremism" mer och mer för att främja fascismen och bekämpa borgarklassens verkliga fiender: den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folken.
Med utgångspunkt i teorin om "totalitarismen" närmar sig liberalerna alltmer öppet fascismen för att bekämpa arbetarklassen. Roten till rasismen, enligt dessa teorier, är inte borgarklassens imperialistiska utsugarsystem, utan "kollektivismen": "Individen har upphört att existera som en egen aktör och är bara en del av ett kollektiv. Det är just detta som är rasism - att inte se individen utan bara gruppen", som en annan borgerlig "antirasist" skriver. Liberaler och konservativa må tycka att fascismen är skrämmande och vulgär, men när de upplever att den revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken hotar deras privilegier och det kapitalistiska systemet, så väljer de fascismen. Detta bekräftas av all historisk erfarenhet, och det gäller för övrigt även till stor del de opportunister, reformister och anarkister som utger sig för att representera arbetarrörelsen.
Som vi skrev i vår förra artikel i ämnet så strävar den härskande klassen efter att ta kontrollen över antifascismen och kampen mot rasismen, och ställa dem under statlig kontroll för att oskadliggöra dem och utnyttja dem för sina egna syften. De har idag till stor del lyckats med detta; fascisterna (som i verkligheten är kapitalets stormtrupper mot arbetarklassen) framställs som "revolutionärer", medan "vänstern" (som påstår sig bekämpa det rådande systemet) inkorporeras i borgarstatens ideologiska och politiska maskineri. Detta sker till viss del spontant, genom den skamlösa opportunismen och karriärismen i "vänsterns" ledande skikt, men också genom systematiska propagandakampanjer och t.o.m. direkt infiltration; det aktuella fallet med SÄPO-informatören och "vänsteraktivisten" Martin Fredriksson, med kopplingar till EXPO, AFA och Allt åt Alla, är ett tydligt exempel.
Vad som behövs i detta läge är en antifascistisk och antirasistisk kamp som utgår från en fast och medveten klassposition och baserar sig på arbetarklassens vetenskapliga ideologi i stället för på borgarklassens ruttna gamla liberalism och de reformistiska pamparnas opportunism. En sådan proletär antifascism och en konsekvent kamp mot imperialismen är vad som behövs både för att handfast slå tillbaka fascisterna på gatorna och för att organisera störtandet av det system som gång på gång ger upphov till rasism, fascism, krig och folkmord i profitens tjänst.
_____________________________________________
* Läs mer om familjen Wallenbergs stöd till Hitler här, och om socialdemokraternas medverkan här . Vad gäller socialdemokratins kopplingar till den italienska fascismen, se den här artikeln. Andra exempel är Henry Fords väl dokumenterade politiska och ekonomiska stöd till hitlerfascismen, liksom Churchills utläggningar om den "judisk-bolsjevikiska sammansvärjningen" och de europeiska (inklusive den svenska) kungafamiljernas hitlersympatier. En bra bok om den svenska borgarklassens stöd till fascismen är Karl N Alvar Nilssons Svensk Överklassnazism.
** Mer om detta finns att läsa här och här.
Inom den rasistiska ideologi och politik som den härskande klassen odlat sedan den började erövra och suga ut kolonier runtom i världen, så har det alltid funnits utrymme för ett visst mått av s.k. "medmänsklighet": slavägare som förespråkade en "mildare" behandling av slavarna, enskilda kapitalister under hitlerfascismen som motsatte sig utrotningen av deras judiska slavarbetare etc. Denna typ av "medmänsklighet" har aldrig syftat till att avskaffa utsugningen eller rasismen, utan är i verkligheten en del av denna rasism, ett sätt att legitimera den och kamouflera den.
Borgerlig "antirasism" efter Andra världskriget: totalitarismteorin och sionismen
 |
| Henry Ford med sina vänner Hitler och Göring |
Som en del av denna borgerliga "antirasism", i nära samarbete med den judiska sionistiska borgarklassen, utnyttjade (de engelska och senare de nordamerikanska) imperialisterna skamlöst de tyska imperialisternas massmord på judar i sin propaganda för etablerandet av den judiska staten Israel, som de avsåg att använda som en bas för imperialismens intressen i Mellanöstern och hela tredje världen**. Nu bestämdes det att antisemitismen (i betydelsen hets mot judar) skulle ses som en extraordinärt ondskefull form av rasism, och folkmordet på judar som ett slags historiskt undantag, som inte får jämföras med något av kapitalismens övriga folkmord. Denna påstådda kamp mot "antisemitismen" återkommer ständigt i imperialismens propaganda när det gäller att dölja och rättfärdiga kapitalets övriga massmord på förtryckta folk och revolutionärer och kommunister. Rasistiskt förtryck och massmord, såsom vi ser t.ex. i Israels ockupation av Palestina, legitimeras med borgerlig "antirasism", med myten om den ”västerländska civilisationen” och de ”mänskliga rättigheterna”.
Borgerlig "antirasism" och antikommunism i statlig regi
År 2003 skapade den svenska imperialistiska staten en särskild statlig myndighet för att sprida denna borgerliga "antirasism", det s.k. "Forum för levande historia". Detta är alltså en statlig myndighet med uppgiften att politiskt styra forskning och utbildning inom historia och samhällsvetenskap enligt den "sanning" som den härskande klassen slagit fast; och den följer ganska exakt det mönster för borgerlig "antirasism" som vi har beskrivit. "Med utgångspunkt i förintelsen" påstår sig Forumet vilja "främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter" och motverka dem som förnekar förintelsen eller "försvarar ideologin bakom folkmordet". Notera då att myndigheten i sina informationstexter inte nämner ett ord om den svenska borgarklassens stöd till Hitlertyskland eller den svenska statens nuvarande vänskapliga relationer med uttalade fascister och antisemiter t.ex. i Baltikum och Ukraina. De nämner i förbigående några andra exempel på folkmord och "intolerans", men inte ett ord om imperialismens folkmord i Korea och Sydöstasien (miljontals döda), det USA-ledda massmordet på revolutionärer och kommunister i Indonesien (minst en miljon döda), eller om de idag pågående imperialistiska folkmordskrigen i Mellanöstern. Däremot tog det inte lång tid förrän Forum för levande historia deklarerade sitt verkliga syfte: att "informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten" - d.v.s. att fortsätta den antikommunistiska kampanj som hitlerfascisterna varit spjutspets för och som USA och övriga imperialistmakter sedan tog över ansvaret för.
Resultatet av denna borgerliga "antirasism" i statlig regi ser vi tydligt idag: den öppna fascismen och rasismen tillåts växa, och hetsen mot "vänsterextremister" och invandrare främjas och intensifieras. Den antirasistiska "vänstern" låter sig ledas i den borgerliga statens koppel och blir därmed passiviserad, oskadliggjord och används t.o.m. i direkt kontrarevolutionärt syfte. 2008 hyllade EXPO:s chefredaktör Richard Slätt den borgerliga "antirasismen" och manade till kamp mot "vänsterextremismen": "När tidskriften Mana kallar integrationsministern för husneger och menar att judarna ligger bakom en förintelse av palestinier, ett tema som är centralt för den samtida antisemitismen – då ser vi tack och lov liberaler och andra inom borgerligheten som sätter hårt mot hårt (...) Vi ser en vänster framför oss som fullständigt tappat fokus i antirasismen. Senaste numret av Magasinet Neo uppmärksammar hur ABF hyr ut lokaler till vänsterextremister utan att se några större problem med det...". Vi har redan i vår förra artikel visat hur EXPO:s nuvarande chefredaktör Daniel Poohl fortsätter på samma linje, att i "antirasismens" namn fördöma alla som ifrågasätter borgarstaten och dess propaganda. ”Det finns ingen ’maktelit’, du kan lita på staten och makthavarna, låt oss bekämpa ’extremisterna’ och ’terroristerna’ med alla medel” är det ständiga budskapet från denna typ av ”antirasister”. Precis som i Tyskland på 20- och 30-talet så används "kampen mot både höger- och vänsterextremism" mer och mer för att främja fascismen och bekämpa borgarklassens verkliga fiender: den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folken.
Med utgångspunkt i teorin om "totalitarismen" närmar sig liberalerna alltmer öppet fascismen för att bekämpa arbetarklassen. Roten till rasismen, enligt dessa teorier, är inte borgarklassens imperialistiska utsugarsystem, utan "kollektivismen": "Individen har upphört att existera som en egen aktör och är bara en del av ett kollektiv. Det är just detta som är rasism - att inte se individen utan bara gruppen", som en annan borgerlig "antirasist" skriver. Liberaler och konservativa må tycka att fascismen är skrämmande och vulgär, men när de upplever att den revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken hotar deras privilegier och det kapitalistiska systemet, så väljer de fascismen. Detta bekräftas av all historisk erfarenhet, och det gäller för övrigt även till stor del de opportunister, reformister och anarkister som utger sig för att representera arbetarrörelsen.
Som vi skrev i vår förra artikel i ämnet så strävar den härskande klassen efter att ta kontrollen över antifascismen och kampen mot rasismen, och ställa dem under statlig kontroll för att oskadliggöra dem och utnyttja dem för sina egna syften. De har idag till stor del lyckats med detta; fascisterna (som i verkligheten är kapitalets stormtrupper mot arbetarklassen) framställs som "revolutionärer", medan "vänstern" (som påstår sig bekämpa det rådande systemet) inkorporeras i borgarstatens ideologiska och politiska maskineri. Detta sker till viss del spontant, genom den skamlösa opportunismen och karriärismen i "vänsterns" ledande skikt, men också genom systematiska propagandakampanjer och t.o.m. direkt infiltration; det aktuella fallet med SÄPO-informatören och "vänsteraktivisten" Martin Fredriksson, med kopplingar till EXPO, AFA och Allt åt Alla, är ett tydligt exempel.
Vad som behövs i detta läge är en antifascistisk och antirasistisk kamp som utgår från en fast och medveten klassposition och baserar sig på arbetarklassens vetenskapliga ideologi i stället för på borgarklassens ruttna gamla liberalism och de reformistiska pamparnas opportunism. En sådan proletär antifascism och en konsekvent kamp mot imperialismen är vad som behövs både för att handfast slå tillbaka fascisterna på gatorna och för att organisera störtandet av det system som gång på gång ger upphov till rasism, fascism, krig och folkmord i profitens tjänst.
_____________________________________________
* Läs mer om familjen Wallenbergs stöd till Hitler här, och om socialdemokraternas medverkan här . Vad gäller socialdemokratins kopplingar till den italienska fascismen, se den här artikeln. Andra exempel är Henry Fords väl dokumenterade politiska och ekonomiska stöd till hitlerfascismen, liksom Churchills utläggningar om den "judisk-bolsjevikiska sammansvärjningen" och de europeiska (inklusive den svenska) kungafamiljernas hitlersympatier. En bra bok om den svenska borgarklassens stöd till fascismen är Karl N Alvar Nilssons Svensk Överklassnazism.
** Mer om detta finns att läsa här och här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)